Bukefalos 28 år!

Min man är (nog) alkoholist

Jag har ingen anhörig men före detta vän.
Jag sade till slut ifrån, och då tog vänskapen slut. Det är svårt att försöka ha en relation med någon som prioriterar en flaska framför allt.
 
Jag är medveten om att jag inte kan ändra honom. Det är bra att ni påminner mig. Jag behöver landa en aning och samla ihop mig. Tänker inte försöka "laga" honom, det får han sköta själv. Men det är himla svårt att inte vilja skydda den jag ändå älskar och lever med. Blä
Om din sambo jobbar, försök få honom att ta behandling via jobbet.

Det är ett mycket svårt missbruk, abstinensen är mycket svår och hans enda chans att bli "bra" är att dricka, därför behövs proffs för avgiftning. Antabus är inga problem för en missbrukare att dricka runt, så det räcker inte att få tabletter och åka hem... de jag vet som har lyckats har gjort det på behandlingshem.

Min sambos pappa är nykter alkoholist sen 12 år. Han bodde på behandlingshem i 4 månader där hela familjen erbjöds behandling, det var fängelse eller det han erbjöds efter en rattfylla. Det är en solskenshistoria, han har inte druckit en droppe sen dess. De har inte heller någon alkohol hemma eller bjuder på det, vilket jag tror är en nödvändighet som anhörig att inse, hemmiljön måste förändras.
 
Vad du anser som alkoholism kan vara det samma normal afterwork konsumption för majoriteten av befolkningen (Är det en hela eller halva han dricker hälften av? ( En halv Halva motsvarar 3- 4 stora starka = 3-4 halvlirtar öl, vilket anses som normal dags konsumption)). Att somna i soffan betyder i 99% av fallen att man är trött pga sömnbrist under natten/jobbiga möten/ utfordrande uppgifter under dagen på jobbet. Orolig skulle jag först bli när han slocknar 1 timme (pga konsuption) efter hemkomst och sedan masar sig upp när klockan ringer och han tar en återställare innan jobbet...

Jag håller inte med dig om att 3-4 stor stark är en normal dagskonsumtion. Oavsett så får alkoholister efter ett tag en minskad tolerans, så de kan utan problem bli fulla nog att ankra i soffan efter 2 stora stark. De två ölen hinner dock gott och väl gå ur kroppen innan morgonen och man klarar av att sköta sitt jobb tillräckligt bra. Det går alldeles utmärkt att ha rejäla alkoholproblem och sköta sitt jobb.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Jag är medveten om att jag inte kan ändra honom. Det är bra att ni påminner mig. Jag behöver landa en aning och samla ihop mig. Tänker inte försöka "laga" honom, det får han sköta själv. Men det är himla svårt att inte vilja skydda den jag ändå älskar och lever med. Blä
Ja det där är jättesvårt. Det var det som höll på att ta kål på mamma. :( Hon sökte hjälp åt honom, skjutsade honom till vården, städade upp runt honom, skötte hushållet, tassade på tå kring honom när han "mådde dåligt" osv. Det hon fick tillbaka var 6 av 7 dagar i veckan antingen ingenting eller rejäla elakheter och stora bråk.
Vården fungerar inte när den beroende inte vill själv. Att stanna kvar i hemmet gör för de flesta ingen nytta utan försvårar bara för alla. Att du flyttar betyder inte att du älskar honom mindre, utan att du tar hand om dig och barnet också. Du kan vara ett stöd lättare från någon annanstans när du inte behöver leva mitt i det. :heart
 
Usch vad jobbigt för dig @pajaztar :cry:
Det är så lätt att som utomstående säga lämna... Men verkligen är aldrig så svart/vit.

Har en bekant som alltid druckit den mängden och mer som du beskriver. Barn varannan vecka och det sköts fläckfritt. Jobb oxå. Men frun flyttade för hur kul är det med någon som sover på soffan? Vilket liv har man tillsammans då?
Folk som dricker kan gärna bagatellisera och få en att låta som värsta torrbollen- äsch får man inte slappna av liksom...

Kan du ge dig själv en tidsram? Skriv ner den tydligt. Berätta inte den för sambon. Under denna tidsramen kan du skriva upp varje gång DU mår dåligt av att han dricker. För att sen ha det tydligt för dig själv innan du bestämmer om du lämnar eller ej? Tänker att det är bra att dels känna att du gett honom en chans och också se till att det inte blir en ny chans och en ny... Ofta efter ett snack skärper sig alkoholister i en hel månad så man får kanske säga en period på 2 månader så att det "runnit av" lite? Förstår du hur jag tänker?
 
Ofta efter ett snack skärper sig alkoholister i en hel månad så man får kanske säga en period på 2 månader så att det "runnit av" lite? Förstår du hur jag tänker?

Mina erfarenhet är att det inte handlar om att skärpa sig. Först måste man erkänna att man har ett problem, och sedan hitta en väg ur det. Sällan räcker det med att skärpa sig, tyvärr. Alkoholism handlar inte om dålig karaktär.
 
Jag håller inte med dig om att 3-4 stor stark är en normal dagskonsumtion. Oavsett så får alkoholister efter ett tag en minskad tolerans, så de kan utan problem bli fulla nog att ankra i soffan efter 2 stora stark. De två ölen hinner dock gott och väl gå ur kroppen innan morgonen och man klarar av att sköta sitt jobb tillräckligt bra. Det går alldeles utmärkt att ha rejäla alkoholproblem och sköta sitt jobb.
Dessutom börjar det ofta just så. Smygande. Sakta men säkert. Normaliseras. Lite till, lite till. -Han slocknar alltid i soffan! Himmel, jag känner igen det SÅ VÄL! Hos oss började det inte ens med starköl utan vanlig Mellanöl som det hette då. Många burkar......-"Mellanöl är väl inte så farligt? Köper man ju på Konsum!" Ölpauser hela tiden. Inte många kvadrat av gräsmattan hann klippas innan det var ölpaus i vedboden. Osv. Aktivitetsnivån sjönk stadigt, men, som sagt - långsamt. Vi hann vänja oss.

Älskade pappa! Vår krutgubbe som kunde gå mil i skogen med hunden för att släpa hem en sten (!) han ville ha till trädgården. Han var 67 när han dog. Jag höll hans hand.

Jag kastas än idag mellan frustration, saknad och ilska över att vi, familjen, fungerade som medberoende och inte gjorde nåt radikalt. För hans skull och vår. Efterdyningarna av hans alkoholism (även mamma var alkoholist en period pga allt eländet) känns än idag, fastän det var drygt 20 år sedan han gick bort.
 
Senast ändrad:
Mina erfarenhet är att det inte handlar om att skärpa sig. Först måste man erkänna att man har ett problem, och sedan hitta en väg ur det. Sällan räcker det med att skärpa sig, tyvärr. Alkoholism handlar inte om dålig karaktär.
Nej det menar jag inte heller. Mer att om man ställer ultimatum slutar de dricka en period och sen faller de tillbaka.
 
Min pappa drack i princip varje fredag efter jobbet när jag var runt 8-9.
När det gick så långt att mamma skickade mig till farmor varje fredag efter skolan för att slippa se så ställde hon och farmor ett ultimatum.
De frågade VARFÖR dricker du?
BEHÖVER du dricka?
VAD prioriterar du?
FAMILJ eller alkohol?

Ville han ha hjälp att sluta så skulle de stötta, annars lämna.

Då kom det fram att han mådde dåligt, ångest tex över var vi bodde, jobbet mm.
Värdelös helt enkelt.

Han gick med i länkarna och fick samtalsstöd, när han var vit flyttade vi till annan kommun och han har efter det varit nykter (30 år nu!)
Det funkar inte lika i alla situationer, men för oss "gick det bra" och jag är så glad över att vi höll ihop!

Men alkoholisten måste vilja själv, tvång går oftast inte :(
 
Min man har alltid varit förtjust i sin whisky, men det är först för ett par veckor sedan jag reagerade på hur mycket han faktiskt dricker. Han kan lätt dricka slut på en flaska (70 cl) på ett par-tre dagar. Varje kväll, vardag som helg, tar han sig ett glas, som tidigare kanske var ett litet glas, men nu snarare är ett par rejäla glas. Sedan sätter han sig i tv-fåtöljen och somnar vid åtta-niotiden.

När jag insåg vilken storkonsument han är konfronterade jag honom med det och sa att jag oroade mig för hans konsumtion. Han höll med, så han vet ju om det. Efter detta drog han ner lite ett par dagar, sedan var det samma visa igen. Igår var det ju fredag så då blev det först en öl till maten, sedan den vanliga whiskyn, som nog var närmare en halv flaska... Han var vaken hyfsat länge för att vara han, men sedan däckade han i soffan som vanligt... Jag sade till honom innan han däckade att jag inte gillar när han dricker så mycket, men det kändes liksom inte lönt när han redan hade druckit.

Eftersom jag inte mår så bra av det här så pratade jag med honom idag på dagen, att han dricker för mycket och att jag mår dåligt av det. Och att han måste bättra sig, gå till företagshälsan eller vårdcentralen (men det vill han inte, envisa gubbe). Hotade också med att dra om han inte skärper sig (vilket jag kan göra, har några alternativ dit jag kan ta både mig själv, barnet och katterna). Har inte riktigt bestämt mig för hur lång tid jag ska ge honom dock. Men jag pallar inte leva i detta, främst för att jag blir så arg och ledsen, så det handlar snarare om dagar än månader.

Skulle kunna skriva en roman om de senaste veckornas oro, ilska och sorg men det får räcka här. Är det någon här som har någon solskenshistoria om att leva med någon som dricker för mycket och skärpt sig, eller någon avskräckande historia om någon som inte skärpte sig (men gärna med en happy ending där det blev bra ändå), eller bara allmän pepp och tröst åt mig så får ni gärna komma med det.
Det är möjligt att han är alkoholist. Att det skulle vara ett normalt afterwork-drickande för en majoritet av befolkningen är nonsens. Det är definitivt ett riskabelt användande och oavsett definitionen på det har han en ökad risk för ett sjuttiotal somatiska sjukdomar inklusive flera cancerdiagnoser. Även mycket stor risk att dricka sig till en depression, om det inte så att det redan finns en depression med i bilden. Högst troligt är inte magen i ordning och även högst sannolikt är sömnen mycket dålig.

Exakt hur mycket han dricker och hur länge det pågått vet inte jag, eller någon annan i tråden. Slutsatserna att det bara är att lämna, att han är alkoholist och aldrig kan dricka mer osv finns det för lite information och kunskap för att dra. Som ofta annars blir det svartvitt allting och alla utgår från sina egna erfarenheter.

Det du kan göra är att se till vilka konsekvenser drickandet får och hur er situation ser ut. Jag tror inte han drömt om ett liv där han kommer från jobbet, dricker sina whisky och sen somnar i soffan. Det låter depressivt och energilöst. Inte heller tror jag att du tycker det är en givande relation att leva med någon som gör så. Hur skulle du vilja ha det istället? Hur skulle en bra kväll kunna se ut? Sånt kan du ta upp till samtal, det utgår ifrån dig och hur relationen fungerar. Om han själv håller med om att drickandet är problematiskt kan du uppmuntra att söka hjälp, men det kan vara mer effektivt att prata om sömn, ork, trötthet, relationen. Om han någon gång i framtiden vill titulera sig alkoholist måste han själv komma fram till det och det brukar ta tid. AA är nog inte det bästa för honom i det här läget men läkare, psykolog som är uppdaterade och kunniga kan vara en bra hjälp. Det finns bra första insatser som heter MET, MI och även 15-metoden.

Är det outhärdligt för dig ska du förstås markera och flytta. Men var överens med dig själv om att du faktiskt är beredd att flytta, så det inte blir ett tomt hot och något som bara förlänger processen. Gränserna har redan flyttats och du behöver kanske prata med någon professionell och klara ut för dig själv vilka gränser du har och vad du faktiskt kan göra i den här situationen. Hans drickande är hans ansvar och det måste komma från honom. Vilka gränser du har och vad som är acceptabelt för dig måste komma från dig.

Det finns få solskenshistorier men många historier som slutar bra med mycket elände på vägen. Det du kan påverka, i viss mån, är graden av elände.
 
Ja, det tycker jag är omåttligt högt. Det beror ju också på vem man är (lättpåverkad, alkoholism i släkten, missbruksbakgrund etc) och hur man lever.
Ja precis. Väger man t ex 45 kg som kvinna är 9 glas vin mycket alkohol per kg....alltså egentligen är inte mängden alltid det mest intressanta (en viktig indikator naturligtvis) utan beteendet. Är allt annat oviktigt än att tillfredsställa beroendet så har man ett problem.
 
Usch vad jobbigt för dig @pajaztar :cry:
Det är så lätt att som utomstående säga lämna... Men verkligen är aldrig så svart/vit.

Har en bekant som alltid druckit den mängden och mer som du beskriver. Barn varannan vecka och det sköts fläckfritt. Jobb oxå. Men frun flyttade för hur kul är det med någon som sover på soffan? Vilket liv har man tillsammans då?
Folk som dricker kan gärna bagatellisera och få en att låta som värsta torrbollen- äsch får man inte slappna av liksom...

Kan du ge dig själv en tidsram? Skriv ner den tydligt. Berätta inte den för sambon. Under denna tidsramen kan du skriva upp varje gång DU mår dåligt av att han dricker. För att sen ha det tydligt för dig själv innan du bestämmer om du lämnar eller ej? Tänker att det är bra att dels känna att du gett honom en chans och också se till att det inte blir en ny chans och en ny... Ofta efter ett snack skärper sig alkoholister i en hel månad så man får kanske säga en period på 2 månader så att det "runnit av" lite? Förstår du hur jag tänker?
Men jag har så svårt att förstå det där. Vad innebär fläckfritt? Om man är bakis från gårdagens superi så är man ju kognitivt påverkad hur mycket man än kommer i tid, svarar på frågor etc. Det är bara så sorgligt. Som förälder är du ju frånvarande mentalt oavsett eftersom du är kognitiv påverkad även om du till synes svarar på frågor från dina barn. I tanken är du ju ändå på väg till nästa drink liksom. Och det riktigt jävliga är ju att barnen vet. Att de inte på något sätt kan mäta sig med alkoholen.
 
Min pappa var nog alkoholist också egentligen. Välfungerande sådan men ändå. Han hade för det första alkoholism i familjen. Min farbror var alkoholist riktigt länge utan att nån i släkten märkte det. Han höll sig på sin kant och hans familj sa inget. Det uppdagades för släkten när skrumplevern gjorde honom gul. Han höll sig nykter några månader men sen dog farmor och då åkte han till sin sommarstuga och söp ihjäl sig.

Pappa slocknade aldrig på soffan utan satt och löste korsord och annat normalt, men drack en hel del öl i tid och otid. Jag har ett så himla starkt minne från en utflykt med honom. Vi åkte båt till Birka (Björkö) tidig lunchtid och skulle äta just lunch på båten varpå pappa kollade på ölutbudet och frågade om de inte hade starköl. "Eh, nej. Inte till lunchen :cautious: " blev svaret och jag skämdes ögonen ur mig. Tänkte "Nu tror de att pappa är alkoholist! ...men är han kanske det då, eller? Det är ju tydligen inte normalt att dricka starköl nu, eller? :nailbiting:" osv. Väl framme blev det mycket öl och även på båten hem. Det skulle inte förvåna mig om det hade blivit mer med tiden, att han hade börjat dricka istället för att göra saker och inte "bara" dricka under tiden vi gjorde saker. För han var ju fortfarande fina pappa som gick på bio med en (...och tog en öl innan och efter) och åkte iväg till Stockholm på roliga utflykter (...och drack öl under tiden). Han upplevdes inte som minsta påverkad och då tycker jag att jag var oerhört känslig för sånt. Han och hans vänner i grannskapet ordnade ofta "gårdsfester" där alkoholen flödade och alla vuxna söp som om det inte fanns någon morgondag. Nästan alla andra vuxna blev tydligt påverkade och obehagliga, det tyckte ju speciellt de andra barnen på gården vars föräldrar verkligen tappade greppet. Pappa var inte själv obehaglig men fortfarande en del av problemet. Att han inte såg att detta inte är vettigt tyder ju på ett problem.
Han dog av en hjärtinfarkt när han var 55 så det är ju svårt att spekulera hur det hade kunnat utvecklas.
Men trots att han aldrig var obehaglig eller så, så skapade det ju funderingar och var skämmigt för mig som barn, och inte ens det ska barn behöva stå ut med.
 
Men jag har så svårt att förstå det där. Vad innebär fläckfritt? Om man är bakis från gårdagens superi så är man ju kognitivt påverkad hur mycket man än kommer i tid, svarar på frågor etc. Det är bara så sorgligt. Som förälder är du ju frånvarande mentalt oavsett eftersom du är kognitiv påverkad även om du till synes svarar på frågor från dina barn. I tanken är du ju ändå på väg till nästa drink liksom.
I detta fallet menar jag fläckfritt som i dricker inget alls.
 
Min pappa var nog alkoholist också egentligen. Välfungerande sådan men ändå. Han hade för det första alkoholism i familjen. Min farbror var alkoholist riktigt länge utan att nån i släkten märkte det. Han höll sig på sin kant och hans familj sa inget. Det uppdagades för släkten när skrumplevern gjorde honom gul. Han höll sig nykter några månader men sen dog farmor och då åkte han till sin sommarstuga och söp ihjäl sig.

Pappa slocknade aldrig på soffan utan satt och löste korsord och annat normalt, men drack en hel del öl i tid och otid. Jag har ett så himla starkt minne från en utflykt med honom. Vi åkte båt till Birka (Björkö) tidig lunchtid och skulle äta just lunch på båten varpå pappa kollade på ölutbudet och frågade om de inte hade starköl. "Eh, nej. Inte till lunchen :cautious: " blev svaret och jag skämdes ögonen ur mig. Tänkte "Nu tror de att pappa är alkoholist! ...men är han kanske det då, eller? Det är ju tydligen inte normalt att dricka starköl nu, eller? :nailbiting:" osv. Väl framme blev det mycket öl och även på båten hem. Det skulle inte förvåna mig om det hade blivit mer med tiden, att han hade börjat dricka istället för att göra saker och inte "bara" dricka under tiden vi gjorde saker. För han var ju fortfarande fina pappa som gick på bio med en (...och tog en öl innan och efter) och åkte iväg till Stockholm på roliga utflykter (...och drack öl under tiden). Han upplevdes inte som minsta påverkad och då tycker jag att jag var oerhört känslig för sånt. Han och hans vänner i grannskapet ordnade ofta "gårdsfester" där alkoholen flödade och alla vuxna söp som om det inte fanns någon morgondag. Nästan alla andra vuxna blev tydligt påverkade och obehagliga, det tyckte ju speciellt de andra barnen på gården vars föräldrar verkligen tappade greppet. Pappa var inte själv obehaglig men fortfarande en del av problemet. Att han inte såg att detta inte är vettigt tyder ju på ett problem.
Han dog av en hjärtinfarkt när han var 55 så det är ju svårt att spekulera hur det hade kunnat utvecklas.
Men trots att han aldrig var obehaglig eller så, så skapade det ju funderingar och var skämmigt för mig som barn, och inte ens det ska barn behöva stå ut med.
Ja det är så outsägligt sorgligt när fina barndomsminnen solkas av svarta kanter pga alkohol.
 
Jag tror inte på hot och ultimatum. Jag tror på att berätta vad hans drickande gör med dig. Hur det känns i dig och hur du påverkas. Du måste sätta upp gränser runt dig själv och också hålla dem. Vill du inte leva som du gör nu så måste det till en förändring. Antingen att din partner slutar dricka eller att du flyttar men det får aldrig bli något hot utan det måste vara en gräns runt dig själv som inte kan flyttas. Så fort man uttalar ett hot som "om du inte slutar dricka så flyttar jag". Så har man också satt sig själv på pottkanten. Antingen blir besvikelsen hos partnern så stor att hen ber en dra, hen börjar smyga eller faller ännu djupare i sitt beroende för att hen blir så nedstämd (vilket lätt gör att man blir än mer medberoende för att man känner sig skyldig vilket man såklart inte är). Eller så ser partnern att man inte gör allvar av sitt hot och då kan hen ju fortsätta som vanligt för då är det bara ord som inte betyder någonting.

En person som börjar dricka sådana mängder hade jag också frågat varför. Hen kanske inte vill berätta det för mig men det kan få henom att börja ifrågasätta sig själv. Vad är det som gör att hen dricker så mycket och så ofta. Om hen inte har trillat dit fullständigt så kan det faktiskt göra att hen får upp ögonen.
 
Jag är medveten om att jag inte kan ändra honom. Det är bra att ni påminner mig. Jag behöver landa en aning och samla ihop mig. Tänker inte försöka "laga" honom, det får han sköta själv. Men det är himla svårt att inte vilja skydda den jag ändå älskar och lever med. Blä
Givetvis vill man hjälpa och skydda den man älskar och lever med. Men i detta fall leder skyddandet till döden - i bästa fall inte för alla. Du måste också tänka på barnet. Alkoholism är också ett inlärt beteende och barnet kommer också att bli en medberoende. Jag fattade inte det förrän jag var vuxen och min far tog hjälp mot sin alkoholism. Med det fick även resten av familjen hjälp. Jag fick kunskap om hur mycket min uppväxt faktiskt har påverkat mig och inte på ett positivt sätt och gör det än trots att jag är 50+.
 
Vill du hjälpa din man så ni kan fortsätta leva tillsammans, måste det (enligt mig) tas itu med omedelbart, inte finhandskas med utan åtgärdas NU. Ställ honom mot väggen, ställ krav, var stenhård.
Det här ställer jag mig också bakom: konfrontera, ställ krav och var stenhård, har du starkare vilja så kommer det att gå vägen :)
 

Liknande trådar

Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 689
Senast: Imna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp