När den andra inte vill ha fler

[em-pirre]

Haha ja kanske det. Tror iaf inte på det med ladda/laddas ur av kontakt, tror mesta i livet beror på ens inställning. Sidospår.

Ah okej. Tänk positivt så går det bra. @hemlig har du provat det mot din depression?

Det här är som fetmadiskussionerna all over again

 

[Ray]

Så du tänker att introvert/extrovert är ett påhitt? När i livet kommer man på att man är det ena eller det andra?

Jag har grunnat på det..
Hur vet man egentligen det?
Jag laddar nog på båda delar beroende på situation. Har vänner som är utpräglat introverta men de har historier med utbrändhet i bagaget som nig påverkar mycket.
Om jag är trött behöver jag sova bra- det är inte så jäkla lätt och då är ju ensam slappetid second best. Men är jag utvilad går jag igång på sociala aktiviteter med folk jag gillar. Fel vänner dränerar.
Det är komplicerat det där och vi är säkert många som ligger i nån gråzon

 

[TinyWiny]

Mina barn är ganska jämngamla med dina och jag har tackochlov inte upplevt att folk kölhalat mig för att jag lämnat mina till någon annan (pappan eller barnvakt). Antingen var jag döv för den sortens kommentarer (troligt) eller så slapp jag höra dom. Jag tycker att det har blivit värre nuförtiden (min referensram är iofs typ buke och några yngre vänner med småbarn) det är så extremt många som måste påpeka att de inte har behov av att lämna bort barnen, vilket då betyder att de vill sitta ihop med barnen 24/7 och att de därmed är en god mor

Vad skönt! Jag blev totalt kölhalad för att pappan var föräldraledig med ena barnet med. Jag fick höra tills jag kräktes hur snäll han var som passade sitt barn Hur synd det var om honom för att jag tvingade honom att passa sitt barn hela dagarna
En personal på fsk ansåg sig nödd att förklara för mig att hon utgick ifrån att barnen hade det bra ändå när jag träffade henne på krogen. Att hon inte dömde ut mig som mamma för att jag gick ut och festade när barnen var hos sin pappa Nu hörde jag till dem som grät efter barnen varenda gång de åkte till sin pappa de första åren om jag var ensam hemma och det var en av orsakerna till att jag ville gå ut. Jag stod helt enkelt inte ut hemma men du förstår vidden när någon anser sig nödd att säga att hon inte dömde ut mig för det var verkligen det normala

 

[cirkus]

Vad skönt! Jag blev totalt kölhalad för att pappan var föräldraledig med ena barnet med. Jag fick höra tills jag kräktes hur snäll han var som passade sitt barn Hur synd det var om honom för att jag tvingade honom att passa sitt barn hela dagarna
En personal på fsk ansåg sig nödd att förklara för mig att hon utgick ifrån att barnen hade det bra ändå när jag träffade henne på krogen. Att hon inte dömde ut mig som mamma för att jag gick ut och festade när barnen var hos sin pappa Nu hörde jag till dem som grät efter barnen varenda gång de åkte till sin pappa de första åren om jag var ensam hemma och det var en av orsakerna till att jag ville gå ut. Jag stod helt enkelt inte ut hemma men du förstår vidden när någon anser sig nödd att säga att hon inte dömde ut mig för det var verkligen det normala

Herregud alltså och det var ju ändå i början av -90 talet så inte så jätteJÄTTE längesen.

Fast å andra sidan så förekommer det ju fortfarande att pappor hjälper till med sina barn och hjälper till i hemmet - man delar inte utan kvinnan har huvudansvar och mannen just hjälper till. Sorgligt att det fortsätter så.

 

[lil-sis]

Jag har grunnat på det..
Hur vet man egentligen det?
Jag laddar nog på båda delar beroende på situation. Har vänner som är utpräglat introverta men de har historier med utbrändhet i bagaget som nig påverkar mycket.
Om jag är trött behöver jag sova bra- det är inte så jäkla lätt och då är ju ensam slappetid second best. Men är jag utvilad går jag igång på sociala aktiviteter med folk jag gillar. Fel vänner dränerar.
Det är komplicerat det där och vi är säkert många som ligger i nån gråzon

Ja självklart är inte alla i ena eller andra änden av skalan.

