När det börjar bli nog...

[Murphy]

Att avliva två älskade katter.
När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av elände bara växer (och kommer fortsätta växa). Multisjuka i flera - små och stora - diagnoser där alla rör på sig åt det sämre i maklig takt. Ganska mycket läkemedel och kostbehandling. Handmatning när det krävs.Tidvis osämja när smärtlindringen inte är korrigerad. Läkemedelsadministration upp till 8ggr/dag på två individer (började känna igen vibbarna från arbete som SSK på vårdavdelning). Bägge katterna väntar på fler operationer (varav en stor, där enbart hälften kunde bli gjord i våras) och utredningar i höst. Läget rör hur att andas, hur att äta, hur att stå upp, och faktiskt; hur att bajsa utan att ramla och att kissa utan blod. Hur att ha päls, kliande tassar och återkommande öroninflammationer är en minor i sammanhanget (kommer tyvärr ofta med ras och hårlag).

Sammantaget ser det rätt illa ut. Men ser en de två små gamla veterandamerna så ser de rätt så fräscha ut. Och knallar väl på som det anstår flerbarnsmödrar på 12 år. Men det kostar tid, pengar och energi att hålla dem där. Non-stop dygnet runt sen 12 månader tillbaka. Har i ett svagt ögonblick funderat på att gå ner i arbetstid för att kunna vara hemma och vaka över dem.

Hur sätter en ned foten (inför sig själv)?

Jag har tagit bort flertalet djur genom åren av olika skäl, och är av åsikten att en död katt lider aldrig. Är ärrad av att ha låtit beslutet vänta aningen för länge i ett av fallen (kanske inte påtagligt tydligt enligt andra, men jag inser ju efteråt att jag skulle tagit mitt ansvar något tidigare). Samtidigt som det nu känns som att beslutet nu tas av min egen bekvämlighet och ekonomi. Uppriktigt rädd att ifrågasättas på klinik om att jag vill avbryta utredningarna och stoppa operationen för att istället låta dem somna in. Tillsammans, som de har levt hela sitt liv bortsett från de 10 månader äldre den äldsta är. Låta dem slippa operationer, narkos, rehab och konvalescens. Undersökningar, behandligar och läkemedelskorrigeringar. Och ständiga kontroller av mig som försöker avgöra vad som har effekt av vad och när.

Jag är helt trasig i själen av det här. Trasig i bankboken trots försäkringar. Helt utmattad av att hålla på och hålla på, inte trött på själva sysslorna och uppoffringen utan på den eviga jakten efter att de ska få leva sitt bästa liv. Eller iallafall vara mätta, sams och smärtfria. Idag tror jag inte ens jag kan vara säker på att jag kan lindra smärtan. Och det sliter hjärtat i bitar att ständigt undra.

Jag har redan tagit beslutet, det är ju så självklart så det finns inte. Och min fulla rätt som kattägare att vara så myndig. Jag söker nog mer en rättfärdigan. Har tyvärr haft ynnesten tidigare att slutliga förloppet har har varit hastigt och avlivningen i skedet akut och oundvikligt - nu brottas jag med samvetet om att ingen av oss orkar mer: är det verkligen en saklig grund för beslutet när det rent hypotetiskt finns massvis mer att göra? (JA, det är det.)

 

[KesoNeso]

Så som jag tolkar det du skriver så hade jag inte tvekat en sekund, utan tagit bort dem utan dåligt samvete.
Och jag har svårt att tänka mig att en veterinär skulle invända, har aldrig upplevt det själv iaf och då har jag avlivat för ”mindre” saker än det du beskriver.

Men ja, givetvis ändå ett jobbigt beslut

 

[Ullmerkott]

Att låta en skruttig gammal katt med flera problem få vandra vidare innan det blir ännu sämre är aldrig någonsin fel. Det ska vara roligt och trivsamt att vara katt. Det är jag övertygad om att din veterinär håller med om om du tar upp det.

 

[DarkInNight]

Vill bara säga att jag tycker du tänker rätt och att jag beklagar att du behöver ta de här besluten

 

[athena_arabians]

Den sista tjänsten vi gör för våra djur är den svåraste @Murphy... men det är dags för dina damer att få komma dit det inte finns några krämpor eller mediciner

Men vidrigt för oss som blir kvar är det.

