När man inte kan se andras behov

[nowayout]

En avgörande fråga är om personen har förstått att hen skadar andra med sitt beteende eller inte.
(inte om andra tänker att hen borde gjort det, utan om hen faktiskt har gjort det)

Jag har pratat med personen mer än en gång om henoms beteende, men det har aldrig blivit någon förändring, utan hen har alltid återgått till gamla vanor efter ett tag. Snarare har hen lagt ansvaret för hens beteende på omgivningen, dvs "ni har inte satt gränser" (även om man tydligt säger "sluta" eller "nej" när det sker).

Men nu har jag sett att det här beteendet har börjat påverka även den yngre generationen. Inte ens när "måltavlan" blir ledsen och tydligt säger "du sårar mina känslor", verkar personen förstå. Då känner jag att jag har nått min gräns för hur mycket man kan försöka, så jag kommer att begränsa kontakterna med den aktuella personen.

 

[Araminta]

Förståelse för psykiskt mående etc är rimligt inom vissa gränser. När någon upprepade gånger kliver över tydligt markerade gränser så får man värna sitt eget mående först. Vi kan inte hjälpa folk som inte vill/kan ta emot. Där krävs möjligen professionell hjälp, men återigen så är det steg som personen själv måste ta. Innan det sker så kan avstånd från personen vara enda sättet att skydda sig själv. Att folk faktiskt drar sig undan, bryter kontakt, kan också vara den väckarklocka som personen behöver.

 

[Thaliaste]

I det enskilda fallet är det svårt att ge råd utan att veta mer om historiken och hur tidigare dialog har gått. Om personen själv inte har insikt om eventuella nedsättningar i sin förståelse av andra människors reaktioner och behov, så är det också rätt sannolikt att personen inte heller förstår vad omgivningen tycker hen gör fel i.

I den generella frågeställningen om hur mycket man kan/bör/ska ta hänsyn till andra människors svårigheter och behov så tänker jag att det inte finns några svar på var gränserna går utan att man själv får reflektera över vilken människa man vill vara och man förmår vara. Det kan skilja sig däremellan beroende på ens egen situation, ork och förutsättningar.

Rent krasst sett så har vi ingen fix skyldighet att alltid ta hänsyn till andras behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela med oss av våra pengar till andra som är fattiga eller som fått sitt hem bortspolat i en tsunami. Vi behöver inte avstå från att dricka alkohol bredvid en vän som försöker bli av med sitt missbruk. Vi behöver inte bjuda med en vän, som har svårt att gå, på en promenad när man själv vill gå på stigar och inte på eljusspåret, och därför väljer en annan vän istället. Vi behöver inte erbjuda vår sittplats till en gravid resenär på bussen. Osv.

Många människor har olika typer av funktionsnedsättningar eller problem av andra slag i sitt liv. Andra människor har ingen skyldighet att ta hänsyn till det. Däremot kan man välja att ta hänsyn till det och försöka underlätta för den andre, i den mån man själv har förmåga och marginaler för att göra det. Det är inte alltid man har och det är okej att själv inte orka vara tillmötesgående för alla särskilda behov som personer med en funktionsnedsättning har, jag tror dock att man ska akta sig för att läsa in ett syfte hos den andre att hen gör som hen gör för att hen gillar att göra andra ledsna. Jag tror det är ytterst sällan som den avsikten stämmer, även om det känns bättre för en själv att tänka så.

 

[Mkb]

Jag har pratat med personen mer än en gång om henoms beteende, men det har aldrig blivit någon förändring, utan hen har alltid återgått till gamla vanor efter ett tag. Snarare har hen lagt ansvaret för hens beteende på omgivningen, dvs "ni har inte satt gränser" (även om man tydligt säger "sluta" eller "nej" när det sker).

Men nu har jag sett att det här beteendet har börjat påverka även den yngre generationen. Inte ens när "måltavlan" blir ledsen och tydligt säger "du sårar mina känslor", verkar personen förstå. Då känner jag att jag har nått min gräns för hur mycket man kan försöka, så jag kommer att begränsa kontakterna med den aktuella personen.

Har du berättat att du misstänker att hen har en NPF? Jag tror att det är bäst att berätta om dina misstankar och uppmana personen att söka professionell hjälp. Du kan ju också säga något om att du inte går med på att den yngre generationen skadas av hens beteende, och att ni tyvärr inte kommer klara av att ha samma kontakt som förut om hen inte tar tag i det.

 

[Mkb]

I det enskilda fallet är det svårt att ge råd utan att veta mer om historiken och hur tidigare dialog har gått. Om personen själv inte har insikt om eventuella nedsättningar i sin förståelse av andra människors reaktioner och behov, så är det också rätt sannolikt att personen inte heller förstår vad omgivningen tycker hen gör fel i.

I den generella frågeställningen om hur mycket man kan/bör/ska ta hänsyn till andra människors svårigheter och behov så tänker jag att det inte finns några svar på var gränserna går utan att man själv får reflektera över vilken människa man vill vara och man förmår vara. Det kan skilja sig däremellan beroende på ens egen situation, ork och förutsättningar.

Rent krasst sett så har vi ingen fix skyldighet att alltid ta hänsyn till andras behov och förutsättningar. Vi behöver inte dela med oss av våra pengar till andra som är fattiga eller som fått sitt hem bortspolat i en tsunami. Vi behöver inte avstå från att dricka alkohol bredvid en vän som försöker bli av med sitt missbruk. Vi behöver inte bjuda med en vän, som har svårt att gå, på en promenad när man själv vill gå på stigar och inte på eljusspåret, och därför väljer en annan vän istället. Vi behöver inte erbjuda vår sittplats till en gravid resenär på bussen. Osv.

Många människor har olika typer av funktionsnedsättningar eller problem av andra slag i sitt liv. Andra människor har ingen skyldighet att ta hänsyn till det. Däremot kan man välja att ta hänsyn till det och försöka underlätta för den andre, i den mån man själv har förmåga och marginaler för att göra det. Det är inte alltid man har och det är okej att själv inte orka vara tillmötesgående för alla särskilda behov som personer med en funktionsnedsättning har, jag tror dock att man ska akta sig för att läsa in ett syfte hos den andre att hen gör som hen gör för att hen gillar att göra andra ledsna. Jag tror det är ytterst sällan som den avsikten stämmer, även om det känns bättre för en själv att tänka så.

Jag tycker tvärtom att man visst har en skyldighet att ta hänsyn andras funktionsnedsättningar, men också att det finns en slags skyldighet hos den med funktionsnedsättning att "mötas halvvägs".

Så om vi jämför med någon som har svårt att gå till exempel, säg att personen skulle kunna gå hyfsat bra med en käpp men föredrar att du bär hen. Det är ett ganska orättvist krav, du kanske inte orkar bära hen särskilt långt medan du lätt skulle kunna räcka personen en käpp eller krycka och tillsammans skulle ni ta er en betydligt längre sträcka. På samma sätt är det orättvist av den här personen att kräva att andra ska anpassa sig i allt utan att själv göra en verklig ansträngning. Om man kommunicerar vad problemet är och uppmanar hen att ta den hjälp som finns att tillgå så får ju personen en större chans att delta på ett sätt som är mer hållbart för alla inblandade.

Om det visar sig att personen redan ger sitt allt och ändå inte når till en punkt där hen klarar av att inte såra andra så får man nog däremot acceptera att alla inte orkar eller har förutsättningar att vara md längre, så som du beskriver.

