När man ställt till det för sig själv

[Teilani]

Jag tycker också det är hans problem att han varit otrogen inte ditt. Samtidigt blir situationen mer komplicerad av att han har ett förhållande och barn sen innan.

Barnet får halvsyskon, vilken relation kommer de att få?
Ska du förutom en pappa du inte verkar ha några direkta känslor för, dras med hans ( troligen) ex för att barnen ska få träffas?
Barnets farmor och farfar vad är det för människor? Vill de ha kontakt?

Det är lätt att säga att du inte har något intresse av de här människorna och ingen utom pappan kan kräva att få finnas i barnets liv. Men de är ditt barns släktingar och att helt vända dem ryggen om du tycker de är jobbiga är inte riktigt schysst.

Jag fick inte träffa min halvsyster innan hon var 16 och jag över 20 år. Det är vi båda ledsna för, men våra föräldrar var så inne i sin egen besvikelse och konflikt att de sket i vad vi eventuellt ville. Vi har en fin relation idag, men det känns som om vi missat nåt av att inte få vara med om varandras uppväxt ens lite grand.

 

[Comatose]

@Comatose

Oj... Helt klart en annan infallsvinkel än jag tidigare tänkt. Klart man inte ska göra sitt liv svårare än nödvändigt men då jag inte har barn sedan innan har jag även svårt att greppa just hur det kommer försvåra/ev förstöra mitt liv. Jag kan inte riktigt se hur det skulle gå så illa?

Jag håller med om att jag inte är lastgammal, men så vidare superung är jag inte. Jag fyller 25 nästa år. Det kan ju knappast räknas till epitetet ung mamma. Tänk om det tar så lång tid att träffa just den personen att jag kanske helt enkelt inte kan få barn längre då? Isåfall skulle jag ju ångra mig än mer bittert tror jag.

Har googlat lite om aborter och det verkar delas upp i två delar. De som är glada och nöjda. Och så de som ångrar sig, och de som ångrar, de ångrar sig otroligt mycket verkar det som. Sen är ju varje upplevelse personlig, jag kanske inte skulle bry mig alls eller så klappar jag ihop totalt mentalt. Också läskigt att inte veta hur jag kommer reagera.

Jag skulle definitivt räkna en 24-åring som ung mamma, snittåldern för förstföderskor är 29,5 år, i storstäderna ännu äldre. Risken att du inte skulle kunna få fler barn finns förstås, men du är inte direkt i någon riskålder för det och att du skulle bli steril av en medicinsk abort är minst sagt mycket, mycket otroligt.

Jag tror inte att man förstör sitt liv genom att skaffa barn, men jag tror att man försvårar det rejält genom att skaffa barn med någon som inte vill (och som dessutom verkar vara något av ett ärkepucko). Det här är en människa som du kommer att behöva träffa regelbundet mer eller mindre resten av ditt liv, då gör man nog sig själv en otjänst genom att välja någon som man redan från början inte kommer överens med. Det tror jag.

Aborter, ja... Det finns förstås de som ångrat dem, men ärligt talat har jag bara läst sådana inlägg på Flashback och Familjeliv. Jag har aldrig träffat någon som känt så. (Å andra sidan har jag ju aldrig träffat någon som säger att de ångrat sitt barn heller, så vad vet jag?) Från min synvinkel är en abort ett litet beslut, medan att behålla är det största beslutet någonsin.

 

[napoleon]

@OutOfService

Jo jag vill väl också dela det hela med någon. Det ska vara något fint och roligt. Jag hade väl tänkt mig första barnet vid 29-30 kanske? Eller helt ärligt inte tänkt så mycket. Mest att jag vill ha det, nån gång men som de flesta unga (eller vad vet jag, alla andra kanske planerar supernoga exakt månad och allt i framtiden när de ska ha sina barn) inte direkt tänkt vidare så mycket.

Men nu är det som det är. Han är ingen vidrig människa som jag inte skulle orka med resten av livet, ja det han gör mot sin familj är vidrigt, men han är ingen elak människa så sett. Eller jo det är han väl, jag kan inte få ner i ord vad jag menar, frustrerande! Men min slutsats är att det kan antagligen funka att ha honom som pappa, blir barnet fött så pratade han om att ta sitt ansvar (motvilligt) men jag vet inte riktigt om jag vill att han ska vara delaktig.

 

[napoleon]

Jag tycker också det är hans problem att han varit otrogen inte ditt. Samtidigt blir situationen mer komplicerad av att han har ett förhållande och barn sen innan.

Barnet får halvsyskon, vilken relation kommer de att få?
Ska du förutom en pappa du inte verkar ha några direkta känslor för, dras med hans ( troligen) ex för att barnen ska få träffas?
Barnets farmor och farfar vad är det för människor? Vill de ha kontakt?

Det är lätt att säga att du inte har något intresse av de här människorna och ingen utom pappan kan kräva att få finnas i barnets liv. Men de är ditt barns släktingar och att helt vända dem ryggen om du tycker de är jobbiga är inte riktigt schysst.

Jag fick inte träffa min halvsyster innan hon var 16 och jag över 20 år. Det är vi båda ledsna för, men våra föräldrar var så inne i sin egen besvikelse och konflikt att de sket i vad vi eventuellt ville. Vi har en fin relation idag, men det känns som om vi missat nåt av att inte få vara med om varandras uppväxt ens lite grand.

Halvsyskona har jag ägnat åtminstone någon tanke. Relationen där lär bli obefintlig då de är tonåringar redan (jag och hans barn är närmare i ålder än vad jag och han är).

Farföräldrarna har jag faktiskt inte tänkt på alls. Inte syskon på pappans sida heller. Ytterligare något för plus- och minuslistan.

 

[Comatose]

@OutOfService

Men min slutsats är att det kan antagligen funka att ha honom som pappa, blir barnet fött så pratade han om att ta sitt ansvar (motvilligt) men jag vet inte riktigt om jag vill att han ska vara delaktig.

Problemet är väl att du inte bestämmer om han är delaktig eller ej. Han har laglig rätt till att få träffa sitt barn, oavsett vad du vill. 50% av alla födelsedagar, jular, nyårsaftnar, och för den delen vardagar, är hans - om han vill ha dem.

 

[napoleon]

Jag skulle definitivt räkna en 24-åring som ung mamma, snittåldern för förstföderskor är 29,5 år, i storstäderna ännu äldre. Risken att du inte skulle kunna få fler barn finns förstås, men du är inte direkt i någon riskålder för det och att du skulle bli steril av en medicinsk abort är minst sagt mycket, mycket otroligt.

Jag tror inte att man förstör sitt liv genom att skaffa barn, men jag tror att man försvårar det rejält genom att skaffa barn med någon som inte vill (och som dessutom verkar vara något av ett ärkepucko). Det här är en människa som du kommer att behöva träffa regelbundet mer eller mindre resten av ditt liv, då gör man nog sig själv en otjänst genom att välja någon som man redan från början inte kommer överens med. Det tror jag.

Aborter, ja... Det finns förstås de som ångrat dem, men ärligt talat har jag bara läst sådana inlägg på Flashback och Familjeliv. Jag har aldrig träffat någon som känt så. (Å andra sidan har jag ju aldrig träffat någon som säger att de ångrat sitt barn heller, så vad vet jag?) Från min synvinkel är en abort ett litet beslut, medan att behålla är det största beslutet någonsin.

Jag är ursprungligen från småstad, där ungefär 75 % av tjejerna i min högstadieklass har minst ett barn nu. Så jag blir nog lite påverkad därifrån. Numera bor jag i storstad, men som sagt många jag känner i min ålder är inne på barn två eller tre redan.

Hmm stycke två tar jag in. Jag har inte så mycket som svar men ska grunna på det.

Jag har en nära vän som ångrade sin djupt. Jag är rädd att klappa ihop lika hårt som hon gjorde. Gick från normal till helt under isen. Det var hårt att stå kvar men jag är stolt över vännen och oss som stannade och att vi lyckades limma ihop alla bitar igen. Men det var som att lägga ett enmiljon-bitars pussel i mörker. Tänker man igenom och över och att det är ens eget beslut och ingen annans tror jag det är lättare att leva med det.

 

[Ninnurur]

@napoleon - nu har jag ju bara varit ensamstående mamma i snart ett år, och inte av fri vilja (sambon/barnets pappa gick bort) och även om jag har bra support av mormor + dagis så är det jävligt tufft! Speciellt nu när barnet är tre år och i en enorm utvecklingsfas. Jag får aldrig någon paus. Jag kan inte säga åt pappan att göra något så att jag kan göra något annat. Jag måste alltid be om barnvakt om jag vill göra något när dottern inte är på dagis. Alla nattningar är mina, alla påklädningar är mina, alla läkarbesök/utvecklingssamtal/föräldramöten etc. Man får ingen paus. Missförstå mig rätt, jag älskar min dotter över allt annat, utan henne hade jag inte stått upp idag, men jag är bara mamma, aldrig mig själv. Det blir ju bättre i och med att barnet blir äldre och klarar sig mer själv, men ibland känns vägen väldigt lång. Det är en aspekt som jag absolut inte hade någon koll på när jag tidigare hade funderat på hur det skulle vara att vara ensamstående.

 

[Elisha]

Jag har varit i precis @Comatose situation med graviditet och en dåvarande pojkvän som jag valde abort med. Är lika gammal som du och är nu gravid och gift med världens bästa man. Tanken slår mig ofta att tänk om jag behållt barnet den gången och nu haft en 5 åring med en kille som verkligen inte var något att ha. Nej, hellre barnlös än med fel man känner jag.

 

[cirkus]

Det kanske han är, han säger att han vill mitt bästa. Att jag har hela livet framför mig och borde skaffa barn sen med någon som älskar mig och som jag kan leva med.

Han är ju tidernas jävla pajas!
Det där behöver du inte lyssna på överhuvudtaget. Hur kan han försöka få dig att tro att du ska bli ensam och inte träffa någon att älska och leva med. Alltså det är fullkomligt befängt. Och du, flashback är sämre än en bajstunna vad det gäller den typen av referenser

 

[napoleon]

Han är ju tidernas jävla pajas!
Det där behöver du inte lyssna på överhuvudtaget. Hur kan han försöka få dig att tro att du ska bli ensam och inte träffa någon att älska och leva med. Alltså det är fullkomligt befängt. Och du, flashback är sämre än en bajstunna vad det gäller den typen av referenser

Ha ha, sista meningen fick mig att skratta lite. Det är klart att jag vet att han troligtvis har fel. Men när han drar på med sitt 'ja men då blir du ensam HELA LIVET för ingen vill ha en ensamstående mamma' så börjar jag ju tänka lite på det i alla fall. Och han tycker att jag inte kommer kunna leva som jag vill. Jag har en del planer för karriär och liv som kan bli svårare med barn, men de går att modifiera och det fina med mina planer är att de är alla långsiktiga och flexibla. Alltså om jag måste vänta tills barnet är större är det ok. Kan jag genomföra allt som tänkt, toppen! Om jag får ta det långsammare, då blir det ju så.

 

[napoleon]

@napoleon - nu har jag ju bara varit ensamstående mamma i snart ett år, och inte av fri vilja (sambon/barnets pappa gick bort) och även om jag har bra support av mormor + dagis så är det jävligt tufft! Speciellt nu när barnet är tre år och i en enorm utvecklingsfas. Jag får aldrig någon paus. Jag kan inte säga åt pappan att göra något så att jag kan göra något annat. Jag måste alltid be om barnvakt om jag vill göra något när dottern inte är på dagis. Alla nattningar är mina, alla påklädningar är mina, alla läkarbesök/utvecklingssamtal/föräldramöten etc. Man får ingen paus. Missförstå mig rätt, jag älskar min dotter över allt annat, utan henne hade jag inte stått upp idag, men jag är bara mamma, aldrig mig själv. Det blir ju bättre i och med att barnet blir äldre och klarar sig mer själv, men ibland känns vägen väldigt lång. Det är en aspekt som jag absolut inte hade någon koll på när jag tidigare hade funderat på hur det skulle vara att vara ensamstående.

Aldrig hört ngn säga så faktiskt. Men mina samtal med småbarnsmammor är ytterst begränsade. Nästintill obefintliga. Men det var ju ingen rolig tanke kanske. Jag har förvisso råd att ha en nanny anställd på i alla fall halvtid. Det kompenserar ju inte för en pappa och det känns väldigt osvenskt och konstigt. Men att köpa barnvakt/nanny några gånger i veckan kommer jag göra om jag väljer att behålla, för att få lite andrum. Ta mig inte fel nu och tro att jag tänker köpa mig fri från ansvar, självklart inte. Men i och med att jag har den möjligheten känns det mikroskopiskt lättare att axla en roll som ensam förälder.

Jag menar inte att trampa någon på tårna, så jag hoppas ingen tar illa upp att jag tar lite lite lite lättare på det hela i och med just möjligheten till att köpa den hjälp jag behöver. Eller för den delen känner behov av att dumförklara mig för att jag har tankar på nanny. Jag förstår att det inte är som att ha en närvarande pappa. Jag förstår att en nanny inte kommer finnas tillgänglig 24/7. Men det lär vara en stor hjälp. Sen kanske mitt ev barn är allvarligt sjuk. Då kommer det vara otroligt jobbigt att vara ensam. Men jag kan ju inte utgå från att allt ska gå åt helvete. Isåfall behöver jag ju inte ens bry mig om att leva om man ska ha den inställningen, då kan jag lika gärna stanna i sängen och inte gå till jobbet.

 

[Ninnurur]

Aldrig hört ngn säga så faktiskt. Men mina samtal med småbarnsmammor är ytterst begränsade. Nästintill obefintliga. Men det var ju ingen rolig tanke kanske. Jag har förvisso råd att ha en nanny anställd på i alla fall halvtid. Det kompenserar ju inte för en pappa och det känns väldigt osvenskt och konstigt. Men att köpa barnvakt/nanny några gånger i veckan kommer jag göra om jag väljer att behålla, för att få lite andrum. Ta mig inte fel nu och tro att jag tänker köpa mig fri från ansvar, självklart inte. Men i och med att jag har den möjligheten känns det mikroskopiskt lättare att axla en roll som ensam förälder.

Jag menar inte att trampa någon på tårna, så jag hoppas ingen tar illa upp att jag tar lite lite lite lättare på det hela i och med just möjligheten till att köpa den hjälp jag behöver. Eller för den delen känner behov av att dumförklara mig för att jag har tankar på nanny. Jag förstår att det inte är som att ha en närvarande pappa. Jag förstår att en nanny inte kommer finnas tillgänglig 24/7. Men det lär vara en stor hjälp. Sen kanske mitt ev barn är allvarligt sjuk. Då kommer det vara otroligt jobbigt att vara ensam. Men jag kan ju inte utgå från att allt ska gå åt helvete. Isåfall behöver jag ju inte ens bry mig om att leva om man ska ha den inställningen, då kan jag lika gärna stanna i sängen och inte gå till jobbet.

Jag gissar att ingen säger det för att det är fel att säga att man måste ha en paus från sitt barn ibland. En nanny i all ära, men denne har ändå inget av ansvaret som du får ensam. Visst, det finns fördelar också såklart, ingen annan ifrågasätter ju ditt sätt att uppfostra barnet Men man blir låst. Som nu, barnet sover. Jag kan göra vad jag vill, så länge jag är hemma. Jag kan inte lämna lägenheten hur gärna jag än skulle vilja. Tidigare var jag ofta ute och tränade så här dags men det är ju omöjligt nu, om jag inte ber om barnvakt.

 

[oz_joj]

Har en kompis som råkade bli gravid med en hon hade ett av o tillförhållande med. Killen blev helt galen. Hon MÅSTE göra abort, han skulle ta livet av sig själv annars etc, ringde o hotade, var otrevlig etc. Det är klart, vilken maktlöshet att inte kunna bestämma, att makten ligger helt hos kvinnan. Hon bodde nån vecka hos oss för att känna sig tryggare o ett tag bytte vi mobil så hon slapp påverkas av hans sms. Just då la han av allt sånt. Hon valde behålla o gick i en föräldragrupp för ensamma mammor o jag tror alla hade liknande desperata ex. Tyvärr vägrade denne man sen att skriva på papprens på att han var far o det gick så långt att han tvingades testa sig och blev ju bevisad far och så, den långa vägen. Han har inte velat träffa barnet och har antagligen inget berättat till sina föräldrar etc. Min kompis har o har haft det tufft ibland, blev gravid som student, blev klar o har pga situationen svårt att jobba med sin utbildning o fick gå tillbaka till sitt gamla yrke hon ej trivdes med. Hennes barn lyckades råka ut för varenda förkylning, magsjuka, örininflammation etc man kan ha o hon vabbade massor. Jag gick in o tog hennes barn någon av mina lediga dagar för att hjälpa, har gett allt urvuxet till hennes son från mina barn etc. Hennes föräldrar bor typ 100 mil bort så numera när hon har kvällsmöte en gång/månad tar mina föräldrar o hämtar hennes son från fsk, lagar mat o nattar.
Kontentan: han är inte ensam om sin desperation (han är ju dessutom familjefar), det måste inte bli så att han vill ha kontakt och det kan bli hur jobbigt som helst med sjukt barn etc, men skulle jag fråga min vän skulke hon aldrg valt annorlunda.

 

[napoleon]

@oz_joj

Det scenariot lät inte roligt alls... Han har inte börjat hota mig än eller bete sig som en supergalning men det kanske bara är en tidsfråga? Jag hoppas inte. Nej fy fan vilken soppa det blivit av den här relationen som bara skulle vara något kul sidsteg.

Jag har gett mig till måndag att åtminstone börja väga över till ett beslut och sedan senast nästa onsdag kontaktat mödravårdscentralen.

 

[Amha]

Jag gissar att ingen säger det för att det är fel att säga att man måste ha en paus från sitt barn ibland. En nanny i all ära, men denne har ändå inget av ansvaret som du får ensam. Visst, det finns fördelar också såklart, ingen annan ifrågasätter ju ditt sätt att uppfostra barnet Men man blir låst. Som nu, barnet sover. Jag kan göra vad jag vill, så länge jag är hemma. Jag kan inte lämna lägenheten hur gärna jag än skulle vilja. Tidigare var jag ofta ute och tränade så här dags men det är ju omöjligt nu, om jag inte ber om barnvakt.

Alltså, det där kan jag tänka mig är tufft. Särskilt när man är van vid att ha någon som är delaktig. Hur många gånger under dotterns 1.5-åriga liv har man inte blivit irriterad och lämnat över till pappan som kan ta i problemen med bättre humör.

 

[Ninnurur]

Alltså, det där kan jag tänka mig är tufft. Särskilt när man är van vid att ha någon som är delaktig. Hur många gånger under dotterns 1.5-åriga liv har man inte blivit irriterad och lämnat över till pappan som kan ta i problemen med bättre humör.

Precis. Jag får bara bita ihop och försöka igen. Det händer att det slutar med att vi sitter i en hög på golvet och gråter, jag för att jag inte orkar och hon för att jag gråter och hon förstår ju inte riktigt varför. Det är riktigt tufft!! Speciellt så här i slutet av terminen när vi båda är trötta, då blir alla små skav till stora sår på en gång. Jag ser verkligen fram emot nästan en månads jullov!! Som inleds med solsemester

 

[Ninnurur]

Jag ska tillägga att min dotter är väldigt smart och lite före i utvecklingen på vissa plan, samtidigt som hon är som alla andra snart fyraåringar också. Hon krockar liksom med sina egna känslor då, och det är jobbigt för oss båda att hantera. Alla barn är ju inte såna, vissa är enklare och vissa är svårare, men det går inte att beställa rätt sort i förväg

 

[Amha]

Precis. Jag får bara bita ihop och försöka igen. Det händer att det slutar med att vi sitter i en hög på golvet och gråter, jag för att jag inte orkar och hon för att jag gråter och hon förstår ju inte riktigt varför. Det är riktigt tufft!! Speciellt så här i slutet av terminen när vi båda är trötta, då blir alla små skav till stora sår på en gång. Jag ser verkligen fram emot nästan en månads jullov!! Som inleds med solsemester

Hua, svårt att förklara för små barn också. Låter härligt med solsemester! Hoppas ni får det super.

 

[Ninnurur]

Hua, svårt att förklara för små barn också. Låter härligt med solsemester! Hoppas ni får det super.

En veckas all inclusive tillsammans med mormor. Barnet ska få gå på bamseklubb och jag ska få träna. Det enda som kan förstöra det är sjukdom så sånt låter vi bli nu! åker nästa torsdag

 

[Cocos]

Jag är ensamstående med en dotter på drygt fyra veckor.
Råkade vli gravid med min kk som till en början sa att han såklart ställer upp om jag väljer att behålla men han ville jag skulle göra abort.
Jag tänkte mig tre senarion: Behålla och pappan ska då va delaktig och verkligen ha en relation med sitt barn oavsett hur min och hans relation ser ut.
Göra abort och i mitt fall ångra mig resten av livet.
Eller behålla och så är pappan inte delaktig alls, inte träffa sitt barn, inga relationer till hans släkt och bygga upp ett fungerande kärleksfullt liv med dom människor jag älskar och som jag visste skulle älska och hjälpa mig med barnet.
Det blev alternativ tre för VAD han än säger så är tyvärr sannolikheten stor att det enda barnet ser av pappan är underhållet som kommer in på mammas konto varje månad.
I slutändan kan man bara lita på sig själv och jag vill inte bygga upp nått så viktigt som ett barns liv kring att pappan eventuellt vill ses nångång ibland då får det hellre va och barnet umgås och får träffa personer man vet aldrig kommer svika!

Det är ett svårt beslut och som ensamstående måste man nog tänka lute extra på både det praktiska och känslomässiga.

Att man skulle leva som nån nunna resten av livet för man har barn är ju helt absurt.. Jag vart uppraggad både en och tio gånger redan som gravid och det finns flertalet män som föredrar kvinnor med barn framför en utan just för dom önskar sig ett liv med familj så det är knappast ett problem.
Vill påpeka att detta är mina högst personliga åsikter och jag hoppas att du tar ett beslut du blir nöjd med!