 

[Kilauea]

Hur rätt det än ofta är, så gör det ofta jävligt ont. Sorgen är kärlekens pris.
Och att bestämma över nåns liv och död kan kännas....tungt. Även om det är rätt.

 

[Murphy]

Nu är alla tider för hösten avbokade, ett sista besök på hemmakliniken återstår.
En instans av 5 de två olycksvoglarna har varit hos, och en av 3 de är kända på first name basis.
Samma datum som den lilla kattens operation skulle varit - jag var ju ändå inte säker på att få med den katten hem igen.

Helt absurdt att två katter som travar* omkring på parketten** snart kommer vara representerade av urna*** nr. 7 samt nr. 8 på hyllan under tavlan av Liten Gul Ponnys engelska pappa.



* den som är halt på alla fyra (artros + spondylos) rör sig ändå rätt symmetriskt på maxdos metacam

** trots senioranpassning med trappor, pallar och rejält med smärtlindring är det en skrämmande markbunden cornish

*** mitt helt fruktansvärt samvetstyngda jag funderar på om det känns bättre om urnan de ska vila i för alltid är huggen ur guld och beströdd med kristaller... är det ändå inte rimligt för en champion?


Svävar fortfarande i någon slags förvirrad ovisshet kring om katterna verkligen är jättesjuka, eller bara har krämpor, som enligt evidens kan hanteras med god etik och prognos. Är de gamla, eller är det mest formalia kring att ställa i veteranklass som inträffat? Är jag precis kass på att ta hand om katter, eller är jag synnerligen dedikerad och ganska duktig på det jag gör..?
Kanske lite grann av allt på samma gång.

//MVH, den som i vanliga fall brukar vara det vettiga, kloka stödet till andra sentimentala, hemmablinda djurägare som mot allt förnuft vill "ge den en sommar till" eftersom "finns det liv finns det hopp!"...

 

[Mia_R]

Nu är alla tider för hösten avbokade, ett sista besök på hemmakliniken återstår.
En instans av 5 de två olycksvoglarna har varit hos, och en av 3 de är kända på first name basis.
Samma datum som den lilla kattens operation skulle varit - jag var ju ändå inte säker på att få med den katten hem igen.

Helt absurdt att två katter som travar* omkring på parketten** snart kommer vara representerade av urna*** nr. 7 samt nr. 8 på hyllan under tavlan av Liten Gul Ponnys engelska pappa.



* den som är halt på alla fyra (artros + spondylos) rör sig ändå rätt symmetriskt på maxdos metacam

** trots senioranpassning med trappor, pallar och rejält med smärtlindring är det en skrämmande markbunden cornish

*** mitt helt fruktansvärt samvetstyngda jag funderar på om det känns bättre om urnan de ska vila i för alltid är huggen ur guld och beströdd med kristaller... är det ändå inte rimligt för en champion?


Svävar fortfarande i någon slags förvirrad ovisshet kring om katterna verkligen är jättesjuka, eller bara har krämpor, som enligt evidens kan hanteras med god etik och prognos. Är de gamla, eller är det mest formalia kring att ställa i veteranklass som inträffat? Är jag precis kass på att ta hand om katter, eller är jag synnerligen dedikerad och ganska duktig på det jag gör..?
Kanske lite grann av allt på samma gång.

//MVH, den som i vanliga fall brukar vara det vettiga, kloka stödet till andra sentimentala, hemmablinda djurägare som mot allt förnuft vill "ge den en sommar till" eftersom "finns det liv finns det hopp!"...

Du har gjort ett helt riktigt beslut som låter dem följas åt på sin sista resa. Sorgen kommer du ha kvar men jag tror att trots saknaden kommer du även känna en liten lättnad när det är över.

 

[athena_arabians]

Nu är alla tider för hösten avbokade, ett sista besök på hemmakliniken återstår.
En instans av 5 de två olycksvoglarna har varit hos, och en av 3 de är kända på first name basis.
Samma datum som den lilla kattens operation skulle varit - jag var ju ändå inte säker på att få med den katten hem igen.

Helt absurdt att två katter som travar* omkring på parketten** snart kommer vara representerade av urna*** nr. 7 samt nr. 8 på hyllan under tavlan av Liten Gul Ponnys engelska pappa.



