Bukefalos 25 år

När ens intresse är ens identitet men man vill sluta?

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre 😭 Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra 😭😭😭

Min älskade Trubbel på bilden

7C26E9BB-436E-4387-BBB9-9FFF318417B5.jpeg
 

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre 😭 Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra 😭😭😭

Min älskade Trubbel på bilden

Visa bifogad fil 58215
Jag hade häst i 38 år så det var inte helt enkelt att sluta.
Jag funderade ganska länge innan jag sålde den häst jag hade till sist.
Jag hade också liknande funderingar som det du har.
Vem är jag utan häst?
Nu hade jag ytterligare ett intresse så det fick min fullständiga uppmärksamhet.
Jag har inte ångrat mig.
 

Lyan

Trådstartare
Jag hade häst i 38 år så det var inte helt enkelt att sluta.
Jag funderade ganska länge innan jag sålde den häst jag hade till sist.
Jag hade också liknande funderingar som det du har.
Vem är jag utan häst?
Nu hade jag ytterligare ett intresse så det fick min fullständiga uppmärksamhet.
Jag har inte ångrat mig.
Flera av mina marsvin går inte att sälja och av de andra vill jag bara sälja en och då känns det inte lönt att sälja någon alls.
Jag har ju hundarna också men jag har aldrig haft så mycket hundrelaterade grejer i vardagen som med marsvinen så hundar är inte min identitet på samma sätt.
Jag har haft samma. Vem är jag utan häst?
Det var en identitetskris.
Jag är nöjd dock. Det var rätt val. Och någon annan gång i livet kanske jag gör ett annat val.
Identitetskris är det verkligen! Nu kan jag inte sälja flera av marsvinen av olika anledningar och jag klarar inte att avliva dem så det blir ju ingen plötslig förändring, men bara att tänka tanken ger kris
Förstår känslan. Men låt aldrig den du har varit hålla dig tillbaks från den du kan bli :heart Vi har alla rätt att växa och förändra oss under livets gång.
Men jag vill inte förändra mig, men jag vill heller inte ha marsvin... Jag hoppas att intresset ska komma tillbaka men just nu känns det inte så 😞
 
Om nu inte omplacering är ett alternativ, ha kvar marsvinen du har tills de självdör eller måste avlivas av ålder/andra krämpor och låt bli att skaffa nya sedan? Livet tuffar på och man förändras, det är fullt naturligt. Jag hade som flera andra i tråden en kris när jag la ner hästeriet eftersom jag alltid varit en hästnörd, men jag kom över det med tiden också. Klart att jag saknar det roliga med hästar ibland men jag minns också allt det jobbiga, och så blir det tydligt varför jag la av.

Du kanske kan gå någon kurs och pröva på någon hundsport och se om det är något du fastnar för? Eller öka tiden du lägger ner på något annat intresse? Vad gillar du att göra som du inte haft tid eller ork med för att marsvinen har tagit så mycket i anspråk?
 
Jag känner igen mig. Har en drös med djur och har beslutat mig för att inte skaffa nya. Vill absolut inte göra mig av med någon, utan det handlar för min del om att bara låta tiden ha sin gång. Inom tio år kommer djurantalet vara betydligt mindre, vilket känns som en lättnad (men kommer ändå vara tufft såklart). Det lämnar plats till andra saker, vad det kommer bli får framtiden utvisa och jag tänker att lite så kommer det nog vara för dig också :heart
 
Du är redan nu väldigt mycket mer än "en person som har marsvin". Det kan vara bra att påminna sig om det. Du nämner här att du också är "nån som har hundar" och utifrån de bilder du lägger upp så verkar du också vara "någon som intresserar sig för kläder/stil". Du är också någon som känner den och den personen, som har de och de relationerna och den historien. Har läst de böckerna, varit på de ställena och känt de känslorna. Listan kan göras milslång av saker du är som inte har med marsvin att göra.

Att släppa ett intresse (eller en relation, för den delen) är smärtsamt och kan vara en sorg. Men det behöver inte, och kommer i längden troligen inte, att förändra vem du är. Marsvinen kommer alltid vara en del av din historia och därmed dig men ditt jag hänger inte på huruvida du är aktiv marsvinsägare eller ej.
 
Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv.
Detta är ju tyvärr baksidan med att ha djur. Alla som har djur vet precis vad du pratar om.

Men är sorgen verkligen så överväldigande att det tar bort det roliga? Eller är det så att du har för många och att det blivit för mycket och överväldigande? Jag har ju kaniner och föder upp, och för mig räcker det med att det blir ett par kaniner färre så känns kaninerna genast mycket roligare för mig. Men det är klart att det är jobb med kaninerna varje dag som jag helst hade sluppit ibland.
 
Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre 😭 Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra 😭😭😭

Min älskade Trubbel på bilden

Visa bifogad fil 58215

Kan du inte låta marsvinshobbyn tas över av en annan hobby? Du har ju hundar väl?
Jag tror att det är ganska vanligt att människor förändras i sina intressen och hobbys, något annat tar över istället. Speciellt i situationer som du beskriver, att marsvinen orsakar dig mer stress och negativa tankar/känslor än positiva. Då känns det som att det ändå är dags att avsluta det kapitlet. Antingen har du kvar de grisar du har nu tills dom inte finns mer, men du kan ju också försöka leta nya hem där de får mer uppmärksamhet och kärlek än du mäktar med just nu? Det är helt okej att göra så och inget som är fel.
Tänk hur många det är bara här inne som slutat med hästar, trots att de kanske haft flera stycken och lagt alla sina pengar och all sin tid på hästarna tidigare.
Andra saker blir viktigare i livet :)
Om du letar hem till någon av dina grisar så letar jag själv efter en äldre hona eller snäll kastrerad hane, då min favoritgris gick bort i somras och jag nu bara har två kvar (hona och kastrerad hane). Vill inte ha någon bebis då jag troligtvis inte kommer fortsätta med marsvin på ett tag när denna generation ”dör ut”. I alla fall blir det en paus så får vi se där efter 😊 Skicka PM om det kan vara aktuellt!
 
Jag tänker att man inte behöver ge upp sin identitet som marsvinsälskare eller hästmänniska eller ryttare bara för att man inte aktivt har marsvin, häst eller rider.

Utan man kan vara marsvinsälskare men utan att just nu ha marsvin, häst människa utan att just nu ha häst och ryttare utan att just nu rida.

Sen om pausen blir 2 månader, 2 år, 20 år eller en livstid vet man inte och det är inte det viktiga.

När jag ofrivilligt blev hästlös tänkte jag samma, vem skulle jag bli osv. Men jag var samma jag, trots att jag inte ersatte hästeriet med annat. Och på en hel del sätt var det skönt vara hästlös.

I och med att du får en naturlig övergång när marsvinen faller ifrån tror jag även det blir lättare.

Och du - även utan gos och umgänge låter det som dina marsvin har ett bra liv och bättre än många andra. Så försök släppa det dåliga samvetet. ♥️
 
Jag tänker att man inte behöver ge upp sin identitet som marsvinsälskare eller hästmänniska eller ryttare bara för att man inte aktivt har marsvin, häst eller rider.

Utan man kan vara marsvinsälskare men utan att just nu ha marsvin, häst människa utan att just nu ha häst och ryttare utan att just nu rida.

Sen om pausen blir 2 månader, 2 år, 20 år eller en livstid vet man inte och det är inte det viktiga.

När jag ofrivilligt blev hästlös tänkte jag samma, vem skulle jag bli osv. Men jag var samma jag, trots att jag inte ersatte hästeriet med annat. Och på en hel del sätt var det skönt vara hästlös.

I och med att du får en naturlig övergång när marsvinen faller ifrån tror jag även det blir lättare.

Och du - även utan gos och umgänge låter det som dina marsvin har ett bra liv och bättre än många andra. Så försök släppa det dåliga samvetet. ♥
Det är vettiga tankar, men jag vet att när jag slutade med hästar och inte red aktivt så räknades jag inte av andra som hästmänniska. Så rädslan kan vara befogad trots allt...
 
Det är vettiga tankar, men jag vet att när jag slutade med hästar och inte red aktivt så räknades jag inte av andra som hästmänniska. Så rädslan kan vara befogad trots allt...

Vad spelar det för roll vad andra räknar dig som? Spelar det någon roll om andra räknar dig som hästmänniska? Trista typer du har stött på som verkar ha kriterier de dömer folk efter...
 

Lyan

Trådstartare
Försöker svara alla så gott det går. Försökte med citat men det blev så rörigt. Inte för att detta blir mondre

Tanken som det ser ut nu är att låta dem bli gamla och dö av efterhand men jag har en född 2019 och tre 2018 så det kommer ju inte att gå så fort. Men om de bara blir färre så kommer det kanske att kännas lättare.
Eventuellt kommer någon att flytta om rätt hem dyker upp men jag tror inte att jag kommer att leta aktivt eller lägga ut dem på annons. Kaaanske mina två hanar, men om jag säljer dem så försvinner min sista chans för att hålla min egen linje vid liv och jag är på tolfte generationen nu så det tar väldigt mycket emot.
Fast det finns en liten chans/risk att Epica är dräktig. Jag var så gott så säker på att hon var steril så jag lånade ut henne till en vän som hade en rexfarbror som blivit ensam. Han i sin tur var extremt ohanig och kurrade inte ens åt henne när de möttes men knappt en vecka innan han gick bort så kurrades det som bara den och Epica har gått upp i vikt och väger nu 1070g vilket hon bara har vägt en gång innan i sitt liv. Så nu är det bara att avvakta och se om det kommer någon bebis eller inte. Om det blir hanar så kommer min vän att ta den/dem, men om det blir honor så får jag se hur det blir. Kanske tar hon dem även om det blir honor eftersom hennes älskling kommer att vara pappan.
Jag har minskat på marsvinen under flera år nu. Gått från 30 till 25 till 20 osv tills jag nu är på nio. Just nu känns fem som ett hanterbart antal. För jag vill inte vara utan marsvin, samtidigt som jag vill det. En paus utan marsvin hade varit väldigt skönt men det är inte möjligt med dem jag har nu utan att avliva de som inte kan omplaceras och det är såklart inte aktuellt så länge det inte blir superkris.

Angående att hitta ett nytt intresse så tror jag att det blir svårt. Mina intressen har försvunnit mer och mer efterhand som åren gått. Jag är alltid trött och många gånger på gränsen till apatisk. Det känns som att jag håller på att förvandlas till ett ingenting. Bara ett ångestfyllt skal.

Jag vill verkligen göra mer med hundarna! Men så fort jag planerar något så är det någon som blir sjuk eller skadad 😞 Jag har sådan jäkla otur med mina hundar så det finns inte. Jag har inte haft en enda frisk hund, varken renras eller blandras. Just nu har jag tex en 5,5åring på 2,3kg med höftledsartros. Hur stor är den sannolikheten?!
Jag vet ingen hundsport jag skulle vilja prova. Min ena hund hade älskat agility men jag är så klumpig att jag hade troligen skadat henne om vi hade försökt. Jag har heller inte råd att gå någon kurs hur gärna jag än hade velat och jag orkar inte träna hemma trots att jag vill 😞

Djuren gör helt klart att jag får mer ångest och blir mer deprimerad eftersom de tar så mycket energi och pengar, men utan dem hade jag nog knappt varit ute alls.

Angående sorgen när djuren går bort så har det blivit svårare och svårare att hantera. Det är så många som har gått bort och tex utställningar och sådant känns meningslöst för varför ska jag lägga kärlek, tid, pengar och energi på något som jag inte kommer att kunna dela med djuren när de går bort? Jag har också haft väldig otur med att alla som blir sjuka dör oavsett vad jag gör så det känns inte ens lönt att försöka rädda dem för det enda jag gör är att förlänga deras lidande. Så fort någon blir sjuk så ger jag upp direkt. Hjärtat är så krossat av alla misslyckanden och plågade djur att jag några gånger har avlivat utan att ens försöka rädda dem. Det har iofs varit rätt kass prognos, men ändå. Nu är min favorit sjuk och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill avliva för hon verkar inte bli bättre men min vän har haft henne i en vecka och lagt så mycket tid och omsorg på henne. Min vän vill inte att jag avlivar och efter allt hon har gjort så känner jag att jag inte kan avliva. Men jag klarar heller inte att ge Trubbel full omsorg nu när hon är hemma igen för jag blir så ledsen och känner bara hopplöshet när jag ser henne och hon inte blir bättre. Hon är med tanke på omständigheterna vid gott mod men jag tror att hon har en hjärntumör eller liknande och tror inte att hon kommer att få ett värdigt liv om hon inte mirakulöst blir frisk snart.

Jag gillar att sy, pyssla och pussla men jag tar hela tiden på mig för mycket så det slutar med stress och ännu mera ångest. Just nu har jag typ tusen projekt för att få in lite pengar till veterinärvården för djuren och mina nerver ligger på utsidan för allt är kaos och jag får inte mina grejer sålda.

Jag älskar kläder och att klä upp mig och jag har min instagram men jag orkar inte uppdatera den. Innan hade jag jättemycket glädje av min instagram men nu är den mest ett måste som är roligt tio minuter i veckan.
Marsvinen är en stor del i min stil också med både kläder, smycken, väskor, strumpor mm med marsvin på.

Jag gör också mycket grejer med marsvin som jag säljer. Innan var det jätteroligt att göra tex mina hus, men nu är det mest ett måste. Det är fortfarande jättekul när folk köper och blir glada för dem och det finns hus som är över 10 år som fortfarande används! Men att bygga dem är en pina för jag tycker inte att snickring är roligt längre utan jag syr hellre.

Min Facebook består nog till 85% av marsvinsfolk. Jag har tex flera stycken där vi har över 50 gemensamma vänner (har räknat för skojs skull någon gång).

