Ekonomisk affär inom familjen

[MiniLi]

Tillägg. För min del har jag aldrig haft problem med det ekonomiska men jag får erkänna att jag stundtals varit rejält irriterad över tex hur min bror och hans fru valt att hantera huset. Jag störde mig tex jättemycket på när de bytte kök och rev ut ett kvalitetskök och satte in billig skit istället, bara för att min brors fru ville ha en annan färg. Likaså tycker jag att de verkligen slitit något enormt på huset (de har tre små barn). Det är i betydligt sämre skick nu än när mina föräldrar flyttade ut.
Det har ju egentligen inte med mig att göra, men när man har en känslomässig koppling till huset kan sånt ändå irritera. Obs att jag såklart aldrig har sagt något om detta till min bror, det är bara saker jag tänker på men aldrig säger högt..

 

[VLMF]

Tillägg. För min del har jag aldrig haft problem med det ekonomiska men jag får erkänna att jag stundtals varit rejält irriterad över tex hur min bror och hans fru valt att hantera huset. Jag störde mig tex jättemycket på när de bytte kök och rev ut ett kvalitetskök och satte in billig skit istället, bara för att min brors fru ville ha en annan färg. Likaså tycker jag att de verkligen slitit något enormt på huset (de har tre små barn). Det är i betydligt sämre skick nu än när mina föräldrar flyttade ut.
Det har ju egentligen inte med mig att göra, men när man har en känslomässig koppling till huset kan sånt ändå irritera. Obs att jag såklart aldrig har sagt något om detta till min bror, det är bara saker jag tänker på men aldrig säger högt..

Ytskiktsrenovering kan dock vara smart att vänta med till småbarnen blir större, just för att det sliter en del med flera småbarn och det är nog något man får räkna med Trist att fixa till det slitna nu och så ser det likadant ut om tre år.

 

[Lingon]

Tillägg. För min del har jag aldrig haft problem med det ekonomiska men jag får erkänna att jag stundtals varit rejält irriterad över tex hur min bror och hans fru valt att hantera huset. Jag störde mig tex jättemycket på när de bytte kök och rev ut ett kvalitetskök och satte in billig skit istället, bara för att min brors fru ville ha en annan färg. Likaså tycker jag att de verkligen slitit något enormt på huset (de har tre små barn). Det är i betydligt sämre skick nu än när mina föräldrar flyttade ut.
Det har ju egentligen inte med mig att göra, men när man har en känslomässig koppling till huset kan sånt ändå irritera. Obs att jag såklart aldrig har sagt något om detta till min bror, det är bara saker jag tänker på men aldrig säger högt..

Och jag kan inte förstå att man kan ha en sån känslomässig koppling till ett hus man inte bor eller kommer bo i igen.

Jag minns när några äldre släktingar sålde sin sommarstuga när de inte orkade sköta om den längre. De åkte dit lite då och då på utflykt och tittade på hur den såg ut. Utifrån alltså. Sen fick man höra att det var så hemskt det nya ägarna hade gjort! Huggit ner granarna som ALLTID varit där! Tagit bort buskar som ALLTID varit där! Parkerade sina bilar på fel ställe, vilket förstörde gräsmattan! Ändrade hur det såg ut runt fönsterna! Höstlöven låg kvar för länge! Det var så hemskt, så hemskt! Ofta följt av orden "Dagens ungdom är så lat och vill inte sköta om trädgården ordentligt". Självklart pratade de med sina gamla grannar och fick inside information om hur de nya ägarna skötte sommarstugan och hur ofta de var där. Jag har också mycket varma minnen från härliga somrar där. Men inte tusan bryr jag mig om vad den nya ägaren gör eller inte gör! Det är ju bara ett hus.

Mvh Lingon som bott i hyresrätt hela livet!

 

[Roheryn]

@verser det bästa rådet jag kan ge är att inte blanda ihop känslor med ekonomi och juridik. Den här affären måste givetvis skötas ekonomiskt/juridiskt korrekt och i enlighet med X's önskningar, och sedan får du och andra inblandade sköta era känslor separat (och där har givetvis alla "rätt till" sina egna känslor). Det har också stor betydelse juridiskt om person 1 och person 2 (båda eller den ena) är bröstarvingar till X. Om så INTE är fallet så gör ju X precis som hen vill utan att person 1 eller 2 kan ha minsta synpunkt.

Men om båda är bröstarvingar så räknas gåvor normalt sett som förskott på arv, och att köpa hus under marknadspris kan också ses som en gåva. Om t.ex. marknadspriset på huset är 1,5 MSEK, men person 2 får köpa det till 1 MSEK har ju person 2 fått ca 500 tusen som gåva, i tillägg till de 50 tusen. X kan i ett gåvobrev skriva att gåvan inte utgör förskott på arv, men är båda bröstarvingar så måste båda ändå vid ett arvsskifte få ut sin laglott (som är 50% av arvslotten). Om det inte sker genom det eventuella testamente som finns, så kan den som anser sig få mindre än sin laglott bestrida testamentet.

Observera dock att även om 1 och 2 är ensamma bröstarvingar till X, så måste inte X's kvarlåtenskap fördelas 50/50, utan allt mellan 50/50 och 75/25 är juridiskt okej. Det finns alltså ingenting som säger att fördelningen måste vara "rättvis"!

Det är ju också så att för att arv och kvarlåtenskap ska komma på tal så måste X vara död. Under sin livstid får X göra precis vad hen vill med sina tillgångar utan att vare sig bröstarvingar eller andra har rätt att ha minsta synpunkter på det!

 

[VLMF]

TS: förutsatt att huset sålts till marknadspris (svårt att avgöra från ditt inlägg om du menar att de kan sälja med vinst till rådande marknadspris senare eller att de fick det under marknadspris nu) så är det nog något du får släppa om du inte vill bli bitter. Du har ju möjlighet att investera din summa i något annat, antingen eller billigare fastighet/fritidshus som kanske också har en bra prisutveckling, eller på börsen om du är intresserad av sånt.

 

[MiniLi]

Ytskiktsrenovering kan dock vara smart att vänta med till småbarnen blir större, just för att det sliter en del med flera småbarn och det är nog något man får räkna med Trist att fixa till det slitna nu och så ser det likadant ut om tre år.

Ja det fattar jag. Jag upplever dock att slitaget är värre än vanligt. Men det är lite typiskt min bror och hans fru. De är liksom inte så materiella av sig sas. De köper aldrig dyra saker och på något sätt är det som att de också tappar det här med att vårda grejerna ordentligt? I deras ögon är det bara saker, inget att bry sig så mkt om. Ett exempel är att deras barn alltid fått springa runt med skor inne precis hur de vill. Barnen har älskat det och gärna bytt skor precis hela tiden, gärna också diverse små klackskor och liknande. Det ger en del extra slitage på trägolven, som man hade kunnat undvika bara genom att säga till barnen att inte ha den typen av skor inomhus. Men åter igen, det är verkligen inte min sak och jag har aldrig sagt något om det. Men tankarna dyker upp varenda gång jag är där och hälsar på och ser hur nedgånget det blivit

Och jag kan inte förstå att man kan ha en sån känslomässig koppling till ett hus man inte bor eller kommer bo i igen.

Jag minns när några äldre släktingar sålde sin sommarstuga när de inte orkade sköta om den längre. De åkte dit lite då och då på utflykt och tittade på hur den såg ut. Utifrån alltså. Sen fick man höra att det var så hemskt det nya ägarna hade gjort! Huggit ner granarna som ALLTID varit där! Tagit bort buskar som ALLTID varit där! Parkerade sina bilar på fel ställe, vilket förstörde gräsmattan! Ändrade hur det såg ut runt fönsterna! Höstlöven låg kvar för länge! Det var så hemskt, så hemskt! Ofta följt av orden "Dagens ungdom är så lat och vill inte sköta om trädgården ordentligt". Självklart pratade de med sina gamla grannar och fick inside information om hur de nya ägarna skötte sommarstugan och hur ofta de var där. Jag har också mycket varma minnen från härliga somrar där. Men inte tusan bryr jag mig om vad den nya ägaren gör eller inte gör! Det är ju bara ett hus.

Mvh Lingon som bott i hyresrätt hela livet!

Alltså det är inget jag lägger någon större energi på. Inte heller något jag pratar om. Det är bara tankar som dyker upp.
Jag stör mig inte på sådana saker som du tar upp. Men när man bott i huset länge och vet hur mycket pengar och tid som mina föräldrar lagt på renoveringar osv under årens gång så är det tråkigt att se det så slitet och lite halvsunkigt. Jag har också lite svårt att förstå "budgetrenoveringar" som går ut på att slita ned kvalitetsgrejer och istället sätta upp billiga skitsaker bara för att man tex vill ha vita köksluckor. Men det är ju min bror och hans fru som förlorar på det ekonomiskt i slutändan, husets värde sjunker när skicket försämras.

 

[Praefatio]

Ja det fattar jag. Jag upplever dock att slitaget är värre än vanligt. Men det är lite typiskt min bror och hans fru. De är liksom inte så materiella av sig sas. De köper aldrig dyra saker och på något sätt är det som att de också tappar det här med att vårda grejerna ordentligt? I deras ögon är det bara saker, inget att bry sig så mkt om. Ett exempel är att deras barn alltid fått springa runt med skor inne precis hur de vill. Barnen har älskat det och gärna bytt skor precis hela tiden, gärna också diverse små klackskor och liknande. Det ger en del extra slitage på trägolven, som man hade kunnat undvika bara genom att säga till barnen att inte ha den typen av skor inomhus. Men åter igen, det är verkligen inte min sak och jag har aldrig sagt något om det. Men tankarna dyker upp varenda gång jag är där och hälsar på och ser hur nedgånget det blivit



Alltså det är inget jag lägger någon större energi på. Inte heller något jag pratar om. Det är bara tankar som dyker upp.
Jag stör mig inte på sådana saker som du tar upp. Men när man bott i huset länge och vet hur mycket pengar och tid som mina föräldrar lagt på renoveringar osv under årens gång så är det tråkigt att se det så slitet och lite halvsunkigt. Jag har också lite svårt att förstå "budgetrenoveringar" som går ut på att slita ned kvalitetsgrejer och istället sätta upp billiga skitsaker bara för att man tex vill ha vita köksluckor. Men det är ju min bror och hans fru som förlorar på det ekonomiskt i slutändan, husets värde sjunker när skicket försämras.

Jag kan till 100% förstå din besvikelse. Så länge du inte dryftar den med din bror så har du all rätt i världen att sörja att de sliter på huset. Känslor får man ju ha liksom, bara man hanterar dem på ett vuxet sätt och det gör ju du.

 

[MiniLi]

Jag kan till 100% förstå din besvikelse. Så länge du inte dryftar den med din bror så har du all rätt i världen att sörja att de sliter på huset. Känslor får man ju ha liksom, bara man hanterar dem på ett vuxet sätt och det gör ju du.

Ja precis. Tankar och känslor kommer ju lite som de vill, inget man kan styra så mkt över
Gissar att det är ännu värre för mamma och pappa, men de säger inte heller något.

 

[Inte_Ung]

Ja precis. Tankar och känslor kommer ju lite som de vill, inget man kan styra så mkt över
Gissar att det är ännu värre för mamma och pappa, men de säger inte heller något.

Jag är övertygad om att de som nu inte bor här har massor av sådana känslor. De har en sommarstuga vars tomt ingick i arvet mitt upp i den övriga marken, så de måste liksom se skiten som vi inte sköter om.
I början så kom det kommentarer.
De har upphört nu.

 

[Voeux]

Och jag kan inte förstå att man kan ha en sån känslomässig koppling till ett hus man inte bor eller kommer bo i igen.

Jag minns när några äldre släktingar sålde sin sommarstuga när de inte orkade sköta om den längre. De åkte dit lite då och då på utflykt och tittade på hur den såg ut. Utifrån alltså. Sen fick man höra att det var så hemskt det nya ägarna hade gjort! Huggit ner granarna som ALLTID varit där! Tagit bort buskar som ALLTID varit där! Parkerade sina bilar på fel ställe, vilket förstörde gräsmattan! Ändrade hur det såg ut runt fönsterna! Höstlöven låg kvar för länge! Det var så hemskt, så hemskt! Ofta följt av orden "Dagens ungdom är så lat och vill inte sköta om trädgården ordentligt". Självklart pratade de med sina gamla grannar och fick inside information om hur de nya ägarna skötte sommarstugan och hur ofta de var där. Jag har också mycket varma minnen från härliga somrar där. Men inte tusan bryr jag mig om vad den nya ägaren gör eller inte gör! Det är ju bara ett hus.

Mvh Lingon som bott i hyresrätt hela livet!

Min familjs stuga har ett enormt affektionsvärde för mig. Min farfar byggde det 1970 och det har varit mitt safe space i 35 år. Han och farmor dog unga, och för mig kommer det nog aldrig att vara bara ett hus. Men att hålla på att åka förbi sådär och blänga är ju sjukligt. Det har nog inte så mycket om känslorna för huset att göra som en oförmåga att acceptera att livet förändras, och att respektera att vi alla är olika med olika prioriteringar.

Huset vi bor i nu var väldigt älskat av förra ägarna. De bodde här i 20 år och flyttade in när deras förstfödda var alldeles ny. Nu har båda döttrarna precis blivit vuxna och flyttat hemifrån, och en separation gjorde att de behövde sälja. Säljaren fällde till och med en tår när vi skrev kontrakt. Det var jobbigt att se. Vi var där med dottern som bara var bebis och jag hade stor mage, och de önskade oss all lycka i huset. Vår granne berättade att de lite skämtsamt brukade tävla om vem som hade snyggast rabatt. Jag skäms över att behöva säga det men rabatten är just nu mest kisstoalett för hunden Men jag hoppas att vi annars vårdar huset väl, vi gör det jättefint här inne så fort vi får ett ögonblick över. Jag älskar varenda liten vrå. Men det ser man inte utifrån, så skulle man rulla förbi med bilen skulle man mest se en ledsen rabatt och leksaker som ligger utspridda. Det finns liv och kärlek här inne i varje fall.

 

[tanten]

Det är väl ändå så att det man inte äger har man inte rätt att kommentera och ha åsikter om!! Låt var och en sköta sitt.

En äldre bekant - i himlen nu - brukade surt kommentera makens föräldrahem varje gång vi passerade. Det hade förfallit tyckte hon. Fast det hade hon inget med att göra. Gården är ett levande större jordbruk och då hinner man inte pyssla med varje liten snickeriglädje precis.

Mitt eget hus var i samma släkt väldigt många år Jag blev kontaktad av en en tonåring som ville komma och titta tillsammans med sin lillasyster för att visa var farmor haft sommarstuga. Samt berätta för mig vilka underbara personer de varit.
Jag blev inte glad. Det är mitt hus. Jag har ändrat en hel del och dessutom kände jag hennes far väldigt bra och hade träffat farfar och farmor. Inga speciellt sympatiska personer.

Hon skällde på mig som inte ville höra historierna om farmor. Men sålt är sålt. Kanske hade det varit annorlunda om hennes släkt varit helt okänd för mig.

Ett hus är bara ett hus. Så länge det inte finns ekonomiska strider så är minnen bara minnen och inte nutid.

 

[Inte_Ung]

Jag blev inte glad. Det är mitt hus. Jag har ändrat en hel del och dessutom kände jag hennes far väldigt bra och hade träffat farfar och farmor. Inga speciellt sympatiska personer.

Hon skällde på mig som inte ville höra historierna om farmor. Men sålt är sålt. Kanske hade det varit annorlunda om hennes släkt varit helt okänd för mig.

Personligheten verkar ha varit ärftlig.
Det hade säkert spelat roll om de varit oändligt trevliga och du hade tyckt om dem.
Här är det ett stort flöde av människor som anser sig ha anknytning till gården. Och även där faktiskt.
Vi sållar på trevlighet.
Trevliga människor är ju alltid trevligt.
De andra har vi inte tid med.

Här kan jag berätta en lång historia om en båtramp som väldigt många ansåg sig ha rätt att använda. Vi har låtit isen deformera den till oanvändbarhet.
Det var enklast så.

 

[VLMF]

Ja det fattar jag. Jag upplever dock att slitaget är värre än vanligt. Men det är lite typiskt min bror och hans fru. De är liksom inte så materiella av sig sas. De köper aldrig dyra saker och på något sätt är det som att de också tappar det här med att vårda grejerna ordentligt? I deras ögon är det bara saker, inget att bry sig så mkt om. Ett exempel är att deras barn alltid fått springa runt med skor inne precis hur de vill. Barnen har älskat det och gärna bytt skor precis hela tiden, gärna också diverse små klackskor och liknande. Det ger en del extra slitage på trägolven, som man hade kunnat undvika bara genom att säga till barnen att inte ha den typen av skor inomhus. Men åter igen, det är verkligen inte min sak och jag har aldrig sagt något om det. Men tankarna dyker upp varenda gång jag är där och hälsar på och ser hur nedgånget det blivit

Sorry TS för offtopic!
Jag fattar absolut det där med köket, men märken av klackskor och dylikt som barn klär ut sig i räknar jag verkligen till ytskiktsslitage som man räknar med att ett hus får under småbarnsåren. Sedan åtgärdar man det när barnen inte längre sliter på samma sätt. Klart man kan förbjuda sådant som förälder, men det kan också vara en prioritering i vad de lägger för uppfostringsstrategi (och energi) på olika "förbud" med tre barn. Vi har bara ett barn och herregud vad vi väljer våra strider. Klackskoförbud inomhus hade inte kvalat in till ett av dem vi prioriterar.