* den som är halt på alla fyra (artros + spondylos) rör sig ändå rätt symmetriskt på maxdos metacam

** trots senioranpassning med trappor, pallar och rejält med smärtlindring är det en skrämmande markbunden cornish

*** mitt helt fruktansvärt samvetstyngda jag funderar på om det känns bättre om urnan de ska vila i för alltid är huggen ur guld och beströdd med kristaller... är det ändå inte rimligt för en champion?


Svävar fortfarande i någon slags förvirrad ovisshet kring om katterna verkligen är jättesjuka, eller bara har krämpor, som enligt evidens kan hanteras med god etik och prognos. Är de gamla, eller är det mest formalia kring att ställa i veteranklass som inträffat? Är jag precis kass på att ta hand om katter, eller är jag synnerligen dedikerad och ganska duktig på det jag gör..?
Kanske lite grann av allt på samma gång.

//MVH, den som i vanliga fall brukar vara det vettiga, kloka stödet till andra sentimentala, hemmablinda djurägare som mot allt förnuft vill "ge den en sommar till" eftersom "finns det liv finns det hopp!"...

Min sista helg med Missia var totalt vidrig... men det var ingen tvekan att det var dags och det var ändå någonstans skönt att det inte blev akut utan att jag faktiskt kunde ta farväl under den där helgen (Tassa var akut, jag trodde jag skulle få med henne hem men åkte hem med en tom bur). När jag och Missia åkte in till veterinären låg hon helt lugn i buren som hon aldrig gjorde i vanliga fall, hon hatade verkligen att åka bil. Jag väljer att tro på att hon litade på att matte skulle fixa det här, att hon inte skulle må dåligt längre. Nu får jag en hälsning från henne varje år när rosen jag planterat på hennes grav blommar

Se till att ha det mysigt med damerna den sista tiden och var trygg i att du tagit det beslut som är bäst för dina älskade katter.

(och ja, jag grinar när jag skriver det här... både för de som saknas mig och för din skull)

 

[MJLee]

@Murphy Det är rätt och det vet du redan. Men det gör så fruktansvärt ont när det är dags. Att släppa taget och låta de få vila där det inte finns någon smärta eller ålderdom utan de kan klättra runt utan att benen gör ont.

Katter är otroligt härdiga vad gäller smärta men det räcker nu. Jag gråter också vid minnet av min älskade Nikita. Men jag vet att det var rätt beslut. Det kommer göra ont länge, men det kommer också en tid när du kan le genom tårarna och komma ihåg alla ljusa stunder. Innan dess, tvingas man till den där fruktansvärt svarta ångesten och att det skär i hjärtat och själen. Men, DU GÖR RÄTT att ge dem en sista gåva. Tills du åker in, gosa varje stund du kan, ta bilder, och gläd dig åt att de stannade så länge hos dig.

 

[Murphy]

Den sista tjänsten vi gör för våra djur är den svåraste @Murphy... men det är dags för dina damer att få komma dit det inte finns några krämpor eller mediciner

Men vidrigt för oss som blir kvar är det.

Jag läste det där fram och tillbaka flera gånger innan jag ens förmådde mig att ringa kliniken imorse... De här är ju aldrig kallade "katterna" utan de heter verkligen Damerna i allas mun. Möjligtvis mamsellerna. Jag hör bara Kinna Boman i Fröken Frimans Krig, när hon i egenskap av ekonomiansvarig ska förkunna de ekonomiska tillgångarna för den nystartade Konsumtionsföreningen Svenska Hem:

- Mina Damer och Damer..!

 

[Murphy]

Du har gjort ett helt riktigt beslut som låter dem följas åt på sin sista resa. Sorgen kommer du ha kvar men jag tror att trots saknaden kommer du även känna en liten lättnad när det är över.

Den förbjudna lättnaden...
Fyfan va bitterljuvt.

 

[Murphy]

Min sista helg med Missia var totalt vidrig... men det var ingen tvekan att det var dags och det var ändå någonstans skönt att det inte blev akut utan att jag faktiskt kunde ta farväl under den där helgen (Tassa var akut, jag trodde jag skulle få med henne hem men åkte hem med en tom bur). När jag och Missia åkte in till veterinären låg hon helt lugn i buren som hon aldrig gjorde i vanliga fall, hon hatade verkligen att åka bil. Jag väljer att tro på att hon litade på att matte skulle fixa det här, att hon inte skulle må dåligt längre. Nu får jag en hälsning från henne varje år när rosen jag planterat på hennes grav blommar

Se till att ha det mysigt med damerna den sista tiden och var trygg i att du tagit det beslut som är bäst för dina älskade katter.

(och ja, jag grinar när jag skriver det här... både för de som saknas mig och för din skull)

Det är sällan (för att inte säga aldrig?) en kan säga det, men här tror jag fan jag kan det: JAG VET HUR DET KÄNNS. Och tårarna rinner. Huskatten som gick bort akut i multiorgansvikt 2019 hade en liknande lugn resa. Han visste nog. Eller egentligen orkade han nog bara inte längre. Men det var lugnt, han kom frivilligt ur buren, och var lugnare än i hela livet fram till, och efter sprutan. Hoppas vi också kan få en lugn resa.

Jag vill aldrig mer ha den här katten med på klinik; när under Covid matte inte fick följa med på lungröntgen när astman konstaterades. Otrygg misse. Den här gången LOVAR jag att hålla handen hela vägen. Tummis.

 

[Murphy]

@Murphy Det är rätt och det vet du redan. Men det gör så fruktansvärt ont när det är dags. Att släppa taget och låta de få vila där det inte finns någon smärta eller ålderdom utan de kan klättra runt utan att benen gör ont.

Katter är otroligt härdiga vad gäller smärta men det räcker nu. Jag gråter också vid minnet av min älskade Nikita. Men jag vet att det var rätt beslut. Det kommer göra ont länge, men det kommer också en tid när du kan le genom tårarna och komma ihåg alla ljusa stunder. Innan dess, tvingas man till den där fruktansvärt svarta ångesten och att det skär i hjärtat och själen. Men, DU GÖR RÄTT att ge dem en sista gåva. Tills du åker in, gosa varje stund du kan, ta bilder, och gläd dig åt att de stannade så länge hos dig.

It's not my first rodeo... Men en vänjer sig aldrig vid att ta bort djur. Det blir inte lättare. Alls.

Det är smärtmaskeringen som plågar mig så svårt! Spiggson hade en 2,5 x 2 cm stor abscess i käken pga komplikationer efter TR-Op under nyår - fungerade helt som vanligt. Som käkkirurgpatient själv hissnar det så jag nästan kräks när jag tänker på hur ont det måste gjort hela tiden innan kliniken öppnade igen efter helgerna (nej, akutklinikerna kunde inte ta emot pga veterinärkris och jag har alltid metacam hemma).

Tack vare att min veterinär och jag har semester samtidigt har vi en vecka innan det är dags att bara kattgosa.
Mediciner, mat och mys!

 

[Murphy]

Heads up!

Det här kommer bli en liten tråd av ömkan och ältade. Jag brukar vanligtvis vara konstruktiv, intellektuell och rolig.
Men nu: låt en kvinna älta.

 

[Malibu_Stacy]

Att avliva två älskade katter.
När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av elände bara växer (och kommer fortsätta växa). Multisjuka i flera - små och stora - diagnoser där alla rör på sig åt det sämre i maklig takt. Ganska mycket läkemedel och kostbehandling. Handmatning när det krävs.Tidvis osämja när smärtlindringen inte är korrigerad. Läkemedelsadministration upp till 8ggr/dag på två individer (började känna igen vibbarna från arbete som SSK på vårdavdelning). Bägge katterna väntar på fler operationer (varav en stor, där enbart hälften kunde bli gjord i våras) och utredningar i höst. Läget rör hur att andas, hur att äta, hur att stå upp, och faktiskt; hur att bajsa utan att ramla och att kissa utan blod. Hur att ha päls, kliande tassar och återkommande öroninflammationer är en minor i sammanhanget (kommer tyvärr ofta med ras och hårlag).

Sammantaget ser det rätt illa ut. Men ser en de två små gamla veterandamerna så ser de rätt så fräscha ut. Och knallar väl på som det anstår flerbarnsmödrar på 12 år. Men det kostar tid, pengar och energi att hålla dem där. Non-stop dygnet runt sen 12 månader tillbaka. Har i ett svagt ögonblick funderat på att gå ner i arbetstid för att kunna vara hemma och vaka över dem.