Men för oss som är nära ena eller andra änden blir det väldigt tydligt.

 

[kevina]

Jag har grunnat på det..
Hur vet man egentligen det?
Jag laddar nog på båda delar beroende på situation. Har vänner som är utpräglat introverta men de har historier med utbrändhet i bagaget som nig påverkar mycket.
Om jag är trött behöver jag sova bra- det är inte så jäkla lätt och då är ju ensam slappetid second best. Men är jag utvilad går jag igång på sociala aktiviteter med folk jag gillar. Fel vänner dränerar.
Det är komplicerat det där och vi är säkert många som ligger i nån gråzon

Du kanske ligger just i mitten. För vissa är det tydligare.

 

[TinyWiny]

Herregud alltså och det var ju ändå i början av -90 talet så inte så jätteJÄTTE längesen.

Fast å andra sidan så förekommer det ju fortfarande att pappor hjälper till med sina barn och hjälper till i hemmet - man delar inte utan kvinnan har huvudansvar och mannen just hjälper till. Sorgligt att det fortsätter så.

Nej inte jättelängesedan men mina barns pappa blev verkligen idiotförklarad av alla "som var en sådan toffel" att han var hemma med sitt barn. Ingen man på hans jobb (fabrik med ca 700 anställda då) eller någon vi kände av manligt kön hade någonsin varit hemma med sitt barn.
Jag ser sorgligt nog en tillbakagång. Pappor som anser att barnen är kvinnans ansvar och kvinnor som får höra detsamma som jag fick göra. Pappor som inte vågar vara föräldralediga av rädsla för vad andra ska säga. De småbarnsföräldrarna jag har i min närhet försöker jag styrka i deras vettiga tankar om delat ansvar för deras barn men för många är det så svårt att greppa vad delat ansvar och gemensamma barn innebär. En småbarnsmamma sa för ett tag sedan att hon faktiskt behövde få andas utan barn ibland, att få vara bara hon. Hon sa också att till mig vågade hon säga det, det hade hon inte vågat till någon annan men hon vet ju hur jag resonerar så då vågade hon. Att bara få säga det utan att bli dömd, alltså, ett helt berg av skuld föll från hennes axlar. Det gör mig så sorgsen att vi inte har kommit längre. Jag hoppas att delad föräldraledighet blir verklighet nu. Annars är vi snart tillbaka på 50-talet igen

 

[Kilauea]

Ah okej. Tänk positivt så går det bra. @hemlig har du provat det mot din depression?

Det här är som fetmadiskussionerna all over again

Men attan, just att rycka upp mig borde ju fungera! Att jag inte tänkt på det.
Det fungerar säket lika bra som att "slappna av så går det" vad gäller att skaffa barn .

 

[cirkus]

Nej inte jättelängesedan men mina barns pappa blev verkligen idiotförklarad av alla "som var en sådan toffel" att han var hemma med sitt barn. Ingen man på hans jobb (fabrik med ca 700 anställda då) eller någon vi kände av manligt kön hade någonsin varit hemma med sitt barn.
Jag ser sorgligt nog en tillbakagång. Pappor som anser att barnen är kvinnans ansvar och kvinnor som får höra detsamma som jag fick göra. Pappor som inte vågar vara föräldralediga av rädsla för vad andra ska säga. De småbarnsföräldrarna jag har i min närhet försöker jag styrka i deras vettiga tankar om delat ansvar för deras barn men för många är det så svårt att greppa vad delat ansvar och gemensamma barn innebär. En småbarnsmamma sa för ett tag sedan att hon faktiskt behövde få andas utan barn ibland, att få vara bara hon. Hon sa också att till mig vågade hon säga det, det hade hon inte vågat till någon annan men hon vet ju hur jag resonerar så då vågade hon. Att bara få säga det utan att bli dömd, alltså, ett helt berg av skuld föll från hennes axlar. Det gör mig så sorgsen att vi inte har kommit längre. Jag hoppas att delad föräldraledighet blir verklighet nu. Annars är vi snart tillbaka på 50-talet igen

Jag ser också en tillbakagång mest i bloggar och på forum som detta. Dessutom många som slåss för att familjierna minsann ska få välja själva och att de inte alls är påverkade av några normer. Facit är så gott som alltid att det passar bäst att kvinnan är hemma oavsett vem som tjänar mest.

