Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*
Jättebra skrivet!
Har läst hela tråden och visst är det en intressant diskussion. Speciellt när så många pratar förbi varandra och vägrar inse det.
Det är så många känslor inblandade när det gäller barn och uppfostran, speciellt från den äldre generationen. Och det hjälper inte ens att man är över 35 när man får barn första gången, man blir ändå omyndigförklarad av "di äldre" dvs mor/farföräldrar, som ju kan allt och mycket bättre.
Jag har några fina ex. jag vill dela med mig av:
När min son var 5 veckor gammal passade hans farmor honom 3 timmar (tidig em). Jag hade tidigare på morgonen kånkat med honom till sjukhuset 3,5 mil bort och efter det fått en akuttid några timmar senare och ville inte, för hans skull, att han skulle behöva kånkas med igen. Egentligen bad jag sambon komma hem från jobb och ta hand om honom, men han ringde istället sin mamma (som var ledig) och jag klarade inte av att tacka nej när hon ville ställa upp - så att sambon kunde jobba klart. Anledningen till sjukhusbesök nr 2 samma dag var att jag hade stora besvär med amningen och under det senare läkarbesöket fick jag diagnosen Raynauds syndrom i bröstvårtorna. För de som inte är insatta innebär det stark smärta pga lokal kärlkramp pga temperaturskillnader (i mitt fall den som uppstår från bebisens varma mun - den betydligt kyligare rumsluften). Smärtorna är enorma och mycket plågsamma.
Stressen att vara ifrån min nyfödda son var dessutom nästan värre. Om jag vetat 1. hur jobbigt det var att vara ifrån min 5 v gamla son så hade jag tagit med honom 2. i förväg vetat hur min "svärmor" skulle bete sig så hade jag tagit med honom.
Eftersom amningen strulade pga Raynauds syndrom i bröstvårtorna så började jag pumpa efter två veckor och gav i flaska, samtidigt som jag försökte delamma + toppade med ersättning. När jag kom hem hade sonen tack och lov sovit sig igenom de tre timmarna och "svärmor" suttit sysslolös under tiden. Sonen vaknade strax efter jag kom hem och var hungrig. Jag var superstressad, känslomässig över att behöva ha henne där istället för sambon (förlossningshormoner?), nervig pga amningssvårigheterna mm. Vilket gjorde att innehållet i sonens flaska höll lägre temperatur än ca kroppstempererat, utan snarare runt 23-24 plusgrader. Han åt dock och var nöjd.
Kvällen därpå ringde sonens farmor och ställde till en scen, som hon sa pga omtanke om sitt barnbarn, för att jag gav honom "frösekall mat" dagen innan. Hon hade blivit så chockad och likställde mitt agerande med barnmisshandel. Jag försökte förklara att jag inte hade gett honom så kall mat som hon påstod, även om den troligtvis inte hade varit 37 grader. Denna engångsföreteelse var enligt henne ett bevis på att jag alltid gav min son kall mat och att jag var olämplig som mamma. Jag borde inte ha barn! Efter ett tag orkade jag inte längre prata med henne utan gav luren till sambon, som försökte säga samma saker till sin mamma, men hon vägrade lyssna. Efter det utbröt ett veritabelt krig från hennes sida. Vi var persona non grata allesammans, men särskilt jag. Vi blev inte inbjudna någon stans längre och skitsnacket spreds och nu handlade det inte bara om att jag var olämplig förälder som alltid gav min som kylskåpskall mat eftersom jag inte orkade värma den. Nu handlade det om allt möjligt och omöjligt som det hette att jag höll på med.
Vi har aldrig pratat om det här, jag och farmodern. Hon vägrar. Sambon sa upp kontakten med henne på stört när hon vägrade vara resonabel. Det tog mer än 1½ år innan vi så smått kunde börja umgås i periferin. Hon minns inte längre vad som hände eller hur det startade, men hon
vet att det var mitt fel (som hon bokstavligt har sagt till min sambo), men hon verkar numera storsint nog kunna klara av vapenstillestånd och ett lite mer regelbundet umgänge. Sonen är nu 2,5 och "svärmor" är en mycket kapabel och älskad farmor. Trots hennes märkliga uppförande, så litar jag på henne till 100% när det gäller sonen och har även sagt det till henne. Jag tycker mig dessutom märka att hon respekterar mig på ett annat sätt numera, jag tjafsade aldrig förutom att jag bet ifrån och markerade tydligt var mina gränser gick. Hon är nog ganska trögtänkt (det säger iofs även sambon att hon är) för det har tagit tid för poletten att trilla ner. Men hon är mycket vettig när det gäller att ta hand som sina barnbarn. Och hon dyrkar vår son.
Sen så har vi farfar och hans förtidspensionerade, konstiga och nervsvaga sambo. Farfar är morfar till sambons systers barn och hans sambo är faktiskt farmor till dem. Det blir lite lustigt ibland när ens gamla föräldrar skiljer sig och fattar tycke för varandra. Sonens farfars sambo verkade väldigt bra till att börja med. Fast vi blev lite irriterade när de prompt ville trycka en kanelbulle i näven på sonen när han var knappt 5 månader gammal! När vi sa nej blev farfar + sambo sura och tvära och tyckte synd om sonen och ömkade honom. Och tyckte att han åtminstone kunde få lite vispad grädde, stackarn. Det blev inget med det heller. Vi var väldigt tydliga, mot alla, att vi ville hålla oss till rekommendationerna att inte introducera "socker" förrän tidigast vid 2 års ålder. De enda som egentligen har protesterat mot det här är just sonens farfar och hans sambo. Deras allmänna inställning är att man inte kan överleva utan fikabröd, godis och glass - helst dagligdags. För att hålla vikten i schack är de inbitna rökare istället. Deras bevis för att socker är oskadligt är just att de själva inte är överdrivet överviktiga. Sen att de inte har någon kondition, luktar illa och inte orkar något pga rökningen spelar liksom ingen roll. Det är synd om barn (oavsett ålder) som inte föds upp på bullar och saft.
Farfars sambo (som ju alltid är hemma) har passat sonen vid en handfull tillfällen det senaste året lite drygt. Han har t.o.m. sovit över där ett par gånger i våras. I början tyckte han det var roligt, men de senare gångerna har jag märkt att han är konstigt dämpad och annorlunda när jag hämtat honom. Vid minst ett par tillfällen har han haft en "gammal" bajsblöja på sig när jag kom dit. Hon har råkat missa att byta...och jag har fått gno och skrubba för att få bort det ingrodda bajset från rumpan. Varenda gång han varit där och blivit passad av farfars sambo har resultatet varit en fruktansvärt illaluktande diarré i ett par dagar (samma dag + nästa). Jag får aldrig veta vad hon ger honom att äta, enligt henne äter han inget konstigt - bara typ macka, gröt och vanlig mat. Men jag undrar det. Hemma har han aldrig diarré. De bor på landet på en minigård med egen brunn och jag har frågat om vattnet, men då säger hon alltid att han inte druckit något vatten utan bara mjölk eller inget alls på hela dagen?
Nu är det ända sedan mitten av maj hon fick passa honom senast. För när vi hämtade honom på kvällen visade det sig att hon inte var ute med honom när han var ute på gården, utan han fick vara ute ensam! Och då har de ändå konstaterat att han utan vidare öppnar grindklykan på egen hand, sedan tidigare, han är väldigt fingerfärdig och händig. Och de bor mindre än 100 m från en starkt trafikerad 90-väg med mycket tung trafik. Trots allt detta fick han ändå vara ute på gården själv, hon menade på att hon hade tittat ut och hållt koll varenda gång hon inte hörde hans fotsteg i singeln. Det här fick vi veta i dörröppningen när vi gick därifrån och jag blev så chockad att jag inte reagerade förrän i bilen på väg hem. Jag kommenterade iofs det hela när hon sa det med att då får de ju se till att byta grindklyka så att sonen inte kan öppna grinden själv (staketet är dessutom så lågt att han närsomhelst lär kunna ta sig över). Men då svarade hon att det inte var lönt, de andra grindarna ut (två kompostgaller) var ju ännu sämre. Så nu lämnar vi inte sonen till henne längre. Vi vill inte få ett telefonsamtal om att sonen blivit mosad av en långtradare. Men vi umgås fortfarande sporadiskt med farfar + sambo, på fikor och middagar och så. Men aldrig att vi lämnar sonen ensam med henne!
