Tora
Trådstartare
Vi är sju familjer som bor på en gård (inget kollektiv alltså utan alla familjer har varsin lägenhet). Klockan var ungefär halv två på natten när det knackar på min dörr. Det är ena grannen som säger ”Du måste komma ut fölningen går snett”.
Jag slänger på mig ytterkläder och rusar ut i stallet. Där möts jag av att hästens ägare står vid hästens rumpa och blåser in luft i hästens slida (såg ut så när jag kom ner). Efter de första förvirrande sekunderna så förstår jag att hon står och blåser in luft i fölis näsborrar. Mulen på fölet sticker ut från stoet precis så långt så att näsborrarna syns.
Vi får snabbt konstaterat att fölis ligger fel med huvudet framåt och båda frambenen bakåt istället för framåt.
Vi försöker putta in fölet och dra fram frambenen utan framgång. Aldrig har väntan på veterinären känns så lång. Då åkte vet ändå bara från Mölndal till Kungsbacka (ca 2 mil). Det har nu gått ca 30 minuter sen fölningen startade. Efter ytterligare lite väntan (som kändes som en evighet) så dyker veterinären upp.
Hon ger hästen ryggmärgsbedövning så att krystvärkarna upphör. Sedan börjar hon också att försöka putta in fölet för att försöka kunna få fram frambenen. Hon sliter i över en halvtimme utan framgång. Ringer till Helsingborgs Djursjukhus för att få lite tipps och idéer om vad hon skall göra.
Redan när vet var på väg i bilen så förberedde hon oss på att fölet var förlorat och att det som gällde var att försöka rädda stoet. Ägaren till stoet fortsätter dock att blåsa luft i fölis näsborrar då och då.
När ytterligare en halvtimma passerat så börjar den stackars veterinären se helt slut ut (sammanlagt så har fölningen nu tagit två timmar). Även vi andra som håller hästens huvud och svans börjar bli medtagna. Den enda som ser något så när okej ut är faktiskt stoet.
Allt känns hopplöst när jag plötsligt får en ide att åka ut och se om hon som har en seminstation möjligtvis kan hjälpa oss. Slänger mig in i bilen och kör bort till henne (bor bara två minuter med bil från oss). Mitt i natten så knackar jag på och väcker två stackars människor som av naturliga skäl ser helt yrvakna ut. Det tar dock bara några sekunder så sitter seminstationsägaren i min bil och vi är på väg till stallet.
Med nya krafter så försöker stationsägaren och veterinären att gemensamt putta bak fölet och få fram frambenen. Problemet är bara att stoet nu står och sparkar och de har svårt att hinna få tag i benen och få på en snara runt dom.
Jag kläcker då iden att vi kan ju prova att bremsa henne (fattar inte varför jag inte tänkte på det med en gång). Bremsen fungerar (tack du underbara människa som uppfann bremsen) och vet och stationsägare kan fortsätta arbetet.
När fölningen har pågått i över tre timmar så får de äntligen på snaror på båda frambenen. Äntligen tänker vi. Nu skall vi få ut fölis och rädda stoet. Men så enkelt skall det inte bli visar det sig. Fölis sitter fast som ett skruvstäd inne i stoet. Vet och stationägaren får trycka tillbaka fölis lite för att få loss huvudet och veterinären får pumpa in gel och vatten i stoet.
Efter ytterligare en halvtimma så hörs det plötsligt ett plopp och fölet kommer ut på två sekunder. Det tog alltså över tre och en halv timma innan fölet kom ut. Stoet har varit helt underbart och kämpat på som jag vet inte vad. Dock var hon ganska så medtagen den sista kvarten.
På golvet i boxen ligger nu ett litet vacker hingstföl. Den har lite vitt på benen och ett hjärtformat vackert vitt tecken i pannan. Liten långbent sak som ligger där helt stilla och ANDAS! Efter en så lång och svår fölning så lever den lille rackaren. Vilket mirakel! Efter lite om och men så försöker den att resa sig också.
Så nu sitter vi här och håller tummarna att den skall överleva. Den andas själv och har fått lite råmjölk som vi har mjölkat ur stoet. Med jämna mellanrum så försöker den resa sig. Den är inte lika pigg som en ”vanlig” fölunge men nog är det en kämpe alltid.
Alla tummar som finns hålls hårt för att stoet och fölet skall klara sig. Det finns ju alltid stor risk för komplikationer efter en så pass lång fölning.
Hade inte ägaren fortsatt att blåsa i fölis näsborrar så hade den säkert dött. Hade inte veterinären varit så envis så hade säkert både fölis och sto dött. Hade vi inte fått hjälp från en till erfaren ”fölmänniska” så hadesäkert fölis dött. Hade inte en underbar person uppfunnit bremsen så hade fölis säkert dött. Nu har den i alla fall en chans.
Tack så mycket du underbara distriktsveterinär som gjorde ett så underbart jobb. Din envishet och ”Det skall för fan gå ” är sällan skådad. Även din omtanke om stoet var helt fantastiskt.
Tack så mycket underbara seminstationsägare som på bara ett ögonblick ställer upp för helt okända människor som knackar på mitt i natten. Utan din kunskap och erfarenhet så hade det inte gått. Ingen av oss hade kunnat hjälpa veterinären som du gjorde.
Återkommer om ett tag med om hur det har gått. Så snälla ni alla där ute håll tummarna för både fölis och sto.
Mvh
Tora
Jag slänger på mig ytterkläder och rusar ut i stallet. Där möts jag av att hästens ägare står vid hästens rumpa och blåser in luft i hästens slida (såg ut så när jag kom ner). Efter de första förvirrande sekunderna så förstår jag att hon står och blåser in luft i fölis näsborrar. Mulen på fölet sticker ut från stoet precis så långt så att näsborrarna syns.
Vi får snabbt konstaterat att fölis ligger fel med huvudet framåt och båda frambenen bakåt istället för framåt.
Vi försöker putta in fölet och dra fram frambenen utan framgång. Aldrig har väntan på veterinären känns så lång. Då åkte vet ändå bara från Mölndal till Kungsbacka (ca 2 mil). Det har nu gått ca 30 minuter sen fölningen startade. Efter ytterligare lite väntan (som kändes som en evighet) så dyker veterinären upp.
Hon ger hästen ryggmärgsbedövning så att krystvärkarna upphör. Sedan börjar hon också att försöka putta in fölet för att försöka kunna få fram frambenen. Hon sliter i över en halvtimme utan framgång. Ringer till Helsingborgs Djursjukhus för att få lite tipps och idéer om vad hon skall göra.
Redan när vet var på väg i bilen så förberedde hon oss på att fölet var förlorat och att det som gällde var att försöka rädda stoet. Ägaren till stoet fortsätter dock att blåsa luft i fölis näsborrar då och då.
När ytterligare en halvtimma passerat så börjar den stackars veterinären se helt slut ut (sammanlagt så har fölningen nu tagit två timmar). Även vi andra som håller hästens huvud och svans börjar bli medtagna. Den enda som ser något så när okej ut är faktiskt stoet.
Allt känns hopplöst när jag plötsligt får en ide att åka ut och se om hon som har en seminstation möjligtvis kan hjälpa oss. Slänger mig in i bilen och kör bort till henne (bor bara två minuter med bil från oss). Mitt i natten så knackar jag på och väcker två stackars människor som av naturliga skäl ser helt yrvakna ut. Det tar dock bara några sekunder så sitter seminstationsägaren i min bil och vi är på väg till stallet.
Med nya krafter så försöker stationsägaren och veterinären att gemensamt putta bak fölet och få fram frambenen. Problemet är bara att stoet nu står och sparkar och de har svårt att hinna få tag i benen och få på en snara runt dom.
Jag kläcker då iden att vi kan ju prova att bremsa henne (fattar inte varför jag inte tänkte på det med en gång). Bremsen fungerar (tack du underbara människa som uppfann bremsen) och vet och stationsägare kan fortsätta arbetet.
När fölningen har pågått i över tre timmar så får de äntligen på snaror på båda frambenen. Äntligen tänker vi. Nu skall vi få ut fölis och rädda stoet. Men så enkelt skall det inte bli visar det sig. Fölis sitter fast som ett skruvstäd inne i stoet. Vet och stationägaren får trycka tillbaka fölis lite för att få loss huvudet och veterinären får pumpa in gel och vatten i stoet.
Efter ytterligare en halvtimma så hörs det plötsligt ett plopp och fölet kommer ut på två sekunder. Det tog alltså över tre och en halv timma innan fölet kom ut. Stoet har varit helt underbart och kämpat på som jag vet inte vad. Dock var hon ganska så medtagen den sista kvarten.
På golvet i boxen ligger nu ett litet vacker hingstföl. Den har lite vitt på benen och ett hjärtformat vackert vitt tecken i pannan. Liten långbent sak som ligger där helt stilla och ANDAS! Efter en så lång och svår fölning så lever den lille rackaren. Vilket mirakel! Efter lite om och men så försöker den att resa sig också.
Så nu sitter vi här och håller tummarna att den skall överleva. Den andas själv och har fått lite råmjölk som vi har mjölkat ur stoet. Med jämna mellanrum så försöker den resa sig. Den är inte lika pigg som en ”vanlig” fölunge men nog är det en kämpe alltid.
Alla tummar som finns hålls hårt för att stoet och fölet skall klara sig. Det finns ju alltid stor risk för komplikationer efter en så pass lång fölning.
Hade inte ägaren fortsatt att blåsa i fölis näsborrar så hade den säkert dött. Hade inte veterinären varit så envis så hade säkert både fölis och sto dött. Hade vi inte fått hjälp från en till erfaren ”fölmänniska” så hadesäkert fölis dött. Hade inte en underbar person uppfunnit bremsen så hade fölis säkert dött. Nu har den i alla fall en chans.
Tack så mycket du underbara distriktsveterinär som gjorde ett så underbart jobb. Din envishet och ”Det skall för fan gå ” är sällan skådad. Även din omtanke om stoet var helt fantastiskt.
Tack så mycket underbara seminstationsägare som på bara ett ögonblick ställer upp för helt okända människor som knackar på mitt i natten. Utan din kunskap och erfarenhet så hade det inte gått. Ingen av oss hade kunnat hjälpa veterinären som du gjorde.
Återkommer om ett tag med om hur det har gått. Så snälla ni alla där ute håll tummarna för både fölis och sto.
Mvh
Tora
! 
