Barnen tjatar, bråkar och klänger på mig.
Jag är själv på morgonen med dem.
Jag blir illamående när någon tjatar för att få kolla på tv. Hatar tv. Förlåt, bara så frustrerad eftersom tv skapar så mycket kaos och spänning hemma hos oss.
Jag tycker inte vi får någon fungerande rutin.
Som det varit innan när båda gick på förskola vaknade jag 5.45 ibland vaknade något barn då också.
Försöker alltid sminka mig/fixa mig innan barnen vaknar om det går.
När de vaknar fick de kolla på tv och jag klädde på dem i soffan sen åkte vi vid 7 till förskolan.
Nu när den stora börjat förskoleklass vill han äta hemma för de har ingen god frukost säger han. Det har vi gått med på eftersom vi vill möta honom och att han inte ska ha så långa dagar. Det betyder att han lämnas tidigast 7.30-7.45.
Jag hade bara velat få till att det inte tjatas om tv hela tiden.
Igår kväll berättade vi för honom att imorgon kommer vi göra såhär, när du vaknar går du på toa, sedan klär du på dig och efter det äta något, sedan borsta tänderna. Efter det får du kolla på tv om tid finns en liten stund.
Det var han med på.
Men imorse hade han glömt det helt och hållet och var rosenrasande när tv:en inte sattes på direkt.
Jag vet att det tar säkert lite tid innan rutinerna sitter, vi ska fortsätta med detta.
Jag fattar. Jag har också varit i situationer där jag känt att det inte fungerar utan. Eller rättare sagt, fungerar gör det såklart, men att jag själv har varit på väg att gå under och inte klarat av det utan den avlastning som skärmen ger. Jag tror att det här är en sån fråga som är svår att ge råd i eftersom förutsättningarna är så olika, men jag berättar gärna mina tankar kring det. Så hoppas jag att det kanske kan bidra med något, och om inte så kan du skrota dem.
Vi har satt en regel att barnen får titta på TV när vi lagar middag på kvällen. Det är skönt att få händerna fria den tiden, och är vi ensamma nästan helt nödvändigt för att få ihop middagen när man själv också har lite lågt blodsocker och är trött efter en lång arbetsdag. Men den här regeln innebär också att det är då de får titta på TV, och inte annars. Det innebär också att våra måltider är fullkomligt kaos, eftersom.. ja, barn är barn. Vi har vänner som säger att deras middagar inte fungerar utan iPad på bordet och i ärlighetens namn, jag vet inte om våra fungerar så bra heller men barnen är i varje fall inte undernärda. De klänger och flänger runt när vi ska göra oss i ordning och huset är upp och ner när vi går hemifrån. Men en sak vi slipper är i varje fall tjatet. De vet att det är samma sak varje dag. De frågar ytterst sällan om TV andra tider på dagen för jag tror inte de tänker tanken att det kan vara möjligt. Så jag
tror, utifrån min högst anekdotiska bevisföring på dessutom rätt små barn, att barnen kan vänja sig vid precis vad som helst om man är konsekvent nog. Jag hade en barnterapeut som sa det här till mig när jag påstod att sonen inte kunde sova i egen säng. Han sover fortfarande med mig, eftersom det var en strid som jag varken orkade eller ville ta. Men just skärmtiden är en strid vi valt och i ärlighetens namn undrar jag om vi ibland gjort det onödigt svårt för oss. Men nu är vi i varje fall här, med barn som är nöjda med sina 40 min om dagen och både kan äta middag och åka bil utan skärm. Bra eller dåligt, jag är ödmjuk inför att vi kanske är onödigt restriktiva. Men det är i varje fall vad vi valt.
Så min varma rekommendation är,
om det här är en viktig fråga för dig, fundera på vad du själv behöver för att orka stålsätta dig en tid. Kan du ladda ditt eget batteri på något vis? Att orka själv är nog nyckeln till det mesta. Sen, kan du förbereda med någonting annat som kan, under en övergångsperiod, sysselsätta/distrahera dem på morgonen?
Lite lösa tankar. Du har alla mina sympatier, det kan verkligen vara precis hur frustrerande och överstimulerande som helst. Lycka till!
Tycker vi är ganska långsamma på morgonen och det är framförallt frukost som tar tid. Men skulle aldrig kunna ha tv igång på morgonen, skulle bara bli bråk om att stänga av sen, och de skulle glömma att äta...