 

[_Elly_]

En person som inte förstår hur fel ens beteende är kan inte jobba på det. En vettig person med diagnos(NPF) brukar inte strunta "i allt" utan faktiskt försöka och då kan man möta på ett bättre sätt än en person som inte förstår sina svårigheter/inte bryr sig om att andra bli sårade. Blir lätt att personer använder " kan inte skylla på sina diagnoser" i trådar där personerna som det gäller aldrig fått diagnos eller ens bryr sig. Om personen inte reflekterar över vad folk säger och försöker ens mötas så finns det inte mycket mer att göra än att hålla avstånd så gott det går.

 

[Mkb]

En person som inte förstår hur fel ens beteende är kan inte jobba på det. En vettig person med diagnos(NPF) brukar inte strunta "i allt" utan faktiskt försöka och då kan man möta på ett bättre sätt än en person som inte förstår sina svårigheter/inte bryr sig om att andra bli sårade. Blir lätt att personer använder " kan inte skylla på sina diagnoser" i trådar där personerna som det gäller aldrig fått diagnos eller ens bryr sig. Om personen inte reflekterar över vad folk säger och försöker ens mötas så finns det inte mycket mer att göra än att hålla avstånd så gott det går.

Ja precis, den här personen har inte en diagnos. Det kan ju vara en del i problemet, att personen inte har insikt i hur den avviker och till vilken grad det blir ett problem för andra. Är man medveten kan man däremot jobba på det, om det känns värt att ha ett socialt umgänge. Så har det varit för mig några gånger, jag har gjort något som folk har gått och stört sig på som jag varit helt omedveten om kunde tolkas si eller så och inte haft någon ond avsikt med. Jag har inte någon diagnos men min psykolog tror att jag kan ha autism.

 

[Mkb]

Jag har en person i min närhet som inte verkar kunna se andras behov än sina egna och som inte heller kan känna med andra människor. Hen blir t.ex irriterad om middagen serveras på en tid som hen inte är hungrig, att andra i omgivningen kan behöva äta spelar ingen roll, de får äta mackor isåfall. Om hen t.ex vill läsa en bok, går hen till den mest livliga platsen i bostaden och kräver av alla andra att de ska vara tysta för att inte störa hen. Om någon blir sjuk och hostar, blir hen irriterad och säger åt den sjuka personen att sluta föra oväsen. Detsamma kan hända om någon blir ledsen och gråter.

Hen kan också vara rent elak. Hen kan säga nedsättande saker om personer till dem och verkar inte alls förstå hur det påverkar den som får höra dem. Inte ens om hen blir tillsagd, verkar hen inse att det är ett oacceptabelt sätt att behandla sin omgivning. Då är det snarare andras fel som inte har sagt ifrån tillräckligt mycket.

Det finns en hel massa liknande exempel på hur personen kan bete sig. Alla bottnar i en oförmåga att se andras behov än sina egna eller kunna känna med andra. Hur hanterar man människor med den här beteendetypen? Min strategi beträffande elakheterna har varit att stänga öronen och helt ignorera det, för att säga ifrån har snarare gett bensin på elden. Det äter dock enormt med energi, även om jag inte blir ledsen.

Jag har misstankar om att det finns en odiagnosticerad NPF i grunden, det finns vissa tecken som starkt tyder på det. Vore det då elakt av mig att ta avstånd från personen ifråga så mycket som möjligt? Isåfall kan det ju finnas orsaker till beteendet som hen själv inte kan hjälpa, men å andra sidan ser inte personen heller något som helst problem med sitt beteende. Har man inte insikt, vill man inte ha någon hjälp och då kan heller inget förändras.

Jag skulle också rekommendera personen hörlurar som stänger ute ljud. Det kan finnas en anledning till att hen vill vara på den livliga platsen, skön stol eller att det är platsen hen alltid läser på eller vad vet jag, och då kan det kanske vara värt att sitta där även om andra väsnas. Med hörlurar kanske det går att lösa? Samma sak när någon blir sjuk och hostar eller gråter, hörlurar är bättre än irriterad attityd. Med maten så hade jag konstaterat att det går väl bra att lägga undan hens del av maten så att hen kan äta senare om hen känner för det. Och om det kommit attityd hade jag poängterat att jag är hungrig och ska äta nu och att jag faktiskt inte bryr mig om att hen inte är det, hen kan väl äta senare eller göra sin egen mat när det passar?

Nedsättande ord är aldrig ok. Professionell hjälp skulle jag tipsa om som sagt, då kanske det eventuellt blir en diagnos, och med förståelse för hur hen själv och andra fungerar kanske hen blir mindre vresig och irriterad.

 

[Araminta]

Jag flikar också in en rätt självklar men ändå viktigt punkt i diskussionen: det är skillnad på att ha svårt med socialt samspel och att inte visa på empatisk förmåga. Svårigheter att förstå andras behov är inte liktydigt asocialt beteende. Med tanke på att NPF/autism nämns i tråden så känner jag att det är viktigt att hålla isär beteenden och att inte riskera underblåsa myter om att autism innebär nedsatt empatisk förmåga. Social klumpighet behöver inte vara ett hinder så länge alla parter är villiga att anpassa och reparera. Vi samspelar och visar i den leken en välvilja till varandra. Vi gör det på olika sätt men viljan att nå varandra är gemensam.

Personen i TS verkar dock inte reagera på omgivningens tydliga och upprepade "Du gör mig illa!". Att medvetet upprepa en handling man vet skadar är att vara våldsam. I det läget finns inte längre något samspel att anpassa.

 

[nowayout]

Den här personen kommer aldrig att låta sig utredas för någon ev NPF-diagnos, för det är inget som helst fel på hen, det är omgivningen det är fel på.

Sedan beträffande social klumpighet, så hade jag inte tagit illa vid mig om kommentarerna varit av typen "oj, du ser tjock ut, har du gått upp i vikt?", för de orden har ingen illvilja i sig, de är bara rent konstaterande. Kommentarerna denna person fäller är mer av typen "gud vilket stort arsle du har, får du specialbeställa kläder?". Den kan sedan följas av ett inte allt för snällt skratt, vilket får mig att tro att personen inte bryr sig om ifall mottagaren blev ledsen, hen tyckte det var kul att säga så iallafall, därav en oförmåga att sätta sig in i andras känslor.

 

[sjoberga]

Den här personen kommer aldrig att låta sig utredas för någon ev NPF-diagnos, för det är inget som helst fel på hen, det är omgivningen det är fel på.

Sedan beträffande social klumpighet, så hade jag inte tagit illa vid mig om kommentarerna varit av typen "oj, du ser tjock ut, har du gått upp i vikt?", för de orden har ingen illvilja i sig, de är bara rent konstaterande. Kommentarerna denna person fäller är mer av typen "gud vilket stort arsle du har, får du specialbeställa kläder?". Den kan sedan följas av ett inte allt för snällt skratt, vilket får mig att tro att personen inte bryr sig om ifall mottagaren blev ledsen, hen tyckte det var kul att säga så iallafall, därav en oförmåga att sätta sig in i andras känslor.

Fast det är direkt elakt, och har ganska lite med social inkompetens att göra. Jag tänker att sätta gränser, förklara hur man känner och att man inte kan umgås om det inte blir en förändring. Tydligt, tydligt, tydligt. Sen får man se vad responsen blir - men jag skulle inte hoppas alltför mycket.

 

[Wille]

Den här personen kommer aldrig att låta sig utredas för någon ev NPF-diagnos, för det är inget som helst fel på hen, det är omgivningen det är fel på.

Sedan beträffande social klumpighet, så hade jag inte tagit illa vid mig om kommentarerna varit av typen "oj, du ser tjock ut, har du gått upp i vikt?", för de orden har ingen illvilja i sig, de är bara rent konstaterande. Kommentarerna denna person fäller är mer av typen "gud vilket stort arsle du har, får du specialbeställa kläder?". Den kan sedan följas av ett inte allt för snällt skratt, vilket får mig att tro att personen inte bryr sig om ifall mottagaren blev ledsen, hen tyckte det var kul att säga så iallafall, därav en oförmåga att sätta sig in i andras känslor.

