- Svar: 41
- Visningar: 4 341
Det här blir ganska personligt och utelämnande men jag känner att jag kanske behöver få ur mig lite någonstans så det kan lika gärna vara här. Det kommer bli LÅNGT så jag räknar nog inte med att någon faktiskt ska läsa detta 
Min hjärna har känts velig och flackig ganska länge nu, jag har liksom en oro och otålighet i mig jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag blir ju 39 i år så det är säkert någon sorts livskris.
Jag har ett ganska jobbigt förflutet och uppväxt jag inte tänker dra upp men de senaste tre åren har verkligen varit otroliga och jag har kommit så långt med mig själv på flera sätt. Min psykiska hälsa är bättre än vad den varit sedan jag var barn (med ett stort undantag vilket jag kommer till) och min fysiska hälsa har verkligen också tagit en vändning åt rätt håll.
Det största skavsåret i mitt liv är jobbet. Jag vantrivs något fruktansvärt både med mina arbetsuppgifter, företaget och ja.. det mesta. Mina kollegor funkar det oftast bra med men det finns skav där också. Men jag är tacksam över att jag HAR ett jobb i dessa tider (något mina föräldrar ständigt påminner om när jag "klagar"). Jag har ingen utbildning efter gymnasiet, det blev aldrig av främst på grund av att jag psykiskt var på en väldigt mörk plats under några år vilket också gjorde att slutet på gymnasiet blev rätt katastrof. Jag är också väldigt överviktig vilket absolut har begränsat mig i vilken typ av jobb jag kan ha, det har alltså känts meningslöst att ens fundera på att utbilda sig för vad skulle jag bli?
Men jag har gått ner 50 kilo på ett år nu, jag har massa kvar men det börjar liksom närma sig en punkt där det här faktiskt kan bli verklighet, att jag kan byta jobb, eller egentligen mer övergripande att jag kan börja ha mer agens över mitt eget liv. De här framgångarna har gjort mig otålig, efter att liksom ha fått "nöja mig" under ja.. nästan hela livet så vill jag nu ha och jag vill ta för mig och utvecklas och göra!
Nu blir det väldigt rörigt men jag byter spår lite..
Jag bor och är uppvuxen i södra norrland. Här har jag några vänner samt mina föräldrar och en syster (med familj). Jag har en komplicerad men god relation till mina föräldrar. Min syster och jag har tyvärr aldrig riktigt kommit överens. Vi bråkade konstant under hela vår uppväxt och även om vår relation nu för tiden är civiliserad och trevlig så är vi liksom inte "vänner". Vi ses och hörs bara hos mina föräldrar och umgås eller pratar inte annars. Det är trist men det är vad det är.
Min pappa är född i Göteborg och jag har en hel del släkt där nere, massa kusiner och så. På grund av avståndet har det ju dock blivit att jag aldrig riktigt haft någon relation med dem i vuxen ålder men det är alltid trevligt när vi ses. Min sambo är också från Göteborg och har både syskon och släkt där.
För en tid sedan var vi nere i Göteborg för min farfars begravning. Jag fick träffa alla kusiner jag inte sett på så länge och vi hade väldigt trevligt och det är också alltid lika kul att vara hos sambons familj då hela familjen har ett väldigt stort hundintresse som jag delar. Enda sedan vi var där sist så kan jag liksom inte släppa tanken på att jag vill flytta dit. Jag skulle verkligen kunna se mig själv få så mycket starkare band till min sambos familj och jag skulle få möjligheten att kanske bygga upp lite relationer med min släkt igen. Det skulle också innebära sådant som större jobbmöjligheter och bara i allmänhet trevliga fördelar med närheten till en riktig storstad. Jag var aldrig någon som "drömde om Stockholm" när jag växte upp men under åren så har jag liksom återkommande fått lite panik över själva grejen att födas leva och dö på samma plätt, att jag aldrig flyttat eller liksom bott någon annanstans. Samtidigt vet jag ju att det inte är en erfarenhet man MÅSTE ha men bitvis har det känt som att det liksom fattats mig.
