När du är låg

[Stergo]

Sover är oftas lösningen, blir ofta låg när jag har slarvat med sömnen under en längre tid, eller försöker träffa en kompis om det är det sociala jag eftersatt. Annars så är lösningen såhär års ofta ett bad med badsalt eller badolja i, ett glas bra vin och en bok.

 

[Milosari]

Psykologen jag hade sa att han inte ville fortsätta med mig för att "du vill inte ha hjälp". Baserat på att jag var lösningsorienterad och inte ville sätta mig och "känna ångesten". Kuratorn innan dess som jag pratade med i samband med när jag fick en häst jag sålt reklamerad sa att jag nog faktiskt fick sätta mig ner och fundera över min skuld i den affären.

Efter dessa två upplevelser känner jag bara att allt ändå är mitt fel att jag mår som jag gör. Så nästa psykolog/kurator kommer bara bekräfta alka fel jag gör. Orkar inte det.

Jag vet att jag är självdestruktiv i synnerhet för stunden så överhandlar jag för att jag TROR att saker (ekonomin) magiskt ska bli bättre. Istället för att komma ikapp gräver jag mig djupare. Det är orimligt att köpa en hund när en skatteskuld ska betalas, det är orimligt att ha två hästar när de kostar mer än vad jag får ut av fk. Allt är orimligt.

Det är så enkelt att rationellt se vad som borde göras osv för att jag skulle leva "ett bättre liv". Men utan hästarna skulle jag aldrig ta mig ur sängen. Utan hunden skulle allt kännas ännu mer meningslöst. För saken är att utan att dessa djur vill jag inte finnas.

Jag fixade inte heller att se sanningen i vitögat/ta tjuren vid hornen när jag var sjuk i depression. Det hör liksom till sjukdomens natur att ha svårt med små problem, att hantera stora problem är ju kämpigt även för friska. En deprimerad hjärna kan förvisso ha förmåga till insikter om vad som är ohållbart, men det är på intet sätt samma som att hjärnan kan hitta en väg ur kaoset.

Så nej det är inte alls ditt fel, det är sjukdomens. Min lösning när jag var sjuk var att jag åt läkemedel mot min sjukdom och när det var riktigt illa blev jag inlagd. Jag fick god hjälp av en psykolog som sa några fraser jag behövde höra, men henne träffade jag när jag var ur det värsta. I den djupa depressionen var jag inte alls mottaglig. Jag har fortfarande minnesluckor på flera månader från den tiden.

 

[the_connemara]

Min första psykolog sa till mig att det var inte jag som var inaktiv när min kropp stängde ner utan jag hade för mycket inplanerat. Jag fattade aldrig hur hon menade, jag behövde ju sköta om min häst, jobba och laga mat. Det mesta annat inkl att faktiskt rida/promenera med min häst hade jag redan skalat bort.

Nästa psykolog sa samma sak fast på ett annat sätt. När jag upplevde att mitt inre motstånd mot att göra något (om det ens bara vara att gå på toa) hindrade mig i flera timmar så var det helt enkelt för att min energi var slut. Oavsett vad jag trodde eller tyckte att jag hade gjort eller inte gjort så var det min kropp sätt att säga stopp, det var inte bara min autism och låsningarna den verkar bidra med. Jag förstod den psykologen bättre i annat men trodde inte riktigt på förklaringen men gick med på att släppa på det och bara låta bli att göra något om jag inte "kunde motivera mig" och så jobbade vi på annat.

Nu (efter ytterligare en psykolog, en arbetsterapeut och en magisk fysioterapeut inom basal kroppskännedom, samt sjukliga pengar på en kiro och en massör) är jag fan utskriven från vårdinsatserna och jag MINNS inte senaste dagen jag låg helt apatisk med ångest timme ut och timme in, eller ens bara flera timmar. Det var ju standard flera dagar i veckan annars att jag bara var helt inkapabel att göra något alls.

Nu får jag faktiskt ge dem rätt, även den psykologen jag inte förstod eller kom vidare via alls. Även om hen hade rätt så hade ju inte bara det hjälpt dock, inte alls, jag gav det ändå en god tid eftersom det var min första kontakt med vården och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Numera kan jag alltså använda mig av strategierna vi tagit fram när jag känner mig just lite låg. För mig innebär det i värsta fall att lyssna på ljudbok (jag ser alltid till att ha ett gäng nedladdade så jag inte behöver börja leta). I vanliga fall att beta av nya avsnitt på poddarna jag följer och göra något praktiskt (oftast fixa mat eftersom jag alltid antingen jobbar, är i stallet, eller behöver fixa käk och sova).

Stör eller stressar mig något i ekonomin eller planeringen (typ jag måste boka om det där kirobesöket, är den räkningen betalad, när har den butiken öppet) så antingen skriver jag ner det direkt eller så fixar jag det direkt, för jag har accepterat att jag har alldeles för svårt för att fokusera på något annat annars. Det får ta lite tid, jag får bli lite sen.

Jag lägger också ofta mycket tid på att strukturera och planera, främst mat, tid och ekonomi. För jag har accepterat att har jag inte en översikt på de bitarna så lägger det sig som ett tungt, grått ångest- och stresstäcke över precis ALLT. Och det finns extremt sällan energi över till att stå ut med det.

Utifrån sett från min sida så gör du så otroligt mycket, var rädd om dig Jag har inte haft en delaktig stallkompis till stallets totalt två hästar sedan i maj. Antalet gånger jag haft tid och energi över till att göra något med min häst sedan dess kan räknas på max en hand per månad tyvärr tex

Obs för att förtydliga. Jag har alltså inte varit sjukskriven och ej heller deprimerad eller dyl. Blev utredd och fick autismdiagnos i vuxen ålder i samband med att jag kom till vården då jag sökte för stress.