Det skulle ju möjligen kunna förklara spridningen i hur mycket olika människor minns av sin barndom - att man har utvecklat språket i olika takt? Jag, som har ganska mycket minnen från tidig barndom, hade också ett tidigt utvecklat språk - pratade tidigt, lärde mig läsa o skriva tidigt. Kan det möjligen finnas ett samband där?
Å andra sidan är mina första "minnesglimtar" bara bilder, inga ord. Jag minns saker som jag inte alls kan placera i tiden, men där jag i efterhand frågat föräldrar och andra närstående: "jag minns si och så, kan det stämma och när kan det i så fall ha varit?" Och just de minnena känns helt orelaterade till språket, de är bara ögonblicksbilder. Ett sådant är ett minne från mormors och morfars hus - från gungstolen i hallen på övervåningen. Det var mörkt ute, jag var i mormors famn och jag minns i vilken vinkel jag såg gatlyktan utanför fönstret. Den vinkeln tyder på att jag låg i hennes famn, med huvudet på hennes högerarm så jag måste ha varit riktigt liten (alla andra "riktiga" minnen där jag är i mormors knä så sitter jag upp). Att det dessutom var mörkt är udda, för jag brukade bara vara hos mormor och morfar dagtid när mamma jobbade. Men detta måste varit kväll/natt. Så när jag någon gång i tonåren frågade mamma om detta så kom vi fram till att det bör ha varit första gången mina föräldrar lämnade bort mig över natten - de var i österrike en påsk och då var jag hos mormor och morfar. Dessutom var jag förkyld så det förklarar varför mormor satt uppe med mig på natten. Detta var påsken -72 och jag är född i januari -71. Det finns ju många som säger att man "inte kan" ha så tidiga minnen, men jag kan inte förklara den här minnesbilden på annat sätt. Och jag tror att det är mitt första minne. Svårt att veta med de här "minnesglimtarna" som inte riktigt går att placera - kan ju finnas någon tidigare också som jag bara inte kunnat tidsbestämma.
Kan ju vara ett undantag förstås.
