Fast det är inget avgörande. Däremot så är det ofta lättare för många att prata med en som är helt utomstående. Sen finns det vänner och det finns vänner. Det finns vänner till allt. Beror ju på vad man lägger i ordet vän. Finns många som agerar stödperson åt sina vänner.Har vi inte hamnat väldigt långt vid sidan av om vi blandar in samtal med kompisar? Terapeuter använder tekniker och metoder, de sitter inte och samtalar i största allmänhet. Och en viktig grund i (åtminstone psykodynamisk) terapi verkar vara att terapeuten och patienten/klienten bara "känner" varann i det som försiggår i rummet, de har inga kontaktytor utanför det och vet inget annat om varann än det som försiggår dem emellan.
Bra kompissamtal är underbart och ofta förlösande och stärkande - men de har inget med psykoterapi att göra.
Och jo, terapeuter kan mycket väl sitta och samtala i största allmänhet beroende på hur långt man kommit själv. Det kan ta lång tid innan man ens kan ta upp ett ämne man är där för att prata om. Den bästa psykologen jag vart hos tog det närmre ett år innan vi kom in på nåt viktigt så att säga. Som sagt så har alla psykologer olika sätt, många psykologer har sagt till mig att det är ingen ide jag kommer om jag inte pratar och då har det låst sig direkt för mig, dom vill skynda på och det fungerar inte. Så allt det beror ju på hur man själv är som person. Behöver man sitta och prata ett år i största allmänhet för att kunna ta tag i det svåra så gör man det. Det är också en metod för att få en att öppna sig.