 

[TinyWiny]

Jag ser också en tillbakagång mest i bloggar och på forum som detta. Dessutom många som slåss för att familjierna minsann ska få välja själva och att de inte alls är påverkade av några normer. Facit är så gott som alltid att det passar bäst att kvinnan är hemma oavsett vem som tjänar mest.

Ja det är märkligt och väldigt tragiskt. Hur man än vrider och vänder på pluggande och på inkomst så landar det alltid i att "det är bäst för just vår familj att kvinnan är hemma men styrda av normer är vi inte och vi är vuxna och kan bestämma bäst själva! Det är minsann inget staten ska lägga sig i." Jag vill bara kräkas på sådant. Jag vill slita upp ögonen på dem så att de ser vad deras "val" innebär för dem själva och för andra, nu och i framtiden och hur mycket normer, förväntningar och uppfostran spelar in i deras "val".

 

[vallhund]

Pendeln har svängt väldigt mycket, när min son föddes -75, första året pappor kunde ta ut FL så delade vi rakt av. Jag var hemma först i 3 månader o sen var pappan hemma lika länge. "Gubbarna" på hans jobb var avundsjuka över att de aldrig fått den möjligheten när deras barn var små. När han själv fick barn (nu 20 o 18) hade han ensam vårdnad om dom, han blev ganska irriterad på folk som tyckte han var så fantastisk som ensam tog hand om sina barn.

 

[supersonic]

Ja! Jag var ju van vid ettan som sov max en timme i stöten nattetid och som krävde amning mellan 18 och 22 varje kväll. På dagen sov hen en halvtimme fram till fem-sex månader ungefär, sedan aldrig mer. Det skulle hända något precis hela tiden och bara jag och pappan dög. Tvåan var hur cool som helst med att sitta i främlingars knä. Inga problem, hen satt där lika gärna som hen låg i vagnen och studerade världen. Ettan hatade vagnen med hela sitt lilla hjärta, hen skulle bäras punkt slut och inte i någon bärsele utan i famnen.
De är fortfarande varandras totala motsatser nu som vuxna.

Det låter som mina barn
Ettan var aldrig nöjd, tog flera timmar att natta, sov aldrig på dagarna, bara jag dög de första sex månaderna och skulle jämt vara i famnen/på mig och snittade ca 10 timmar sömn per dygn de första månaderna. Behöver jag säga att sexlivet var obefintligt det första året? Jag orkade inte. Tvåan sov fyra timmar i stöten från start, hela nätter från två månader, vaknade och åt på typ fem minuter, fick en ny blöja och somnade om. Snittade 20 timmars sömn i början per dygn. Totalt olika! Men så otroligt härligt att få vara med om båda och jag är väldigt tacksam att de kom i den ordningen.

 

[Badger]

Jag har grunnat på det..
Hur vet man egentligen det?
Jag laddar nog på båda delar beroende på situation. Har vänner som är utpräglat introverta men de har historier med utbrändhet i bagaget som nig påverkar mycket.
Om jag är trött behöver jag sova bra- det är inte så jäkla lätt och då är ju ensam slappetid second best. Men är jag utvilad går jag igång på sociala aktiviteter med folk jag gillar. Fel vänner dränerar.
Det är komplicerat det där och vi är säkert många som ligger i nån gråzon

Jo jag är också varken eller, eller både och. Jag är också både och jag laddar batterier med vänner och familj eller utan. Men behöver nog faktiskt både och, både att få vara helt ifred i tystnad ibland och kunna planera som jag vill och att ha fullt med aktiviteter en hel dag och umgås.

