- Svar: 7
- Visningar: 1 888
När jag köpte mitt nuvarande lilla hus så ”avslöjade” säljarna på kontraktsdagen att de inte skulle komma att tömma huset, utan att det såldes med alla inventarier. Så jag fick mig lite oväntat ett fullmöblerat hus. Samtidigt som jag tidigare bott i ett hus på totalt ca 270 kvm och hade samlat på mig prylar från ett helt liv. Jag hade tre olika hyrförråd fulla med möbler och prylar – och ingenstans att ställa dem, eftersom det nyköpta lilla huset redan var fullt.
Bara det att flytta från mitt tidigare hus utan att ha något nytt att flytta till var jobbigt nog i sig. Att packa ner alla mina saker bara för att stuva in dem i förråd – utan att veta när jag skulle hitta nåt nytt och hur mycket saker jag egentligen behövde under tiden jag var hemlös – tyckte jag var extremt svårt. Att sen köpa ett nytt hus som redan var fullt gjorde verkligen inte saken lättare. Det var en rätt slitig och förvirrad period där under de första månaderna. Sen var många av de möbler som följde med huset väldigt fina, och jag hade under visningen gått och funderat på om jag skulle kunna fråga om de möjligtvis ville sälja några av möblerna, så det var inte alls enbart något negativt. Men det blev rätt jobbigt med logistiken.
Jag lyckades tillslut tömma två av de större förråden, men behöll ett litet förråd där jag hade ca 60 flyttkartonger kvar. Det var inga akuta saker så de fick stå där helt enkelt.
…Tills 2023 kom, och min budget blev extremt ansträngd…
Jag har själv lyckats räkna ut och konstatera att om jag måste ta av mina sparpengar för att överhuvudtaget kunna köpa mat under en månad, så är det jättehål-i-huvet att betala dyra pengar för ett förråd...
Sagt och gjort – projekt förrådstömning startades!
Förutsättningar: Inget befintligt förrådsutrymme i huset, dvs ingenstans att ställa sakerna. En tapper halvfungerande gammal kombibil. Vinter och kolmörker. En ensam person som jobbar heltid, installerar avlopp, slåss med vattenproblem, sköter hushållet och städningen, betalar räkningar och skulle nog egentligen ha varit född som ett hibernerande djur (min kropp typ sover sig igenom hela vinterhalvåret).
Och den sista förutsättningen: personen ifråga kan inte göra nånting alls såvida inte lusten, motivationen och inspirationen är närvarande!!!
Utmaningen startade runt jul och pågår ännu.
Jag har alltså aldrig kunnat göra nånting som jag inte har lust med. Det är en himla tur att jag är VÄLDIGT intresserad av VÄLDIGT mycket och VÄLDIGT nyfiken och tycker att VÄLDIGT många saker är VÄLDIGT roliga!
För då kan jag få hur mycket som helst gjort. Men om jag inte har lust så stannar maskineriet. Det är som att piska på en död häst för att få den att springa – det gåååååååår bara inte! När jag var ung blev jag kallad för lat, men jag känner mig inte lat. Om bara motivation och lust finns på plats så kan jag anta vilka utmaningar som helst och gå rakt igenom tegelstensmurar. Jag har försökt att tvinga mig själv att göra saker mot min vilja, och i de få fall där jag har lyckats plåga mig till det så har jag blivit fysiskt sjuk. Kroppen stänger ner. Så hela mitt liv har bestått av ett jäkla lirkande för att lyckas hitta knapparna till min lust och motivation, i de fall jag måste göra saker jag inte har lust med. Och hela tiden försöka kratta min mentala manege. Jag behöver alltså försöka lista ut hur jag ska göra för att lura fram inspirationen och drivkraften för att komma framåt med kartonguppgiften.
Det är som att ha köpt en topp-tävlingshäst (låt oss säga ett fuxsto) som kan prestera helt fantastiska resultat, men plötsligt får hon bara för sig att hon tvärvägrar att gå in på banan och inget kan rubba henne. Då är det bara att kliva av och ta fram silkesvantarna och lirka, lirka, lirka.
Så funkar mitt liv…
Först och främst så kan jag säga att motivationen är vansinnigt lättskrämd. Första gången jag öppnade förrådet och tittade in på de 60 kartongerna så kändes det fullständigt och totalt oöverskådligt, övermäktigt och hopplöst. …Och redan där packade motivationen ihop och drog till Bahamas. Jag klarade inte ens av att begripa i vilken ände jag skulle börja, så jag stängde faktiskt förrådet och åkte hem igen.
Den mentala manegen var INTE rätt krattad då kan man säga!….
Bara att bryta ihop och komma igen.
Först byggde jag om halva mitt lilla gästrum till förråd, sen plockade jag hem ett mindre antal kartonger (har ingen plats att ha dem på medans jag rensar heller, vilket är knöligt). Jag MÅSTE ju rensa, dvs gå igenom precis allting i varenda kartong för att se vad jag kan kasta eller skänka till loppis. Jag började såklart med att ta kartonger som kändes lätta och roliga. ”Lätt och roligt” är en bra början för att locka fram lite motivation! Sen började jag rensa. Det hade förstås varit extremt praktiskt att rensa bort en kartong i taget, men så funkar inte min motivation. Så fort det började kännas segt och jobbigt och långsamt med en kartong så hoppade jag vidare till nästa – ”undrar vad som finns i den här?!” Allt för att se till att lusten och drivkraften stannade kvar. Så tillslut hade jag 8 öppnade halvt påbörjade kartonger som stod överallt…
Vissa dagar går det bara inte överhuvudtaget. Vissa dagar (veckor) kan jag inte ens se på kartongerna, utan går bara och poppar mig en skål med popcorn och sjunker ihop framför TVn. Tidigare i livet kände jag mig både stressad och misslyckad av det läget. Hade nån bild av att jag borde kunna kötta på och prestera varje dag, även med saker jag inte vill. Men som tur är har jag övergett den idén. Nu tänker jag att det får vara så. Jag bråkar inte med lusten. Jag måste ge den frihet att få komma och gå lite, annars kommer den att lämna mig helt. För jag VET att den kommer tillbaks!
…Och efter ett antal dagar i ”har ingen jävla lust”-läget så känner jag plötsligt att NU – nu händer det något, nu har jag lust igen! Och då röjer jag undan 10 kartonger på ett bräde, helt ostoppbar! Det är så sjukt belönande, jag känner mig så stolt och oövervinnerlig och får massvis med andra saker gjorda av bara farten.
Det som är svårast att hantera och det som skrämmer motivationen mest är känslan av övermäktighet och oöverskådlighet. När nånting känns för stort och för omöjligt så blir jag handlingsförlamad. Så en mening som går på repeat i min hjärna är: ”Hur äter man en elefant? – En tugga i taget!” När allting bara känns oöverstigligt megasvårt så tänker jag på den lilla lilla tuggan. Då tar jag upp EN sak ur kartongen och bestämmer mig för om den ska behållas eller försvinna. Sen får det vara nog. EN sak är ändå EN sak, och den saken måste ju ändå gås igenom vid något tillfälle för att ta mig igenom alla 60-ish kartongerna. Så den enda lilla saken är faktiskt ett steg på vägen mot målet. Och i bästa fall blir belöningskicken av att lyckas rensa bort en sak så pass stor att jag orkar ta en sak till av bara farten...
Jag kan inte räkna med att jag kan röja undan 10 kartonger varje dag – även om det faktiskt finns enstaka dagar som jag lyckas med det – för det är inte så livet funkar. Jag har fått det här fuxstoet till motivation, som jag när det gäller kartongerna hela tiden måste lirka med för att hon överhuvudtaget ska ta ett steg framåt. Och det är helt OK. Det får vara så. Det finns dagar när jag surfar på motivationsvågen och är ostoppbar, och det finns dagar när jag inte får nånting gjort alls. Jag tänker att det är så livet fungerar, och att jag helt enkelt bara får fortsätta träna på att bli bra på att lista ut hur jag ska lirka fram motivationen.
(…men gudarna vet när förrådet väl kommer att vara tömt... 
)
Bara det att flytta från mitt tidigare hus utan att ha något nytt att flytta till var jobbigt nog i sig. Att packa ner alla mina saker bara för att stuva in dem i förråd – utan att veta när jag skulle hitta nåt nytt och hur mycket saker jag egentligen behövde under tiden jag var hemlös – tyckte jag var extremt svårt. Att sen köpa ett nytt hus som redan var fullt gjorde verkligen inte saken lättare. Det var en rätt slitig och förvirrad period där under de första månaderna. Sen var många av de möbler som följde med huset väldigt fina, och jag hade under visningen gått och funderat på om jag skulle kunna fråga om de möjligtvis ville sälja några av möblerna, så det var inte alls enbart något negativt. Men det blev rätt jobbigt med logistiken.
Jag lyckades tillslut tömma två av de större förråden, men behöll ett litet förråd där jag hade ca 60 flyttkartonger kvar. Det var inga akuta saker så de fick stå där helt enkelt.
…Tills 2023 kom, och min budget blev extremt ansträngd…
Jag har själv lyckats räkna ut och konstatera att om jag måste ta av mina sparpengar för att överhuvudtaget kunna köpa mat under en månad, så är det jättehål-i-huvet att betala dyra pengar för ett förråd...
Sagt och gjort – projekt förrådstömning startades!
Förutsättningar: Inget befintligt förrådsutrymme i huset, dvs ingenstans att ställa sakerna. En tapper halvfungerande gammal kombibil. Vinter och kolmörker. En ensam person som jobbar heltid, installerar avlopp, slåss med vattenproblem, sköter hushållet och städningen, betalar räkningar och skulle nog egentligen ha varit född som ett hibernerande djur (min kropp typ sover sig igenom hela vinterhalvåret).
Och den sista förutsättningen: personen ifråga kan inte göra nånting alls såvida inte lusten, motivationen och inspirationen är närvarande!!!
Utmaningen startade runt jul och pågår ännu.
Jag har alltså aldrig kunnat göra nånting som jag inte har lust med. Det är en himla tur att jag är VÄLDIGT intresserad av VÄLDIGT mycket och VÄLDIGT nyfiken och tycker att VÄLDIGT många saker är VÄLDIGT roliga!
För då kan jag få hur mycket som helst gjort. Men om jag inte har lust så stannar maskineriet. Det är som att piska på en död häst för att få den att springa – det gåååååååår bara inte! När jag var ung blev jag kallad för lat, men jag känner mig inte lat. Om bara motivation och lust finns på plats så kan jag anta vilka utmaningar som helst och gå rakt igenom tegelstensmurar. Jag har försökt att tvinga mig själv att göra saker mot min vilja, och i de få fall där jag har lyckats plåga mig till det så har jag blivit fysiskt sjuk. Kroppen stänger ner. Så hela mitt liv har bestått av ett jäkla lirkande för att lyckas hitta knapparna till min lust och motivation, i de fall jag måste göra saker jag inte har lust med. Och hela tiden försöka kratta min mentala manege. Jag behöver alltså försöka lista ut hur jag ska göra för att lura fram inspirationen och drivkraften för att komma framåt med kartonguppgiften.Det är som att ha köpt en topp-tävlingshäst (låt oss säga ett fuxsto
) som kan prestera helt fantastiska resultat, men plötsligt får hon bara för sig att hon tvärvägrar att gå in på banan och inget kan rubba henne. Då är det bara att kliva av och ta fram silkesvantarna och lirka, lirka, lirka.Så funkar mitt liv…
Först och främst så kan jag säga att motivationen är vansinnigt lättskrämd. Första gången jag öppnade förrådet och tittade in på de 60 kartongerna så kändes det fullständigt och totalt oöverskådligt, övermäktigt och hopplöst. …Och redan där packade motivationen ihop och drog till Bahamas. Jag klarade inte ens av att begripa i vilken ände jag skulle börja, så jag stängde faktiskt förrådet och åkte hem igen.
Den mentala manegen var INTE rätt krattad då kan man säga!….
Bara att bryta ihop och komma igen.
Först byggde jag om halva mitt lilla gästrum till förråd, sen plockade jag hem ett mindre antal kartonger (har ingen plats att ha dem på medans jag rensar heller, vilket är knöligt). Jag MÅSTE ju rensa, dvs gå igenom precis allting i varenda kartong för att se vad jag kan kasta eller skänka till loppis. Jag började såklart med att ta kartonger som kändes lätta och roliga. ”Lätt och roligt” är en bra början för att locka fram lite motivation!
Sen började jag rensa. Det hade förstås varit extremt praktiskt att rensa bort en kartong i taget, men så funkar inte min motivation. Så fort det började kännas segt och jobbigt och långsamt med en kartong så hoppade jag vidare till nästa – ”undrar vad som finns i den här?!” Allt för att se till att lusten och drivkraften stannade kvar. Så tillslut hade jag 8 öppnade halvt påbörjade kartonger som stod överallt…Vissa dagar går det bara inte överhuvudtaget. Vissa dagar (veckor) kan jag inte ens se på kartongerna, utan går bara och poppar mig en skål med popcorn och sjunker ihop framför TVn. Tidigare i livet kände jag mig både stressad och misslyckad av det läget. Hade nån bild av att jag borde kunna kötta på och prestera varje dag, även med saker jag inte vill. Men som tur är har jag övergett den idén. Nu tänker jag att det får vara så. Jag bråkar inte med lusten. Jag måste ge den frihet att få komma och gå lite, annars kommer den att lämna mig helt. För jag VET att den kommer tillbaks!
…Och efter ett antal dagar i ”har ingen jävla lust”-läget så känner jag plötsligt att NU – nu händer det något, nu har jag lust igen! Och då röjer jag undan 10 kartonger på ett bräde, helt ostoppbar! Det är så sjukt belönande, jag känner mig så stolt och oövervinnerlig och får massvis med andra saker gjorda av bara farten.
Det som är svårast att hantera och det som skrämmer motivationen mest är känslan av övermäktighet och oöverskådlighet. När nånting känns för stort och för omöjligt så blir jag handlingsförlamad. Så en mening som går på repeat i min hjärna är: ”Hur äter man en elefant? – En tugga i taget!” När allting bara känns oöverstigligt megasvårt så tänker jag på den lilla lilla tuggan. Då tar jag upp EN sak ur kartongen och bestämmer mig för om den ska behållas eller försvinna. Sen får det vara nog. EN sak är ändå EN sak, och den saken måste ju ändå gås igenom vid något tillfälle för att ta mig igenom alla 60-ish kartongerna. Så den enda lilla saken är faktiskt ett steg på vägen mot målet. Och i bästa fall blir belöningskicken av att lyckas rensa bort en sak så pass stor att jag orkar ta en sak till av bara farten...
Jag kan inte räkna med att jag kan röja undan 10 kartonger varje dag – även om det faktiskt finns enstaka dagar som jag lyckas med det – för det är inte så livet funkar. Jag har fått det här fuxstoet till motivation, som jag när det gäller kartongerna hela tiden måste lirka med för att hon överhuvudtaget ska ta ett steg framåt. Och det är helt OK. Det får vara så. Det finns dagar när jag surfar på motivationsvågen och är ostoppbar, och det finns dagar när jag inte får nånting gjort alls. Jag tänker att det är så livet fungerar, och att jag helt enkelt bara får fortsätta träna på att bli bra på att lista ut hur jag ska lirka fram motivationen.
(…men gudarna vet när förrådet väl kommer att vara tömt...
)
