Min man är (nog) alkoholist

[pajaztar]

Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.

När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.

Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.

 

[Elementary]

Min mamma separerade från sin man på grund av hans alkoholism. Det började sådär som du beskriver, precis samma med alkohol varje dag och sen däcka i soffan. Sen började han gömma alkoholen eftersom mamma hade gjort som du och berättat att hon tyckte det var för mycket. Han kunde skärpa sig i perioder men sen började han smyga med det igen och de är ju sällan så duktiga på att dölja drickandet som de själva tror när man väl börjat tänka på det. Hon började hitta gömda flaskor med allt möjligt, till och med fulsprit! Han kunde ljuga henne rakt upp i ansiktet om huruvida han druckit eller om det fanns sprit i huset. Hon hällde demonstrativt ut alla gömmor hon hittade men det hjälpte ju inte det minsta.
Hon flyttade ut tillfälligt en sommar för att hon mådde för dåligt hemma men det hjälpte inte heller.

Det tog ett bra tag innan de faktiskt separerade för hon hoppades in i det sista att de skulle kunna lösa det, men oj vad skönt det var för alla när det blev av! Istället för att bråka dygnet runt så är de nu vänner som gärna umgås av och till, reser tillsammans och hjälper varandra med skjuts och saker i hemmen och liknande. De vet att de alltid kan vända sig till varandra om de behöver prata osv. Är rätt säker på att han går på möten nu och att separationen var det han behövde för att ta tag i det. Det är nog på ett sätt också lättare att göra såna livsförändringar för vissa människor när resten av ens liv inte behöver anpassas till någon annans. Om du förstår hur jag menar? Inga bråk och krav och så från/med en partner som stressar. Bara fokus på ens eget liv.

Vi tyckte ju aldrig att han var en dålig människa men spriten gör folk till monster och ett tag var jag rädd att nästa samtal skulle vara från polisen.

Nu har hon precis sålt det f.d. gemensamma huset och köpt sig ett drömboende. Är allmänt gladare och har lärt sig mycket om att inte låta andras problem dra ner henne.

Så det var väl lite av ett skräckexempel men med ett gott slut, under omständigheterna. Hoppas verkligen att ni antingen löser det snabbt eller att du inte låter det gå så långt. Himla ledsen för din skull att det blivit så här!

 

[Ray]

Min mamma separerade från min pappa för en 20 år sedan. Nu drack han mer så jag vill inte jämföra men hennes liv blev mycket bättre!
Svärmor har något liknande med sin man och hon hotar ständigt med att lämna. Han var nykter alkoholist när de träffades och det höll sig så i 5-6 år ungefär. Sen började han ta nån öl ibland och sen var det kört. ..
Tycker det är synd att hon inte lämnar. Jag tror de som dricker behöver hamna lite själva och reda upp det och anhöriga får rädda sig själva... Om de sen reder ut det så kan man omvärdera .
Tänker att han kommer inte fatta hur jobbigt det är för dig om du inte gör något drastiskt.

 

[ellabellabus]

Starkt av dig att se problemet!
Kolla här om du hittar något användbart.
http://anonymaalkoholister.se/anhorig/

 

[Vallmo]

Hon började hitta gömda flaskor med allt möjligt, till och med fulsprit!

En okunnig fråga kanske , men vad sjutton är fulsprit för något?

 

[Elementary]

En okunnig fråga kanske , men vad sjutton är fulsprit för något?

(Dåligt) hembränt
Kan också betyda tex smuggelsprit. I princip allt olagligt.

 

[Ajda]

En okunnig fråga kanske , men vad sjutton är fulsprit för något?

Hembränt

 

[Lena Furberg]

Nån solskenshistoria har jag inte, men min pappa var alkoholist och det hela började ganska smygande och eskalerade under åren, tills han slutligen dog av skrumplever. Vill du hjälpa din man så ni kan fortsätta leva tillsammans, måste det (enligt mig) tas itu med omedelbart, inte finhandskas med utan åtgärdas NU. Ställ honom mot väggen, ställ krav, var stenhård. Annars är det bäst för dig att lämna. Tyvärr. Livet med en alkoholist är inte roligt. Det blir aldrig bättre utan bara värre.

 

[Lovisaleonora]

Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Vad jag kan läsa ur det du skriver är att han faktiskt vill sluta, men inte kan. Då har han alkoholproblem. Han är tydligen beredd att offra en relation för sin sprit. Då har han problem.

Jag tycker du ska försöka ta dig därifrån snarast möjligt, så får ni lösa det på distans i så fall. För att DU inte mår bra av situationen. Flytta, och sedan får han ta tag i sin situation och ni får se om det finns en framtid.

 

[sassiball]

Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.

När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.

Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.

Hans beroende är antagligen djupt rotat och han behöver säkert söka hjälp för att ta sig ur det. Problemet är ju att många alkoholister inte inser det förrän de sitter väldigt hårt fast i skiten och inte klarar av att sluta sen.
Bra att du har tagit upp det, starkt av dig!
Har tyvärr ingen solskenshistoria att komma med, min mamma hade problem i decennier, de sista åren drack hon dock mest folköl och det blev hon åtminstone inte aggressiv av så de sista åren var lugnare.

 

[pajaztar]

Tack för alla svar hörrni. Efter dagens samtal har han ännu hållit sig nykter, alltid något... Jag känner mig lite kluven - å ena sidan vill jag stanna och ge honom en chans någon vecka till, å andra sidan är jag rädd att den där veckan blir till en månad som blir ett år och så blir inget bättre. Men jag ska be mamma hålla koll på mig (har pratat med henne om detta också och har bra stöttning därifrån).

 

[Kattennizze]

Problemet är ju att du som anhörig blir medberoende. Läs på om det så förstår du att det är en tung process att vara det. Han kan säkert hålla sig nykter några dagar eller börja dricka i smyg. Det är en beroendesjukdom, så när du pratar med honom så pratar du ju med beroende och inte personen, krasst sett. Jag hade flyttat ut och sedan hade han fått bevisa att han gått i behandling och är klar över sin sjukdom. Jag tror inte att man kan bli nykter om man inte får professionell hjälp.

 

[Niyama]

Min pappa är alkoholist och var det hela min uppväxt. När mamma pratade med honom om drickandet så blev resultatet bara att han smög med det ett tag igen (gömde sprit i vapenskåpet). Jag skulle aldrig orka bo med en alkoholist, och jag skulle aldrig vilja att ett barn fick växa upp så. Säger som @Kattennizze : jag hade flyttat ut och inte övervägt att återvända förrän han var nykter.

 

[As_Vegas]

Tack för alla svar hörrni. Efter dagens samtal har han ännu hållit sig nykter, alltid något... Jag känner mig lite kluven - å ena sidan vill jag stanna och ge honom en chans någon vecka till, å andra sidan är jag rädd att den där veckan blir till en månad som blir ett år och så blir inget bättre. Men jag ska be mamma hålla koll på mig (har pratat med henne om detta också och har bra stöttning därifrån).

Har du funderat på att ställa som ultimatum att han tar antabus?
Jag har en pappa med alkoholproblem och de perioder han går på antabus är så mycket lättare för oss i omgivningen. Man slipper lita på (ofta tomma) löften om att han inte ska dricka och vet att han inte smygdricker.

 

[pajaztar]

Min pappa är alkoholist och var det hela min uppväxt. När mamma pratade med honom om drickandet så blev resultatet bara att han smög med det ett tag igen (gömde sprit i vapenskåpet). Jag skulle aldrig orka bo med en alkoholist, och jag skulle aldrig vilja att ett barn fick växa upp så. Säger som @Kattennizze : jag hade flyttat ut och inte övervägt att återvända förrän han var nykter.

Ja det är barnets väl som väger tyngst känner jag. Jag vill att hennes hemmiljö ska vara trygg och det är den inte om hennes pappa är onykter. Alltså jag fattar inte att jag inte har sett detta tidigare? Men jag har haft fullt upp och inte reflekterat över mängden. Tycker dessutom att en inte ska behöva hålla koll på en vuxen människa.

 

[MM]

Solskenshistoria vet jag inte men ändå.

Min pappa är nykter alkoholist.

Min mamma lämnade honom när jag var tre år. Hon hjälpte honom in på ett rehabprogram där han var ett tag och fixade ett hus åt honom tills han kom tillbaka.
Sen dess är han nykter. Så i 28 år nu.
Jag vet bara att han var riktigt nere i skiten men lyckades ta sig tillbaka, dock inte tillsammans som en familj.
Tex har mamma berättat att han var full när vattnet gick när jag skulle födas. Han hämtade mamma, körde som en tok till sjukhuset och lämnade sen av henne där och körde vidare igen. Han var inte med på förlossningen. Han skulle vidare och dricka igen. Hur hon stod ut i ytterligare tre år går över mitt förstånd..

 

[Kattennizze]

Ja det är barnets väl som väger tyngst känner jag. Jag vill att hennes hemmiljö ska vara trygg och det är den inte om hennes pappa är onykter. Alltså jag fattar inte att jag inte har sett detta tidigare? Men jag har haft fullt upp och inte reflekterat över mängden. Tycker dessutom att en inte ska behöva hålla koll på en vuxen människa.

Fast just mängden är egentligen inte det intressanta här, utan det du beskriver, att han slocknar på soffan varje kväll tidigt. Hur orkar han med sitt barn, hur orkar han med sina intressen, sitt liv med dig? Ett missbruk ser ju dessvärre ut så, att ingenting utom att tillfredsställa sitt beroende är intressant. T ex kan ju en fest bara vara för att tillfredsställa sitt beroende. Beroende är hur lömskt som helst.

 

[Kattennizze]

Ja det är barnets väl som väger tyngst känner jag. Jag vill att hennes hemmiljö ska vara trygg och det är den inte om hennes pappa är onykter. Alltså jag fattar inte att jag inte har sett detta tidigare? Men jag har haft fullt upp och inte reflekterat över mängden. Tycker dessutom att en inte ska behöva hålla koll på en vuxen människa.

Jo. Men alkoholism är en sjukdom dessvärre. Din partner har ingen koll, han är sjuk.

 

[Calyptra]

Ett tips är att ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/ Där kan både du och han separat få stöd i att ta de viktiga stegen som krävs för en förändring. Den drivs av Stockholms Läns Landsting men har hela landet som upptagningsområde. Jag har erfarenhet av linjen som handlar om spel och den fungerar på nästan samma sätt och den är bra (kom i kontakt med den i samband med min utbildning och har sett den bakom kulisserna så att säga).

 

[Ramona]

Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.

Vad säger han när du frågar varför han dricker så mycket?

Jag har en nära anhörig som är alkoholist. Tack och lov har jag aldrig behövt bo tillsammans med honom sen han blev alkis. Han är dock en högst fungerande alkis. Bra jobb, tjänar betydligt mer än medelinkomsttagaren, har ett bra liv utåt sett. Jag har varit på några anhörigmöten på AA och det har varit väldigt nyttigt, speciellt när jag lärt mig hur jag ska bemöta hans alkoholism.

Poängen med mitt inlägg är att min anhörigs drickande är en självmedicinering. Det är inte bara för att han gillar att dricka alkohol, utan han dricker för att det dämpar hans ångest, får honom att tycka att livet är lite lättare, han somnar bättre på kvällen etc. Mycket mer än vad man tror är ångestdämpning!

Få människor dricker sådär mycket till vardags för att de är nöjda och glada i sitt liv...så var också beredd på en del sanningar du kanske inte riktigt ville ha.