Lära barn visa känslor

anhe

Trådstartare
Har en 8-årig son som har det lite jobbigt med sina känslor. Han har, och har länge haft det väldigt jobbigt och svårt med att visa och prata om sina känslor. Inte om han är glad, det är han nästan jämt, och visar det gärna, men när han är ledsen, orolig eller funderar på något som är känsligt. Han funderar t.ex jättemycket på döden, och är rädd att vi ska dö, men man får verkligen dra ur honom de här funderingarna.

Man märker att det är något som tynger honom genom att han blir svår att riktigt få kontakt med, och liksom "överglad", ungefär som att han ska överkompensera och absolut inte visa att han är fundersam på något genom att vara "överglad". Han blir flamsig, försöker skratta bort allt på ett överdrivet sätt, och är överlag lite överdriven i sitt agerande, och liksom studsig och ofokuserad. Frågar man vad som är fel, eller om han funderar på något osv, så säger han att det inte är något, eller om något hänt så försöker han komma med att han inte bryr sig, man kan stå och ge honom beröm, och så säger han i nästa andetag att ingen tycker han gör något bra, alltså om samma sak som man nyss berömde för. Står man på sig och pratar med honom och försöker lirka fram saker, så vill han absolut inte kramas och så under tiden, för då vet han ju att fasaden kommer krackelera och han riskerar att börja gråta. Normalt sett har han inga problem att kramas, visa tillgivenhet, säga att han älskar oss osv, bara när man pratar "negativa" känslor. Han har heller inga problem att fråga oss om allt möjligt annat känsligt och okänsligt mellan himmel och jord, så länge det inte innefattar hans egna "negativa" känslor. Han har heller inga problem att testa varenda gräns som finns. Däremot kan han ibland ha svårt att ta till sig beröm, de perioder när han är "orolig" i själen, då verkar man inte riktigt nå fram till honom med beröm och kärlek.

Han har nog egentligen dåligt självförtroende och självkänsla, och är osäker, framförallt i nya miljöer/situationer, men spelar ofta lite tuff. Han är t.ex ofta drivande i lekar med kompisar och väldigt kreativ och påhittig. Är han säker på allt i sin omgivning, och på vad som förväntas, då upplevs han som självsäker och trygg och glad, och raka motsatsen i ovana situationer, då blir han osäker, pipig och ängslig. I skolan har de ju förstås ännu svårare att få honom visa och prata om känslor, vilket ju kan behövas i konfliktlösning och för att undvika konflikter, men i övrigt fungerar han bra i skolan. De har exakt samma upplevelse över hur han ändrar beteende när det är något som bekymrar honom ("överdriven", flamsig och studsig). Som yngre (dagistid) upplevde jag inte att han hade de här problemen utan då var han ett väldigt bekymmerslöst barn men som kunde visa känslor, det här kom när han närmade sig sexårsfasen. Enligt skolan är inte detta beteende ovanligt hos barn som t.ex har mycket djupa funderingar kring döden och sin egen existens.

Jag har mycket dialoger med skolan om t.ex när jag fått fram något om hans funderingar, så får de lite inside-information om vad det är som rör sig i huvudet på honom och kan då jobba med det. Har varit bra i många lägen. Vi har i övrigt samma syn och resonerar lika kring sonen. Det här är inget jätteproblem rent generellt, han är positiv, glad och skötsam (om än lite intensiv och gränstestande) för det mesta, men de dagar/perioder han har sina funderingar, då vill man ju kunna nå fram till honom.

