När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Gnist]

Vid 47 års ålder är det väldigt liten chans att man är fertil. Jag har läst statistik på det.. jag tror det typ låg på en halv procents chans att bli gravid på naturlig väg hos par som aktivt försökt.
Att ha mens är inte samma sak som att vara fertil så hur vet du att du är fertil? Det måste man ju utreda hos vården?

Enligt en dansk undersökning för några år sen så är det knappt någon skillnad i fertilitet mellan gruppen 20-24 och gruppen 35-40. Att sen fertiliteten minskar med åldern innebär ju inte att man hux flux blir steril när man passerat 40 och jag vet att jag är fertil. Varför skulle jag hitta på en sån sak?

 

[prallan]

Enligt en dansk undersökning för några år sen så är det knappt någon skillnad i fertilitet mellan gruppen 20-24 och gruppen 35-40. Att sen fertiliteten minskar med åldern innebär ju inte att man hux flux blir steril när man passerat 40 och jag vet att jag är fertil. Varför skulle jag hitta på en sån sak?

Ingen som har sagt att du är steril. Statistiskt sett, för en överväldigande majoritet är det väldigt svårt att lyckas bli gravid vid din ålder. Även vid normal menstruation.

 

[stjarnhimmel]

Enligt en dansk undersökning för några år sen så är det knappt någon skillnad i fertilitet mellan gruppen 20-24 och gruppen 35-40. Att sen fertiliteten minskar med åldern innebär ju inte att man hux flux blir steril när man passerat 40 och jag vet att jag är fertil. Varför skulle jag hitta på en sån sak?

Jag går på info jag fått från läkare som jobbar med IVF och som har statistik på fertilitet. De menar att ytterst få är fertila vid 47 så jag håller inte med då du skriver att de flesta kvinnor i den åldern nog är fertila.

 

[starcraft]

Och när ungefär bör man bestämma sig? Hur tänker ni andra som är osäkra?

Jag ville absolut inte ha när jag var 20, men hade samtidigt någon idé om att jag ville vara ung mamma, så innan 25, annars fick det vara (inte så konsekvent med andra ord). De senaste åren har jag ändå känt ”om jag träffar rätt partner” så ja. Nu har jag passerat 30 och haft någon 30 års kris så börjar jag fundera om jag kanske till och med vill skaffa på egen hand.. men jag vet inte. Jag har gett mig själv att jag ska börja fundera på allvar vid 34.. så slipper jag tänka på det just nu.

 

[dotzie]

Har själv funderat på denna fråga.. Träffade en helt underbar kille (man? ) för snart ett år sedan som är nästan 9 år äldre än mig, jag är 26 nu. Jag har aldrig känt mig övertygad om att jag vill ha barn, men han sa ganska tidigt att det är något han skulle vilja ha. Jag sa då som jag kände det, och att jag inte skulle kunna veta om jag i framtiden vill ha barn eller inte. Jag jobbar med barn och känner kanske därför inte ett behov av att ha egna, eller så är jag bara inte där i livet ännu - vilket han förstod. Det har inte kommit på tal på länge, och jag kan erkänna att jag tänker på "barnfrågan" mer nu än förr - framförallt nu när mina närmaste vänner blivit eller snart ska bli föräldrar. Men jag vet inte hur jag vill ha det, och tycker i vilket fall att ett barn såhär kort tid in i förhållandet (för vår del) vore dumt..

 

[tott]

Måste man bestämma sig i förväg? Varför måste man det?

Jag är nu långt över barnskaffningsålder och har inga barn. Jag har aldrig ens varit sugen på egna barn - till stor del pga mitt (då) stora hästintresse, men också för att jag aldrig känt att jag har haft en tillräckligt bra faderskandidat i mitt liv. Man ska vara noga vad man avlar på

Trots att jag aldrig varit sugen på barn så tänkte jag alltid att det ena kan ge det andra. Om jag plötsligt hade träffat en man där allt kändes rätt med så hade jag säkert kunnat ändra mina tankar. ...men så blev det inte.

Då jag fyllde 40 tyckte jag att jag i vilket fall som helst var för gammal för att få mitt första barn, och då steriliserade jag mig. Skönt beslut!

 

[Mineur]

Jag hade en gång i tiden någon idé om att jag ville ha mitt första barn när jag var 29-30. Idag som 27-åring känns den idén väldigt avlägsen, trots att jag är i ett stadigt förhållande med en man som skulle bli en helt fenomenal pappa. Varken jag eller sambon (som är 5 år äldre) känner någon vilja alls att skaffa barn just nu, och är överens om att det absolut inte behöver bli barn i framtiden bara för att normen säger så. Om en av oss plötsligt börjar känna att den vill så får vi ta det då, men i dagsläget känns det som sagt rätt avlägset.

I nuläget känns det som att jag inte skulle vilja ha mitt första barn senare än 35-36, så jag har ju några år på mig att fundera. Och när jag är 32 kommer jag säkert känna helt annorlunda, igen! Men jag har börjat vänja mig lite vid tanken på att jag kanske inte alls kommer att ha barn i framtiden, vilket känns skönt (även om det nu kanske inte blir så). För ett år sedan hade det känts jobbigt (normbrytande osv), men mycket tack vare Buke har jag blivit bekvämare med det potentiella scenariot.

 

[Voeux]

Gud jag har ingen aning. Jag vet dock inte om jag är osäker, tycker redan jag är för gammal.

I Stockholm är snittåldern för förstföderskor 32 år Jag tror att det har sänkts också, och att snittet var flera år högre för några år sedan.

Det är nog väldigt svårt att svara på en generell fråga när man måste bestämma sig, vi har ju en hel del individuella förutsättningar. Jag träffade en tjej på en fest för två helger sedan som är ett år yngre än mig, alltså född 89, och hon hade av läkare fått besked om att hon bör skaffa barn inom de närmsta åren om hon vill ha biologiska barn. För egen del ser det ljust ut att vara fertil lång tid till enligt undersökning. Sen handlar det ju inte enbart om ifall man KAN bli med barn, utan också vilka risker man är villig att utsätta sig för samt hur sent som senast man VILL bli mamma. Kan man tänka sig att adoptera, eller kan man tänka sig att träffa en frånskild man med barn och det räcker med den formen av familj? Med hjälp kan man ju som många nämner bli med barn även upp i ålder (till viss gräns).

Men ja, svår fråga som jag upplever att många funderar kring. När jag var 28 år och singel och pratade om familj med min mamma så sa hon att "Om 10 år, när du är 38, om du känner då att du vill ha barn och inte har en plan för det så börjar det bli dags att ta tag i det. Innan dess behöver du inte stressa". Jag har väl sett det lite som ett riktmärke utan egentlig grund utöver att mamma alltid är klok.

 

[sicx]

Ptja, jag tänker att man aldrig måste bestämma sig, att det inte är som att man en dag vaknar upp och bestämmer sig för att göra något. Att vilja ha barn är väl snarare en känsla och en längtan/saknad efter något. Infinner den inte sig så är det väl så, då kanske man inte vill ha barn eller klarar sig lika bra utan.

För min del har jag alltid känt att jag vill ha barn (2 st), jag har unga föräldrar och ville ha barn tidigt eftersom jag verkligen uppskattat att ha ungdomliga föräldrar och har alltid sett fördelar med att ha barnen utflugna innan man fyllt 50, typ. Jag har alltså helt baserat mitt tvärsäkra "jag vill ha barn"-beslut på hur det var för mig själv när jag växte upp. Vilket ju är ganska naivt.

Jag blev oplanerat gravid när jag var 21 och plötsligt var det inte alls självklart att jag ville ha barn ung. Jag gjorde abort och det är mitt livs bästa beslut. När jag var 25 och blev gravid, även det oplanerat, hade jag helt andra förutsättningar och en sambo som faktiskt ville ha barn. Ingen av oss tänkte oss att vi skulle ha barn just då men för min del hade den där längtan inte infunnit sig men jag kände att det var nu eller aldrig. När dottern fyllde 1 landade jag i att jag faktiskt verkligen inte vill ha fler, jag hade alltid räknat med att i alla fall skaffa 2 barn men jag har aldrig identifierat mig med den här "leva för mina barn"-grejen, familjeliv är inte riktigt något jag längtar efter, och jag är inte beredd att ge upp så mycket av mig själv som det skulle krävas för ett barn till.

Jag tror alltså det är viktigt att verkligen komma fram till varför man vill ha barn, om det är för att andra förutsätter att man ska eller normen är så pass stark eller om man faktiskt vill för sin egen skull. Det är givetvis skitsvårt, jag fattade nog inte förrän efter jag fått barn att jag helt gick på min uppväxt och hade någon drömbild av hur det skulle vara. Jag hade absolut inte mått sämre av att inte skaffa barn men det betyder inte att jag ångrar att jag gjorde det heller, bara att jag nog inte grundade beslutet på något som kom inifrån mig själv utan på något utifrån.

 

[Voeux]

Måste man bestämma sig i förväg? Varför måste man det?

Jag är nu långt över barnskaffningsålder och har inga barn. Jag har aldrig ens varit sugen på egna barn - till stor del pga mitt (då) stora hästintresse, men också för att jag aldrig känt att jag har haft en tillräckligt bra faderskandidat i mitt liv. Man ska vara noga vad man avlar på

Trots att jag aldrig varit sugen på barn så tänkte jag alltid att det ena kan ge det andra. Om jag plötsligt hade träffat en man där allt kändes rätt med så hade jag säkert kunnat ändra mina tankar. ...men så blev det inte.

Då jag fyllde 40 tyckte jag att jag i vilket fall som helst var för gammal för att få mitt första barn, och då steriliserade jag mig. Skönt beslut!

Jag tänker väl mer att det går åt andra hållet. Du behöver inte bestämma dig för att du INTE vill ha barn, det kan man ju hålla öppet om man vill. Men bestämmer du dig för att du VILL ha barn så finns det ju så att säga en deadline på åtminstone den biologiska möjligheten, och då kan det ju vara bra att fundera på hur man vill uppnå detta ifall man börjar närma sig slutet på fertil ålder.

 

[Vitsippan]

Jag går på info jag fått från läkare som jobbar med IVF och som har statistik på fertilitet. De menar att ytterst få är fertila vid 47 så jag håller inte med då du skriver att de flesta kvinnor i den åldern nog är fertila.

Precis min gynekologs åsikt också. Visst - man har fortfarande mens/ägglossning, men äggen är så "gamla och dåliga" att man endast i undantagsfall blir gravid i den åldern

 

[Voeux]

Jag hade en gång i tiden någon idé om att jag ville ha mitt första barn när jag var 29-30. Idag som 27-åring känns den idén väldigt avlägsen, trots att jag är i ett stadigt förhållande med en man som skulle bli en helt fenomenal pappa. Varken jag eller sambon (som är 5 år äldre) känner någon vilja alls att skaffa barn just nu, och är överens om att det absolut inte behöver bli barn i framtiden bara för att normen säger så. Om en av oss plötsligt börjar känna att den vill så får vi ta det då, men i dagsläget känns det som sagt rätt avlägset.

I nuläget känns det som att jag inte skulle vilja ha mitt första barn senare än 35-36, så jag har ju några år på mig att fundera. Och när jag är 32 kommer jag säkert känna helt annorlunda, igen! Men jag har börjat vänja mig lite vid tanken på att jag kanske inte alls kommer att ha barn i framtiden, vilket känns skönt (även om det nu kanske inte blir så). För ett år sedan hade det känts jobbigt (normbrytande osv), men mycket tack vare Buke har jag blivit bekvämare med det potentiella scenariot.

Visst är Buke fantastiskt på så vis!

När jag var yngre hade jag också en massa föreställningar om att skaffa barn tidigare. Mina föräldrar fick mig och storebror när de var 22 och 24, så som barn och tonåring antog jag att det är då man kommer vilja skaffa barn. Sen började det närma sig och det blev uppskjutet till 25, 28-29, 32 och nu kanske 33. Lär väl skjuta upp det ytterligare

 

[Raderad medlem 6459]

Idag som 27-åring känns den idén väldigt avlägsen,

Alltså helt OT men jag är helt chockad över att du bara är 27!? Jag trodde du var typ i min ålder, runt 32 sådär! Känner mig orimligt chockad över detta.

Oavsett: SKÖNT att du fått en mer avslappnad och kanske öppen inställning till barn . Det är ju absolut att inte längre ha så fasta idéer kring exakt hur livet ska se ut och vad som ska hända när, för min del i alla fall så leder det till mycket mindre stress.

 

[starcraft]

Visst är Buke fantastiskt på så vis!

När jag var yngre hade jag också en massa föreställningar om att skaffa barn tidigare. Mina föräldrar fick mig och storebror när de var 22 och 24, så som barn och tonåring antog jag att det är då man kommer vilja skaffa barn. Sen började det närma sig och det blev uppskjutet till 25, 28-29, 32 och nu kanske 33. Lär väl skjuta upp det ytterligare

Jag tror verkligen man blir påverkad av sin egna uppväxt. Mina föräldrar fick barn unga.. alltså ville jag oxå vara ung mamma! Sen iofs har jag ett syskon, men jag har alltid lutat åt att blir det barn, så blir det bara ett. Jag är inte intresserad av ett inrutat familjeliv som oftast fler barn innebär. Kanske iofs också påverkat av min uppväxt - jag såg hur varken tid eller pengar räckte för att satsa så mycket man vill på fler än ett barn. Nu har det genom åren jämnat ut sig för oss, men som barn upplevde jag det svårt att rättvist fördela de resurser som fanns och ge sina barn samma förutsättningar.

 

[Voeux]

Jag tror verkligen man blir påverkad av sin egna uppväxt. Mina föräldrar fick barn unga.. alltså ville jag oxå vara ung mamma! Sen iofs har jag ett syskon, men jag har alltid lutat åt att blir det barn, så blir det bara ett. Jag är inte intresserad av ett inrutat familjeliv som oftast fler barn innebär. Kanske iofs också påverkat av min uppväxt - jag såg hur varken tid eller pengar räckte för att satsa så mycket man vill på fler än ett barn. Nu har det genom åren jämnat ut sig för oss, men som barn upplevde jag det svårt att rättvist fördela de resurser som fanns och ge sina barn samma förutsättningar.

Visst är det som du säger, att ens egna uppväxt starkt påverkar ens syn på sitt egna eventuella framtida familjeliv. Min erfarenhet är annorlunda, vi var två barn och jag upplever ingen skillnad i vilka möjligheter vi fick. Föräldrarna levde även i hög grad egna liv och vi fick helt enkelt hänga med på saker. Jag har tvärtom alltid tänkt att jag vill ha två barn för att de ska ha varandra, även upp i ålderns höst om relationen faller sig så väl. Har dock en bild av att fler barn än så blir väldigt.. mycket! Men vem vet, man har ju en tendens att ändra sig i livet. Jag kanske kommer tycka att det räcker GOTT OCH VÄL med ett Eller bli en framtida deltagare i familjen annorlunda

 

[AraSlei]

Som ung tänkte jag att jag ville ha barn tidigt, typ innan 25, men när jag hamnade där kände jag mig verkligen inte redo Vi har kommit fram till att vi vill ha barn men inte när. Jag fyller 29 i slutet av året, men känner mig lugn med att börja försöka skaffa barn inom 1-3 år typ.

 

[stjarnhimmel]

Precis min gynekologs åsikt också. Visst - man har fortfarande mens/ägglossning, men äggen är så "gamla och dåliga" att man endast i undantagsfall blir gravid i den åldern

Ja precis och jag vill inte stressa folk men samtidigt behöver man känna till angående fertilitet och ålder.

Om man tex behöver ta hjälp vid ivf och vill ha de försök man får betalda av landstinget så är åldersgränsen ofta 38-40 år vid varje försök. Säg att man bor i ett län där gränsen är 38 år och så är det ofta kötid på ett par år. Sen behöver du göra ett par försök innan 38. Då har man inte längre så mkt tid på sig. Om man inte har möjlighet att betala stora summor själv och söka sig utomlands.

Även om man inte vill stressa folk är det bra att känna till. Jag har flera i min släkt och nära vänner som gjort ivf och för vissa tog det över 10 år. Det innebär att de inte heller hann få så många barn som de hade önskat.

 

[Voeux]

Ja precis och jag vill inte stressa folk men samtidigt behöver man känna till angående fertilitet och ålder.

Om man tex behöver ta hjälp vid ivf och vill ha de försök man får betalda av landstinget så är åldersgränsen ofta 38-40 år vid varje försök. Säg att man bor i ett län där gränsen är 38 år och så är det ofta kötid på ett par år. Sen behöver du göra ett par försök innan 38. Då har man inte längre så mkt tid på sig. Om man inte har möjlighet att betala stora summor själv och söka sig utomlands.

Även om man inte vill stressa folk är det bra att känna till. Jag har flera i min släkt och nära vänner som gjort ivf och för vissa tog det över 10 år. Det innebär att de inte heller hann få så många barn som de hade önskat.

Jag Googlade lite snabbt nu och dök på denna artikel.

https://www.svd.se/sa-har-stora-ar-riskerna-att-foda-efter-40

Nu är den gammal så det kanske har dykt upp ny kunskap, men summa summarum verkar väl vara att det går alldeles utmärkt för en frisk 40-åring att få barn men märker man att man behöver hjälp bör man söka vid 35. Jag håller med dig om att det är viktigt att känna till ifall det är så att man vill skaffa barn. Det känns lite tabubelagt att prata om, och inställningen verkar vara att "det går alltid bra senare" för att man inte vill stressa kvinnor. Jag trycker absolut att man ska försöka dämpa "barn-hets" i 30-års åldern om någon börjar känna sig stressad eller pressad av omgivningen. Det ÄR gott om tid. Men att som 38-åring tänka att det fortfarande är gott om tid blir ju inte helt rätt heller.

 

[Petruska]

Jag funderade också på det här när det kom upp i dejtingtråden. Några vänner pratade lite om det en kväll sedan, och vi lutade nog alla åt att vi just aldrig hade fattat något särskilt tydligt beslut i frågan om barn. Resultatet av det var att någon av oss har barn, någon annan har det inte.

Jag tänker att det där med barn inte alls bara handlar om vad man själv bestämmer sig för eller inte. Det är så mycket annat - hur livet råkar se ut, om man råkar ha någon partner, om partner råkar vara av motsatt kön osv. Jag kan lätt tänka mig att någon skulle vilja ha barn i vissa livssituationer men inte i andra.

Jag förstår nog inte helt vad det där beslutet på förhand ska vara till för?

 

[stjarnhimmel]

Jag förstår nog inte helt vad det där beslutet på förhand ska vara till för?

Att träffa någon som vill lika?
Om man är kvinna - eventuellt skaffa på egen hand genom insemination?