Mansbebisar på jobbet

[the_connemara]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

 

[honung]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

Allvarligt talat. Hur hanterar du kvinnliga jättebebisar i din omgivning?

 

[Lingon]

Sluta rädda dem. Gör ditt jobb, inte andras.

 

[durachiny]

Jag hanterar personer efter handlingar och förväntningar inte beroende på kön. Om det är personer jag inte har ansvar för så skulle jag inte ta på mig att hjälpa i någon större utsträckning alls. Om det är konstant återkommande att du får göra andras arbete så skulle jag ta upp det med chef/ansvarig.

 

[mandalaki]

Jag hade ett par såna för längesedan. De vände sig till mig så fort de inte löste uppgiften själv på trettio sekunder: "Mandalaki, kan du hjälpa mig?" Till slut började jag svara Nej, du klarar det säkert själv om du ger det lite tid. Då upphörde det.

Numera har jag en kvinnlig kollega som ibland gör på samma vis, men jag säger ungefär samma sak till henne.

 

[Miao]

Jag tycker man märker rätt fort vilka personer som faktiskt vill ha hjälp att förstå hur de sen ska kunna slutföra uppgiften och utföra den på egen hand i framtiden, och vilka som vill att man ska göra arbetet åt dem för att det är bekvämare.

Den första gruppen hjälper jag. Den andra gruppen säger jag bara nej till, att det inte är mina arbetsuppgifter och att de får lösa det själva. Gör de inte uppgifterna så det skiter sig längre fram i ledet i arbetsprocessen, då ser man var det brustit någonstans.

 

[Sleepy]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

Sluta låta dig bli utnyttjad medan andra skrattar hela vägen till löneutbetalningen. Sätt gränser, säg nej, ha förväntningar på din omgivning, låt bollar falla.

Eller, för all del; Ta allt ansvar, spring fortare, stressa sönder dig, gör allas jobb och förhandla dig till motsvarande sjudubbling av lönen. Your call.

 

[Stefffie]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

Nope, nej, aldrig.

 

[Red_Chili]

Som tur är så har jag inga sådana på jobbet, men när det är någon på jobbet som jag inte fungerar med (oavsett anledning) så tar jag och snackar antingen direkt med personen i fråga eller med chefen, lite beroende på situation och person. Det har hittills fungerat utmärkt.

De gånger jag "bara" stört mig på en kollegas attityd så tog jag det direkt med den, när det istället varit kollega som försökt "smita undan" att jobba och låta andra göra jobbet istället, då har jag gått till chefen. Jag är tydlig med vad jag tycker, går rakt på sak utan att vara otrevlig (för det mesta...) och motiverar mina åsikter väl. Då lyssnar de andra.

 

[Badger]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

Jag har ingen som helst förmåga att hålla reda på någon annan, så jag gör inte det.
Men jag tror ingen är bebis här.
Om du släpper, finns ingen chef som märker att det saknas dokumentation från Pelles bit då?
Om du är chefen så är det ju iofs lite din grej att hålla reda på.

 

[tgd]

Se till att få nedskrivet arbetsprocesserna där det tydligt framgår vad som är på vems ansvarsområde så behöver du bara bry dig i ditt egna när det är klart att det andra inte är ditt. Kunde det hjälpa och få ner din egen arbetsbelastning och stressnivå? När då bollarna faller mellan är det tydligt vem som borde ha hållit i just den bollen och bättring kan göras till nästa gång av den det berör.

 

[the_connemara]

Ger ni inte ganska förenklade svar nu eller var jag otydlig? Eller har ni så välfungerande arbetsplatser?

Det går numera ganska bra att jag skiljer på respektive arbetsuppgifter, när de är tydliga (men jag ville ändå ha med det i ursprungsinlägget för det är ju starten på problemet sas). Men vi har många gemensamma arbetsuppgifter, det är ju här det där med att hålla koll är störst problem. Det är allas uppgift att hålla koll så struntar jag helt i det gör inte jag heller mitt jobb. Och sedan vår dokumentation tex har alla ansvar att fylla i vad man själv gör samt att kontrollera sig själv varje arbetspass, då upptäcker man ju allt som missats och det påverkar ibland även mina vidare uppgifter. Det hade varit direkt tjänstefel att inte påpeka saker som inte stämmer där tex.

Hur hanterar ni det?

 

[the_connemara]

Jag har ingen som helst förmåga att hålla reda på någon annan, så jag gör inte det.
Men jag tror ingen är bebis här.
Om du släpper, finns ingen chef som märker att det saknas dokumentation från Pelles bit då?
Om du är chefen så är det ju iofs lite din grej att hålla reda på.

Jag är ingen chef och problemen sträcker sig hela vägen imo, därav mitt allra första stycke som verkar missats hittills

Det märks tydligt. Påpekats extremt tydligt många gånger i många former och har såklart lett till massa onödiga och kostsamma misstag.