Så som det känns nu i just denna minuten är att jag vill ha 3-5 marsvin som jag kan ställa ut men som inte blir överväldigande. Även om det slutar med att jag inte har marsvin alls så kommer jag nog inte att sluta åka på utställningarna för det är typ det enda i livet som jag fortfarande tycker är lite roligt.

Förlåt för den långa romanen! Säg till om jag har missat att svara på något
 

Lyan

Trådstartare
@Lyan en tanke, går det inte att låna ut marsvinen eller de flesta marsvinen. Eller är det samma sak (missat vad) som hindrar det som hindrar omplacering?
Pojkarna skulle jag kunna låna ut men det är nog svårare att hitta en fodervärd som kan tänka sig att ha dem än att sälja dem. Jag har frågat en vän som jag litar på men hon kunde tyvärr inte ta in fler. Honorna är svårare då det är tre över fem år varav en har tandfel och en är svårt sjuk och kanske inte överlever. Kanske kommer jag att omplacera en eller två, men jag måste ta en rejäl funderare på det. En annan skulle jag kunna lämna tillbaka till uppfödaren, men hon är min största chans på utställningar så därför tar det emot lite för det är ju roligare om det går bra. Om jag kommer att fortsätta ställa ut vill säga. Den sista kan nog omplaceras rätt lätt men henne är jag så fäst vid. Kastraten har jag lovat att han ska aldrig behöva flytta mer då jag var hans fjärde eller femte hem på ett år när han kom till mig
 
Pojkarna skulle jag kunna låna ut men det är nog svårare att hitta en fodervärd som kan tänka sig att ha dem än att sälja dem. Jag har frågat en vän som jag litar på men hon kunde tyvärr inte ta in fler. Honorna är svårare då det är tre över fem år varav en har tandfel och en är svårt sjuk och kanske inte överlever. Kanske kommer jag att omplacera en eller två, men jag måste ta en rejäl funderare på det. En annan skulle jag kunna lämna tillbaka till uppfödaren, men hon är min största chans på utställningar så därför tar det emot lite för det är ju roligare om det går bra. Om jag kommer att fortsätta ställa ut vill säga. Den sista kan nog omplaceras rätt lätt men henne är jag så fäst vid. Kastraten har jag lovat att han ska aldrig behöva flytta mer då jag var hans fjärde eller femte hem på ett år när han kom till mig

Jag förstår. Synd, annars kanske det skulle kunnat vara en medelväg. Tänkte det kanske fanns de I dina marsvinskretsar som kunde ha hand om dem tillsvidare sas. Om jag bott annorlunda skulle jag t ex gärna tagit hand om några marsvin åt någon i din situation. Men det kräver ju det finns sådana och djuren är sådana som inte skulle må dåligt.
 

Lyan

Trådstartare
Jag förstår. Synd, annars kanske det skulle kunnat vara en medelväg. Tänkte det kanske fanns de I dina marsvinskretsar som kunde ha hand om dem tillsvidare sas. Om jag bott annorlunda skulle jag t ex gärna tagit hand om några marsvin åt någon i din situation. Men det kräver ju det finns sådana och djuren är sådana som inte skulle må dåligt.
Jag har inte frågat mer än en så kanske finns det någon annan som kan ta dem några månader men jag har inte landat i något beslut ännu. Det kan ju också finnas någon som vill prova att ha marsvin, men då kommer jag stå i situationen att jag antingen får hem dem lika snabbt igen eller att de som har dem inte vill bara låna längre utan vill äga dem på riktigt. Om jag hade särat på dem så hade jag kunnat låna ut dem till avel men jag vill inte sära på dem för de trivs så bra ihop.
Jag tror att de hade trivts ypperligt hos någon som hade kunnat ge dem en massa uppmärksamhet och aktivering och tror inte att de hade blivit stressade av att flytta. Möjligtvis Nosti i början bara
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa. Haft en mindre sund relation...
2
Svar
27
· Visningar
2 119
  • Artikel
Dagbok Idag har varit en till ganska jobbig dag men inte sååå dålig som några har varit nu. Men inte bra heller. Men iallafall så läkaren har...
Svar
11
· Visningar
551
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Skrev visst inget om ridningen förra veckan. Red först en lektion på min fina gamla favorit Dell, den kantiga flugskimmeln. När jag...
Svar
0
· Visningar
498
  • Låst
  • Artikel
Dagbok För ganska exakt två år sen så började jag på mitt nuvarande jobb. Att jag fick det jobbet var en enorm lättnad. Tidigare hade jag...
Svar
0
· Visningar
190

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • 11 åriga tik gulvätska?
  • Annonsera mera hundar

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst
  • Annonsera mera VI

Omröstningar

Upp