HUR kan man lära barn som har det jobbigt med känslor, att erkänna dem, och prata om dem? Jag vill inte att han ska gå och bära på en massa svåra saker inombords. Jag tycker även det är skitsvårt att balansera mellan att se till att han utmanar och klarar av vissa saker han är ängslig för, utan att gå över gränsen. Ofta måste man nämligen fatta beslut åt honom om det är nya, okända, situationer som han själv vill pröva, men som han inte själv törs bestämma sig för att pröva. Gav man aldrig honom knuffar i rätt riktning, då skulle han inte släppt min hand överhuvudtaget. De knuffar han får, har ju snarare gjort att nästa gång han utsätts för samma situation, då är han istället den där självsäkra, självständiga killen med skinn på näsan. Han har ju så extrema sidor av sin självkänsla och sitt självförtroende, det är antingen riktigt bra, eller riktigt dåligt. Där det dåliga är svårt för honom att hantera själv.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag tänker att man först och främst bör se till så att det finns en tillåtande miljö kring barnet där inte vissa känslor bemöts på något "konstigt" sätt.
Detta skulle jag fundera lite extra noga på om jag var er, eftersom det finns en risk att ni omedvetet beter er annorlunda kring vissa känslor och att barnet snappat upp detta.
Det behöver ju inte vara så men kan vara bra att fundera noga :)

"Konstigt" behöver ju inte vara att man blir arg utan det kan ju vara vad som helst som är annorlunda än hur ni bemöter positiva känslor. Validerar ni på samma sätt? Utforskar på samma sätt? Uppmuntrar på samma sätt?

Sen tänker jag att ni behöver agera rollmodell. Visa att NI kan hantera dessa jobbiga känslor. Låt barnet se att det är helt okej att gråta, att vara orolig och ledsen. Låt barnet se hur ni vuxna stöttar och validerar varandra och prata om att det (utifrån ert eget perspektiv) är så himla bra och skönt att få prata och bli tröstad när man mår lite dåligt.

Vidare kan jag tänka att det kanske kan vara bra att ta för vana att prata mycket om känslor, tankar och funderingar. Oavsett känsloläge.
Hjälp barnet att utforska hur känslorna känns i den egna kroppen.
Det är ju inte ens säkert att barnet själv vet vad den känner, barnet kanske bara känner att det blir jobbigt och därför "överkompenserar" som du skriver.

Inom barnpsykiatrin är det vanligt att man använder figurer som man kan fylla i med olika färger. Som en siluett på papper där barnet kan rita med olika färger "här finns kärlek, här finns ilska, här finns ångest". För att komma igång kan ni också göra detta. Rita er egen figur.
Och så koppla till kroppen. Hur känns det i magen? Oroligt? I musklerna? Spänt? osv.

Jag tycker att kroppen är den allra bästa vägen att gå när man ska komma åt känslor. Det är ganska vanligt att man inte riktigt har koll på exakt vad eller hur det känns. Ofta kan känslorna bara kännas som en stor rörig klump.
Och då kan man utforska kroppen och försöka göra kopplingar när man benämner.
Som föräldrar kommer ni säkert få hjälp "är det ledsenhet du känner?" så att barnen lär sig just orden.

Exempel på vad man kan använda när man ritar känslor:
pic_body.gif
 
Senast ändrad:
Sv: Lära barn visa känslor

Jag blir förresten himla glad när jag hör om föräldrar som tänker som ni.
Jag håller på med affektfokuserad psykoterapi och är av åsikten att det är bristande tillgång till och hantering av ens känsloliv som är den stora boven vid väldigt många problem!

Jag tror att det är en jätteviktig uppgift för föräldrar. Att lära barnet att känslor kommer och går som de vill. Man kan inte styra över känslor. De bara finns där. Och alla är lika viktiga. Ingen känsla är dålig utan alla behöver finnas! Och alla behöver få komma ut. Man kan inte hålla dem inne för då kommer de göra att man mår dåligt.
Det enda man kan göra är att acceptera att de finns där och hitta ett sunt sätt att förhålla sig till dem. Låta ens känslor vara en kompass i livet.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Tack för svar!