Jag njuter av båda, men det blir ju fånigt om man ska blåljuga och säga att jag gråter och skäms hela tiden om familjen åkt till scouterna en förmiddag eller helg och jag är helt ensam eller att jag avskyr att rida ut en timma helt själv och gör det bara för att hästen behöver röra sig (extra viktigt att ljuga om när barnet var 1,5 månader gammalt och jag borde gråtit oavbrutet hela ridturen och varit avundsjuk medan bebin var supernöjd med sin pappa) och säga att jag alltid föredrar att lägga pärlplatta framför att jogga.

 

[Ray]

Ja självklart är inte alla i ena eller andra änden av skalan.

Men för oss som

Jo jag är också varken eller, eller både och. Jag är också både och jag laddar batterier med vänner och familj eller utan. Men behöver nog faktiskt både och, både att få vara helt ifred i tystnad ibland och kunna planera som jag vill och att ha fullt med aktiviteter en hel dag och umgås.

Jag njuter av båda, men det blir ju fånigt om man ska blåljuga och säga att jag gråter och skäms hela tiden om familjen åkt till scouterna en förmiddag eller helg och jag är helt ensam eller att jag avskyr att rida ut en timma helt själv och gör det bara för att hästen behöver röra sig (extra viktigt att ljuga om när barnet var 1,5 månader gammalt och jag borde gråtit oavbrutet hela ridturen och varit avundsjuk medan bebin var supernöjd med sin pappa) och säga att jag alltid föredrar att lägga pärlplatta framför att jogga.

Det beror ju på hur livet ser ut. Just med ett litet barn hemma tror jag de flesta uppskattar en ensam ridtur- just för att få vara "sig själv en stund"
Finns det verkligen någon som inte gör det?

 

[et_flickan]

Haha ja kanske det. Tror iaf inte på det med ladda/laddas ur av kontakt, tror mesta i livet beror på ens inställning. Sidospår.

Där har vi det.
Det måste vara därför jag fått förlossningsdepression och inte alls tycker det här med att vara förälder är så himla roligt även fast jag verkligen försökt tänka positivt

 

[BernT]

Där har vi det.
Det måste vara därför jag fått förlossningsdepression och inte alls tycker det här med att vara förälder är så himla roligt även fast jag verkligen försökt tänka positivt

Haha japp för det gäller verkligen allt!

 

[et_flickan]

Haha japp för det gäller verkligen allt!

Tydligen. Det kan ju faktiskt vara därför folk ångrar sina barn

 

[BernT]

Tydligen. Det kan ju faktiskt vara därför folk ångrar sina barn

Inställning påverkar mycket i livet, det är jag övertygad om. Dock ej sjukdomar, och förlossningsdepression är väl i allra högsta grad en psykisk sjukdom eller hur?

Att du väljer att tolka in saker jag inte skrivit är ditt val. Hoppas du mår bättre snart.

 

[et_flickan]

Inställning påverkat mycket i livet, det är jag övertygad om. Dock ej sjukdomar, och förlossningsdepression är väl i allra högsta grad en psykisk sjukdom eller hur?

Att du väljer att tolka in saker jag inte skrivit är ditt val. Hoppas du mår bättre snart.

Vad jag tror är att många människor mår lika dåligt som jag men inte vågar berätta för någon med risk för att bli sparkade på. Som jag ser i tråden är det vanligare än man tror att folk gärna sparkar på en om man säger att man ångrar sitt barn.

Jag ber om ursäkt ifall jag skriver dåligt. Är lite seg idag.

 

[ako]

Vad jag tror är att många människor mår lika dåligt som jag men inte vågar berätta för någon med risk för att bli sparkade på. Som jag ser i tråden är det vanligare än man tror att folk gärna sparkar på en om man säger att man ångrar sitt barn.

Jag ber om ursäkt ifall jag skriver dåligt. Är lite seg idag.

hoppas du får bra hjälp och snart kommer att må bättre och hitta en vardag som funkar och förhoppningsvis senare kunna glädjas åt ditt barn! Krya på och lycka till!