Läsa andras brev och dagböcker?

[Tajger]

Jag hade nog börjat läsa, hade det varit för privat hade jag slutat.
Påminner mig om att ägna igenom mina egna gamla dagböcker, är det något som är värt att spara, eller är det dags att döstäda?

 

[Otherside]

Jag kom att tänka på mina egna gamla dagböcker. Jag fick alltid en dagbok i julklapp redan som liten, och skrev. Väldigt gulligt. Sen - i tonåren och 20-årsåldern blev mina dagboksinlägg väldigt deprimerande. Ensamhet, svåra ätstörningar, ett religiöst dilemma som fick enorma dimensioner, olycklig kärlek... Jag vill INTE att min dotter ska läsa dem, hon skulle bli väldigt ledsen och få en bild av sin mamma som inte alls stämmer med mig idag. Inte så att jag vill skydda henne från mina tidigare problem, hon känner till mycket då vi pratar om allt, men jag vill inte att hon ska läsa om det i den formen. Det skulle inte ge henne något. Så jag ska nog bränna dem.

 

[Skojamindoja]

Jag kom att tänka på mina egna gamla dagböcker. Jag fick alltid en dagbok i julklapp redan som liten, och skrev. Väldigt gulligt. Sen - i tonåren och 20-årsåldern blev mina dagboksinlägg väldigt deprimerande. Ensamhet, svåra ätstörningar, ett religiöst dilemma som fick enorma dimensioner, olycklig kärlek... Jag vill INTE att min dotter ska läsa dem, hon skulle bli väldigt ledsen och få en bild av sin mamma som inte alls stämmer med mig idag. Inte så att jag vill skydda henne från mina tidigare problem, hon känner till mycket då vi pratar om allt, men jag vill inte att hon ska läsa om det i den formen. Det skulle inte ge henne något. Så jag ska nog bränna dem.

Lite så känner jag också. Dagboksanteckningar från barndomen och tidiga tonåren känner jag inte är någon big deal om någon annan skulle läsa, det är lite mer "idag gjorde jag det här, jag lekte med X och skolmaten var äcklig". Men sena tonåren och tidig 20-årsåldern vill jag varken läsa igen själv eller att någon annan skulle läsa heller. Det säger verkligen inget om den jag är idag, även om det förmodligen är det som format mig till den jag är idag.

 

[Lillefrun]

Jag kom att tänka på mina egna gamla dagböcker. Jag fick alltid en dagbok i julklapp redan som liten, och skrev. Väldigt gulligt. Sen - i tonåren och 20-årsåldern blev mina dagboksinlägg väldigt deprimerande. Ensamhet, svåra ätstörningar, ett religiöst dilemma som fick enorma dimensioner, olycklig kärlek... Jag vill INTE att min dotter ska läsa dem, hon skulle bli väldigt ledsen och få en bild av sin mamma som inte alls stämmer med mig idag. Inte så att jag vill skydda henne från mina tidigare problem, hon känner till mycket då vi pratar om allt, men jag vill inte att hon ska läsa om det i den formen. Det skulle inte ge henne något. Så jag ska nog bränna dem.

Håller helt med om det här.

 

[Sel]

Jag kom att tänka på mina egna gamla dagböcker. Jag fick alltid en dagbok i julklapp redan som liten, och skrev. Väldigt gulligt. Sen - i tonåren och 20-årsåldern blev mina dagboksinlägg väldigt deprimerande. Ensamhet, svåra ätstörningar, ett religiöst dilemma som fick enorma dimensioner, olycklig kärlek... Jag vill INTE att min dotter ska läsa dem, hon skulle bli väldigt ledsen och få en bild av sin mamma som inte alls stämmer med mig idag. Inte så att jag vill skydda henne från mina tidigare problem, hon känner till mycket då vi pratar om allt, men jag vill inte att hon ska läsa om det i den formen. Det skulle inte ge henne något. Så jag ska nog bränna dem.

Fast om man läser dem som mogen vuxen (som man förhoppningsvis är när föräldrarna går bort, jag vet att det givetvis inte är situationen för många.) har man oftast gått igenom sina egna svåra perioder tänker jag.
Jag känner att det är självklart att mina föräldrar har haft det mycket tungt både inom sig, ibland ekonomiskt, arbetsmässigt, med släktingar och vänner och kanske med oss barn. Det vore inte obehagligt för mig att läsa om. De är människor precis som alla andra, kanske skulle jag till och med se mig själv i dem på ett starkare sätt om jag fick veta mer om deras ungdom och deras situation och känslor.
Men man känner självklart olika.

 

[Mineur]

Min mamma hade som projekt förra året att digitalt skriva av alla brev som skickades mellan min mormor och min morfar när morfar var inkallad som kavalleriofficer uppe i norra Norrland och bevakade gränsen mot Finland under andra världskriget. Samtidigt satt mormor i södra Skåne och väntade på honom, en väntan som skulle visa sig vara i fyra år. Ibland hade han längre permissioner då han kunde åka ner för att träffa mormor och det blev många långa tågresor genom hela Sverige. Ibland fick han sova på golvet i tågkorridoren, men hem skulle han! Breven innehåller även ett frieri hösten 1942

Totalt blev det 128 sidor och nästan 50 000 ord, och det är verkligen helt otroliga historier som framkommer. För mig känns det som ett jättefint sätt att levandegöra mormor och morfar för oss yngre generationer - jag stod väldigt nära min mormor men träffade aldrig morfar då han dog när min mamma bara var 19. Och även för de som kände honom är det mycket som framkommer som man kanske inte riktigt hade koll på.

Så ja, jag hade läst, men först efter att ha funderat några varv.

 

[sorbifolia]

Ja, och kanske skriver man mest när saker är jobbiga? Vem vill läsa om sin mammas eventuella ambivalens kring sitt eget föräldraskap, tex. Det var väl bra om hon höll det till dagboken, och inte belastade barnen med det.

Jag hade jättegärna velat läsa sådana saker! (men ska tillägga att jag är en väldigt rationell person som knappast skulle må dåligt av det)

I min familj pratar vi inte alls med varandra om känslor och tankar, så det vore mycket interessant att få veta mera om min familjs "inre liv". Jag kom över någon notis för många år sedan angående att min mamma bråkat med sina bröder om arv, det var aldrig något som sades högt till oss barn (jag var nog kring 20 på den tiden), fast jag kände det vore bra att veta...

 

[Palermo]

Jag hade jättegärna velat läsa sådana saker! (men ska tillägga att jag är en väldigt rationell person som knappast skulle må dåligt av det)

I min familj pratar vi inte alls med varandra om känslor och tankar, så det vore mycket interessant att få veta mera om min familjs "inre liv". Jag kom över någon notis för många år sedan angående att min mamma bråkat med sina bröder om arv, det var aldrig något som sades högt till oss barn (jag var nog kring 20 på den tiden), fast jag kände det vore bra att veta...

Jag tänker snarare att sådant är min mammas privata, inget som jag tror att hon hade velat dela med mig. Minst av alla med mig, faktiskt. Just därför tycker jag att det vore integritetskränkande att läsa efter hennes död.