moster
Trådstartare
Ja, jag vet inte vart jag ska börja... Kanske ska börja med att be om ursäkt, för det lär bli ett långt inlägg. Några av er kanske har sett mitt inlägg i tex Hay day tråden eller nått jag skrivit i föräldrar forumet...
Men vad gör man när allt är totalt jävla skit och åt helvete?
Började skriva hela min livs historia men jag tror inte ni är så intresserade utav den...
Kan ju börja med att säga att jag är diagnostiserad med Adhd sen 18 års ålder och emotionell instabil personlighetsstörning (tidigare det som kallades för borderline om jag förstått det rätt) sen kanske 2 månader tillbaka.
Jag har väl alltid känt mig annorlunda än alla andra, så länge jag kan minnas. Har aldrig känt att jag passar in någonstans. Och framför allt känner jag mig fruktansvärt ensam.
Flyttat till ny stad, visserligen en timmes bilväg till gamla, men det är tydligen får långt för mina vänner att åka - dom gånger jag får kontakt med dom. Nu för tiden så svarar dom inte, eller så har dom inte tid... om jag skriver och frågar på sms tillexempel och frågar om dom vill göra något med mig så säger dom att dom ska återkomma efter att ha kollat scheman och sen hör jag inget...
Jag har alltid haft svårt att behålla vänner över en längre period. Vet egentligen inte varför, men det är som att allt bara rinner ut i sanden. Ofta ibland på fb så kan jag se folk göra saker tillsammans och undrar "varför frågade dom inte om jag ville vara med".
Har varit sjukskriven sen oktober för depression, självmordstankar ect och tanken är att jag ska börja jobba nästa vecka. Vilket jag senaste veckan känt att det inte kommer att gå... Senaste igår kväll funderade jag starkt på att ta mitt liv.
Vet nog inte vad jag vill med tråden... Behövde nog bara försöka skriva ut ångesten...
Men vad gör man när allt är totalt jävla skit och åt helvete?
Började skriva hela min livs historia men jag tror inte ni är så intresserade utav den...
Kan ju börja med att säga att jag är diagnostiserad med Adhd sen 18 års ålder och emotionell instabil personlighetsstörning (tidigare det som kallades för borderline om jag förstått det rätt) sen kanske 2 månader tillbaka.
Jag har väl alltid känt mig annorlunda än alla andra, så länge jag kan minnas. Har aldrig känt att jag passar in någonstans. Och framför allt känner jag mig fruktansvärt ensam.
Flyttat till ny stad, visserligen en timmes bilväg till gamla, men det är tydligen får långt för mina vänner att åka - dom gånger jag får kontakt med dom. Nu för tiden så svarar dom inte, eller så har dom inte tid... om jag skriver och frågar på sms tillexempel och frågar om dom vill göra något med mig så säger dom att dom ska återkomma efter att ha kollat scheman och sen hör jag inget...
Jag har alltid haft svårt att behålla vänner över en längre period. Vet egentligen inte varför, men det är som att allt bara rinner ut i sanden. Ofta ibland på fb så kan jag se folk göra saker tillsammans och undrar "varför frågade dom inte om jag ville vara med".
Har varit sjukskriven sen oktober för depression, självmordstankar ect och tanken är att jag ska börja jobba nästa vecka. Vilket jag senaste veckan känt att det inte kommer att gå... Senaste igår kväll funderade jag starkt på att ta mitt liv.
Vet nog inte vad jag vill med tråden... Behövde nog bara försöka skriva ut ångesten...
