Långtidsamning

[vemsomhelst123]

Jag håller med om att pappor kan knyta an fint till sina barn trots helamning.

Men jag vill lägga till att alla barn är olika. Min första var ett plåster på mig de första tre månaderna. Skrek som en stucken gris så fort pappan höll honom. Sov bara på eller tätt intill mig. efter kanske tre fyra månader funkade det hur bra som helst att vara med pappan.

Min yngsta var tvärt om. De första tre månaderna åt hon bara korta stunder och kunde sedan somna i vilken famn som helst. Efter tre månader vände det totalt och det var bara jag som gällde. Hon är fortfarande två år gammal väldigt fäst vid mig.

Eftersom jag har två så olika barn, en extrovert och en mer introvert, tror jag inte att t ex flaskmatning skulle skapat en annan anknytning än den de har i dag.

Varför tror du inte det? Var ni hemma lika mkt?

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker då i alla fall att det är att rå om sitt barn. Det handlar om att ge omsorg och kärlek och det är inte beroende av att man måste ha ensamt omsorgsansvar för stunden. Har man ett barn som är väldigt mycket för ena föräldern får man ju som sagt jobba runt det.

Jag är fullt medveten om allt som behöver göras och behovet av egentid men det är ju en annan fråga.

Jag är enig att hålla med om att jag inte tycker man rår om sitt barn om den andra förälderns närvaro ständigt krävs.

 

[vemsomhelst123]

Men var det så att första dagen han jobbade så ville hon inte veta av honom när han kom hem? Ett relationsbyggande med ett barn är ju lite speciellt då det är ett ensidigt byggande. Det är också något som ständigt pågår och man kan inte luta sig tillbaka med att det är något som är klart och som man inte behöver lägga mer tid och energi på. Det krävs mycket närvaro i ett barns liv (ju yngre desto mer och oftare) för att barnet ska vara bekvämt med den personen.

(Vill egentligen inte skriva det här till dig för ingen ska någonsin behöva försvara eller förklara någon annans bristande förmåga att skapa relation med sitt barn. Nu är det ju här som diskussionen pågår men jag vill inte att du ska känna dig påhoppad på något sätt eller att du har någon skyldighet att försvara eller förklara.)

Men hur ska man kunna få den närvaron om man inte kan dela på ansvaret? Vi har ju kunnat dela varannan månad och första 6 månaderna nästan ihop, men det har ju varit beroende av att vi är gamla och därmed haft möjligheten att buffra (eg för annat men nu blev det för vårt barn). Vi hade aldrig haft råd att göra såhär för 10 år sen och att dela som @Pontevecchio skrev varannan dag bygger ju på att man inte helammar.

 

[WildWilma]

Men var det så att första dagen han jobbade så ville hon inte veta av honom när han kom hem? Ett relationsbyggande med ett barn är ju lite speciellt då det är ett ensidigt byggande. Det är också något som ständigt pågår och man kan inte luta sig tillbaka med att det är något som är klart och som man inte behöver lägga mer tid och energi på. Det krävs mycket närvaro i ett barns liv (ju yngre desto mer och oftare) för att barnet ska vara bekvämt med den personen.

(Vill egentligen inte skriva det här till dig för ingen ska någonsin behöva försvara eller förklara någon annans bristande förmåga att skapa relation med sitt barn. Nu är det ju här som diskussionen pågår men jag vill inte att du ska känna dig påhoppad på något sätt eller att du har någon skyldighet att försvara eller förklara.)

Inte första dagen men en tydlig skillnad iaf efter ett par veckor.

Jag håller med dig i allt då skriver. Att jag upplevt amningen försvårande i att få bebis att får en lika stark anknytning till oss båda som föräldrar har ju absolut främst att göra med att vi inte kunnat spendera lika mycket tid med henne eftersom pappan tillslut var tvungen att jobba igen. Eftersom det var jag som ammade så blev det jag som tog den första delen av föräldraledigheten (hemma på heltid som ensam förälder i drygt 4 månader tills hon var 7 månader gammal) eftersom det hade varit rätt omständligt att göra tvärtom. Hade vi istället flaskmatat så hade det varit ett otroligt mycket enklare beslut att vara dela 50-50 från början.

Det är intressant att så många utgår från att man inte har försökt bara för att man upplever att man inte lyckats få en mer jämnlik anknytning. Det är nog få ammande mammor så lämnat ett så litet barn hemma med sin pappa så mycket som jag har gjort. Jag har gått en utbildning som medfört heldagar på annan ort innan det var dags att sluta helamma. Det är inte alla pappor som verkligen velat ha en relation med sitt barn så tidigt som min man velat. Hade jag inte ammat hade resultatet kanske inte blivit en exakt lika stark anknytning men troligtvis lite jämnare än den blivit nu.

 

[vemsomhelst123]

Jag förstår inte riktigt vad du vill med ditt svar på mitt inlägg?

Alltså amning som viktig anknytning och "massa andra saker som är lite otvetydigt vetenskapligt belagda" får du ta med dem som hävdar dessa saker.