Man behöver ingen diagnos för att vara elak. Det finns gott om folk som hugger andra med sina ord, när de får chansen, bara för att de njuter när någon annan far illa av det. Alla är dock inte så hard core som denna person verkar vara.

 

[Thaliaste]

Jag tycker tvärtom att man visst har en skyldighet att ta hänsyn andras funktionsnedsättningar, men också att det finns en slags skyldighet hos den med funktionsnedsättning att "mötas halvvägs".

Så om vi jämför med någon som har svårt att gå till exempel, säg att personen skulle kunna gå hyfsat bra med en käpp men föredrar att du bär hen. Det är ett ganska orättvist krav, du kanske inte orkar bära hen särskilt långt medan du lätt skulle kunna räcka personen en käpp eller krycka och tillsammans skulle ni ta er en betydligt längre sträcka. På samma sätt är det orättvist av den här personen att kräva att andra ska anpassa sig i allt utan att själv göra en verklig ansträngning. Om man kommunicerar vad problemet är och uppmanar hen att ta den hjälp som finns att tillgå så får ju personen en större chans att delta på ett sätt som är mer hållbart för alla inblandade.

Om det visar sig att personen redan ger sitt allt och ändå inte når till en punkt där hen klarar av att inte såra andra så får man nog däremot acceptera att alla inte orkar eller har förutsättningar att vara md längre, så som du beskriver.

Jag håller helt med om det du skriver men har svårt att knyta hänsyn till andras behov till en allmängiltig plikt. Man kan välja att ta hänsyn till andra och jag önskar att så många som möjligt väljer att göra det eftersom jag tycker att världen vore en bättre plats att leva på då än om få gör det, och vi skulle ha större möjligheter att klara av att hantera även pandemier, klimathot m.m. utöver relationerna i vardagen. Jag har dock med åren insett att väldigt många människor anser att man inte har någon skyldighet mer än att ta hänsyn till sig själv och sina egna behov, och jag kan inte motivera min ståndpunkt mer än att det är en värdering jag har och att den bygger mycket på tanken "om alla skulle leva så...så blir världen bättre för alla". Men håller man inte med om den premissen så har jag inte mycket att komma med. (Ibland önskar jag att jag vore religiös, men bara ibland...och mest för min egen skull, det ger ju inga argument för någon som inte tror på samma sak)

 

[Tonto]

Jag har en person i min närhet som inte verkar kunna se andras behov än sina egna och som inte heller kan känna med andra människor. Hen blir t.ex irriterad om middagen serveras på en tid som hen inte är hungrig, att andra i omgivningen kan behöva äta spelar ingen roll, de får äta mackor isåfall. Om hen t.ex vill läsa en bok, går hen till den mest livliga platsen i bostaden och kräver av alla andra att de ska vara tysta för att inte störa hen. Om någon blir sjuk och hostar, blir hen irriterad och säger åt den sjuka personen att sluta föra oväsen. Detsamma kan hända om någon blir ledsen och gråter.

Hen kan också vara rent elak. Hen kan säga nedsättande saker om personer till dem och verkar inte alls förstå hur det påverkar den som får höra dem. Inte ens om hen blir tillsagd, verkar hen inse att det är ett oacceptabelt sätt att behandla sin omgivning. Då är det snarare andras fel som inte har sagt ifrån tillräckligt mycket.

Det finns en hel massa liknande exempel på hur personen kan bete sig. Alla bottnar i en oförmåga att se andras behov än sina egna eller kunna känna med andra. Hur hanterar man människor med den här beteendetypen? Min strategi beträffande elakheterna har varit att stänga öronen och helt ignorera det, för att säga ifrån har snarare gett bensin på elden. Det äter dock enormt med energi, även om jag inte blir ledsen.

