Min man är (nog) alkoholist

[pajaztar]

Hej på er. Jag är inte så mycket för att tassa på tå kring elefanter i rummet så jag sa åt honom att jag ville prata, vilket han gick med på. Det blev väl mest jag som pratade, men en del sa han också. Bland annat att han vet om att han dricker för mycket. Sedan vantrivs han på jobbet, och oroar sig (ganska obefogat) för ekonomin, och så har han ingen hobby eller något kul att pyssla med, och magen krånglar... Det är lite av varje och han vet uppenbarligen om det men han verkar inte vilja söka hjälp.

Tack alla som skriver i tråden, det är ganska ledsamt att så många har dåliga erfarenheter av alkohol.

 

[Ramona]

Fast jag vet inte vilket ansvar jag har som medberoende och anhörig att börja nysta i varför min partner dricker. Det känns mer som ett sätt att gräva ned sig djupare i medberoendet.

Det är ju inte ens ansvar, men det underlättar man ju om man faktiskt vet orsaken. Tänk på alkoholen som värktabletter. Hade du tänkt likadant då? En person som tycker att den behöver äta en massa värktabletter jämt och ständigt utan att det faktiskt är något fel på personen, undrar du inte då varför personen behöver äta tabletter??

Varför man dricker är inte alls ointressant, det är ju istället det som är grundproblemet. Alkoholen är bara ett symptom på vad som är problemet. Kan man ta tag i problemet löser man ju alkoholismen också. Och är anhöriga medvetna om problemet är det ju betydligt enklare att vara förstående och faktiskt stötta på rätt sätt.

 

[prinsessfeminist]

Det är ju inte ens ansvar, men det underlättar man ju om man faktiskt vet orsaken. Tänk på alkoholen som värktabletter. Hade du tänkt likadant då? En person som tycker att den behöver äta en massa värktabletter jämt och ständigt utan att det faktiskt är något fel på personen, undrar du inte då varför personen behöver äta tabletter??

Varför man dricker är inte alls ointressant, det är ju istället det som är grundproblemet. Alkoholen är bara ett symptom på vad som är problemet. Kan man ta tag i problemet löser man ju alkoholismen också. Och är anhöriga medvetna om problemet är det ju betydligt enklare att vara förstående och faktiskt stötta på rätt sätt.

Jag både instämmer i och ifrågasätter det du skriver lite. OM man kan hitta roten till problemet så är det givetvis väldigt bra, för man kan göra något saken.

Däremot tror jag att det ibland är svårt, eller rent av omöjligt att hitta orsaken och man letar och letar och kommer ingen vart.

I många fall är det säkert komplexa samband av olika orsaker som gör att man tar till alkohol eller annan bedövningsmetod. Sedan skapar alkoholen nya problem, som tex dålig ekonomi, och man kan "skylla" på det.

Så jag säger inte emot dig, men jag tror också att det är svårt att göra något åt detta, även när man hittar dessa olika orsaker.

Många trivs dessutom med sin livsstil (som mina föräldrar gör!), och då är motivationen att sluta med något så trevligt, väldigt låg.

Annat är det om man har uppenbara problem som äventyrar hälsa, ekonomi och social samvaro. Men inte ens då vill en del göra något åt sin situation, eller snarare, de är oförmögna att göra något...

 

[prinsessfeminist]

Hej på er. Jag är inte så mycket för att tassa på tå kring elefanter i rummet så jag sa åt honom att jag ville prata, vilket han gick med på. Det blev väl mest jag som pratade, men en del sa han också. Bland annat att han vet om att han dricker för mycket. Sedan vantrivs han på jobbet, och oroar sig (ganska obefogat) för ekonomin, och så har han ingen hobby eller något kul att pyssla med, och magen krånglar... Det är lite av varje och han vet uppenbarligen om det men han verkar inte vilja söka hjälp.

Tack alla som skriver i tråden, det är ganska ledsamt att så många har dåliga erfarenheter av alkohol.

Men magen kan krångla när man dricker för mycket. Reflekterar han över det?

 

[bitta]

En definition på att dricka ¨för mycket¨, alkoholism, är om personen hela tiden väljer bort saker för att det inte går att kombinera med alkoholkonsumtion. Det kan i många fall säga mer än mängden som dricks.

 

[Vallmo]

Å

Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.

När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.

Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.

Jag känner en kvinna som är tillsammans med en alkoholist.
Jag känner även hennes vuxna dotter och jag har en "varsin" relation till dem båda.
Pratar med kvinnan så heter det att "javisst, gubben super, men han är aldrig elak eller så. Jag kan inte vara utan min lilla gubbe", osv......

Pratar man med den vuxna dottern får man en annan version. "Mammas gubbe blir elak när han dricker. Han förstörde mycket av min barndom", osv.

I det här fallet så väljer jag att tro mer på dottern, faktiskt.
Hela den familjen är ett sorgligt exempel på hur missbruk har förstört en massa. Även generationerna bakåt har missbruksproblematik.

Vad jag vill säga till Ts är att jag tycker det är viktigt att lyfta fram barnens perspektiv i det här.
Barn ska inte behöva växa upp under såna omständigheter. Det skapar destruktiva mönster.
Så om inte annat, lämna för dina barns skull. Ibland kan det också vara lättare att lämna om man ser till barnens bästa.
Tyvärr är så många kvinnor extremt tålmodiga så de står ut med på tok för mycket skit. Gör inte det! Tänk på dig själv och barnen. Det är antagligen den bästa tjänsten du kan göra för din man också.

 

[Kattennizze]

Det är ju inte ens ansvar, men det underlättar man ju om man faktiskt vet orsaken. Tänk på alkoholen som värktabletter. Hade du tänkt likadant då? En person som tycker att den behöver äta en massa värktabletter jämt och ständigt utan att det faktiskt är något fel på personen, undrar du inte då varför personen behöver äta tabletter??

Varför man dricker är inte alls ointressant, det är ju istället det som är grundproblemet. Alkoholen är bara ett symptom på vad som är problemet. Kan man ta tag i problemet löser man ju alkoholismen också. Och är anhöriga medvetna om problemet är det ju betydligt enklare att vara förstående och faktiskt stötta på rätt sätt.

Men va? Det gör ju inte att jämföra en beroendesjukdom med värktabletter förutsatt att man tar den rekommenderade dosen. Det blir ju som att jämföra äpplen med päron. Det kan vara svårt att kartlägga orsakerna till varför en person dricker, förmodligen är det dels genetiskt och dels miljöfaktorer. Jag tror egentligen att allt missbruk är en form av självmedicinering, det kan ju t ex vara en ADHD-problematik i botten där personen inte fått rätt hjälp. Ja, jag tycker som medberoende att det är ointressant av den enkla anledningen att medberoende också blir en slags sjukdom som man måste få hjälp med. Det här är ju inget jag hittar på, utan det är nog vad de som är proffs skulle säga, hoppas jag. När personen blivit nykter och gått i behandling är det ju självklart att man måste prata om vad som är problemet, men man kan INTE stötta en person med pågående missbruk, det är ju det som kallas för medberoende...

 

[Kattennizze]

Jag både instämmer i och ifrågasätter det du skriver lite. OM man kan hitta roten till problemet så är det givetvis väldigt bra, för man kan göra något saken.

Däremot tror jag att det ibland är svårt, eller rent av omöjligt att hitta orsaken och man letar och letar och kommer ingen vart.

I många fall är det säkert komplexa samband av olika orsaker som gör att man tar till alkohol eller annan bedövningsmetod. Sedan skapar alkoholen nya problem, som tex dålig ekonomi, och man kan "skylla" på det.

Så jag säger inte emot dig, men jag tror också att det är svårt att göra något åt detta, även när man hittar dessa olika orsaker.

Många trivs dessutom med sin livsstil (som mina föräldrar gör!), och då är motivationen att sluta med något så trevligt, väldigt låg.

Annat är det om man har uppenbara problem som äventyrar hälsa, ekonomi och social samvaro. Men inte ens då vill en del göra något åt sin situation, eller snarare, de är oförmögna att göra något...

Ja, man kan ju inte göra något åt det om man har ett långt gående missbruk, då har man en beroendesjukdom och saknar insikten och viljan att göra något åt det många gånger. Alltså, alkoholmissbruk är verkligen inte samma sak som att äta för mycket godis eller ta värktabletter. Skrämmande okunskap här tycker jag om denna komplexitet som ett beroende innebär.

 

[Kattennizze]

De är, som babyboomers är mest - extremt bortskämda. Ingenting fattas dem. Vill de resa, så gör de det. Vill de äta gott, så gör de det.

De har och har haft bra jobb, status och god ekonomi. De "unnar sig guldkant" i tillvaron och den ena arbetar ännu med sin firma (vilket gör att den personen iaf är helt nykter dagtid, och jag misstänker inget annat).

De har umgåtts med likasinnade och det var alltid öl och vin på helgen när jag växte upp. Men fint vin och goda ölsorter och "finsmakande" skulle det vara!

Jag tänker på TS och situationen med sambon. Det ser nog så olika ut, det där med missbruk, men jag tror att det handlar om missbruk när man av någon anledning känner sig obekväm.

Det är naturligtvis MYCKET svårare att leva tillsammans med personen; än att vara vuxet barn med egen familj en bra bit ifrån, som i mitt fall.

Jag vet inte om jag skall konfrontera. Jag tror att de vet att de har problem, och de ljuger för sig själva, och att jag skulle "voilá!" komma med något som nu skulle få dem att må bättre, det är hyfsat osannolikt.

Kanske har jag resignerat och bara struntar i det hela?

Men frågan blir ju om din förälder är så nykter på dagtid egentligen om hen dricker sig full sent kvällen innan? Jag tycker t ex att det blir ett problem om det drabbar andra, t ex om en läkare ska operera dagen därpå och är stupfull kvällen innan. Inte alls så himla ovanligt dessvärre, misstänker jag.

 

[prinsessfeminist]

Men frågan blir ju om din förälder är så nykter på dagtid egentligen om hen dricker sig full sent kvällen innan? Jag tycker t ex att det blir ett problem om det drabbar andra, t ex om en läkare ska operera dagen därpå och är stupfull kvällen innan. Inte alls så himla ovanligt dessvärre, misstänker jag.

Sant! Jag har dock aldrig upplevt någon av mina föräldrar stupfull, eller ens full och vinglig. Knappt salongsberusade, faktiskt. Men de dricker ofta.

 

[prinsessfeminist]

Alltså, alkoholmissbruk är verkligen inte samma sak som att äta för mycket godis eller ta värktabletter. Skrämmande okunskap här tycker jag om denna komplexitet som ett beroende innebär.

Men beroende kan man väl bli av annat än alkohol, eller menar du specifikt alkoholpåverkan i sig?

Den kemiska påverkan som alkoholen har, liknar inte godis eller andra missbruk (har jag lärt mig), men belöningssystemet i hjärnan är likartat för alkohol, spel etc.

 

[Tranan]

Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.

När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.

Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.

Du har bara ett liv. Du har inte råd att offra år, månader, veckor eller dagar på alkoholism. Han kommer inte att släppa flaskan hur mycket du än ber/tjatar eller bönar. Din oro äter upp dig medas alkohålen äter dig.

 

[hindalhunned]

Det är lite av varje och han vet uppenbarligen om det men han verkar inte vilja söka hjälp.

Tack alla som skriver i tråden, det är ganska ledsamt att så många har dåliga erfarenheter av alkohol.

Jag är uppvuxen med en pappa med alkoholproblem (periodare) och varit ihop med ett ex. Som drack (dricker?) för mycket, mitt ex. drack på helgerna för mycket (många gånger så han stupade) och blev på slutet väldigt otrevlig när han drack men han upplevde inte att det var ett problem för han klarade av jobbet. Att det sedan gick ut över vår relation det brydde han sig inte om, jag lämnade honom men vet inte hur det gick sedan.

Om han inte tycker att det är ett problem och du tycker det är det bara att lämna, han kommer inte att ändra på sig så länge inte han tycker att han måste göra det.