Manlig barnlängtan?

[hurskamanveta]

Jag och min sambo har varit ihop ett år, bott ihop mer el mindre hela tiden och ska flytta ihop på riktigt i början av nästa år. På ett sätt har det varit väldigt självklart för oss från start, vi är båda 30+ (han några år mer 30+ än jag), och det var liksom aldrig någon diskussion kring vår relation, det bara är så.
Vi är båda karriärister, reser mycket i arbetet och är båda precis snäppet under (1-3 år) att komma till "next step" där man kan landa lite mer och jobba lite mindre/välja sina jobb mer noga.
Jag kan pausa min karriär och mitt företag då jag har en ganska specifik kompetens, han kan inte göra det. Min arbetsmarknad i övrigt för att ha ett mindre krävande men ändå kvalificerat arbete är oxå enorm jämfört med hans. Jag har varit hästlös i snart 3 år och har känt att det varit så fantastiskt skönt att kunna vara flexibel för typ första gången i livet.
Han har insett att han längtar efter barn, jättemycket. Jag har nog förstått det via några av hans vänner som i lite berusat tillstånd insinuerat detta för mig (dvs att han för första gången på väldigt länge känner att han vill leva deras liv, dvs barn, hus etc). Jag gör inte det och har aldrig gjort. Har alltid tänkt att jag vill ha barn- nån gång. Men inte nu. Fram tills för 2-3 år sen drömde jag ofta mardrömmar om att jag fick barn/var gravid och det var försent för abort och vaknade med ångest deluxe.
Jag gillar barn och barn gillar mig. Jag är världens bästa "tant" till mina kompisars och kusiners barn och jag tycker det är fantastiskt att få filosofera kring saker jag aldrig filosoferar över själv, men därifrån till att ha ett eget inkl graviditet vilket jag är livrädd för.
Jag vet att jag har kanske max 5-8 år på mig, ffa om jag vill ha fler än ett. Och jag vet oxå att det kommer bli jag som får ta klivet bakåt arbetsmässigt under en period. Eg gör det mig ingenting, som livet kommer se ut för oss vid ev barnaskaffande kommer jag kunna lämna över allt ansvar på honom under perioder och kunna föreläsa via företaget och dra in rätt bra med pengar och stimulans.

Men jag är så himla rädd och tycker vi har det så bra nu. Ibland önskar jag tom att mina (fantastiska) föräldrar vore döda så ingen förväntar sig barn från mig. Förstår någon hur jag menar?

 

[mandalaki]

Han kan inte pausa sin karriär och sitt företag men har en stark barnlängtan. Jag rekommenderar dig att läsa @Lenis tråd.

Sen: hans kompisar har på fyllan talat om för dig att han vill ha barn? Que?

 

[hurskamanveta]

Han kan inte pausa sin karriär och sitt företag men har en stark barnlängtan. Jag rekommenderar dig att läsa @Lenis tråd.

Sen: hans kompisar har på fyllan talat om för dig att han vill ha barn? Que?

Haha, nej det kanske blev lite rörigt. Han har inget företag utan jobbar som anställd i en bransch där han om han blir befordrad kan arbeta på ett helt annat sätt som skulle innebära att han kan ha huvudansvar för eventuella barn, men inte kan göra det nu. Jag har läst @Lenis tråd och blir beklämd av den, och man kan ju aldrig säga att det inte blir så för oss, men jag tror inte det. Han har visserligen ett jobb som kräver mkt arbete borta (vilket även jag har) men kommer oxå vara föräldraledig plus att han kan vara helt ledig långa perioder med full lön vilket skulle kunna vara väldigt kompatibelt med mitt jobb. Dvs, jag tänker att den här diskussionen hade varit bättre om 3 år men inser samtidigt att om 3 år kanske det är för sent. Iaf för oss.

Och det han har sagt till vänner att han längtar efter det liv dom har (både han och jag har flytt från "livetsominnebärjobb9-5osv" under ett par år)och att han för första gången på länge känner att han vill ha det med någon, jag har nog sagt värre saker än så på fyllan till mina vänner . Och så känner jag ju med. Men som jag skrev har vi nyligen haft ett/flera samtal där han har varit väldigt tydlig med att han vill ha barn och längtar efter barn och jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

[mandalaki]

Jaha, då blir det ju en lite annan bild på båda punkterna.

Men vad du måste känna efter är ju vad DU vill. Hur det än är så påverkas ditt liv mer än hans av barnet, om det skulle spricka mellan er. Det är alltid lättare för en man att dra från ett barn än det för en kvinna.

 

[hurskamanveta]

Jaha, då blir det ju en lite annan bild på båda punkterna.

Men vad du måste känna efter är ju vad DU vill. Hur det än är så påverkas ditt liv mer än hans av barnet, om det skulle spricka mellan er. Det är alltid lättare för en man att dra från ett barn än det för en kvinna.

Absolut. Och jag är mest rädd

 

[Kilauea]

Du får fundera på hur du ställer dig till barnfrågan, vill du ha barn?
Oavsett vad ditt svar blir måste ni prata om det nu innan, så bägge vet vad de vill med livet.

