Du använder en gammal webbläsare. Den visar troligen inte denna och andra webbplatser på ett riktigt sätt. Du bör uppgradera eller använda en annan webbläsare.
Har inte varit så aktiv här i dagboksdelen på sistone då jag kämpat på med livets vedermödor och inte liksom orkat redovisa mitt elände offentligt. Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepression och ångest sedan i höstas. Först på heltid och nu på halvtid. Och jag kände ganska omedelbart när jag kom tillbaka till jobbet att mitt mående försämrades radikalt och att tiden och orken för Kaj började tryta. Detta är ju den värsta årstiden att ha häst också och Kaj är väldigt väderstyrd i sitt humör och blir allmänt dampig när han blir stående för långa perioder i sträck. Han går ju på lösdrift i stora hagar med ett gäng andra valacker och han blir mer och mer förvildad ju mindre han hanteras. Han trampar runt och rycker i grimskaftet när jag binder upp honom vid boxarna för pyssel men så fort sadel eller tömkörningsgjorden kommer fram så står han som ett ivrigt litet ljus. Han blir 5 nu vid årsskiftet och jag har haft honom sen han var 7 månader.
Å ena sidan känner jag att det är inte hela världen om han får lite vila och bara går och skrotar i hagen några månader. Men då måste jag liksom hålla mig till den planen och inte gå och smådutta här och där. Dessutom har jag en medryttare som avlastar mig 2 dagar i veckan och hon förväntar sig ridning, men om han inte hålls igång av mig 2-3 dagar utöver hennes blir han inte rolig att vare sig hantera eller rida.
Så jag satte ut en annons om fodervärd. Antagligen för att jag kände att jag kommer inte kunna hålla igång honom sedan när jag ska upp på heltid. Och för att ens ha råd att ha häst måste jag typ jobba heltid. Men samtidigt så är det ju i ungänget med min älskade Kaj som jag känner att jag läker. Att jag lever.
Fick iaf ett svar som lät någorlunda intressant så dom ska komma och hälsa på oss nu på söndag. Och jag slits mellan alla känslor som detta innebär. Känner att jag nästan önskar att han är på sitt "värsta" humör så dom omedelbart säger tack men nej tack.
Hundavel & Ras Jösses anåda! Jättesynd med de två förlorade valparna, men rätt krasst sätt är det nog lika bra med de nio som blev kvar! Vilken kull...