Klart det kan kännas tafatt och svårt att knyta an som icke-ammande när barnet är typ 3 månader. Men det är ganska tafatt och svårt att ta hand om ett litet spädbarn fast man ammar. Det är nog ganska tafatt och svårt med flaskmatande barn också. Faktiskt tror jag att hela föräldrarollen för de allra flesta upplevs som en omställning som bjuder på mycket okänt vatten oavsett hur barnet matas och av vem. Att skylla bristande anknytning på (hel)amning tycker jag är rätt billigt.

Det är svårt att ta hand om ett spädbarn man inte är med på dagarna. Och för att kunna vara med ett spädbarn ensam på dagarna krävs det att man kan mata.

 

[Whirlie]

Varför tror du inte det? Var ni hemma lika mkt?

Ja. Och enligt samma schema med båda.

 

[TinyWiny]

Inte första dagen men en tydlig skillnad iaf efter ett par veckor.

Jag håller med dig i allt då skriver. Att jag upplevt amningen försvårande i att få bebis att får en lika stark anknytning till oss båda som föräldrar har ju absolut främst att göra med att vi inte kunnat spendera lika mycket tid med henne eftersom pappan tillslut var tvungen att jobba igen. Eftersom det var jag som ammade så blev det jag som tog den första delen av föräldraledigheten (hemma på heltid som ensam förälder i drygt 4 månader tills hon var 7 månader gammal) eftersom det hade varit rätt omständligt att göra tvärtom. Hade vi istället flaskmatat så hade det varit ett otroligt mycket enklare beslut att vara dela 50-50 från början.

Det är intressant att så många utgår från att man inte har försökt bara för att man upplever att man inte lyckats få en mer jämnlik anknytning. Det är nog få ammande mammor så lämnat ett så litet barn hemma med sin pappa så mycket som jag har gjort. Jag har gått en utbildning som medfört heldagar på annan ort innan det var dags att sluta helamma. Det är inte alla pappor som verkligen velat ha en relation med sitt barn så tidigt som min man velat. Hade jag inte ammat hade resultatet kanske inte blivit en exakt lika stark anknytning men troligtvis lite jämnare än den blivit nu.

Jag utgår inte ifrån att ni inte har försökt (det är dessutom inte ni utan han) och jag ser det inte heller som ditt ansvar vilken relation pappan har till barnet. Det jag påstår är det inte alls behöver påverka relationen med barnet vem av föräldrarna som är hemma eller om en av dem ammar eller inte.
Hur mycket barnet är ensam med vardera föräldern varierar såklart men jag ser det verkligen inte som något konstigt att den förälder som inte ammar har barnet i samma utsträckning eller mer än den förälder som ammar.

Om någon på fullt allvar menar redan innan barnet har fötts att de inte vill ha någon relation med sitt barn genast hen föds hoppas jag att de aldrig skaffar barn. Det är ju fullkomligt absurt och vidrigt.

 

[Manji]

Jag är enig att hålla med om att jag inte tycker man rår om sitt barn om den andra förälderns närvaro ständigt krävs.

Då kan jag förstå att den andra föräldern, som dessutom har ett barn som föredrar den andra, har svårt att knyta an. När det man kan göra inte räknas bara för man kan inte vara ensam utan att barnet blir ledsen.

 

[Manji]

Det är svårt att ta hand om ett spädbarn man inte är med på dagarna. Och för att kunna vara med ett spädbarn ensam på dagarna krävs det att man kan mata.

Fast ett dygn har 24 timmar och ett spädbarn har oftast behov av omsorg dygnet runt. Som sagt dagen är inte över bara för att man slutat jobbet.

 

[ako]

Finns det fler här inne som ammar längre än normen (i västvärlden)? Varför har ni valt det? Jag ammar själv min tvååring och kommer fortsätta ett tag till (kanske dubbelt så länge om vi vill) av mysskäl, bekvämlighetsskäl och hälsoskäl för både mig och min dotter.

Ni som tycker det är konstigt att amma små barn får gärna ställa frågor så får ni mer kunskap.

Jag ammade alla mina tre barn tills de var drygt två år. Anledningen? Det var ett enkelt sätt att få sova att agera levande napp! Jag ammade i sömnen med barnet intill.

 

[Heulwen]

Jag ammade alla mina tre barn tills de var drygt två år. Anledningen? Det var ett enkelt sätt att få sova att agera levande napp! Jag ammade i sömnen med barnet intill.

Mysigt! Jag har dock något emot intrycket levande napp, för mig signalerar det att nappen är det naturliga före bröstet. Nappen är ju ett substitut för bröstet och inte tvärtom. Du menade kanske inte så.

 

[ako]

Mysigt! Jag har dock något emot intrycket levande napp, för mig signalerar det att nappen är det naturliga före bröstet. Nappen är ju ett substitut för bröstet och inte tvärtom. Du menade kanske inte så.

Tja man kan ju övertolka om man vill . Jag hade ingen djupare avsikt med det uttrycket och vårt yngsta barn använde även icke levande napp (de andra dissade det).
Sedan ser jag ju förstås andra poänger än rent egoistiska med närhet och bröstmjölk också!