 

[Lenis]

Viktigaste frågan i mitt tycke är, vill DU ha barn nu? Låter inte så. Visst klockan tickar för oss alla, men ge det ett år till och känn efter sen då? Ni har ju inte varit tillsammans särskilt länge ändå. Barn ger mycket men det tar bannimej mycket också, jag är väldigt glad att jag väntade tills jag kände att jag ville för egen del.

Jag har btw också haft exakt de där mardrömmarna, när andra drömt att de faller eller tappar tänder så har jag drömt att jag vaknat med jättemage och insett att det är för sent att göra ngt åt det.. Tror inte man är riktigt redo då. Iaf var inte jag det. De mardrömmarna hade jag då rakt inte när jag började se bebisar överallt och smygsurfa google på fina barnvagnar innan jag ens plussat. Förlossning var jag ändå livrädd för, men det är en annan historia. Och det var med annat fokus då.

 

[hurskamanveta]

Sen: hans kompisar har på fyllan talat om för dig att han vill ha barn? Que?

Och ärligt talat så hade jag inte heller sagt direkt till min "partner" efter 3 månader att jag såg en framtid med barn och hus ihop. Men hade hoppats att mina vänner varit tystare än hans..

 

[mandalaki]

Och ärligt talat så hade jag inte heller sagt direkt till min "partner" efter 3 månader att jag såg en framtid med barn och hus ihop. Men hade hoppats att mina vänner varit tystare än hans..

Om en man hade sagt så om mig efter tre månader - att han såg en framtid med hus och barn ihop - då hade jag antingen blivit nervös, eller inte tagit det på så stort allvar. Typ satt det på nyförälskelsens konto.

Och efter bara ett år i förhållandet skulle jag aldrig våga fatta beslut om barn, det är alldeles för tidigt.

Men alla behöver ju inte tänka som jag.

 

[Lipperta]

Skaffa inte barn om inte du 100% vill. Aldrig.
Låt inte en man pressa dig till att vara gravid och föda barn.
Har du minsta tvivel på om du vill ha barn och vara ''bunden'' så gör det inte.

Dessutom låter det himla konstigt att hans fulla vänner talar om för dig vad han vill? Kan han inte ens ta upp den frågan själv?

Jag är livrädd för att bli gravid och har mardrömmar samma som dig.
Jag sa till min sambo direkt när det började bli seriöst att han får förbereda sig på att jag aldrig någonsin kommer föda barn, påminner honom lite då och då så han inte hoppas att jag gett med mig.

 

[vallhund]

Jag är livrädd för att bli gravid och har mardrömmar samma som dig.
Jag sa till min sambo direkt när det började bli seriöst att han får förbereda sig på att jag aldrig någonsin kommer föda barn, påminner honom lite då och då så han inte hoppas att jag gett med mig.

Ändå vågar du inte sterilisera dig av rädslan för att han skulle göra slut?

 

[hurskamanveta]

Skaffa inte barn om inte du 100% vill. Aldrig.
Låt inte en man pressa dig till att vara gravid och föda barn.
Har du minsta tvivel på om du vill ha barn och vara ''bunden'' så gör det inte.

Dessutom låter det himla konstigt att hans fulla vänner talar om för dig vad han vill? Kan han inte ens ta upp den frågan själv?

Jag är livrädd för att bli gravid och har mardrömmar samma som dig.
Jag sa till min sambo direkt när det började bli seriöst att han får förbereda sig på att jag aldrig någonsin kommer föda barn, påminner honom lite då och då så han inte hoppas att jag gett med mig.

Jag har såklart vissa tvivel och jag har ärligt talat inga problem med att hans "fulla kompisar" röjde tidigt att han längtar efter något och tror han hittat det, det är först nu efter ett år han tagit upp frågan och jag insett att han längtar mer än jag. Jag har nog sagt värre saker än så om partners till mina vänner.

Men det är vettigt att diskutera detta rejält, för jag vet ju faktiskt inte. Jag längtar inte, jag är rädd för det och jag har så mycket annat jag vill göra. Och vi har verkligen inte tid på oss.

 

[hurskamanveta]

Om en man hade sagt så om mig efter tre månader - att han såg en framtid med hus och barn ihop - då hade jag antingen blivit nervös, eller inte tagit det på så stort allvar. Typ satt det på nyförälskelsens konto.

Och efter bara ett år i förhållandet skulle jag aldrig våga fatta beslut om barn, det är alldeles för tidigt.

Men alla behöver ju inte tänka som jag.

Jag tänker som du men har nog sagt liknande saker till nära vänner men tror inte det kommer fram. Och ett år är kort tid. Men med vår ålder har vi inte heller eoner av tid rent krasst.

 

[hurskamanveta]

Du får fundera på hur du ställer dig till barnfrågan, vill du ha barn?
Oavsett vad ditt svar blir måste ni prata om det nu innan, så bägge vet vad de vill med livet.

Vi pratar, och han vill mer än jag. Men jag vill ju "nån gång" men det kanske är försent att tänka så oxå.

 

[kakan89]

Skaffa inte barn för hans skull, gör det för din skull. Är du inte redo så är du inte. Ge det tid och fundera.

 

[Lipperta]

Jag längtar inte, jag är rädd för det och jag har så mycket annat jag vill göra

Läs det här igen.

Tänk absolut inte på att det blir för sent. Det är inte en bra anledning att skaffa barn, att man inte kan/får svårare sen.

 

[Petruska]

Och ärligt talat så hade jag inte heller sagt direkt till min "partner" efter 3 månader att jag såg en framtid med barn och hus ihop. Men hade hoppats att mina vänner varit tystare än hans..

Att någon jag hade känt i tre månader hade en plan för MIN framtid, hade fått mig rätt stressad. Om hen sedan diskuterar det - MIN framtid - med sina vänner, men inte med mig, blir det väl ännu värre.

Men oavsett, du kan ju bara få barn om du faktiskt vill ha barn.

 

[Vallmo]

Jag och min sambo har varit ihop ett år, bott ihop mer el mindre hela tiden och ska flytta ihop på riktigt i början av nästa år. På ett sätt har det varit väldigt självklart för oss från start, vi är båda 30+ (han några år mer 30+ än jag), och det var liksom aldrig någon diskussion kring vår relation, det bara är så.
Vi är båda karriärister, reser mycket i arbetet och är båda precis snäppet under (1-3 år) att komma till "next step" där man kan landa lite mer och jobba lite mindre/välja sina jobb mer noga.
Jag kan pausa min karriär och mitt företag då jag har en ganska specifik kompetens, han kan inte göra det. Min arbetsmarknad i övrigt för att ha ett mindre krävande men ändå kvalificerat arbete är oxå enorm jämfört med hans. Jag har varit hästlös i snart 3 år och har känt att det varit så fantastiskt skönt att kunna vara flexibel för typ första gången i livet.
Han har insett att han längtar efter barn, jättemycket. Jag har nog förstått det via några av hans vänner som i lite berusat tillstånd insinuerat detta för mig (dvs att han för första gången på väldigt länge känner att han vill leva deras liv, dvs barn, hus etc). Jag gör inte det och har aldrig gjort. Har alltid tänkt att jag vill ha barn- nån gång. Men inte nu. Fram tills för 2-3 år sen drömde jag ofta mardrömmar om att jag fick barn/var gravid och det var försent för abort och vaknade med ångest deluxe.
Jag gillar barn och barn gillar mig. Jag är världens bästa "tant" till mina kompisars och kusiners barn och jag tycker det är fantastiskt att få filosofera kring saker jag aldrig filosoferar över själv, men därifrån till att ha ett eget inkl graviditet vilket jag är livrädd för.
Jag vet att jag har kanske max 5-8 år på mig, ffa om jag vill ha fler än ett. Och jag vet oxå att det kommer bli jag som får ta klivet bakåt arbetsmässigt under en period. Eg gör det mig ingenting, som livet kommer se ut för oss vid ev barnaskaffande kommer jag kunna lämna över allt ansvar på honom under perioder och kunna föreläsa via företaget och dra in rätt bra med pengar och stimulans.

Men jag är så himla rädd och tycker vi har det så bra nu. Ibland önskar jag tom att mina (fantastiska) föräldrar vore döda så ingen förväntar sig barn från mig. Förstår någon hur jag menar?

Han vill ha barn NU men kan inte anpassa sin karriär och sitt liv efter det?
Däremot ska du pausa ditt företag, vara gravid, kanske amma, få din kropp förändrad och ta merparten av det tunga ansvaret de första åren.

Hur tänkte han där egentligen?

Nej tack, om du hade frågar mig!
Jag hade sagt till honom att han får vänta tills/om han är beredd att ta sin del av föräldraansvaret.

 

[TinyWiny]

Det är lätt för en man att skaffa barn om han ändå inte har tänkt ta minst halva ansvaret för att ta hand om barnet. Det är inte han som investerar med sin kropp och själ utan det är du. Kan han inte ta hand om ett barn nu så är det inte rätt tid nu oavsett hur mycket han längtar.

Du måste vilja ha barn för att ens överväga att skaffa barn. Du kan inte göra en sådan stor investering med din kropp och själ om du inte själv verkligen verkligen vill ha barn. Den investeringen är inget man gör för någon annans skull utan för att man själv också vill ha barn av egen fri vilja och önskan.

Jag har lämnat män som har uttryckt sig så men så vet jag också vad det innebär att ta hand om barn ensam. Även om mina barn är bland det absolut bästa i mitt liv och jag aldrig någonsin har ångrat mig så är det en stor investering och inget jag någonsin skulle göra enbart för att någon annan vill. Det är inte rätt varken mot dig eller det presumtiva barnet.

 

[MiniLi]

Exakt hur gammal är du?
Jag gissar närmare 30 än 35?

Du behöver ju inte fatta det här beslutet nu. Vill du inte nu så vill du inte. Vänta några år och se hur det känns då?

Och alla kan ta stort ansvar för sina barn om de vill! Man kanske måste göra uppoffringar gällande karriären men vill msn ha barn så får man prioritera. Det gäller i högsta grad även män!