Det kan nog ligga något i att vi reagerar lite annorlunda på just honom när man märker att det är något, man vill ju så förtvivlat gärna få allt att bli bra liksom. Jag tycker det är jättesvårt att hitta balansen i att ligga på och få honom att prata, vilket jag tycker är viktigt, och samtidigt låta honom vara ifred. Om man inte ligger på, då tror jag inte han skulle avslöja mycket, inte av de allra känsligaste sakerna i alla fall. Det händer att vi kan resonera kring personligt jobbiga saker på ett avslappnat sätt, men det är fortfarande inte lätt på något som helst vis. Vi har ju några barn till, och de har inga problem alls någon av dem att diskutera känslor, tvärtom, de diskuterar ofta vad de känner och tycker. Så vi diskuterar ofta, alla tillsammans, och då är även sonen i fråga livligt med i diskussionen, så rent rationellt har han inga problem att diskutera känslor, bara han personligen inte känner av dem. Han kan dock säga, att då skulle jag bli ledsen, om en tänkt situation, men just när han är mitt uppe i det är det jobbigt. Ett av de andra barnen, han är lite för mycket känslomänniska, och behöver istället få hjälp att dämpa sina känslomässiga reaktioner till en mer rimlig nivå, det är ok att bli ledsen/arg för att något hände, men man måste kunna släppa det också inom rimlig tid. Han var är nog ett bättre ord, han har mognat jättemycket. Men med honom får man ju lite försiktigare bejaka känslorna i situationer, vilket förstås är raka motsatsen till vad 8-åringen behöver höra. Fast det inte är i liknande situationer man som förälder behöver agera för de här barnen, kan ju 8-åringen snappat upp lite av jargongen i alla fall.

Jag tror också mycket på att våga visa sina egna känslor, och jag är en känslomänniska själv, så jag visar ofta att jag är arg, ledsen osv, och barnen brukar fråga mig kring det. Men när jag tänker lite på det ska jag nog försöka göra en liten twist på det hela och se om jag inte kan få ut lite mer av det, från ett annat perspektiv, lite mer om det du säger om att bli tröstad. Vilket han självklart kommer anamma och glasklart hålla med om i neutralt läge, men det kanske någonstans går in även i skarpt läge?

Svårigheten som jag ser det är ju just att få igång honom när han är upprörd över något, han är fullt resonabel när han inte är inne i en fundersam period, eller att det blir för personligt, men man måste kanske försöka få honom mer mottaglig genom att utnyttja allmänna diskussioner lite mer, så han inte blir personligen inmotad i ett hörn liksom. Det är ju det jag är rädd för, att tränga honom, samtidigt som jag inte vill att han bär på svåra saker själv. Det märks ju att han har saker att berätta, han är bara rädd att tappa fattningen och bryta ihop, vilket jag tjatar om är helt ok, man får bli ledsen. Han har kanske (säkerligen) själv svårt att balansera sina svängningar mellan att vara ängslig och tuff. Och kanske man själv ger olika signaler om att han ibland behöver bli tuffare, och ibland behöver bli mjukare. Men han har mognat massor i det här, så det kommer nog ännu mer förståelse för det här.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Ja alltså, någonstans kommer det ju ifrån att han inte vill öppna sig med vissa känslor. Det är ju inget som bara händer utan orsak :)
Det kan ju mycket väl vara att han snappat upp något kring ert andra barn där ni försöker dämpa. Eller något som han snappat upp på dagis, av någon kompis osv.

Barn ser ju mer än man tror så det kan ju vara små små saker som de ibland drar väldigt stora slutsatser av.

Jag tror på att implementera mer känsloprat först ganska neutralt och sen successivt försöka föra in i mer och mer känslofyllda situationer.
Den där "leken" med att färglägga känslor kan man ju börja med när barnet är glatt och på bra humör. Och om man tar för vana att tex göra det varje kväll kanske det blir lättare att göra det även den kvällen han inte känner sig så glad?

Har ni provat att prata "genom" någon annan. Tex en figur eller ett djur?
Alltså att ni pratar som om det handlar om någon figur fast att det egentligen är om honom?

"Hur tror du katten skulle må om det där hände honom? Hur tror du katten känner?". En väldigt vanlig teknik som proffessionella använder med barn som inte gärna vill prata om svåra saker :)

Och åter igen - kroppen!
Man kan inte prata nog mycket om vad som händer inuti kroppen när man känner olika saker.
Barns psykiska mående speglas ju dessutom väldigt ofta i kroppen. Jättevanligt med huvudvärk eller magont osv när barn mår dåligt.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Blir det lättare för honom att öppna sig om någon av er föräldrar gjort något bara tillsammans med honom (åkt och fiskat, gått på en promenad)? Där man i slutet kan fråga om något tynger honom eller helt enkelt säga att det syns att något inte är som det ska? Och blir det lättare för honom att öppna sig efter att ni föräldrar berättat om något som oroar er (typ ge och ta)?
 
Sv: Lära barn visa känslor

Ja, det är absolut lättare att få ur honom funderingar när man ägnat lite tid åt bara honom. Om det inte är i det mest känslosamma läget, då funkar det inte alltid. Svårigheten är ju att man inte vet vilket ämne man ska börja röra sig kring, och var man ska börja ställa ledande frågor, för man har verkligen ingen aning om vad det kan vara som han funderar på. Men det är ju så vi försökt göra när han har dagar han varit "uppåt-väggarna". Ge honom egen tid vid små tillfällen. Ge honom små små uppgifter som han klarar med bravur men kan få känna sig stolt över utan inblandning av andra. Det visade sig ju t.ex vid ett tillfälle att han ville göra en kopp te åt mig, men var ledsen för att han inte hann med innan storasyster brukar koka te, eller kom på det försent när jag redan gjort i ordning själv. Så såna små "hjälpa-till-känna-sig-duktig-och-snäll" uppgifter brukar han få göra mer av i såna här perioder. Då blir han lite mer öppen för diskussion också.

Han kan absolut ge-och-ta i diskussionen, men jag tror nog inte han går in på det mest jobbiga utan diskuterar mer neutralt. Han har ju inga problem att diskutera egentligen, mer än när han själv är mitt i den värsta känslostormen. Då är det svårt att komma in på ge-och-ta, för jag har ju ingen aning om vilket exempel jag ska ge själv som kan leda in honom på rätt spår. När man väl får en ledtråd, då ska jag absolut prova den tekniken lite mer.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag tycker inte det låter som att han har så svårt att visa känslor, problemet är väl att det sättet han visar känslor på inte blir begripliga för er. Min äldsta är sån, hon går omvägar och använder ilska och annat vilket gör att man verkligen måste stanna upp och fundera bakåt och inte reagera med ryggmärgsreflexen och bli arg tillbaka. Är det ett mönster ni vuxna har också, att ni exempelvis reagerar med ilska fast ni egentligen känner er exempelvis nonchalerade eller trötta? Hur pratar ni om kopplingen mellan era känslor och hur de tar sig uttryck? Jag tror att väldigt många människor har problem med att spegla sina egentliga känslor på ett bra sätt, vi är så inlärda i att många känslor ska döljas och inte är fina nog att visa upp (rädsla, osäkerhet, mm). Jag tror att det bästa sättet är att ni vuxna pratar om era känslor och berättar för barnen om hur ni tänkte när något hände, tex ni blev arga eller förvirrade eller ledsna.

Sen ska man väl inte tvinga fram en redovisning av barnets känsloliv heller. En del tankar kommer man ju aldrig ha tillgång till hos sitt barn, man kan bara hoppas på att de har redskap nog att kunna hantera olika känslosamma tankar och händelser och att de känner att de får vara och tänka som de är utan att bli översköljda av en massa beskäftiga tips (måste jag själv akta mig för...).
 