Men det finns två saker, det känslomässiga och det praktiska. Det känslomässiga: Mina föräldrar. De börjar ju bli äldre nu och även om de förhoppningsvis ska leva närmare 20 år till så är det ju liksom lite av nerförsbacke snart om ni fattar vad jag menar.. Så är NU verkligen tiden att flytta? Det skulle jag väl tänkt på innan liksom. Min syster gick högskola i en annan del av landet efter hon gått ut gymnasiet, bodde på västkusten i några år och sedan flyttade hon "hem", de är liksom så man "ska" göra? Nu är det för sent.
Samtidigt begriper jag att detta självklart inte är något som ska sätta mitt liv på paus och det är nog ärligt talat inte ens ett problem. Mina föräldrar har husbil och vi skulle säkert se dem väldigt ofta. Men jag är lite rädd att de ska känna att jag överger dem, eller att jag splittrar oss. Min systers sambo är härifrån och hans släkt bor ju här så jag tror de kommer bli kvar där. Och det är också på två sätt..
När mina föräldrar är borta så finns inget som "håller" oss här egentligen. Jag är övertygad om att relationen mellan mig och min syster kommer rinna ut i sanden när mamma och pappa är borta eftersom de är det enda limmet så det känns på ett sätt oundvikligt att vi förr eller senare kommer ta beslutet att flytta närmare sambons släkt istället. Men det är ju ett speciellt vemod i det också, att det inte längre finns något "hem" där jag föddes, att jag helt ska tappa kopplingen till det här stället? Men spelar det ens roll? Tankarna snurrar.
Sen har vi det praktiska. Min sambo har "eget" (jobbar ihop med sin bror i ett litet bolag). Han håller på med IT och arbetsmarknaden där är typ död så han har fortsatt med sitt. Lönen är väldigt flytande då det är så beroende på hur det gått under månaden. Överlag trendar den uppåt under sista året men den är fortfarande låg, han får ut mellan 10-15 tusen efter skatt. Min lön är mer normal men ändå helt horribel med tanke på hur länge jag jobbat i företaget, vad jag gör osv och det är en av anledningarna till att jag vantrivs så väldigt, jag får ut ungefär 23 tusen efter skatt.
På grund av tidigare nämnda övervikt så tar jag GLP1-medicin för detta vilket har varit helt otroligt och jag är SÅ tacksam men det kostar mig också ungefär 6000 kr i månaden vilket är en stor ansträngning på ekonomin. Vi sitter inte i sjön dock. Jag äger mitt boende, äger bil, inga lån och både jag och sambon har föräldrar som inte är rika men har god ekonomi och skulle hjälpa oss vid behov, vi kommer inte hamna på gatan. Men kontot ekar tomt dagen innan varje löning och det är klart det känns lite stressigt.
Nu kom jag av mig lite igen men ja.. det praktiska. Hur gör man egentligen när man flyttar? Det känns som att man måste ha ett jobb först? Men det är läskigt att säga upp en fast tjänst när man sitter i vår ekonomiska situation. Det regnar heller inte direkt jobb över någon som mig, de är tufft att hitta nytt, ännu en anledning till att jag vill utbilda mig.
Jag har länge funderat på vad jag vill bli.. Inget på kontor framför en skärm så mycket har jag koll på. Jag har jobbat i admin/kundtjänst nästan hela mitt vuxna liv och jag är så LESS. Jag vill GÖRA något med händerna och jag vill känna att mitt jobb liksom betyder något annat än att nån gubbe bara tjänar en massa pengar nånstans. Samtidigt vill jag ha en bra lön. Jag behöver inte bli rik men jag vill liksom känna att jag har det okej. Men det viktigaste för mig är nog möjligheten att byta jobb. Jag vill känna att om jag vantrivs med mitt jobb så kan jag söka nytt och har en utbildning som ger mig möjligheter att välja. Jag har varit inne på något praktiskt, kanske elektriker eller drifttekniker men då är vi igen på det här med min fysiska hälsa och vikt, jag måste gå ner mer innan jag skulle klara ett sådant jobb, alltså måste jag vänta.
Men för en tid sedan slog det mig, vården - som jag alltid avfärdat på grund av mitt eget mående. Jag tror det ändå skulle passa mig? Jag är en person som är empatisk och vill hjälpa andra, det är det som får mig att må bra, och nästan som en blixt från klar himmel så kände jag att jag nog vill bli sjuksköterska? Helt övertygad. Kanske är det fel, kanske är det ett infall men det är vad jag vill.
Så nu snurrar tankarna hela tiden. Flytta? Utbildning? Hur ska det gå ekonomiskt? Jag måste fortfarande gå ner mer i vikt, väntan tar kål på mig, jag vill NU. Jag måste göra en ändring. Mitt jobb kväver mig, det suger ur min livsglädje..
Samtidigt: Det pågår en omorganisation på mitt jobb, jag kommer få en ny tjänst (troligen). Det kommer nog göra mitt jobb roligare, men fortfarande med samma problem. Det större problemet? Det kommer innebära att jag får en ny "utgångsort" som ligger 5 mil härifrån.. Jag kommer få lite löneök men de pengarna kommer ätas upp och mer därtill av den ökade bensinkostnaden för at pendla.. för att inte tala om att jag nu helt plötsligt måste spendera 2 timmar om dagen i bil.. Min chef säger att det finns möjligheter till att förhandla om sådant här men jag känner företaget och ledningen kommer dra i bromsen om det blir för "förmånligt". Så behöver vi ändå flytta?
Till den orten vill jag inte flytta. Den är deppig, hela den kommunen är en deppig döende kommun dit vi inte har några band, där vill jag inte bo. Ska vi flytta halvvägs? Där finns bara hus, vi har inga pengar. Där vi bor nu är bra och fint, sedan vi skaffade hunden har vi fått så mycket bättre kontakt med grannarna. Vi trivs här, jag vill inte flytta så länge det inte är till västkusten. Ska jag söka nytt jobb? jag har redan försökt, det finns inga jobb, inte i mitt fält, inte här. Så måste jag pendla? Är det bara att bita ihop? Jag ska ju ändå studera sen, eller ska jag det? Tänk om jag inte klarar att gå ner mer i vikt, det har redan stannat av lite sedan några månader. Att jobbet dränerar mig hjälper inte motivationen.
Jag gråter nästan varje dag i bilen på väg till jobbet, ibland dyker tanken upp i mitt huvud att om jag är med i en bilolycka nu så behöver jag inte jobba. Det är inte bra, vem som helst fattar att det bästa för mig är att byta jobb - MEN, allt jag skrivit ovan..
Mitt huvud bara rusar hela tiden med tankar om jobb, liv, min hälsa, framtid, dåtid - det jag missat och det som kunde varit, jag försöker att inte älta.
Den mest sammanhängande "planen" jag kommit på är: Håll ut med jobbet, se hur det blir med nya tjänsten. Fortsätt jobba på vikten. 10 kilo till som milstolpe så kanske jag kan kontakta en studievägledare sen, fråga lite om vägen till att bli sjuksköterska. En bra sak med min sambos jobb är att han ju inte är bunden till en ort. Det finns alltså ingen begränsning alls för mig egentligen VAR jag ska läsa, det kan vara var som helst i landet, det skulle till och med kunna vara ett äventyr? Gå i skolan, sedan kanske sök jobb i Göteborgsområdet. Klarar jag utbildningen bör jag kunna hitta jobb i princip var jag vill. Det känns som den rimliga vägen.. Men det är väntan, jag vill ju NU. Från att det kändes som mitt liv bara var en skugga, tills att jag började leva, så känns det nu som att det är på paus igen, trots att det egentligen inte alls är det. Nu ska jag sluta svamla.
Min hjärna har känts velig och flackig ganska länge nu, jag har liksom en oro och otålighet i mig jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag blir ju 39 i år så det är säkert någon sorts livskris.
Jag har ett ganska jobbigt förflutet och uppväxt jag inte tänker dra upp men de senaste tre åren har verkligen varit otroliga och jag har kommit så långt med mig själv på flera sätt. Min psykiska hälsa är bättre än vad den varit sedan jag var barn (med ett stort undantag vilket jag kommer till) och min fysiska hälsa har verkligen också tagit en vändning åt rätt håll.
Det största skavsåret i mitt liv är jobbet. Jag vantrivs något fruktansvärt både med mina arbetsuppgifter, företaget och ja.. det mesta. Mina kollegor funkar det oftast bra med men det finns skav där också. Men jag är tacksam över att jag HAR ett jobb i dessa tider (något mina föräldrar ständigt påminner om när jag "klagar"). Jag har ingen utbildning efter gymnasiet, det blev aldrig av främst på grund av att jag psykiskt var på en väldigt mörk plats under några år vilket också gjorde att slutet på gymnasiet blev rätt katastrof. Jag är också väldigt överviktig vilket absolut har begränsat mig i vilken typ av jobb jag kan ha, det har alltså känts meningslöst att ens fundera på att utbilda sig för vad skulle jag bli?
Men jag har gått ner 50 kilo på ett år nu, jag har massa kvar men det börjar liksom närma sig en punkt där det här faktiskt kan bli verklighet, att jag kan byta jobb, eller egentligen mer övergripande att jag kan börja ha mer agens över mitt eget liv. De här framgångarna har gjort mig otålig, efter att liksom ha fått "nöja mig" under ja.. nästan hela livet så vill jag nu ha och jag vill ta för mig och utvecklas och göra!
Nu blir det väldigt rörigt men jag byter spår lite..
Jag bor och är uppvuxen i södra norrland. Här har jag några vänner samt mina föräldrar och en syster (med familj). Jag har en komplicerad men god relation till mina föräldrar. Min syster och jag har tyvärr aldrig riktigt kommit överens. Vi bråkade konstant under hela vår uppväxt och även om vår relation nu för tiden är civiliserad och trevlig så är vi liksom inte "vänner". Vi ses och hörs bara hos mina föräldrar och umgås eller pratar inte annars. Det är trist men det är vad det är.
Min pappa är född i Göteborg och jag har en hel del släkt där nere, massa kusiner och så. På grund av avståndet har det ju dock blivit att jag aldrig riktigt haft någon relation med dem i vuxen ålder men det är alltid trevligt när vi ses. Min sambo är också från Göteborg och har både syskon och släkt där.
För en tid sedan var vi nere i Göteborg för min farfars begravning. Jag fick träffa alla kusiner jag inte sett på så länge och vi hade väldigt trevligt och det är också alltid lika kul att vara hos sambons familj då hela familjen har ett väldigt stort hundintresse som jag delar. Enda sedan vi var där sist så kan jag liksom inte släppa tanken på att jag vill flytta dit. Jag skulle verkligen kunna se mig själv få så mycket starkare band till min sambos familj och jag skulle få möjligheten att kanske bygga upp lite relationer med min släkt igen. Det skulle också innebära sådant som större jobbmöjligheter och bara i allmänhet trevliga fördelar med närheten till en riktig storstad. Jag var aldrig någon som "drömde om Stockholm" när jag växte upp men under åren så har jag liksom återkommande fått lite panik över själva grejen att födas leva och dö på samma plätt, att jag aldrig flyttat eller liksom bott någon annanstans. Samtidigt vet jag ju att det inte är en erfarenhet man MÅSTE ha men bitvis har det känt som att det liksom fattats mig.
Men det finns två saker, det känslomässiga och det praktiska. Det känslomässiga: Mina föräldrar. De börjar ju bli äldre nu och även om de förhoppningsvis ska leva närmare 20 år till så är det ju liksom lite av nerförsbacke snart om ni fattar vad jag menar.. Så är NU verkligen tiden att flytta? Det skulle jag väl tänkt på innan liksom. Min syster gick högskola i en annan del av landet efter hon gått ut gymnasiet, bodde på västkusten i några år och sedan flyttade hon "hem", de är liksom så man "ska" göra? Nu är det för sent.
Samtidigt begriper jag att detta självklart inte är något som ska sätta mitt liv på paus och det är nog ärligt talat inte ens ett problem. Mina föräldrar har husbil och vi skulle säkert se dem väldigt ofta. Men jag är lite rädd att de ska känna att jag överger dem, eller att jag splittrar oss. Min systers sambo är härifrån och hans släkt bor ju här så jag tror de kommer bli kvar där. Och det är också på två sätt..
När mina föräldrar är borta så finns inget som "håller" oss här egentligen. Jag är övertygad om att relationen mellan mig och min syster kommer rinna ut i sanden när mamma och pappa är borta eftersom de är det enda limmet så det känns på ett sätt oundvikligt att vi förr eller senare kommer ta beslutet att flytta närmare sambons släkt istället. Men det är ju ett speciellt vemod i det också, att det inte längre finns något "hem" där jag föddes, att jag helt ska tappa kopplingen till det här stället? Men spelar det ens roll? Tankarna snurrar.
Sen har vi det praktiska. Min sambo har "eget" (jobbar ihop med sin bror i ett litet bolag). Han håller på med IT och arbetsmarknaden där är typ död så han har fortsatt med sitt. Lönen är väldigt flytande då det är så beroende på hur det gått under månaden. Överlag trendar den uppåt under sista året men den är fortfarande låg, han får ut mellan 10-15 tusen efter skatt. Min lön är mer normal men ändå helt horribel med tanke på hur länge jag jobbat i företaget, vad jag gör osv och det är en av anledningarna till att jag vantrivs så väldigt, jag får ut ungefär 23 tusen efter skatt.
På grund av tidigare nämnda övervikt så tar jag GLP1-medicin för detta vilket har varit helt otroligt och jag är SÅ tacksam men det kostar mig också ungefär 6000 kr i månaden vilket är en stor ansträngning på ekonomin. Vi sitter inte i sjön dock. Jag äger mitt boende, äger bil, inga lån och både jag och sambon har föräldrar som inte är rika men har god ekonomi och skulle hjälpa oss vid behov, vi kommer inte hamna på gatan. Men kontot ekar tomt dagen innan varje löning och det är klart det känns lite stressigt.
Nu kom jag av mig lite igen men ja.. det praktiska. Hur gör man egentligen när man flyttar? Det känns som att man måste ha ett jobb först? Men det är läskigt att säga upp en fast tjänst när man sitter i vår ekonomiska situation. Det regnar heller inte direkt jobb över någon som mig, de är tufft att hitta nytt, ännu en anledning till att jag vill utbilda mig.
Jag har länge funderat på vad jag vill bli.. Inget på kontor framför en skärm så mycket har jag koll på. Jag har jobbat i admin/kundtjänst nästan hela mitt vuxna liv och jag är så LESS. Jag vill GÖRA något med händerna och jag vill känna att mitt jobb liksom betyder något annat än att nån gubbe bara tjänar en massa pengar nånstans. Samtidigt vill jag ha en bra lön. Jag behöver inte bli rik men jag vill liksom känna att jag har det okej. Men det viktigaste för mig är nog möjligheten att byta jobb. Jag vill känna att om jag vantrivs med mitt jobb så kan jag söka nytt och har en utbildning som ger mig möjligheter att välja. Jag har varit inne på något praktiskt, kanske elektriker eller drifttekniker men då är vi igen på det här med min fysiska hälsa och vikt, jag måste gå ner mer innan jag skulle klara ett sådant jobb, alltså måste jag vänta.
Men för en tid sedan slog det mig, vården - som jag alltid avfärdat på grund av mitt eget mående. Jag tror det ändå skulle passa mig? Jag är en person som är empatisk och vill hjälpa andra, det är det som får mig att må bra, och nästan som en blixt från klar himmel så kände jag att jag nog vill bli sjuksköterska? Helt övertygad. Kanske är det fel, kanske är det ett infall men det är vad jag vill.
Så nu snurrar tankarna hela tiden. Flytta? Utbildning? Hur ska det gå ekonomiskt? Jag måste fortfarande gå ner mer i vikt, väntan tar kål på mig, jag vill NU. Jag måste göra en ändring. Mitt jobb kväver mig, det suger ur min livsglädje..
Samtidigt: Det pågår en omorganisation på mitt jobb, jag kommer få en ny tjänst (troligen). Det kommer nog göra mitt jobb roligare, men fortfarande med samma problem. Det större problemet? Det kommer innebära att jag får en ny "utgångsort" som ligger 5 mil härifrån.. Jag kommer få lite löneök men de pengarna kommer ätas upp och mer därtill av den ökade bensinkostnaden för at pendla.. för att inte tala om att jag nu helt plötsligt måste spendera 2 timmar om dagen i bil.. Min chef säger att det finns möjligheter till att förhandla om sådant här men jag känner företaget och ledningen kommer dra i bromsen om det blir för "förmånligt". Så behöver vi ändå flytta?
Till den orten vill jag inte flytta. Den är deppig, hela den kommunen är en deppig döende kommun dit vi inte har några band, där vill jag inte bo. Ska vi flytta halvvägs? Där finns bara hus, vi har inga pengar. Där vi bor nu är bra och fint, sedan vi skaffade hunden har vi fått så mycket bättre kontakt med grannarna. Vi trivs här, jag vill inte flytta så länge det inte är till västkusten. Ska jag söka nytt jobb? jag har redan försökt, det finns inga jobb, inte i mitt fält, inte här. Så måste jag pendla? Är det bara att bita ihop? Jag ska ju ändå studera sen, eller ska jag det? Tänk om jag inte klarar att gå ner mer i vikt, det har redan stannat av lite sedan några månader. Att jobbet dränerar mig hjälper inte motivationen.
Jag gråter nästan varje dag i bilen på väg till jobbet, ibland dyker tanken upp i mitt huvud att om jag är med i en bilolycka nu så behöver jag inte jobba. Det är inte bra, vem som helst fattar att det bästa för mig är att byta jobb - MEN, allt jag skrivit ovan..
Mitt huvud bara rusar hela tiden med tankar om jobb, liv, min hälsa, framtid, dåtid - det jag missat och det som kunde varit, jag försöker att inte älta.
Den mest sammanhängande "planen" jag kommit på är: Håll ut med jobbet, se hur det blir med nya tjänsten. Fortsätt jobba på vikten. 10 kilo till som milstolpe så kanske jag kan kontakta en studievägledare sen, fråga lite om vägen till att bli sjuksköterska. En bra sak med min sambos jobb är att han ju inte är bunden till en ort. Det finns alltså ingen begränsning alls för mig egentligen VAR jag ska läsa, det kan vara var som helst i landet, det skulle till och med kunna vara ett äventyr? Gå i skolan, sedan kanske sök jobb i Göteborgsområdet. Klarar jag utbildningen bör jag kunna hitta jobb i princip var jag vill. Det känns som den rimliga vägen.. Men det är väntan, jag vill ju NU. Från att det kändes som mitt liv bara var en skugga, tills att jag började leva, så känns det nu som att det är på paus igen, trots att det egentligen inte alls är det. Nu ska jag sluta svamla.
