Ytterligare ett inlägg eftersom jag tydligen har tid.
Jag hade blivit hemmasittare om jag inte haft de föräldrar jag har. Jag var ensam, utsatt och mådde mycket dåligt under många år (främst åk 3-9). Jag grät och skrek och var bitvis suicidal. Mamma och pappa tvingade in mig i bilen och körde mig till skolan i alla fall. Eller hotade med att polisen skulle komma och ta mig till skolan. De hade krav på att jag var närvarande för att få lov att göra sådant jag tyckte var roligt på fritiden (läsa böcker, vara i stallet mm).
De visste precis hur dåligt jag mådde men tyckte att skolan var viktig.
På gymnasiet blev det bättre och hur dåligt jag än mådde som barn, så är jag i dagsläget glad över att jag inte blev tillåten att vara hemmasittare.
Jag skriver inte detta för att klanka ner på någon. Eller för att det sättet som mina föräldrar behandlade mig på på något sätt är en lösning på hemmasittande-problem. Jag skriver det mest för att försöka visa att förutom att ha jobbat med flera hemmasittare i rollen som lärare och mentor så har jag varit där många av hemmasittarbarnen är.
).
