Sv: Mr Milan tränar valp
Jadzia:
KL
Jag har tränat hundar yrkesmässigt i ganska många år nu och varit hundägare ytterligare ett antal år. Och vet ni, ju längre jag håller på desto mer inser jag att det inte finns några "jag skulle aldrig-" inom hundträning för mej.
Alla ni som förfasar er över metoder hit och metoder dit, hur mycket praktisk erfarenhet har ni egentligen?
Ni som förklarar att el och stackel är djurplågeri, hur många av er har sett något av dessa hjälpmedel i verkligheten? Inte på korta klipp på youtube, utan hands on i verkliga livet?
Jag förespråkar på INTET SÄTT dessa hjälpmedel! Men i mina ögon är stackel inte ett dugg värre för hunden än en nosgrimma eller en antidragsele! De gör alla samma sak dvs skapar ett obehag för hunden!
Det samma gäller el vs diverse spray-/vibrationshalsband.
Nu kommer några garanterat säga att: Ja, jag skulle ALDRIG någonsin använda något alls på min hund av det du nämner!
Och till er vill jag bara säga Grattis!
Men om ni kliver ut i den verklighet som jag möter varje vecka, så kanske ni skulle vara lite försiktigare i hur snabbt ni dömer andra?!
Det finns hundar som kräver extrem hantering för att kunna "hämtas hem" till
ett värdigt och vettigt liv - för både hund OCH ägare!
Hundar som gått ur hand och utvecklat beteenden som är både skadliga och farliga.
Verkligheten ser inte ut som vissa av er verkar tro, dvs att alla hundar kan
omvändas med vänlighet, kärlek och nog goda köttbullar. Vissa behöver en spark i häcken för att vakna upp och inse att det inte är ok att "köra över" människor hur som helst.
Nu säger några garanterat: Ja, jag hade då hellre avlivat min hund än använt några "tuffa" träningsmetoder!
Och jag respekterar även detta fullt ut!
Däremot förstår jag också dem som väljer att försöka näst intill ALLT innan de ger upp en hund.
En god vän till mej bor uppe i renbetesland och där är det om möjligt ännu
mer "fel" att ha en hund lös som inte är helt "viltren" än det är på sydligare bredgrader.
I byn där min vän bor har många hund och många har dessa lösa både på promenader och på gården. Och jag har aldrig sett någon hund intressera sej
för vilt, grannens katt eller annat som brukar vara frestande. Trots att spridningen inom raserna är stor och inte sällan pratar vi om jakthundsblandningar. Det stora flertalet av hundarna går dock runt med
halsband på där det hänger en träbit. Inte så stor, kanske 2 x 2 x 10 cm eller
liknande.
Vid ett tillfälle frågade jag om dessa träbitar och fick svaret: Det lär dem att inte jaga. Den lilla träbiten var en "påminnelse" för hunden att olovlig jakt var
obehagligt. På unghundar användes nämligen en betydligt större träbit, ett vedträ. Detta hindrade/störde inte hunden nämnvärt så länge den gick, men så fort den började springa så "flaxade" vedträet runt och slog hunden på
frambenen, bringan och hakan. Så fort hunden saktade ner upphörde obehaget. Grymt och brutalt eller ett smart sätt att låta hunden själv lära sej att olovlig jakt = obehag.
Så snart unghunden visade tecken på att ha förstått så krymper vedträet
succesivt ner till att slutligen bli en liten träbit som endast fungerade som en "mental påminnelse".
Och jodå, dessa hundar sprang och lekte och mådde allmänt väldigt bra med
massor av "frihet under ansvar".
Det jag vill ha sagt med denna lilla anekdot är att min uppfattning om dem
som förfasar sej mest över träningsmetoder som skiljer sej ifrån de egna. Är de som kanske har sin första eller andra hund och som aldrig behövt fundera på hur de handgripligen skulle hantera tex en ordentligt högtempererad,
kamptokig hund som lätt "låser sej i en fil" vid träning och tex inte kan rastas i koppel eller hanteras av någon som har handskar på. Eller vad som helst som är lite mer och svårare än den egna hunden.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns ingen typ av hundträning som passar alla hundägare och alla hundar!
Min önskan är dock den att folk skulle vara mer ödmjuka och mindre dömande
gentemot hur andra väljer att träna sina hundar.
/Swat
