När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Bison]

Tycker det viktiga är att man gör det man verkligen själv vill och inte det som förväntas av en.
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn så för mig har det varit enkelt även fast känslan av utanförskap ibland gör sig påmind.

Är uppväxt i typisk kärnfamilj med två bröder. Mamma och pappa var gifta tills mamma dog, tryggt och stabilt.
Mina föräldrar pushade aldrig åt något håll, det viktigaste var att vara självständig och göra det man mår bra av och vill göra.
Aldrig fått höra från dem att du ångrar dig säkert när du blir äldre utan det är ditt eget val, vill du inte så är det inget fel med det.
Bägge mina bröder har barn.

 

[gulan]

Och när ungefär bör man bestämma sig?

Ja du bör bestämma dig innan du blir för gammal för att få biologiska barn. Jag tänker att de allra flesta känner att de VILL ha barn...någon gång. Eller INTE ha barn. Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på. Du kommer inte att tänka tillbaka -tusan också--den där klassikern jag nästan rodde i hamn blev aldrig av, nu är det försent.

 

[Petruska]

Att träffa någon som vill lika?
Om man är kvinna - eventuellt skaffa på egen hand genom insemination?

Ja, att känna att nu vill jag ha barn och så ta tag i saken genom insemination om en lever ensam eller med en annan kvinna, det är rimligt för mig. Men det behöver man ju inte fatta beslut om på förhand direkt. När viljan ev kommer, så tar man tag i det, bara.

Det andra fallet är mer komplicerat. Att redan från början ha den sortens plan tillsammans med en annan människa, när man inte ens vet vem den människan är - ja, jag får nog inte ihop det. Jag fattar väl på sitt sätt hur en tänker då, men för mig är det väldigt långt från hur relationer överhuvudtaget brukar uppstå och utvecklas. Jag är främmande för att ha en sådan liksom gemensam plan när den ju inte är gemensam, den är min. Jag vill hellre tänka att bli ihop med någon är en sak, få barn är en annan sak.

 

[SaraXX]

Ja du bör bestämma dig innan du blir för gammal för att få biologiska barn. Jag tänker att de allra flesta känner att de VILL ha barn...någon gång. Eller INTE ha barn. Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på. Du kommer inte att tänka tillbaka -tusan också--den där klassikern jag nästan rodde i hamn blev aldrig av, nu är det försent.

Det har väl avhandlats i trådar här tidigare att det visst finns de som ångrar sina barn. Men det är så tabu att prata om, och kanske svårt att föreställa sig för den som inte ångrar sina barn.

 

[Halfrek]

Oavsett om tidpunkten är läglig för dig att vara gravid....kommer du aldrig att ångra barnet/barnen du fått. Det kan du vara toksäker på..

Det där kan du inte alls vara toksäker på, det som däremot är toksäkert är att tabut kring att ens tänka tanken att ångra sitt beslut att skaffa barn är så monumentalt att i stort sett inga vågar yttra sig åt det hållet.

Lyssna gärna på podden Barnfrihet som tar upp detta i ett avsnitt.

 

[stjarnhimmel]

Ja, att känna att nu vill jag ha barn och så ta tag i saken genom insemination om en lever ensam eller med en annan kvinna, det är rimligt för mig. Men det behöver man ju inte fatta beslut om på förhand direkt. När viljan ev kommer, så tar man tag i det, bara.

Det andra fallet är mer komplicerat. Att redan från början ha den sortens plan tillsammans med en annan människa, när man inte ens vet vem den människan är - ja, jag får nog inte ihop det. Jag fattar väl på sitt sätt hur en tänker då, men för mig är det väldigt långt från hur relationer överhuvudtaget brukar uppstå och utvecklas. Jag är främmande för att ha en sådan liksom gemensam plan när den ju inte är gemensam, den är min. Jag vill hellre tänka att bli ihop med någon är en sak, få barn är en annan sak.

Jag tänker att det också kan bero på ålder. Är man 20-35 är det ju lätt att tänka så. Men en kvinna som är över 35 - då vet man ju att det inte finns så mkt tid kvar om man vill ha barn. Dvs om man vill ha barn behöver man ta tag i det inom några är.
Jag tycker det låter härligt att bara låta det bli som det blir. Men - när det handlar om barn är det ju inte så enkelt.

 

[Bison]

Jag funderade också på det här när det kom upp i dejtingtråden. Några vänner pratade lite om det en kväll sedan, och vi lutade nog alla åt att vi just aldrig hade fattat något särskilt tydligt beslut i frågan om barn. Resultatet av det var att någon av oss har barn, någon annan har det inte.