Sv: Lära barn visa känslor

Efter vad du berättat kan jag nog tänka mig att han helt enkelt är en människa som måste få processa först själv innan det fungerar att dela med sig. Och det behöver ju inte vara fel på något sätt. Men jag kan förstå frustrationen när man märker att barnet inte mår riktigt bra men man inte får möjligheten att hjälpa.
Förutom "ge och ta" (som ju visar att det är ok att tala om känslor och att fler än honom ibland har det jobbigt) där han ju faktiskt kan få ge råd om hur han skulle agera skulle jag nog spontant tänka mig att man på alla sätt försöker göra det helt klart att ni alltid står bakom honom och är villiga att prata med honom när han känner sig redo. Och att det alltid finns en pratstund vikt till just honom.

Jag och våra 8-åringar pratar alltid om skoldagen i bilen hem och där har jag märkt att jag får oerhört mycket mer information efter att ha ställt frågor som inte specifikt rör just dem, typ. "-var det någon som blev ledsen idag". Och från det kan det nystas upp något som de skulle behöva prata om. Frågar jag hur det har varit för dem i skolan blir det oftast ett "-Bra".
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag tycker inte det låter som att han har så svårt att visa känslor, problemet är väl att det sättet han visar känslor på inte blir begripliga för er. Min äldsta är sån, hon går omvägar och använder ilska och annat vilket gör att man verkligen måste stanna upp och fundera bakåt och inte reagera med ryggmärgsreflexen och bli arg tillbaka. Är det ett mönster ni vuxna har också, att ni exempelvis reagerar med ilska fast ni egentligen känner er exempelvis nonchalerade eller trötta? Hur pratar ni om kopplingen mellan era känslor och hur de tar sig uttryck? Jag tror att väldigt många människor har problem med att spegla sina egentliga känslor på ett bra sätt, vi är så inlärda i att många känslor ska döljas och inte är fina nog att visa upp (rädsla, osäkerhet, mm). Jag tror att det bästa sättet är att ni vuxna pratar om era känslor och berättar för barnen om hur ni tänkte när något hände, tex ni blev arga eller förvirrade eller ledsna.

Sen ska man väl inte tvinga fram en redovisning av barnets känsloliv heller. En del tankar kommer man ju aldrig ha tillgång till hos sitt barn, man kan bara hoppas på att de har redskap nog att kunna hantera olika känslosamma tankar och händelser och att de känner att de får vara och tänka som de är utan att bli översköljda av en massa beskäftiga tips (måste jag själv akta mig för...).

Man är inte alltid pedagogisk, det ska gudarna veta, så alldeles självklart kan man jobba med en massa olika angreppssätt kring det här. Men vi visar mycket känslor i familjen, och pratar nog en hel del om känslor tror jag. Jag vet ju att jag överreagerar ibland, så jag har ju alltid tyckt att det varit bättre att krypa till korset och reflektera över mina känslor och reaktioner tillsammans med barnen, så att de kanske förstår att man reagerar, hur och varför, och att det inte alltid blir rätt. Men tyvärr har du nog delvis rätt i att ilska kanske ändå ibland kan vara den reflexmässiga reaktionen hos oss vuxna, lite grann oavsett grundorsak. Inte alltid, men när jag reflekterar över det så kan det nog ligga en poäng i det. Ska tänka på det. Ska verkligen gå ett steg längre i att visa äkta känslor, inte bara gömma sig bakom en grundreaktion. Jag kan nog ibland gömma min egen osäkerhet bakom stereotypa känsloyttringar. Intressant vinkel.

Jag kräver inte en fullständig redovisning av sonens (eller någon av de andra barnens) känsloliv och tankegångar, men när det går ut över honom och oss andra på ett sätt som blir jobbigt för alla, då kan jag inte låta det vara. Han klarar liksom inte av att reda ut sina tankar själv, även om han kanske försöker vara stor och tuff. Men visst, ofta är det omöjligt att komma till botten vid ett och samma tillfälle, man får en ledtråd så att man i alla fall vet vad det handlar om för ämne, sen får man nysta lite mer vid ett senare tillfälle. Man blir ju bara så förtvivlad som mamma när man inte kan göra allt bra på en gång.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jo man önskar ju att man var en sån som kunde säga "nu behöver jag plats för mig själv och få tänka i lugn och ro ett tag" i stället för "nu slutar ni tjata på mig omedelbart, jag blir galen om jag inte får lugn och ro snart".... Jag tror att det handlar om hur mycket man har för sig att man måste ta i för att få sina behov uppmärksammade och tillgodosedda.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag skriver inte för att ge några råd utan för att delar av det du beskriver känns igen hos vår 5,5-åring. Han har alltid varit oerhört glad, ett "lätt" barn som varit positiv till det mesta. Dock ganska försiktig; dels som person och också för att vi under de första åren delvis säkert "spätt på" den personligheten, eftersom han är första barnet (fick syskon när han var 3,5) och har en ganska "hönsig" pappa. Det FUNGERADE liksom att säga "akta dig, var försiktig" till honom redan som ganska liten. Han lyssnade, men blev lite FÖR försiktig.

Sista året har han gått på förskolan och förändrat sig till stor del; är modigare och mer kavat, tar en mer självklar kontakt med andra barn. MEN han är en väldigt, väldigt snäll grabb. Alldeles "för snäll" i vissa delar; han låter sig nog styras av andra barn i t ex lekar och vågar inte säga ifrån när han inte vill. Han beskrivs av personalen som en oerhört bra kamrat som alltid är snäll mot andra, tar hänsyn och är lätt att ha att göra med.

Det jag känner igen i det du skriver är det här med självkänslan och självförtroendet. Och oförmågan att tala om vad han känner ibland. Delvis tror jag att han i och med sin ålder har svårt att sätta ord på vissa saker. Och delvis tror jag han håller inne med en hel del saker. Inför oss, men också inför andra (t ex förskolepersonal). Efter en tid på förskolan tog han bland annat upp att han hade en kompis som inte var snäll mot honom. Han lekte ofta med den kompisen, men säger att "han är snäll först, men sen är han dum". Till saken hör att kompisen inte nödvändigtvis FÖRSTÅR att han är dum. Vår grabb gillar inte (och har alltid haft hög integritet gällande sin kropp och närhet med andra människor utanför familjen) brottningslekar, knuffande och för mycket fysisk kontakt. Vi försökte tala om för honom att han måste säga till när kompisen just "blir dum" (styr för mycket alternativt leker lekar med för mycket fysisk kontakt). Personalen på förskolan hade INGET märkt. Vi uppmuntrade honom att säga till dem om han inte klarar säga till kompisen själv och personalen var medvetna om och uppmärksamma på problemet.

Grejen är att de nästan aldrig märkte något från personalens sida. Och jag tror det är för att vår pojke helt enkelt inte VISAR när/om han är ledsen eller inte vill något. VI, som är hans föräldrar ser det ju förstås. Men han är väldigt bra på att hålla masken inför andra. Tyvärr. Och ingen av oss förstår riktigt varifrån det där kommer; vi har alltid varit måna om att bekräfta känslouttryck; både ilska, glädje, sorg osv.

Jag ska följa din tråd och kanske få lite tankar som kan hjälpa även oss på vägen.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag tycker inte det låter som att han har så svårt att visa känslor, problemet är väl att det sättet han visar känslor på inte blir begripliga för er. Min äldsta är sån, hon går omvägar och använder ilska och annat vilket gör att man verkligen måste stanna upp och fundera bakåt och inte reagera med ryggmärgsreflexen och bli arg tillbaka. Är det ett mönster ni vuxna har också, att ni exempelvis reagerar med ilska fast ni egentligen känner er exempelvis nonchalerade eller trötta?

Så bra uttryckt och så sant det känns!

Vi är ju så präglade av normer när det gäller uttryck för känslor. Både utifrån kön och även utifrån familj/kultur.

Jag och min sambo är väldigt olika i hur vi visar våra känslor (och en del problem oss emellan tror jag beror just på den saken). Och det är klart att det i sin tur präglar våra barn.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Har komiskt nog haft ett av de bästa "heart-to-heart" konversationerna som jag någonsin haft med sonen, i ett läge då han varit lite upprörd, och han har efter det fortsatt att visa vad han känner i just den frågan. Och då har vi ju kunnat fortsätta prata också. Jag passade på, nu när han var ganska öppen, att försöka få med honom lite mer på noterna genom att visa mer exempel på saker jag reagerar känslomässigt på osv, tror kanske det var bra. Däremot, när jag blandade in kroppen, och hur det känns i kroppen, stirrade han på mig som om jag var helt borta :D Lite jämförelser lyckades vi göra, och han är nog lite förbi att beskriva kroppen, han vill mer beskriva sina tankar, men vi kom in lite på hur man tänker om sig själv när man känner sig ledsen. Jippie, framsteg.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Har en 8-årig son som har det lite jobbigt med sina känslor. Han har, och har länge haft det väldigt jobbigt och svårt med att visa och prata om sina känslor. Inte om han är glad, det är han nästan jämt, och visar det gärna, men när han är ledsen, orolig eller funderar på något som är känsligt. Han funderar t.ex jättemycket på döden, och är rädd att vi ska dö, men man får verkligen dra ur honom de här funderingarna.

Man märker att det är något som tynger honom genom att han blir svår att riktigt få kontakt med, och liksom "överglad", ungefär som att han ska överkompensera och absolut inte visa att han är fundersam på något genom att vara "överglad". Han blir flamsig, försöker skratta bort allt på ett överdrivet sätt, och är överlag lite överdriven i sitt agerande, och liksom studsig och ofokuserad. Frågar man vad som är fel, eller om han funderar på något osv, så säger han att det inte är något, eller om något hänt så försöker han komma med att han inte bryr sig, man kan stå och ge honom beröm, och så säger han i nästa andetag att ingen tycker han gör något bra, alltså om samma sak som man nyss berömde för. Står man på sig och pratar med honom och försöker lirka fram saker, så vill han absolut inte kramas och så under tiden, för då vet han ju att fasaden kommer krackelera och han riskerar att börja gråta. Normalt sett har han inga problem att kramas, visa tillgivenhet, säga att han älskar oss osv, bara när man pratar "negativa" känslor. Han har heller inga problem att fråga oss om allt möjligt annat känsligt och okänsligt mellan himmel och jord, så länge det inte innefattar hans egna "negativa" känslor. Han har heller inga problem att testa varenda gräns som finns. Däremot kan han ibland ha svårt att ta till sig beröm, de perioder när han är "orolig" i själen, då verkar man inte riktigt nå fram till honom med beröm och kärlek.

Han har nog egentligen dåligt självförtroende och självkänsla, och är osäker, framförallt i nya miljöer/situationer, men spelar ofta lite tuff. Han är t.ex ofta drivande i lekar med kompisar och väldigt kreativ och påhittig. Är han säker på allt i sin omgivning, och på vad som förväntas, då upplevs han som självsäker och trygg och glad, och raka motsatsen i ovana situationer, då blir han osäker, pipig och ängslig. I skolan har de ju förstås ännu svårare att få honom visa och prata om känslor, vilket ju kan behövas i konfliktlösning och för att undvika konflikter, men i övrigt fungerar han bra i skolan. De har exakt samma upplevelse över hur han ändrar beteende när det är något som bekymrar honom ("överdriven", flamsig och studsig). Som yngre (dagistid) upplevde jag inte att han hade de här problemen utan då var han ett väldigt bekymmerslöst barn men som kunde visa känslor, det här kom när han närmade sig sexårsfasen. Enligt skolan är inte detta beteende ovanligt hos barn som t.ex har mycket djupa funderingar kring döden och sin egen existens.

Jag har mycket dialoger med skolan om t.ex när jag fått fram något om hans funderingar, så får de lite inside-information om vad det är som rör sig i huvudet på honom och kan då jobba med det. Har varit bra i många lägen. Vi har i övrigt samma syn och resonerar lika kring sonen. Det här är inget jätteproblem rent generellt, han är positiv, glad och skötsam (om än lite intensiv och gränstestande) för det mesta, men de dagar/perioder han har sina funderingar, då vill man ju kunna nå fram till honom.

HUR kan man lära barn som har det jobbigt med känslor, att erkänna dem, och prata om dem? Jag vill inte att han ska gå och bära på en massa svåra saker inombords. Jag tycker även det är skitsvårt att balansera mellan att se till att han utmanar och klarar av vissa saker han är ängslig för, utan att gå över gränsen. Ofta måste man nämligen fatta beslut åt honom om det är nya, okända, situationer som han själv vill pröva, men som han inte själv törs bestämma sig för att pröva. Gav man aldrig honom knuffar i rätt riktning, då skulle han inte släppt min hand överhuvudtaget. De knuffar han får, har ju snarare gjort att nästa gång han utsätts för samma situation, då är han istället den där självsäkra, självständiga killen med skinn på näsan. Han har ju så extrema sidor av sin självkänsla och sitt självförtroende, det är antingen riktigt bra, eller riktigt dåligt. Där det dåliga är svårt för honom att hantera själv.

Det behöver man inte. Så länge han funkar någorlunda normalt, så är det inget problem.

Om det inte är trasigt, försök inte laga det.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag förstår att det kan vara svårt, men om du är ute efter att just prata om känslor så måste man vara i kroppen. Tankar kan aldrig vara känslor.

Men jag kanske tolkar din vilja om att lära barnet att visa känslor lite väl långt? :)
 
Sv: Lära barn visa känslor

Faktiskt, sedan jag startade den här tråden, så har vi kommit ganska långt. Med tanke på vad ni andra sagt, så är det ju självklart så att sonen visar känslor, problemet är att prata om känslor.

Vi har kommit till lite insikter hemma om hur vi ska hantera våra och de andra barnens reaktioner på sonens beteende (hans beteende är ju förstås följden av hans mående). Jag har pratat med sonen och även bett om ursäkt för vissa tillfällen där jag inte tagit reda på mer om bakgrunden till hans reaktioner. Jag har lagt fram idéer om hur vi ska hjälpas åt. Jag har förklarat att det är viktigt för mig att få veta lite om vad han tänker på när han är ledsen, så att vi vuxna kan hjälpa honom. Det är inte bra att vara åtta år och bära på tunga funderingar utan någon att bolla med.

Jag tycker vi har gjort stora framsteg i vår dialog. Jag har gjort helt klart att vi inte kan acceptera vilka reaktioner som helst, men att vi ska hjälpa honom reda ut sina tankar och reaktioner på ett annat sätt. Det har blivit mycket lättare sista tiden att prata om svåra tankar/känslor och funderingar, även om det fortfarande inte går enkelt. Idag vet jag mycket mer om hans tankar och funderingar, och är glad att jag står på mig, för det han funderar på, det ska man inte hantera själv i den här åldern. Tyvärr tror han själv inte riktigt på att någon kan hjälpa honom.
 
Sv: Lära barn visa känslor

Jag förstår att det kan vara svårt, men om du är ute efter att just prata om känslor så måste man vara i kroppen. Tankar kan aldrig vara känslor.

Enligt sådana teorier som du gillar. I verkligheten är det där ju främst definitionsfrågor. Om man menar det du menar med ordet känslor, stämmer kanske det där om att "vara i kroppen". Om man menar det vem som helst annan menar med ordet känslor, kan det vara på en rad olika sätt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 475
Senast: Grazing
·
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 370
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 919
Senast: Snurrfian
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
5 841

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp