Min man flirtade på nätet

*lån*



Jag är inne på samma spår som du. Det är underligt på något vis.

Jag vill minnas jag frågade tidigare i tråden om TS man kände sig instängd och kvävd. Fick nog aldrig egentligen svar på den biten utan svaret jag fick var att de var jobbade och reste mycket i jobbet dvs att de inte var hemma så mycket. Det säger inte så mycket om hur deras förhållande faktiskt ser ut. Vet vi är några som frågat hur deras kommunikation ser ut "vardagligen" men vad jag sett (kan naturligtvis ha missat) så har det aldrig framkomit något svar på den frågan.

Om min man känt sig kvävd så inte kan det varit utav mig i allafall...Vi har (hittills) litat på varandra och ofta har han kommit hem och berättat att han blivit uppvaktad. Jag har tyckt det varit lite kul och vi har skrattat gott åt detta tillsammans. Det här hade han uppenbarligen inte tänkt att berätta om. Vad är det som är så underligt? Vi pratar hela tiden om allt mellan himmel o jord till skillnad från många andra par vad jag har förstått i den här tråden.
 
Om min man känt sig kvävd så inte kan det varit utav mig i allafall...Vi har (hittills) litat på varandra och ofta har han kommit hem och berättat att han blivit uppvaktad. Jag har tyckt det varit lite kul och vi har skrattat gott åt detta tillsammans. Det här hade han uppenbarligen inte tänkt att berätta om. Vad är det som är så underligt? Vi pratar hela tiden om allt mellan himmel o jord till skillnad från många andra par vad jag har förstått i den här tråden.

Då kommer, som du säkert förstår, nästa stora fråga. Vad gör att det är så besvärligt den här gången? Vet att de tidigare i tråden var inne på liknande frågor men jag vet inte om det egentligen kom fram något svar. Är det att ha inte berättade något eller är det att han pratade med någon annan? Handlar det om att du fick veta en massa saker som han vill uppleva som han inte sagt till dig?

O en allmän fråga till tråden. Är det viktigt för Er att eran partner berättar ALLT för er?
 
O en allmän fråga till tråden. Är det viktigt för Er att eran partner berättar ALLT för er?

Det är inte viktigt alls för mig. Däremot är det viktigt att eventuella problem som upplevs i vårt förhållande tas med mig i första hand. Absolut inte en annan kvinna han vill "dela en flaska vin med".
 
Vad är det som är så underligt? Vi pratar hela tiden om allt mellan himmel o jord till skillnad från många andra par vad jag har förstått i den här tråden.

Det som jag tycker är lite underligt är just att det där 25-åriga samtalet om allting som ni då har haft, plötsligt upphör nu, i ett "jag vet inte" från din mans sida. Och att det är omöjligt för er båda att göra något åt det, utifrån vad du skriver. (I hans kläder hade jag knappt kunnat bärga mig från att diskutera vad det är som händer då du läser hans chat, men inte heller det tycks ha varit uppe till diskussion. Även om jag förstår att du inte skriver allt här.)

Sen tycker jag också att en hel del av det du skriver, inte är det jag hade förväntat mig att man skulle skriva om man nu hade "pratat om allt" i ett så pass långvarigt förhållande. Jag tänker då på sådant som du skrev redan då du startade tråden: att du vill se det hela från en annan synvinkel, att du inte kan sluta tänka på det. Någon annanstans skrev du att det kommer att ta tid att komma över. För mig låter sådana formuleringar mer som "locket på" än "prata om allt". Men jag kan så klart ta fel.
 
Däremot är det viktigt att eventuella problem som upplevs i vårt förhållande tas med mig i första hand.

Sådant kan man ju inte begära att ha monopol på. Jag skulle få kalla kårar längs ryggen om min partner krävde att jag skulle ta upp vissa saker med hen först.

Däremot verkar det ju lämpligt att överhuvudtaget prata om relationen med den man har relationen med. På den punkten är vi eniga.
 
Sådant kan man ju inte begära att ha monopol på. Jag skulle få kalla kårar längs ryggen om min partner krävde att jag skulle ta upp vissa saker med hen först.

Däremot verkar det ju lämpligt att överhuvudtaget prata om relationen med den man har relationen med. På den punkten är vi eniga.

Du och jag väldigt långt ifrån varandra vad gäller hur våra förhållanden fungerar, det är väl tur att båda hittat partners som det fungerar med. Lika naturligt som du tycker det är att lita på sin partner tycker jag det är att ta upp känslor rörande relationen med densamme. Att prata ner sitt förhållande inför en människa man uttrycker en vilja att umgås på tu man hand med kan jag inte tänka mig är något annat än ett försök att visa sig tillgänglig trots statusen "gift". Men jag kanske är utav misstänksam natur efter att ha vuxit upp med naiv vuxen som ständigt blivit bedragen.
 
Du och jag väldigt långt ifrån varandra vad gäller hur våra förhållanden fungerar, det är väl tur att båda hittat partners som det fungerar med. Lika naturligt som du tycker det är att lita på sin partner tycker jag det är att ta upp känslor rörande relationen med densamme. Att prata ner sitt förhållande inför en människa man uttrycker en vilja att umgås på tu man hand med kan jag inte tänka mig är något annat än ett försök att visa sig tillgänglig trots statusen "gift". Men jag kanske är utav misstänksam natur efter att ha vuxit upp med naiv vuxen som ständigt blivit bedragen.
Litar på? Det tänker jag sällan på. Men om jag pga egna personliga spöken kände oro för att han skulle göra eller inte göra det ena eller andra, så verkar det vara en rätt dålig ångesthantering att lägga över min oro som krav på honom. Inte minst för att jag ju ändå aldrig kan kontrollera honom.
 
TS har inte läst alla svar du fått men mitt tipps är familje rådgivning så ni får professionell hjälp med detta.
Ni verjar ju annars kunna prata om allt.
All lycka till er
 
Det som jag tycker är lite underligt är just att det där 25-åriga samtalet om allting som ni då har haft, plötsligt upphör nu, i ett "jag vet inte" från din mans sida.

Jag tror dock att det där "jag vet inte" inte handlar om att allt de kunnat prata om plötsligt upphört, utan att han vet mycket väl att han inte kan komma med någon vettig förklaring som skulle kunna göra hans handling godkänd utav kvinnan han är gift med. Han vet att han varit en skitstövel men vill inte erkänna. Då är det enkelt att bara säga "jag vet inte" så allt kan gå tillbaka som det var förut, om han nu lyckas sätta sig själv som offret i situationen så hon ska tycka synd om honom istället.
 
Jag tror dock att det där "jag vet inte" inte handlar om att allt de kunnat prata om plötsligt upphört, utan att han vet mycket väl att han inte kan komma med någon vettig förklaring som skulle kunna göra hans handling godkänd utav kvinnan han är gift med. Han vet att han varit en skitstövel men vill inte erkänna. Då är det enkelt att bara säga "jag vet inte" så allt kan gå tillbaka som det var förut, om han nu lyckas sätta sig själv som offret i situationen så hon ska tycka synd om honom istället.

Jag tror att han inte vet, för att han inte försökt veta.
Jag tror inte att han satt sig djupare i sin tankebana och verkligen funderat över varför han gjort som han gjort. -Det är ju där problemet ligger. Inte i vad han gjort, utan varför. Det är ytterst få som har förmågan att analysera och värdera sina tankar och känslor, det är ett privilegium att föra ett samtal med någon som är på denna nivå, allra helst om något man inte alls håller med varandra om, men där bägge parter ändå visar ömsesidig respekt.

Det finns således två alternativ som jag ser det..
1. Han vet inte varför han gjort det, för att han är inkapabel att gå så djupt i sig själv och analysera händelsen.
2. Han vet precis varför han gjort det och hur han känner, men de har ändå en så ofungerade relation att han känner eller tror att han inte kan ta upp det med TS.
 
O en allmän fråga till tråden. Är det viktigt för Er att eran partner berättar ALLT för er?[/QUOTE]

Nej absolut inte. Han är en pratkvarn och vill gärna diskutera allt mellan himmel och jord och jag är tvärtom. Vi borde båda ändra oss lite. Handen på hjärtat så tror jag att vi båda flirtar rätt friskt med andra även om han inte skulle erkänna det. Han vill ge sken av att anamma traditionella normer gällande tvåsamhet och jag har iof aldrig märkt något annat. För mig är det inte det minsta laddat eftersom jag är poly. Skulle vi vara med andra får det ske snyggt och prydligt och höra till privatlivet helt enkelt. Men imorgon ska jag på dejt!!!
 
Om man nu ska spekulera vilt här (...) så tänker jag, att OM han verkligen hade som plan att "det får bära eller brista" med den här Nya Kvinnan, kunde ju "avslöjandet" isåfall ha kommit som en lättnad. Han slapp ta upp det, slapp berätta, det var redan ute ur säcken så att säga. Han kunde ha erkänt rubbet och åkt hem till den andra kvinnan.

Nu gjorde han inte det, och det får mig att spekulera att han egentligen, när det blev skarpt läge, inte ville lämna sin hustru, inte ville låta det bära eller brista utan mest, kanske, testa lite, ha lite spänning, få lite bekräftelse. Flirta!

Och då blir det ju knepigt att förklara "varför". Plötsligt kanske verkligheten strirrade honom rakt i ögonen och han blev osäker. Att flirta och testa i hemlighet är en sak, men att sen ta det där stora steget är en annan. Kanske inte fullt så attraktiv när det blev allvar av.

Som sagt - jag spekulerar. :angel:
 
Jag tror att det är lätt hänt att få lite feber av en annan människa. Och i synnerhet på internet är det nog lätt att en flirt går lite för långt även om det egentligen inte hänt något alls. Det är ju en skenvärld.

Men sedan handlar det om, för mig, om hur man hanterar det när det uppdagas. Det vore klädsamt om den här partnern visade lite ånger, tecken på ett förvirrat uppvaknande, ett LITET försök att gräva i sig själv och ta reda på varför det hände och ett något större försök att visa sin sambo respekt och faktiskt svara på hennes frågor.

Men han gör ju inget av det! Han verkar ju bara sova vidare och hoppas att förhållandet ska fortsätta genom att han trycker ner hennes fullständigt rättmätiga känslor.

För mig hade det inte dugt. Om någon gjorde så mot mig hade jag tolkat det som att han helt enkelt sket i mig, och förmodligen hade gjort så under lång tid.
 
Om man nu ska spekulera vilt här (...) så tänker jag, att OM han verkligen hade som plan att "det får bära eller brista" med den här Nya Kvinnan, kunde ju "avslöjandet" isåfall ha kommit som en lättnad. Han slapp ta upp det, slapp berätta, det var redan ute ur säcken så att säga. Han kunde ha erkänt rubbet och åkt hem till den andra kvinnan.

Nu gjorde han inte det, och det får mig att spekulera att han egentligen, när det blev skarpt läge, inte ville lämna sin hustru, inte ville låta det bära eller brista utan mest, kanske, testa lite, ha lite spänning, få lite bekräftelse. Flirta!

Och då blir det ju knepigt att förklara "varför". Plötsligt kanske verkligheten strirrade honom rakt i ögonen och han blev osäker. Att flirta och testa i hemlighet är en sak, men att sen ta det där stora steget är en annan. Kanske inte fullt så attraktiv när det blev allvar av.

Som sagt - jag spekulerar. :angel:

Hej Lena!
Nu när det gått en tid verkar det som att han har börjat hitta orden och han förstår att han han har sårat mig djupt. Exakt det du skriver är också det han har kommit fram till.. Jag är ju tvungen att tro honom, men tilliten har fått sig en törn milt sagt. Du är klok du!
 
Det som jag tycker är lite underligt är just att det där 25-åriga samtalet om allting som ni då har haft, plötsligt upphör nu, i ett "jag vet inte" från din mans sida. Och att det är omöjligt för er båda att göra något åt det, utifrån vad du skriver. (I hans kläder hade jag knappt kunnat bärga mig från att diskutera vad det är som händer då du läser hans chat, men inte heller det tycks ha varit uppe till diskussion. Även om jag förstår att du inte skriver allt här.)

Sen tycker jag också att en hel del av det du skriver, inte är det jag hade förväntat mig att man skulle skriva om man nu hade "pratat om allt" i ett så pass långvarigt förhållande. Jag tänker då på sådant som du skrev redan då du startade tråden: att du vill se det hela från en annan synvinkel, att du inte kan sluta tänka på det. Någon annanstans skrev du att det kommer att ta tid att komma över. För mig låter sådana formuleringar mer som "locket på" än "prata om allt". Men jag kan så klart ta fel.

Förlåt, men fortfarande undrar jag ibland om du verkligen finns på riktigt - om du levt/lever på riktigt - i verkligheten...:confused:
 
Hej Lena!
Nu när det gått en tid verkar det som att han har börjat hitta orden och han förstår att han han har sårat mig djupt. Exakt det du skriver är också det han har kommit fram till.. Jag är ju tvungen att tro honom, men tilliten har fått sig en törn milt sagt. Du är klok du!

Hur tänker du när du skriver att du är "tvungen" att tro honom? Det är du väl inte? Kan man ens tro på vad andra säger som någon sorts beslut?
 
Förlåt, men fortfarande undrar jag ibland om du verkligen finns på riktigt - om du levt/lever på riktigt - i verkligheten...:confused:

När du säger det, detsamma har slagit mig om dig! :)

Men jo, i det utsnitt av verkligheten där jag tillbringar så mycket tid som möjligt, där pratar vi med varandra. Det är helt klart värt att testa, tycker jag!
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad blir det för vegetarisk mat? Del IV
  • Engelsk grammatik
  • Köpa hus

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp