Kurator vs Psykolog

[Galant]

På vilket sätt är en socionom med enbart grundutbildning utbildad för att kunna gå in i en behandlingsprocess? Jag har flera vänner som läser eller läst till socionom, och jag är själv på sluttampen av min psykologutbildning, och ingen av mina vänner har läst något om behandling. Vissa av dem har haft någon enstaka teoretisk kurs om samtalsmetod, men inget mer. Nu syftar jag alltså inte på socionomer som läst vidare på en steg 1 psykoterapeututbildning (vilka många kuratorer har). Jag är genuint nyfiken på vad det är för slags behandling du menar, och om den utbildning som ges inom denna i så fall skiljer sig mellan olika lärosäten?

För övrigt skulle jag säga att även alla psykologer, oavsett inriktning, arbetar med människan sedd utifrån dess sammanhang. Kanske har socionomer dock ett ännu mer samhälleligt perspektiv? Vi psykologer läser dessutom väldigt, väldigt lite om diagnostik (vilket dock är på väg att göras om) - utredning är något som man hittills har lärt sig efter utbildningen.

I övrigt håller jag dock helt med dig och delar din uppfattning.

Till TS, pröva att träffa kuratorn och ge det några gånger. Forskning visar att alliansen (ungefär kontakten mellan parterna) är en stor och betydande faktor vid samtal.

Ber om ursäkt för sent svar. Jag tror att socionomutbildningen ser olika ut på olika platser dessutom verkar den ha gjorts om under åren. Det är länge sen jag tog min examen men vi hade kurs i samtalsteknik som var bra. Förutom det teoretiska så hade vi övningar som vi spelade in och fick respons på. Vad gäller behandling och behandlingsprocesser så beror det nog vilken inriktning man valt. Väljer man missbruk tex så kommer man lägga en termin på en arbetsplats där det försegår behandling och strukturerade samtal utifrån en metod. Hur kvalitén är generellt vet jag inte men de praktikanter som kommer till oss, jag jobbar på ett hvb för ungdomar, får jobba i de processer som uppstår och kommer ut med iaf grundläggande färdigheter. Det räcker inte alltid sen i arbetslivet men är iaf en grund att stå på. Vi är flera på min arbetsplats som vidareutbildat oss och har steg 1 utb och handledareutbildningar av div slag det är bra för både oss och våra ungdomar men kommer även våra praktikanter till godo.

 

[Lobelia]

Fast då syftar du på dålig terapi, det är ju mågot annat. Klart att dålig terapi/ej korrekt utförd terapi kan skada eller vara overksamt, men jag tog för givet att vi diskuterade kvalificerat behandlingsarbete som bedrivs av kvalificerade behandlare.

Och det finns inte terapi utförd enligt alla konstens regler av en utbildad skicklig person som, misslyckas/är verkningslös eller rent utav lett till allvarliga konsekvenser?

 

[MiniLi]

Och det finns inte terapi utförd enligt alla konstens regler av en utbildad skicklig person som, misslyckas/är verkningslös eller rent utav lett till allvarliga konsekvenser?

Klart det finns enstaka fall, men inte så att man generellt skulle avråda.

 

[Lobelia]

Klart det finns enstaka fall, men inte så att man generellt skulle avråda.

Det är inte enstaka fall som psykoterapi misslyckas eller inte har önskad effekt. Möjligtvis så är det enstaka falll det går illa.

 

[Petruska]

Det har pågått/pågår någon studie kring negativa bieffekter av terapi, men jag har inte koll på resultatet. Intresserade kan säkert googla fram det.

 

[MiniLi]

Det är inte enstaka fall som psykoterapi misslyckas eller inte har önskad effekt. Möjligtvis så är det enstaka falll det går illa.

Men vad menar du egentligen?
För att det inte alltid ger önskad effekt så ska man avråda från det?

 

[Lobelia]

Men vad menar du egentligen?
För att det inte alltid ger önskad effekt så ska man avråda från det?

Jag menar det jag skrev.

Det finns säkert gånger terapi inte är lämpligt, åtminstone inte för stunden, men troligen oftare att terapeuten inte är erfaren/skicklig/matchande personlighet eller metoden olämplig för patienten/klienten. Det som absolut talar för det är att långt ifrån alla blir bättre av diverse skäl.

 

[Vallmo]

Men va? Var det dummaste jag hört. Vad ska dom stackarna med problemen göra då? Vilka typer av problem ska inte ventileras i terapi tex? Faktiskt seriöst nyfiken.

Det finns faktiskt tillfällen då det inte är lämpligt med terapi.
Till exempel, helt uppenbart om en patient är psykotisk eller akut självmordsbenägen.
Ibland kan det räcka med att patienten är för "skör" för att man ska kunna genomföra terapi. Eftersom terapi väcker upp minnen och känslor måste patienten ha en viss beredskap att kunna hantera ökad ångest som det oftast kan medföra.
Ibland kan det också vara olämpligt innan patienten är välinställd på mediciner.

Jag har själv blivit nekad psykodynamisk terapi med hänvisning till min diagnos och att jag var då, vid det tillfället för skör.
Samma bedömning av två oberoende psykodynamiker, ska tilläggas.

Nu går jag i en annan form av terapi som anses lämplig för personer med min diagnos. Det funkar, men det är jobbigt. Det drar igång massor. Man får verkligen jobba med sig själv och det är inte alltid helt lätt.
Ser jag i backspegeln kan jag tycka att jag mådde för dåligt när jag började terapin. Det hände vid flertal tillfällen några "incidenter" i början som troligtvis kunnat undvikas om jag hade varit mer stabil.

Så, ja, för att summera.
Terapi är faktiskt inte alltid det bästa vid alla tillfällen.

 

[caballus]

Det finns faktiskt tillfällen då det inte är lämpligt med terapi.
Till exempel, helt uppenbart om en patient är psykotisk eller akut självmordsbenägen.
Ibland kan det räcka med att patienten är för "skör" för att man ska kunna genomföra terapi. Eftersom terapi väcker upp minnen och känslor måste patienten ha en viss beredskap att kunna hantera ökad ångest som det oftast kan medföra.
Ibland kan det också vara olämpligt innan patienten är välinställd på mediciner.

Jag har själv blivit nekad psykodynamisk terapi med hänvisning till min diagnos och att jag var då, vid det tillfället för skör.
Samma bedömning av två oberoende psykodynamiker, ska tilläggas.

Nu går jag i en annan form av terapi som anses lämplig för personer med min diagnos. Det funkar, men det är jobbigt. Det drar igång massor. Man får verkligen jobba med sig själv och det är inte alltid helt lätt.
Ser jag i backspegeln kan jag tycka att jag mådde för dåligt när jag började terapin. Det hände vid flertal tillfällen några "incidenter" i början som troligtvis kunnat undvikas om jag hade varit mer stabil.

Så, ja, för att summera.
Terapi är faktiskt inte alltid det bästa vid alla tillfällen.

What she said!

 

[Grazing]

Det finns faktiskt tillfällen då det inte är lämpligt med terapi.
Till exempel, helt uppenbart om en patient är psykotisk eller akut självmordsbenägen.
Ibland kan det räcka med att patienten är för "skör" för att man ska kunna genomföra terapi. Eftersom terapi väcker upp minnen och känslor måste patienten ha en viss beredskap att kunna hantera ökad ångest som det oftast kan medföra.
Ibland kan det också vara olämpligt innan patienten är välinställd på mediciner.

Håller jag inte med ett dugg om, väldigt olika det där. Det finns nåt för alla, gäller bara att hitta rätt typ av terapi. Ju skörare desto skickligare terapeut krävs det dock. Och definiera en akut självmordsrisk liksom, vad är det exakt? Psykoser är olika det med, beror helt på vad det är för psykos, vad som utlöst den.