Och vem vet hur superfint skick era föräldrars hus var innan du och din bror fanns och slet på det som småbarn

 

[MiniLi]

Sorry TS för offtopic!
Jag fattar absolut det där med köket, men märken av klackskor och dylikt som barn klär ut sig i räknar jag verkligen till ytskiktsslitage som man räknar med att ett hus får under småbarnsåren. Sedan åtgärdar man det när barnen inte längre sliter på samma sätt. Klart man kan förbjuda sådant som förälder, men det kan också vara en prioritering i vad de lägger för uppfostringsstrategi (och energi) på olika "förbud" med tre barn. Vi har bara ett barn och herregud vad vi väljer våra strider. Klackskoförbud inomhus hade inte kvalat in till ett av dem vi prioriterar.

Och vem vet hur superfint skick era föräldrars hus var innan du och din bror fanns och slet på det som småbarn

Ja jag fattar att det blir slitage av barn och att barn klär ut sig. Men jag känner ingen annan barnfamilj som slitit lika hårt på sitt hus
Jag tror också det är deras generella inställning som stör mig ibland. Den genomsyrar även i andra situationer där de liksom inte värdesätter saker alls, just för att de inte bryr sig om materiella ting. Det mesta behandlas som slit och släng oavsett. Vid något tillfälle har jag faktiskt sagt till då jag blivit genuint ledsen över hur de (föräldrarna alltså, inte barnen) hanterar tex något man köpt i present till barnen och verkligen lagt både pengar och engagemang i.

 

[Inte_Ung]

Ja jag fattar att det blir slitage av barn och att barn klär ut sig. Men jag känner ingen annan barnfamilj som slitit lika hårt på sitt hus

Jag har tre barn och de slet inte särskilt mycket på huset.
Men det gjorde hyresgästerna.
Det handlar inte om barn utan om att människor är olika.

Mest per tidsenhet slet två av dotterns vuxna kompisar på huset.
Och det var alldeles nyligen.
De hade helt fräckt flyttat in medan jag inte var där, så jag fick köra ut dem.

 

[VLMF]

Jag har tre barn och de slet inte särskilt mycket på huset.
Men det gjorde hyresgästerna.
Det handlar inte om barn utan om att människor är olika.

Mest per tidsenhet slet två av dotterns vuxna kompisar på huset.
Och det var alldeles nyligen.
De hade helt fräckt flyttat in medan jag inte var där, så jag fick köra ut dem.

Generellt sliter faktiskt barn mycket mer på ytskikt än vad vuxna gör. Sedan kan det såklart finnas undantag åt båda håll.

 

[Gnist]

Det står klart och tydligt i ts att huset ska köpas för sitt värde, vilket i min värld = marknadsvärde = är som vilken fastighetsaffär som helst.

@verser helt ärligt så känns du faktiskt bara missunnsam och lite bitter över att person 2 -till skillnad från dig- har möjlighet att köpa huset.

De 50 000 ni båda får i varsin gåva har noll med husaffären att göra.
Två vitt skilda saker.

 

[Inte_Ung]

Generellt sliter faktiskt barn mycket mer på ytskikt än vad vuxna gör. Sedan kan det såklart finnas undantag åt båda håll.

Ja antagligen.
Men vuxna har så mycket större styrka och tillgång till brutalare verktyg.
Så när de ställer till det så blir det så stora skador i jämförelse.

 

[Manji]

Ni är alltså bröstarvingar och en förälder vill göra sig av med huset och ge er var en slant på det också?

Been there done that, men det var en utomstående part som köpte huset (mitt barnsomshem) och jag är fortfarande typ 15 år senare jätteglad och tacksam över att min förälder kunde och ville avvara 50 000 kr var till oss barn. Det var dessutom mycket pengar sett till husets försäljningsvärde och belåning.

Huset, ja det var väl tråkigt men det skulle ha varit ännu tristare att ha gått miste om det jag har nu

Men det sagt livet går vidare. Klart man kan vara ledsen över ett hus man förlorat, precis som all annan kärlek i livet, men det går verkligen över. Jag skulle inte ventilera dessa känslor med varken x eller 2, det skulle bara riskera att få dig att framstå som otacksam vilket jag inte tror du är.

 

[yamyam]

Du har alltid rätt till dina känslor, men om du inte bearbetar dem tror jag det här kan bli något som skaver - även om du försöker tänka att det inte borde/ska göra det. Vi har nog alla hört historier om hur den här typen av ekonomiska affärer kan skapa mycket jobbiga känslor och förändra relationer totalt och jag tror inte man ska förringa det. Ta det på allvar om du känner att du inte kan släppa det över tid.

Det kanske verkar överdrivet att tipsa om något besök hos psykolog gällande detta, men ha det gärna i åtanke om känslorna kvarstår. Det är så slitsamt att bära på motstridiga känslor och ibland behöver man bara bolla lite.