När är det dags?

[KopparbergsEmme]

Sv: När är det dags?

Jag tror man ska stänga ut omvärlden och känna efter själv. Man känner förhoppningsvis sin egna hund! Sen kan jag känna lite att när man börjar fundera på det, så kan det vara dags.

(för att göra en vag jämnförelse har jag alltid fått en viss känsla när jag ska sälja hästar. Beslutet har kommit inom mig -pang- och så har det varit..)

 

[dpmatte]

Sv: När är det dags?

Du ska nog göra som veterinären sa till mig för ett antal år sedan när min hund var sjuk. Han sa att man tydligt märker när hunden inte vill vara med längre. När hunden inte vill: äta, sova, gå ut och så vidare. Då är det dags. Jag var livrädd att jag skulle missa, men jag märkte det tydligt. Det kom över en natt. Det är viktigt att det är hunden man tar hänsyn till i ett sådant läge. Det är jättejobbigt, men man måste bortse från sig själv.

Jag såg denna nya tråden i går och sedan dess har jag funderat. Den av mina hundar som hade muskelförtvining tog man biopsier i någon muskel för att utesluta att det var en muskelsjukdom. Det är mer än 10 år sedan, kanske har man kommit längre idag så att man kan se sådant i ett blodprov. Min hund var inte sjuk som din är, det var endast muskelförtviningen och hälta. Det var ingen muskelsjukdom, utan diskbråck (tror du minns att jag sa det i din tidigare tråd).

Håller tummar och tassar att man kommer fram till rätt diagnos om du genomför proverna. I synnerhet när du har varit så ihärdig och verkligen försökt göra allt för din familjemedlem och bästa kompis. Du får inte tänka att du dömer honom till döden, du måste tänka att du befriar honom från sjukdom och smärtor. Det är ett tufft beslut att ta när hunden är gammal, ännu tuffare är det ju yngre hunden är.

 

[stintans]

Sv: När är det dags?

Vilken jobbig situation, jag känner verkligen med dig.
Du har redan fått många bra svar på din fråga. Att man oftast vet innerst inne när det är dags, men kan behöva lite stöd att komma över tröskeln. Att det är dags att ta farväl när hundens livsglädje slocknat. Att man inte får känna sig som någon "bödel" utan veta att detta är den sista tjänsten man kan göra för sin kära kompis, många gånger också det ultimata offret - att sätta sina egna känslor i andra rummet och hundens välmående främst.

Man vänjer sig aldrig helt, varje sådan "skilsmässa" är oerhör tungt och smärtsam. Men det är ju det pris vi måste betala för all glädje djuren ger oss.

För många år sedan var jag tonåring och hade en hund som var gammal och sjuk. Trots smärtan i hennes blick sköt jag upp det oundvikliga, för att jag inte kunde förmå mig till att skiljas från henne. Det fanns tyvärr inget stöd i min omgivning som kunde "knuffa mig rätt".
Sedan dess har jag tagit avsked av ganska många hundar, en del med hjälp av en spruta, andra mer naturligt. Men den enda hund som jag alltid minns med ett sting av smärta och dåligt samvete, är den kära hund som fick plågas med sina smärtor och sin förlorade livslust alltför länge - bara att jag själv var egoistisk.

Så jag instämmer helt i det Gnist skrev:
"När det inte finns livskvalitet kvar, eller helst innan den tar slut är det dags att släppa taget anser jag."

 

[Wysiwyg]

Sv: När är det dags?

Vi tog bort var blandis i augusti forra aret. Det varsta beslut jag har tagit i hela mitt liv.

I juni -08 borjade hennes daliga hofter gora sig paminda pa allvar. Tidigare hade hon varit om och stel om hon sprungit for mycket eller i djup sno. Lite stel pa morgonen sadar men gick bort helt efter promenader. Plotsligt kunde hon inte stalla sig upp och gnallde nar hon rorde pa sig. Vi akte in med henne akut till vet som konstaterade att hofterna borjat ge upp men att hon formodligen skulle bli smartfri efter nagra dagar. De 2 dagarna efter veterinarbesoket var hon den elandigaste hund jag sett i hela mitt liv. Lag apatisk och at knappt, helt tomt i ogonen. Pa den tredje dagen borjade hon bli lite piggare och sen rullade det pa sa var hon sitt vanliga jag igen.

Jag och mamma beslutade att hon skulle fa sin sista sommar 2008. Simma, leka, springa och jaga pinnar.

Det var fruktansvart att aka med henne till veterinaren i augusti eftersom hon hade blivit sa himla frasch igen. Livsgnistan tillbaka och ogonen glada igen. Bade jag och mamma visste dock att hon inte skulle klara vintern utan ha ont av kylan, inte kunna hoppa i snon o inte kunna springa pa isen som hon alskade.

Vi valde helt enkelt att ta bort henne innan hofterna gick ur led helt och det skulle bli en hemsk akut grej. Medan hon var glad och fortfarande kande att livet var ganska bra fick hon somna in innan vi tappade begreppet helt och hon fick lida alldelens for mycket.

 

[Gupello]

Sv: När är det dags?

hur har det gått?

 

[pernilla_s]

Sv: När är det dags?

Jag fick provsvaren igår.
Jodå.. Han är fortfarande hemma. Han verkar må lite bättre och vi har kunnat sätta in smärtstillande nu, då levervärdena börjat sjunka, nu är de bara lite högre än vad de ska. Cushings hade han inte iaf.

Vi hittade att han hade ont i frambenet nu med och det vi kollar nu är om han mår så här för att han har ont eller om det är något annat också. Blir han sämre igen så kommer jag avliva direkt. Han ska gå under 14 dagar nu på rimadyl och hjälpte inte det skulle han få en spruta 1gr/vecka i 4 veckor. Sedan får vi se. Jag skulle inte gått med på detta om det inte vore så att han mått lite bättre på sistone.

Andra dagen på smärtstillande och han har faktiskt druckit mindre, så det är inte helt otroligt att det kommer från att han är oroad och stressad över smärtan. Dock går han inte bättre än iaf.

Han har iaf ont i troligtvis 3 ben och det var troligen på grund av atros trodde veterinären vi träffade.