 

[Vallmo]

Håller jag inte med ett dugg om, väldigt olika det där. Det finns nåt för alla, gäller bara att hitta rätt typ av terapi. Ju skörare desto skickligare terapeut krävs det dock. Och definiera en akut självmordsrisk liksom, vad är det exakt? Psykoser är olika det med, beror helt på vad det är för psykos, vad som utlöst den.

Vad har du för erfarenhet/kunskap inom psykiatrin?
Förutom eventuell egen erfarenhet?
Det är en ärligt ställd fråga och är absolut ingen mening alls att vara sarkastisk.

Jag har själv ca 10 års erfarenhet av att arbeta inom psykiatrin.
Jag kan ge flera exempel på situationer där terapi inte är lämpligt.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att nästan ingen patient inom akut slutenvård är "mogen" för terapi.
I ett första läge är det mer akut att ställa in mediciner, ge basal omvårdnad, mat, rutiner etc.

Numera finns det dessutom ingen psykolog/terapeut knuten till avdelningen där jag jobbar just av den anledningen att det inte är aktuellt i slutenvård.
Dom resurserna finns (i bästa fall) i öppenvården.

Har du sett en psykotisk person någon gång?
Det kan vara en person som klättrar på väggarna, skriker, slåss, talar med Gud, tror att hen själv är Gud eller att Sverige kommer bombas av utomjordingar osv och är beredd att ta till våld om hen hindras.
Med andra ord någon som är farlig för sig själv och andra.
I det läget är knappast terapi ett val. Oftast går det inte ens att föra ett vanligt samtal med patienten i det läget.

En akut självmordsbenägen patient är någon som har starka tankar och planer på att ta livet av sig eller någon som har försökt ta livet av sig genom att ex ta tabletter eller skadat sig, men överlevt.
När det gäller mycket självmordsbenägna patienter så är terapi knappast aktuellt eftersom patienten i det läget inte är motiverad eller mottaglig.
Och igen, farlig för sig själv och eventuellt för andra (ex vårdpersonal som försöker hindra patient att skada sig/hänga sig/skära sig osv).

Jag tror att det är rätt vedertaget inom psykiatrin att patienten ska vara någorlunda stabil innan man påbörjar en terapi, oavsett terapiform.
Stödjande samtal är något annat. Det har man alltid möjlighet till på vårdavdelningen. Men då handlar det om just stödjande samtal och personalen som har samtalet är antingen mentalskötare eller sjuksköterska. Ingen terapeut eller psykolog.

Ja, sen har jag ju mina egna erfarenheter av att må dåligt psykiskt.
Jag har inte ens varit i närheten av något av exemplen jag gav, men jag kan ändå tänka att terapi i vissa lägen, när jag mådde som sämst, knappast hade varit till godo.

 

[mandalaki]

Vad har du för erfarenhet/kunskap inom psykiatrin?
Förutom eventuell egen erfarenhet?
Det är en ärligt ställd fråga och är absolut ingen mening alls att vara sarkastisk.

Jag har själv ca 10 års erfarenhet av att arbeta inom psykiatrin.
Jag kan ge flera exempel på situationer där terapi inte är lämpligt.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att nästan ingen patient inom akut slutenvård är "mogen" för terapi.
I ett första läge är det mer akut att ställa in mediciner, ge basal omvårdnad, mat, rutiner etc.

Numera finns det dessutom ingen psykolog/terapeut knuten till avdelningen där jag jobbar just av den anledningen att det inte är aktuellt i slutenvård.
Dom resurserna finns (i bästa fall) i öppenvården.

Har du sett en psykotisk person någon gång?
Det kan vara en person som klättrar på väggarna, skriker, slåss, talar med Gud, tror att hen själv är Gud eller att Sverige kommer bombas av utomjordingar osv och är beredd att ta till våld om hen hindras.
Med andra ord någon som är farlig för sig själv och andra.
I det läget är knappast terapi ett val. Oftast går det inte ens att föra ett vanligt samtal med patienten i det läget.

En akut självmordsbenägen patient är någon som har starka tankar och planer på att ta livet av sig eller någon som har försökt ta livet av sig genom att ex ta tabletter eller skadat sig, men överlevt.
När det gäller mycket självmordsbenägna patienter så är terapi knappast aktuellt eftersom patienten i det läget inte är motiverad eller mottaglig.
Och igen, farlig för sig själv och eventuellt för andra (ex vårdpersonal som försöker hindra patient att skada sig/hänga sig/skära sig osv).

Jag tror att det är rätt vedertaget inom psykiatrin att patienten ska vara någorlunda stabil innan man påbörjar en terapi, oavsett terapiform.
Stödjande samtal är något annat. Det har man alltid möjlighet till på vårdavdelningen. Men då handlar det om just stödjande samtal och personalen som har samtalet är antingen mentalskötare eller sjuksköterska. Ingen terapeut eller psykolog.

Ja, sen har jag ju mina egna erfarenheter av att må dåligt psykiskt.
Jag har inte ens varit i närheten av något av exemplen jag gav, men jag kan ändå tänka att terapi i vissa lägen, när jag mådde som sämst, knappast hade varit till godo.

Men det är väl självklart att terapi inte används under pågående psykos? Det innebär inte att psykoterapi är dåligt eller har begränsningar. Bara att det är fel val av behandling just där, precis som det skulle vara fel mot brutna ben eller hög feber. Psykoterapi är ingen akutbehandling och du beskriver akuta tillstånd.

 

[Grazing]

Vad har du för erfarenhet/kunskap inom psykiatrin?
Förutom eventuell egen erfarenhet?
Det är en ärligt ställd fråga och är absolut ingen mening alls att vara sarkastisk.

Jag har själv ca 10 års erfarenhet av att arbeta inom psykiatrin.
Jag kan ge flera exempel på situationer där terapi inte är lämpligt.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att nästan ingen patient inom akut slutenvård är "mogen" för terapi.
I ett första läge är det mer akut att ställa in mediciner, ge basal omvårdnad, mat, rutiner etc.

Slutenvården är ju just akutvård, ingen behandling som sker där förutom ev medicin. Inget ställe man ska sträva efter heller att vara på länge. Det kan dock vara precis exakt lika akut när man är ute i öppenvården som i slutenvården.

Har du sett en psykotisk person någon gång?
Det kan vara en person som klättrar på väggarna, skriker, slåss, talar med Gud, tror att hen själv är Gud eller att Sverige kommer bombas av utomjordingar osv och är beredd att ta till våld om hen hindras.
Med andra ord någon som är farlig för sig själv och andra.
I det läget är knappast terapi ett val. Oftast går det inte ens att föra ett vanligt samtal med patienten i det läget.

Tänka sig, har själv stora problem med psykoser, har brottats med personal jag vet inte hur många gånger. Jag kan en hel del om den världen. Och jag har legat inne på psyk från och till i hela mitt liv. Jag har sett det mesta och jag står klart fast att alla psykoser inte innebär att folk klättrar på väggarna. Det finns olika sorters terapi som fungerar för olika problem. All terapi går inte ut på att sitta och prata om anledningen och hur jobbig uppväxten var.

En akut självmordsbenägen patient är någon som har starka tankar och planer på att ta livet av sig eller någon som har försökt ta livet av sig genom att ex ta tabletter eller skadat sig, men överlevt.
När det gäller mycket självmordsbenägna patienter så är terapi knappast aktuellt eftersom patienten i det läget inte är motiverad eller mottaglig.
Och igen, farlig för sig själv och eventuellt för andra (ex vårdpersonal som försöker hindra patient att skada sig/hänga sig/skära sig osv).

Hur förklarar du isåfall att jag är akut självmordsbenägen, tog en stor överdos för inte särskilt längesen, slutade även andas en stund. Mår mycket sämre nu än när jag åkte in då. Trots det är jag ute nu och är i öppenvården och ska få terapi iallafall. Läkaren menade till och med på att det var akut pga av mitt väldigt just nu akuta tillstånd som han sa. Jag är väldigt farlig för mig själv, men det går inte att ha mig inom slutenvården då jag enbart mår sämre där och dom kan inte göra något för mig.

Jag tror att det är rätt vedertaget inom psykiatrin att patienten ska vara någorlunda stabil innan man påbörjar en terapi, oavsett terapiform.
Stödjande samtal är något annat. Det har man alltid möjlighet till på vårdavdelningen. Men då handlar det om just stödjande samtal och personalen som har samtalet är antingen mentalskötare eller sjuksköterska. Ingen terapeut eller psykolog.

Isåfall skulle jag aldrig kunna gå i terapi nånsin om jag måste vara stabil innan, jag skulle aldrig få ta tag i mina problem och lära mig hantera allt.

Jag har inte ens varit i närheten av något av exemplen jag gav, men jag kan ändå tänka att terapi i vissa lägen, när jag mådde som sämst, knappast hade varit till godo.

Är ju fantastiskt att trots mitt tillstånd så har terapi förr hjälpt mig otroligt mycket, iallafall den jag gick hos privat men det var orimligt att gå kvar där pga kostnaden. Öppenvården har aldrig kunnat erbjuda mig någon bra person jag fungerar med, nu dock ska det göras ett nytt försök.

 

[Lobelia]

Men det är väl självklart att terapi inte används under pågående psykos? Det innebär inte att psykoterapi är dåligt eller har begränsningar. Bara att det är fel val av behandling just där, precis som det skulle vara fel mot brutna ben eller hög feber. Psykoterapi är ingen akutbehandling och du beskriver akuta tillstånd.

Det är precis vad det innebär, att psykoterapi inte alltid är ett bra alternativ och rentutav kan vara ett dåligt val vid psykiska sjukdomar, att de har sina begränsningar liksom alla andra behandlingsmetoder. Ibland väljer man fel metod, ibland begås misstag. Psykoterapi kan mycket väl fungera i andra akuta situationer, men knappast vid benbrott feber elle psykos. Ingen har väl talat om psykoterapi som en generellt dålig metod?

På några här så verkade det som om psykoterapi aldrig kan misslyckas eller vara fel val vilket jag och några till reagerat på.

 

[mandalaki]

Det är precis vad det innebär, att psykoterapi inte alltid är ett bra alternativ och rentutav kan vara ett dåligt val vid psykiska sjukdomar, att de har sina begränsningar liksom alla andra behandlingsmetoder. Ibland väljer man fel metod, ibland begås misstag. Psykoterapi kan mycket väl fungera i andra akuta situationer, men knappast vid benbrott feber elle psykos. Ingen har väl talat om psykoterapi som en generellt dålig metod?

På några här så verkade det som om psykoterapi aldrig kan misslyckas eller vara fel val vilket jag och några till reagerat på.

Lika lite som någon har hävdat att psykoterapi alltid är fel, har någon hävdat att den aldrig är det. Det verkar fånigt att ens diskutera sådana självklarheter. Jag förstår överhuvudtaget varför terapi verkar väcka så starka känslor.

 

[Lobelia]

Lika lite som någon har hävdat att psykoterapi alltid är fel, har någon hävdat att den aldrig är det. Det verkar fånigt att ens diskutera sådana självklarheter. Jag förstår överhuvudtaget varför terapi verkar väcka så starka känslor.

Du kan ju gå till dig själv och fråga det, det väcker förmodligen inte starkare känslor hos dig än hos mig. Om du tycker det är fånigt att diskutera så är det fritt fram att låta bli, ingen tvingar dig

PS. Det här spåret kom vi in på för att någon, mins ej vem blev ifrågasatt när hon tog upp att psykoterapi ibland kan vara skadligt/overksamt.

 

[MiniLi]

Vad har du för erfarenhet/kunskap inom psykiatrin?
Förutom eventuell egen erfarenhet?
Det är en ärligt ställd fråga och är absolut ingen mening alls att vara sarkastisk.

Jag har själv ca 10 års erfarenhet av att arbeta inom psykiatrin.
Jag kan ge flera exempel på situationer där terapi inte är lämpligt.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att nästan ingen patient inom akut slutenvård är "mogen" för terapi.
I ett första läge är det mer akut att ställa in mediciner, ge basal omvårdnad, mat, rutiner etc.

Numera finns det dessutom ingen psykolog/terapeut knuten till avdelningen där jag jobbar just av den anledningen att det inte är aktuellt i slutenvård.
Dom resurserna finns (i bästa fall) i öppenvården.

Har du sett en psykotisk person någon gång?
Det kan vara en person som klättrar på väggarna, skriker, slåss, talar med Gud, tror att hen själv är Gud eller att Sverige kommer bombas av utomjordingar osv och är beredd att ta till våld om hen hindras.
Med andra ord någon som är farlig för sig själv och andra.
I det läget är knappast terapi ett val. Oftast går det inte ens att föra ett vanligt samtal med patienten i det läget.

En akut självmordsbenägen patient är någon som har starka tankar och planer på att ta livet av sig eller någon som har försökt ta livet av sig genom att ex ta tabletter eller skadat sig, men överlevt.
När det gäller mycket självmordsbenägna patienter så är terapi knappast aktuellt eftersom patienten i det läget inte är motiverad eller mottaglig.
Och igen, farlig för sig själv och eventuellt för andra (ex vårdpersonal som försöker hindra patient att skada sig/hänga sig/skära sig osv).

Jag tror att det är rätt vedertaget inom psykiatrin att patienten ska vara någorlunda stabil innan man påbörjar en terapi, oavsett terapiform.
Stödjande samtal är något annat. Det har man alltid möjlighet till på vårdavdelningen. Men då handlar det om just stödjande samtal och personalen som har samtalet är antingen mentalskötare eller sjuksköterska. Ingen terapeut eller psykolog.

Ja, sen har jag ju mina egna erfarenheter av att må dåligt psykiskt.
Jag har inte ens varit i närheten av något av exemplen jag gav, men jag kan ändå tänka att terapi i vissa lägen, när jag mådde som sämst, knappast hade varit till godo.

Jag jobbar också inom psykiatrin och håller inte med dig. Det finns dessutom flera exempel runt i världen där man får mkt goda tesultat i slutenvård genom terapeutiska inslag.
Sen håller jag med om att man inte startar upp en terapi vid tex pågående psykos, men det är ju inte ovanligt med terapi vid psykossjukdom.
Och vid suicidalitet är det väl högprioriterat att ge kvalificerad behandling?

Men nej, det är aldrig en akutinsats. Självklart inte.

Jag tänker att terapi kan vara lämpligt för alla, om man själv vill. Sen varierar det vilken typ av terapi som är passande såklart.

 

[Vallmo]

Men det är väl självklart att terapi inte används under pågående psykos? Det innebär inte att psykoterapi är dåligt eller har begränsningar. Bara att det är fel val av behandling just där, precis som det skulle vara fel mot brutna ben eller hög feber. Psykoterapi är ingen akutbehandling och du beskriver akuta tillstånd.

Jag svarade på Grazings inlägg där hen hävdade att det går att ge psykoterapi till någon som är akut psykotisk eller självmordsbenägen.

Ja, för mig är det självklart att man inte ger terapi då.
Du tycker också det.
Terapi är enligt mig något väldigt bra (om det nu är någon som tror att jag är mot terapi).
Går själv i terapi tre gånger i veckan. Sammanlagt motsvarar det ca 10 timmar i veckan (individuell och gruppterapi) så jag är verkligen inte någon terapimotståndare.

Du och jag verkar ha samma åsikt i den frågan, så jag förstår inte riktigt ditt svar.

 

[Vallmo]

Jag jobbar också inom psykiatrin och håller inte med dig. Det finns dessutom flera exempel runt i världen där man får mkt goda tesultat i slutenvård genom terapeutiska inslag.
Sen håller jag med om att man inte startar upp en terapi vid tex pågående psykos, men det är ju inte ovanligt med terapi vid psykossjukdom.
Och vid suicidalitet är det väl högprioriterat att ge kvalificerad behandling?

Men nej, det är aldrig en akutinsats. Självklart inte.

Jag tänker att terapi kan vara lämpligt för alla, om man själv vill. Sen varierar det vilken typ av terapi som är passande såklart.

Jag svarade på Grazings inlägg där hen hävdade att terapi funkar även i akuta tillstånd.
Du och jag verkar tycka lika där.

Sen är det ju skillnad på en psykossjukdom och en akut psykos.
Liksom det är skillnad på akut självmordsrisk och att någon är självmordsbenägen.
Jag ser inga som helst hinder för terapi för någon med psykossjukdom eller för någon som ej akuta självmordstankar.
Det kan låta väldigt lika allting, men kliniskt är det en avsevärd skillnad på de olika tillstånden.
Förstår om det uppfattas som hårklyveri. Det är inte riktigt meningen.

 

[Vallmo]

Slutenvården är ju just akutvård, ingen behandling som sker där förutom ev medicin. Inget ställe man ska sträva efter heller att vara på länge. Det kan dock vara precis exakt lika akut när man är ute i öppenvården som i slutenvården.

Tänka sig, har själv stora problem med psykoser, har brottats med personal jag vet inte hur många gånger. Jag kan en hel del om den världen. Och jag har legat inne på psyk från och till i hela mitt liv. Jag har sett det mesta och jag står klart fast att alla psykoser inte innebär att folk klättrar på väggarna. Det finns olika sorters terapi som fungerar för olika problem. All terapi går inte ut på att sitta och prata om anledningen och hur jobbig uppväxten var.

Hur förklarar du isåfall att jag är akut självmordsbenägen, tog en stor överdos för inte särskilt längesen, slutade även andas en stund. Mår mycket sämre nu än när jag åkte in då. Trots det är jag ute nu och är i öppenvården och ska få terapi iallafall. Läkaren menade till och med på att det var akut pga av mitt väldigt just nu akuta tillstånd som han sa. Jag är väldigt farlig för mig själv, men det går inte att ha mig inom slutenvården då jag enbart mår sämre där och dom kan inte göra något för mig.

Isåfall skulle jag aldrig kunna gå i terapi nånsin om jag måste vara stabil innan, jag skulle aldrig få ta tag i mina problem och lära mig hantera allt.

Är ju fantastiskt att trots mitt tillstånd så har terapi förr hjälpt mig otroligt mycket, iallafall den jag gick hos privat men det var orimligt att gå kvar där pga kostnaden. Öppenvården har aldrig kunnat erbjuda mig någon bra person jag fungerar med, nu dock ska det göras ett nytt försök.

Är ledsen att höra att du mår så dåligt och att du verkar ha det jättejobbigt i perioder. Uppriktigt!
Jag hoppas du kan hitta något som gör att du mår bättre och kan få en bättre livskvalitet.
Det låter som du kämpar på fast det är otroligt svårt.

Självklart innebär inte alla psykoser att man klättrar på väggarna.
Det är också skillnad på psykossjukdom och ett psykotiskt tillstånd.

När det gäller terapi så har man väl gått ifrån det där om att vända ut och in på barndomen i ganska hög grad?
Det är väl bara inom psykoanalys man lägger stor vikt vid det (uttalar mig inte om alternativ, ex hypnos). Men som jag också förstått har psykoanalys börjat betraktas som omodern i vissa kretsar.