Jag tänker att det där med barn inte alls bara handlar om vad man själv bestämmer sig för eller inte. Det är så mycket annat - hur livet råkar se ut, om man råkar ha någon partner, om partner råkar vara av motsatt kön osv. Jag kan lätt tänka mig att någon skulle vilja ha barn i vissa livssituationer men inte i andra.

Jag förstår nog inte helt vad det där beslutet på förhand ska vara till för?

För mig är det rätt viktigt att vilja samma sak.
Jag vill ju träffa någon att ha någon slags relation med. Vill han väldigt gärna ha barn så kommer det inte bli bra.

 

[gulan]

Det har väl avhandlats i trådar här tidigare att det visst finns de som ångrar sina barn. Men det är så tabu att prata om, och kanske svårt att föreställa sig för den som inte ångrar sina barn.

Ja det gör det säkert. En relevant gissning i % ? Hur många kan det röra sig om?

 

[stjarnhimmel]

Sen har väl de flesta planer med en annan utan att man vet vem det är dvs jag hör många som säger att "de bara vill bo i område x, vill inte bo på landet, vill vara vi i lägenhet/hyresrätt etc.
Då har man ju också planer som påverkar den andra .
Jag tror rätt få personer som har blivit lite äldre är helt utan planer.

 

[Petruska]

Jag tänker att det också kan bero på ålder. Är man 20-35 är det ju lätt att tänka så. Men en kvinna som är över 35 - då vet man ju att det inte finns så mkt tid kvar om man vill ha barn. Dvs om man vill ha barn behöver man ta tag i det inom några är.
Jag tycker det låter härligt att bara låta det bli som det blir. Men - när det handlar om barn är det ju inte så enkelt.

Jag har nog tänkt mig att det faktiskt är så att de flesta av oss existerar därför att det råkade bli så.

Jag vet inte om det är härligt eller det motsatta, men att det är så det är.

Motsvarande antar jag att de flesta som inte har barn, inte har det för att det inte råkade bli så.

När det gäller mig själv och mina vänner - alltså vår existens - så vet jag ju inte riktigt hur våra föräldrar tänkte när det begav sig. (Min syster är adopterad, det var ju inte slumpmässigt.) Men när det gäller vännernas och mina barn, så är det nog många av oss som tycker att det är lite halvt slumpartat att vi fick barn just när vi fick det och att vi fick det alls. Och bland de som inte har barn, har slumpen fallit sig annorlunda.

(Sen slumpade det sig så att jag fick barn rätt tidigt, så jag hann just aldrig fundera på saken. Men det gäller inte för alla jag träffat på som säger ungefär som jag ändå.)

 

[Voeux]

Jag förstår nog inte helt vad det där beslutet på förhand ska vara till för?

Jag tänker mig att är man en "det blir bra hur det än blir" person så behöver man ju inte bestämma sig. Om man tycker att det är viktigare att se hur livet och relationer utvecklar sig och tar det därefter. För mig personligen är det viktigare att skaffa barn än att ha en relation, exempelvis. Jag skaffar alltså hellre barn ensam, än att leva i en relation med någon jag älskar som inte vill ha barn. Så ska jag ha en relation så är det högst relevant att det är med en person som också vill ha barn. Sedan kan ju sådant ändra sig, såklart, även om jag ser det som mycket osannolikt i mitt egna fall.

 

[SaraXX]

Ja det gör det säkert. En relevant gissning i % ? Hur många kan det röra sig om?

Jag har ingen aning. Jag har inte själv ångrat mina barn. Och när jag tänker logiskt på det så är det ju egentligen rätt märkligt, för gud så mycket enklare livet var innan dem

 

[sthu]

Jag har funderat på hur barn "bara blir". Det krävs väl ändå nån form av planering i de flesta fall (alla ungar kan ju inte vara resultatet av ickefungerande preventivmedel). Att ligga utan preventivmedel är väl trots allt ett rätt vedertaget sätt att föröka sig på? Det ser jag som en slags planering.

 

[Petruska]

Jag tänker mig att är man en "det blir bra hur det än blir" person så behöver man ju inte bestämma sig. Om man tycker att det är viktigare att se hur livet och relationer utvecklar sig och tar det därefter. För mig personligen är det viktigare att skaffa barn än att ha en relation, exempelvis. Jag skaffar alltså hellre barn ensam, än att leva i en relation med någon jag älskar som inte vill ha barn. Så ska jag ha en relation så är det högst relevant att det är med en person som också vill ha barn. Sedan kan ju sådant ändra sig, såklart, även om jag ser det som mycket osannolikt i mitt egna fall.

Men då har du ju inte situationen att det här med barn är något du måste bestämma dig för. Du känner vad du vill.

 

[Voeux]

Tycker det viktiga är att man gör det man verkligen själv vill och inte det som förväntas av en.
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn så för mig har det varit enkelt även fast känslan av utanförskap ibland gör sig påmind.

Är uppväxt i typisk kärnfamilj med två bröder. Mamma och pappa var gifta tills mamma dog, tryggt och stabilt.
Mina föräldrar pushade aldrig åt något håll, det viktigaste var att vara självständig och göra det man mår bra av och vill göra.
Aldrig fått höra från dem att du ångrar dig säkert när du blir äldre utan det är ditt eget val, vill du inte så är det inget fel med det.
Bägge mina bröder har barn.

Jag tycker att det är hemskt att vissa fäller kommentarer om att "du kommer ångra dig senare". För det första är det ju oerhört trångsynt att tro att alla fungerar som en själv, och för det andra är det ju faktiskt en hemskt elak sak att säga. Att vara en person som på riktigt på ålderns höst ångrar att man inte skaffade barn måste vara fruktansvärt, så att säga till en annan person att "du kommer hamna där" känns så jäkla taskigt. Ugh, vissa borde verkligen stoppa en socka i munnen. Bara en tanke som dök upp, skönt att höra att du slipper sådant från familljen!

 

[Masqueradee]

Jag är 27 och börjar bli lite stressad då min mamma själv var 28 när hon fick mig, men med det sagt är jag absolut inte i en situation där det skulle vara fördelaktigt att skaffa barn och bör därför inte göra det. Däremot har jag satt en liten "deadline" för mig själv, att börjar jag närma mig 35 och fortfarande är singel vill jag nog skaffa barn på egen hand.

 

[Voeux]

Men då har du ju inte situationen att det här med barn är något du måste bestämma dig för. Du känner vad du vill.

Visserligen sant!

Hur ska man göra om man börjar bli till åren men inte vet då? Måste vara svårt att veta att tåget snart går, och fortfarande inte veta. Med risken att komma på att man vill men då är det för sent. Svårt!

 

[Petruska]

Jag har funderat på hur barn "bara blir". Det krävs väl ändå nån form av planering i de flesta fall (alla ungar kan ju inte vara resultatet av ickefungerande preventivmedel). Att ligga utan preventivmedel är väl trots allt ett rätt vedertaget sätt att föröka sig på? Det ser jag som en slags planering.

Ja, jo. Jag tror nog också att vi generellt innan saker och ting händer i livet (jag tänker de lite större sakerna, barn, bostad, partner, jobb etc) så ser vi ofta en sorts plan som vi har. Med önskningar och steg att ta för att nå önskningarna osv. Och sen i efterhand, när en tittar på det större steg en tog för ett par decennier sedan eller så, så är den där planen mycket mer osynlig och det ser i efterhand mycket mer ut som att det just "blev som det blev". Vilken av de två bilderna som är den mest korrekta, är en öppen fråga för mig.

Sen kanske också en del personer har större behov av att uppleva att de har en plan och har fattat beslut osv, än andra. Och då tolkar vi det vi gör så att det passar med våra behov?

Jag vet inte, jag vet bara att hela grejen med att planera sin familj framstår som mer och mer underlig för mig ju äldre jag blir.

 

[Petruska]

Visserligen sant!

Hur ska man göra om man börjar bli till åren men inte vet då? Måste vara svårt att veta att tåget snart går, och fortfarande inte veta. Med risken att komma på att man vill men då är det för sent. Svårt!

Det skulle jag nog se som att det slumpade sig så att det inte blev barn. En vet ju ändå inte exakt när det är för sent osv. Just där pekar du på någon sorts behov av beslut, som jag nog inte riktigt håller med om är ett behov.

Jag vet att ofrivilligt barnlösa kan må oerhört dåligt, och det har jag så klart all respekt för. Men ett fall av "ofrivilligt barnlös" där någon vid 45 års ålder kommer på att hon vill ha barn och det sedan inte går - nja, jag skulle inte riktigt klara av att hålla med om att den personen är ofrivilligt barnlös i gängse mening. Snarare verkar hon vara lite dålig på att ta hand om sig själv (Givetvis kan hon ändå må dåligt och behöva stöd osv, men det är ju en annan fråga.)

 

[stjarnhimmel]

Jag har funderat på hur barn "bara blir". Det krävs väl ändå nån form av planering i de flesta fall (alla ungar kan ju inte vara resultatet av ickefungerande preventivmedel). Att ligga utan preventivmedel är väl trots allt ett rätt vedertaget sätt att föröka sig på? Det ser jag som en slags planering.

Exakt det har jag funderat på. Jag tror barn är mer planerade än vad folk säger. Jag har åtskilliga gånger hört folk säga att barnen inte var planerade och samtidigt har man pratat om hur de äter p-piller men hoppar över några dagar då och då.