Därav min tråd. Hur hanterar jag som person detta, praktiska lösningar är ju svårt för er att svara på Jag trivs liksom annars extremt bra på mitt jobb och med de flesta där men har alltid haft för lätt för att känna för mycket ansvar och stress över saker som jag inte tydligt kan lägga åt sidan som någon annans uppgift.

Edit: Inte ens trivs bra med det flesta där utan alla faktiskt. De som det skär sig mest med vad gäller min stress och mitt ansvarskännande är oftast de som är galet hjälpsamma och släpper allt för att hjälpa andra. Men det ställer liksom till med problem i mitt jobb att inte ha en större plan för sin egna tid att utgå ifrån kan man säga.

Då blir det att jag lägger tid och energi på att fundera ut vem jag kan be om hjälp utan att den personen sinkar sina egna uppgifter tex. Och kanske hellre väljer att göra saker själv även om det varit effektivare att vara två. Hela den där tankeverksamheten på så många plan skapade denna trådstart.

 

[the_connemara]

Se till att få nedskrivet arbetsprocesserna där det tydligt framgår vad som är på vems ansvarsområde så behöver du bara bry dig i ditt egna när det är klart att det andra inte är ditt. Kunde det hjälpa och få ner din egen arbetsbelastning och stressnivå? När då bollarna faller mellan är det tydligt vem som borde ha hållit i just den bollen och bättring kan göras till nästa gång av den det berör.

Vi jobbar framförallt i team och i par så det blir inte så jättetydligt med många saker. Samtidigt som det mesta (jag är inte tyst alls utan tar upp nästan allt typ hela tiden, skriver lätt ett mail som innefattar VDn om jag tycker det är befogat tex) redan varit uppe så många gånger i så många olika forum. Därav denna tråd, jag upplever att jag behöver lite mer input på hur jag ska hantera faktumet att såhär är det.

Jag testade med en uppgift X denna veckan tex som ska göras dagligen. Gjorde den själv omgående (vi jobbar i par i 4 dagar på raken) dag 1 och 2. Dag 3 hans X typ inte med. Dag 4 sa jag till min kollega när hen ville dra igång en annan uppgift Y som redan vid den tidpunkten aldrig skulle hinnas med eller kunde överlämnas bra att vi kanske borde hinna göra aktuell uppgift X i tid idag istället. Den hans typ inte med då heller trots detta. Dag 5 säger kollegan på nästa skift att hen kunde ju gjort X istället om vi inte hann. Vi hade visst hunnit om någon tagit tag i det men dag 3 o 4 lät jag bli. Och då är det alltså även min uppgift (det är våran uppgift i paret) på mitt pass att göra X så det var inte helt lätt för mig att bara låta bli men jag intalade mig tusen gånger att jag gjort hela X dag 1 o 2.

Även när jag dag 4 fick påpeka att uppgift Y inte var lämplig och sa till om X känner jag att jag redan tagit för mycket ansvar. Mitt jobb handlar mycket om att planera och kommunicera men jag upplever alltså att jag tar typ 90 % av det ansvaret i vissa fall. Och hittills vid alla diskussioner håller den andre också med men det kommer för lite (ingen?) bättring så jag vill lära mig hantera detta bättre.

 

[Petruska]

Hur hanterar ni dem? Hur hanterar ni fenomenet? Spelar det någon roll om det är era chefer eller era medarbetare hur ni hanterar dem och hur ni hanterar fenomenet?

Jag är fast i att jag (självklart (som tur är) inte ensam men kan ju bara svara för mig här) ändå håller koll. På våra gemensamma uppgifter, på deras uppgifter, säger till när det blir fel, när de missat dokumentationen och tar reda på vem så det kan åtgärdas i tid (vår dokumentation är bland det viktigaste i vårt jobb), håller koll på allt extra (vilket jag egentligen inte klarar för det stressar mig) osv.

Hur slutar jag hamna i detta mönstret?

Jag förstår vad du menar, tror jag (och svaret på @honung s fråga är att beteendemönstret är så ovanligt hos kvinnor att det inte är en fråga), och jag säger nog: inte alls. Men vårt arbete är bara i begränsad grad så beroende av varandra. Det påverkar inte direkt mig när andra missar, och omvänt. Jag är inte till den grad lojal med själva organisationen att jag håller koll på andra för organisationens skull, när det inte berör mina egna uppgifter.

 

[mandalaki]

Vi jobbar framförallt i team och i par så det blir inte så jättetydligt med många saker. Samtidigt som det mesta (jag är inte tyst alls utan tar upp nästan allt typ hela tiden, skriver lätt ett mail som innefattar VDn om jag tycker det är befogat tex) redan varit uppe så många gånger i så många olika forum. Därav denna tråd, jag upplever att jag behöver lite mer input på hur jag ska hantera faktumet att såhär är det.

Jag testade med en uppgift X denna veckan tex som ska göras dagligen. Gjorde den själv omgående (vi jobbar i par i 4 dagar på raken) dag 1 och 2. Dag 3 hans X typ inte med. Dag 4 sa jag till min kollega när hen ville dra igång en annan uppgift Y som redan vid den tidpunkten aldrig skulle hinnas med eller kunde överlämnas bra att vi kanske borde hinna göra aktuell uppgift X i tid idag istället. Den hans typ inte med då heller trots detta. Dag 5 säger kollegan på nästa skift att hen kunde ju gjort X istället om vi inte hann. Vi hade visst hunnit om någon tagit tag i det men dag 3 o 4 lät jag bli. Och då är det alltså även min uppgift (det är våran uppgift i paret) på mitt pass att göra X så det var inte helt lätt för mig att bara låta bli men jag intalade mig tusen gånger att jag gjort hela X dag 1 o 2.

Även när jag dag 4 fick påpeka att uppgift Y inte var lämplig och sa till om X känner jag att jag redan tagit för mycket ansvar. Mitt jobb handlar mycket om att planera och kommunicera men jag upplever alltså att jag tar typ 90 % av det ansvaret i vissa fall. Och hittills vid alla diskussioner håller den andre också med men det kommer för lite (ingen?) bättring så jag vill lära mig hantera detta bättre.

Alltså jag vet inte men: skulle det underlätta om ni tillsammans planerade arbetsuppgiften INNAN och du lade ansvaret lite på honom? Typ: Hur tycker du att vi ska lägga upp det här så att vi får det gjort på utsatt tid? Och så får han komma med en arbetsordning där du är noga med att ni verkligen delar på uppgiften. Sen gör du din uppgift men inte hans.

Visserligen blir du "projektledare" (dvs dadda) även då men ...

 

[the_connemara]

@Petruska där har du nog grunden. Jag är orimligt lojal både mot kollegor och organisation tror jag/upplever jag nog. Är lösningen bara att inte vara det i lika stor grad? Det är obehagligt bara att skriva ju. Vågar inte ens fråga hur man gör

 

[monster1]

@Petruska där har du nog grunden. Jag är orimligt lojal både mot kollegor och organisation tror jag/upplever jag nog. Är lösningen bara att inte vara det i lika stor grad? Det är obehagligt bara att skriva ju. Vågar inte ens fråga hur man gör

Man tänker på sig själv i första hand

 

[Badger]

Jag är ingen chef och problemen sträcker sig hela vägen imo, därav mitt allra första stycke som verkar missats hittills

Det märks tydligt. Påpekats extremt tydligt många gånger i många former och har såklart lett till massa onödiga och kostsamma misstag.

Därav min tråd. Hur hanterar jag som person detta, praktiska lösningar är ju svårt för er att svara på Jag trivs liksom annars extremt bra på mitt jobb och med de flesta där men har alltid haft för lätt för att känna för mycket ansvar och stress över saker som jag inte tydligt kan lägga åt sidan som någon annans uppgift.

Edit: Inte ens trivs bra med det flesta där utan alla faktiskt. De som det skär sig mest med vad gäller min stress och mitt ansvarskännande är oftast de som är galet hjälpsamma och släpper allt för att hjälpa andra. Men det ställer liksom till med problem i mitt jobb att inte ha en större plan för sin egna tid att utgå ifrån kan man säga.

Då blir det att jag lägger tid och energi på att fundera ut vem jag kan be om hjälp utan att den personen sinkar sina egna uppgifter tex. Och kanske hellre väljer att göra saker själv även om det varit effektivare att vara två. Hela den där tankeverksamheten på så många plan skapade denna trådstart.

Jo fast jag kan nog inte svara på det. Jag har inte arbetat så, jag skulle också glömma och om någon var på mig hela tiden om att jag gjorde fel skulle jag nog paralyseras lite och bara lyda. Men låter ju som att om en måste arbetsleda hela tiden så borde den få titel och lön därefter?

Om jag arbetat med någon och vi kommit samtidigt har vi nog alltid pratat om vad vi ska göra och sedan gjort det halvt om halvt tillsammans. Eller delat upp uppgifterna på morgonen. Om någon då alltid tyckte att det jag sa var fel skulle jag ge upp lite. Men det händer ju inte oftast utan båda bidrar med initiativ och accepterar den andres initiativ.

Det låter som att ni arbetar "tillsammans" dvs inte egentligen kommunicerar om vad som ska göras och när utan plockar en uppgift ur poolen och kör på, lämnar hälften och tänker att då gör den andre? När vi gör så så delas det upp i stil med -du tar alla x på måndag och jag på tisdag.

 

[honung]

(och svaret på @honung s fråga är att beteendemönstret är så ovanligt hos kvinnor att det inte är en fråga)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Frågeställningen som den är formulerad och ditt svar riktat till mig är så sanslöst verklighetsfrånvänt att en blir bara förtvivlad egentligen.