Hur sätter en ned foten (inför sig själv)?

Jag har tagit bort flertalet djur genom åren av olika skäl, och är av åsikten att en död katt lider aldrig. Är ärrad av att ha låtit beslutet vänta aningen för länge i ett av fallen (kanske inte påtagligt tydligt enligt andra, men jag inser ju efteråt att jag skulle tagit mitt ansvar något tidigare). Samtidigt som det nu känns som att beslutet nu tas av min egen bekvämlighet och ekonomi. Uppriktigt rädd att ifrågasättas på klinik om att jag vill avbryta utredningarna och stoppa operationen för att istället låta dem somna in. Tillsammans, som de har levt hela sitt liv bortsett från de 10 månader äldre den äldsta är. Låta dem slippa operationer, narkos, rehab och konvalescens. Undersökningar, behandligar och läkemedelskorrigeringar. Och ständiga kontroller av mig som försöker avgöra vad som har effekt av vad och när.

Jag är helt trasig i själen av det här. Trasig i bankboken trots försäkringar. Helt utmattad av att hålla på och hålla på, inte trött på själva sysslorna och uppoffringen utan på den eviga jakten efter att de ska få leva sitt bästa liv. Eller iallafall vara mätta, sams och smärtfria. Idag tror jag inte ens jag kan vara säker på att jag kan lindra smärtan. Och det sliter hjärtat i bitar att ständigt undra.

Jag har redan tagit beslutet, det är ju så självklart så det finns inte. Och min fulla rätt som kattägare att vara så myndig. Jag söker nog mer en rättfärdigan. Har tyvärr haft ynnesten tidigare att slutliga förloppet har har varit hastigt och avlivningen i skedet akut och oundvikligt - nu brottas jag med samvetet om att ingen av oss orkar mer: är det verkligen en saklig grund för beslutet när det rent hypotetiskt finns massvis mer att göra? (JA, det är det.)

Ingen veterinär kommer att ifrågasätta dig och ditt beslut

 

[athena_arabians]

Heads up!

Det här kommer bli en liten tråd av ömkan och ältade. Jag brukar vanligtvis vara konstruktiv, intellektuell och rolig.
Men nu: låt en kvinna älta.

Älta på du De små pälsklingarna lämnar gigantiska tassavtryck i våra hjärtan

 

[Murphy]

Ingen veterinär kommer att ifrågasätta dig och ditt beslut

Det hände inte heller. Varken personal i mottagningstelefonen eller någon av våra veterinärer. Och liberal läkemedelsordination hela vägen fram.

Enligt Hipokrates ed:
Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid tösta.
så tar vi fasta på de två sista. Väljer bort nummer två, för att inte åsamka nummer ett.

 

[Murphy]

I våras var jag glad att vi kunde minska läkemedlen ner till det här (det läckraste var att få sätta ut Givix). Har väl sedan dess fått lägga till dialon kutant (r/t galopperande malassezia) och skruvat lite på kostbehandlingen, men hoppas nu att vi kan stanna vid den här sortens pyssel de veckor som återstår.

Fick grönt för att köra på och öka dosen efter behag (eg. "behov") på metacam och prednisolon, för "nu är det ju ingen idé att utreda längre". Nä, just det. Så nu ska farbror Melker se till att Plups kan andas och kanske få än mer aptit att motiveras att äta med den sargade käken (den käken som inte kommer opereras planenligt pga varken misse eller matte pallar't).
Och Spiggs kanske inte bara kan sitta bekvämt på lådan utan till och med kan få lite klipp i de långa benen innan mållinjen!

 

[Murphy]

Suspekt inköpslista:

- Färsk ananas
- Portionsbröd
- Metacam (OBS! 30 ml)
- T. Prednisolon 2,5 mg
- Urnor, 2 st

Medmänskligt möte på apoteket:
"Jag ser att du har flertalet recept på metacam, ska jag ta det äldsta på rätt dosering?"

- Eh, nej... det spelar ingen roll, de lever bara några veckor till.

""

-

""

-

" jag har också två katter..."

/insert kort, kärnfullt samtal om livet, döden, samvete, religion, älskade husdjur, universum och allting /