Jag har misstankar om att det finns en odiagnosticerad NPF i grunden, det finns vissa tecken som starkt tyder på det. Vore det då elakt av mig att ta avstånd från personen ifråga så mycket som möjligt? Isåfall kan det ju finnas orsaker till beteendet som hen själv inte kan hjälpa, men å andra sidan ser inte personen heller något som helst problem med sitt beteende. Har man inte insikt, vill man inte ha någon hjälp och då kan heller inget förändras.

En ev diagnos är ingen ursäkt för att behandla andra illa i min mening. Jag hade tagit avstånd från personen.

 

[Thaliaste]

En ev diagnos är ingen ursäkt för att behandla andra illa i min mening. Jag hade tagit avstånd från personen.

Personen ifråga verkar ju enligt TS inte medveten om sin funktionsnedsättning så hen ursäktar det knappast med en diagnos.

 

[Kiwifrukt]

Jag kan vara lite likadan när det gäller en del av det där, antar att det är autismen som orsakar min känslighet för mycket. När jag är på tex bilsemester med folk så måste dom tex anpassa sig enormt mycket till mig, alltså när det gäller restauranger tex för det är mycket lukter jag inte fixar osv. Om dom absolut måste in nånstans ändå och äta sådant så stannar jag i bilen istället och det gör inte mig någonting.

Man får ge och ta tänker jag, båda parter måste vara ärlig och säga som det är och man måste kompromissa lite med sådana även om det känns överdrivet. Tex om någon i min bil snusar så måste dom säga till innan, tar någon bara upp en snusburk och öppnar utan att jag är med på lukten som kommer av den så får jag en enorm ångest och stress och känner mig totalt överkörd och sviken även om jag vet om att personen inte visste om att jag kände så om den handlingen. Men där har jag lärt mig att utåt sätt inte säga något och jag försöker hålla det för mig själv och säger istället till nästa gång att just lukten tex från snus osv fungerar inte i min bil.

Så här är det för mig också. Jag har (med allra största sannolikhet) en selektiv ätstörning även om den diagnosen verkligen inte fanns när jag var barn. Jag kan inte äta vad som helst eller vart som helst, men får jag äta rätter jag är bekväm med så funkar det som för vilken annan person som helst. Så klart ställer det krav även på andra personer i min omgivning, till exempel äter inte jag smörgåstårta och vi går typ alltid till samma restaurang. Men min närmaste omgivning är så van vid detta att varken de eller jag tänker på det, är det smörgåstårta ställer de fram några vanliga mackor till mig bara så är alla nöjda.

Däremot har detta varit ett problem på jobbet. Jag skäms ofta för det här eftersom jag som barn stämplades som krånglig och svår (varenda utvecklingssamtal fram till högstadiet handlade om två saker, ”hon är för tyst” och ”hon äter inte”). Men för er som minns mina mattrådar från i höstas har jag börjat prata om det. Min chef vet nu om hur jag känner det och jag tror faktiskt aldrig han kommer pressa mig igen. Jag har också nämnt det för en del kollegor som jag har förtroende för. Folk kan inte gissa sig till att jag känner så.

Men jag tycker det är mil ifrån att bete sig så som du och jag gör (jag har också fruktansvärt svårt för lukter) och att bete sig så illa och sårande som personen i TS verkar göra. Dessutom verkar personen gånger flera fått höra att hen sårar andra, men tar inte alls till sig det. Frågan är väl om personen verkligen inte förstår innebörden eller om hen bara vill såra och vara elak.

 

[Mkb]

Den här personen kommer aldrig att låta sig utredas för någon ev NPF-diagnos, för det är inget som helst fel på hen, det är omgivningen det är fel på.

Sedan beträffande social klumpighet, så hade jag inte tagit illa vid mig om kommentarerna varit av typen "oj, du ser tjock ut, har du gått upp i vikt?", för de orden har ingen illvilja i sig, de är bara rent konstaterande. Kommentarerna denna person fäller är mer av typen "gud vilket stort arsle du har, får du specialbeställa kläder?". Den kan sedan följas av ett inte allt för snällt skratt, vilket får mig att tro att personen inte bryr sig om ifall mottagaren blev ledsen, hen tyckte det var kul att säga så iallafall, därav en oförmåga att sätta sig in i andras känslor.

Det låter faktiskt mer som helt vanlig idioti än som något kännetecknande någon med NPF, väldigt många skulle absolut kunna "skoja" så utan att ha någon diagnos eller ens tendenser till NPF-diagnos.

Ärligt talat skulle jag utifrån det lilla du skrivit inte vara så säker på att det är en ren oförmåga att sätta sig in i känslorna det handlar om utan det kan nog lika gärna vara att hen anser att det är onödigt av andra att ta hårt på en kommentar som bara var lustig enligt hens åsikt. Det är ju inte så att alla som fäller taskiga kommentarer eller drar dåliga skämt faktiskt saknar förmågan att sätta sig in i andras känslor, de bara väljer att inte göra det för att de inte tycker det behövs. Medvetet eller omedvetet.

 

[nowayout]

Det låter faktiskt mer som helt vanlig idioti än som något kännetecknande någon med NPF, väldigt många skulle absolut kunna "skoja" så utan att ha någon diagnos eller ens tendenser till NPF-diagnos.

Nej, det kan ju mycket väl vara så att just den här egenheten ligger utanför diagnosmisstanken. Det finns vissa andra pusselbitar som t.ex särintressen, svårigheter att samverka med andra och ointresse för andra människor som kan peka mot en underliggande diagnos. Där passade även oförmågan att förstå andra och deras behov in, men det kan ju vara en ren tillfällighet. Det kan de andra faktorerna också vara, allt går ju inte att förklara med diagnoser och det bör förmodligen inte heller göras.

 

[Lingon]

Den här personen kommer aldrig att låta sig utredas för någon ev NPF-diagnos, för det är inget som helst fel på hen, det är omgivningen det är fel på.

Sedan beträffande social klumpighet, så hade jag inte tagit illa vid mig om kommentarerna varit av typen "oj, du ser tjock ut, har du gått upp i vikt?", för de orden har ingen illvilja i sig, de är bara rent konstaterande. Kommentarerna denna person fäller är mer av typen "gud vilket stort arsle du har, får du specialbeställa kläder?". Den kan sedan följas av ett inte allt för snällt skratt, vilket får mig att tro att personen inte bryr sig om ifall mottagaren blev ledsen, hen tyckte det var kul att säga så iallafall, därav en oförmåga att sätta sig in i andras känslor.

Undvik, undvik, undvik. Om personen själv inte inser och det får dig att må dåligt så finns ingen anledning till att du ska låta en vuxen människa gör så mot dig. Om personen har minderåriga barn som far illa av personens beteende så anmäl så kanske en professionell instans kan får personen att inse och ge barnen hjälp. Det måste vara hemskt att växa upp med en sån förälder!

 

[Verdandi]

Jag tror du är något på spåren med en NPF-diagnos. Det är ju inte ovanligt att man kan ha flera diagnoser och personlighetsstörning som ställer till det ännu mer i och med att kanske självinsikt då saknas.

Har personen stora problem i sin vardag, t.ex. gör inte de saker en vuxen normalt gör, så kan det vara läge att knuffa personen till att få någon form av hjälp. Dock kan det bli fel hjälp eftersom en verbalt högfungerande person kan dölja sina egentliga problem för en psykolog.
Finns det omyndiga barn med i bilden så kan en socanmälan vara på sin plats.

Om du vill bryta helt, ta en paus, eller minska ner på kontakten, så gör det. Du ska inte må dåligt utan måste orka med ditt eget liv.