Jolanta
Trådstartare
Det här kommer bli ett långt inlägg men jag hoppas och ber er att orka igenom allt och skriva om era erfarenheter och åsikter.
I onsdags tappade jag tilltron till Sveriges rättsystem.
Lite bakgrund:
Ett par som har 2 gemensamma barn, nu 2 och 4 år gamla. Bodde i en stad där ingen av dem hade anhöriga. Båda har varit föräldralediga, och båda har varit "lika mycket föräldrar".
För 1 år (barnen då 1år och 3 år)sen kom pappan till barnen hem efter att ha jobbat natt, till en tom lägenhet, varken barnen eller mamman var där. Mamman hade tagit barnen och stuckit ner till sina föräldrar, 90 mil bort. Anledningen till att hon stuckit var att paret haft ett gräl då hon hade tagit 3åringen och slängt/svingat in honom i en vägg för att han knuffat sin lillebror, något som pappan inte accepterade. Det var inte första gången hon gjort illa barnen. När den yngsta var ca 6 månader så svimmade han flera gånger. De åkte in till akuten och det gjordes en anmälan av en barnläkare då svimmningarna kunde bero på att barnet hade blivit skakat. Mamman hade erkännt för en kompis att hon skakat barnet då han skrikit "då man faktiskt får göra det för att få dem att förstå" Kompisen gjorde då en anmälan till soc. Det gjordes vidare läkarundersökningar på barnet och det kunde inte bevisas att barnet svimmade pga att det utsatts för våld. Soc gjorde ingenting alls.
Mamman började "mobba" det äldre barnet, hon knuffade bort honom när han ville titta på sin lillebror, han fick inte vara med.
De första veckorna efter att mamman stuckit var ganska lugna, mamman och pappan hade kontakt, mamman sa först att hon skulle komma tillbaka. Efter ett tag ville hon istället att pappan skulle flytta närmare henne, inte till samma stad men ändå närmare. Hon skickade gulliga mail om att de skulle fira ena sonens födelsedag tillsammans. Efter några veckor så bestämde pappan att han inte alls ville flytta, varför skulle han behöva förlora sina barn för att hon hade stuckit och gjort det omöjligt för honon att träffa sina barn på ett normalt sätt?
Samma sekund som han sa att han ville stanna kvar i sin stad så vände mamman helt, hon hotade med att ta barnen och sticka till sitt hemland, hon ringde och sa att "han aldrig mer skulle få se dem" och hon gjorde en anmälan till polisen om misshandel och kränkningar. Hon berättade i sin anmälan att pappan låst ner henne i källaren. Det fanns ingen källare där de bodde. Hon berättade att hon var livrädd för honom från dag 1 i deras förhållande, vilket rimmade ganska illa med mailen hon skickat innan pappan sa att han inte ville flytta närmare henne.
Mamman erbjöd pappan att han skulle ta det äldsta barnet och hon det yngsta som lösning. vilket pappan inte gick med på, då han ville träffa båda sina barn.
Pappan tog kontakt med advokat och så gjorde även mamman. Det blev sammarbetssamtal på soc som inte gav något.
Det intermistiska beslutet från tingsrätten blev att boendet för barnen skulle vara hos deras pappa, och att mamman skulle ha umgänge i 10 dagar/månad.
Mamman försökte skriva över barnen på hennes adress dit hon flyttat och angav för skatteverket att de hade växelvis boende, trots att det fanns beslut från tingsrätten att de skulle bo hos sin pappa.
Hon skrev in dem på dagis i sin nya stad, trots att båda föräldrarna ska skriva på för dagis, så där begick den nya kommunen fel. Hon skolade in dem på dagis fast pappan motsatte sig det. Det blev alltså så att barnen går på dagis hos henne var 4vecka, på olika avdelningar. Hon anmälde pappan för att han hade förfalskat hennes underskrift vid lån de tagit tillsammans, där det på lånepappret står att mamman själv varit med och identifierat sig själv med legitimation innan hon skrev på lånet. De andra anmälningarna mot pappan angående misshandel, hot och kränkning blev ingenting av då inget av hennes vittnen kunde säga att pappan gjort illa henne eller hotat. Hennes pappa sa i polisförhör att "Han aldrig sett något konstigt i deras förhållande".
Hon har inte låtit pappan hämta sina barn den dagen han skulle få hämta dem trots att hennes egen advokat sagt åt henne att han ska få hämta dem då. Detta är bara några av alla de saker som mamman har gjort. Pappan har gått med på alla henns nycker för att inte det ska kunna användas imot honom.
Det gjordes en boendeutreding av soc, som sa att barnen skulle bo hos sin pappa.
Rättegången (huvudförhandlingen) om barnens boende var för 3 veckor sen, 1 år efter att mamman hade flyttat. Barnen hade alltså bott hos sin pappa i närmare 1 år. Där satt mammans pappa och vittande om att parets förhållande alltid varit konstigt, att mamman hade blivit så smal och trippade på tå för sin sambo, att hon var livrädd för honom. Detta var samma pappa som under polisförhör sa att han aldrig märkte något konstigt med deras förhållande. Detta påtalades av barnens pappas advokat.
Mammans advokat kunde inte på något sätt säga att pappan var dålig, och när de frågade mamman om varför hon skulle ha barnen så blev svaret "För att jag är mamman".
Beslutet kom i onsdags, barnen dömdes till mamman.
Rätten hade alltså brytit mot 3 praxis
- Mamman var den som flyttade
- Boendeutredningen som talade för pappan
- Det intermistiska beslutet som varit att barnen skulle bo hos sin pappa vilket de gjort i 1 års tid.
Det ENDA rätten kunde säga om pappan var att han försökte bestämma över barnens dagis där nere, att de inte skulle få ha det. Det var ingenting pappan hade gjort under rättegången, utan det han sa var att han motsatte sig dagis i den formen som det var nu. Han ville att de skulle gå hos dagmamma eller åtminstone på samma avdelning då de bara är på dagis där var 4 vecka, vilket blir nästan som en ny inskolning varje gång. Det stod INGENSTANS i domen att han var dålig på något vis, det stod ingenstans om fel han hade gjort. Det enda var det här om dagis och ändå dömdes barnen till mamman.
Hur är detta möjligt?
Det finns så otroligt mycket mer att skriva om det här men det skulle bli en hel bok, så jag hoppas att ni frågar om det är något ni undrar över.
I onsdags tappade jag tilltron till Sveriges rättsystem.
Lite bakgrund:
Ett par som har 2 gemensamma barn, nu 2 och 4 år gamla. Bodde i en stad där ingen av dem hade anhöriga. Båda har varit föräldralediga, och båda har varit "lika mycket föräldrar".
För 1 år (barnen då 1år och 3 år)sen kom pappan till barnen hem efter att ha jobbat natt, till en tom lägenhet, varken barnen eller mamman var där. Mamman hade tagit barnen och stuckit ner till sina föräldrar, 90 mil bort. Anledningen till att hon stuckit var att paret haft ett gräl då hon hade tagit 3åringen och slängt/svingat in honom i en vägg för att han knuffat sin lillebror, något som pappan inte accepterade. Det var inte första gången hon gjort illa barnen. När den yngsta var ca 6 månader så svimmade han flera gånger. De åkte in till akuten och det gjordes en anmälan av en barnläkare då svimmningarna kunde bero på att barnet hade blivit skakat. Mamman hade erkännt för en kompis att hon skakat barnet då han skrikit "då man faktiskt får göra det för att få dem att förstå" Kompisen gjorde då en anmälan till soc. Det gjordes vidare läkarundersökningar på barnet och det kunde inte bevisas att barnet svimmade pga att det utsatts för våld. Soc gjorde ingenting alls.
Mamman började "mobba" det äldre barnet, hon knuffade bort honom när han ville titta på sin lillebror, han fick inte vara med.
De första veckorna efter att mamman stuckit var ganska lugna, mamman och pappan hade kontakt, mamman sa först att hon skulle komma tillbaka. Efter ett tag ville hon istället att pappan skulle flytta närmare henne, inte till samma stad men ändå närmare. Hon skickade gulliga mail om att de skulle fira ena sonens födelsedag tillsammans. Efter några veckor så bestämde pappan att han inte alls ville flytta, varför skulle han behöva förlora sina barn för att hon hade stuckit och gjort det omöjligt för honon att träffa sina barn på ett normalt sätt?
Samma sekund som han sa att han ville stanna kvar i sin stad så vände mamman helt, hon hotade med att ta barnen och sticka till sitt hemland, hon ringde och sa att "han aldrig mer skulle få se dem" och hon gjorde en anmälan till polisen om misshandel och kränkningar. Hon berättade i sin anmälan att pappan låst ner henne i källaren. Det fanns ingen källare där de bodde. Hon berättade att hon var livrädd för honom från dag 1 i deras förhållande, vilket rimmade ganska illa med mailen hon skickat innan pappan sa att han inte ville flytta närmare henne.
Mamman erbjöd pappan att han skulle ta det äldsta barnet och hon det yngsta som lösning. vilket pappan inte gick med på, då han ville träffa båda sina barn.
Pappan tog kontakt med advokat och så gjorde även mamman. Det blev sammarbetssamtal på soc som inte gav något.
Det intermistiska beslutet från tingsrätten blev att boendet för barnen skulle vara hos deras pappa, och att mamman skulle ha umgänge i 10 dagar/månad.
Mamman försökte skriva över barnen på hennes adress dit hon flyttat och angav för skatteverket att de hade växelvis boende, trots att det fanns beslut från tingsrätten att de skulle bo hos sin pappa.
Hon skrev in dem på dagis i sin nya stad, trots att båda föräldrarna ska skriva på för dagis, så där begick den nya kommunen fel. Hon skolade in dem på dagis fast pappan motsatte sig det. Det blev alltså så att barnen går på dagis hos henne var 4vecka, på olika avdelningar. Hon anmälde pappan för att han hade förfalskat hennes underskrift vid lån de tagit tillsammans, där det på lånepappret står att mamman själv varit med och identifierat sig själv med legitimation innan hon skrev på lånet. De andra anmälningarna mot pappan angående misshandel, hot och kränkning blev ingenting av då inget av hennes vittnen kunde säga att pappan gjort illa henne eller hotat. Hennes pappa sa i polisförhör att "Han aldrig sett något konstigt i deras förhållande".
Hon har inte låtit pappan hämta sina barn den dagen han skulle få hämta dem trots att hennes egen advokat sagt åt henne att han ska få hämta dem då. Detta är bara några av alla de saker som mamman har gjort. Pappan har gått med på alla henns nycker för att inte det ska kunna användas imot honom.
Det gjordes en boendeutreding av soc, som sa att barnen skulle bo hos sin pappa.
Rättegången (huvudförhandlingen) om barnens boende var för 3 veckor sen, 1 år efter att mamman hade flyttat. Barnen hade alltså bott hos sin pappa i närmare 1 år. Där satt mammans pappa och vittande om att parets förhållande alltid varit konstigt, att mamman hade blivit så smal och trippade på tå för sin sambo, att hon var livrädd för honom. Detta var samma pappa som under polisförhör sa att han aldrig märkte något konstigt med deras förhållande. Detta påtalades av barnens pappas advokat.
Mammans advokat kunde inte på något sätt säga att pappan var dålig, och när de frågade mamman om varför hon skulle ha barnen så blev svaret "För att jag är mamman".
Beslutet kom i onsdags, barnen dömdes till mamman.
Rätten hade alltså brytit mot 3 praxis
- Mamman var den som flyttade
- Boendeutredningen som talade för pappan
- Det intermistiska beslutet som varit att barnen skulle bo hos sin pappa vilket de gjort i 1 års tid.
Det ENDA rätten kunde säga om pappan var att han försökte bestämma över barnens dagis där nere, att de inte skulle få ha det. Det var ingenting pappan hade gjort under rättegången, utan det han sa var att han motsatte sig dagis i den formen som det var nu. Han ville att de skulle gå hos dagmamma eller åtminstone på samma avdelning då de bara är på dagis där var 4 vecka, vilket blir nästan som en ny inskolning varje gång. Det stod INGENSTANS i domen att han var dålig på något vis, det stod ingenstans om fel han hade gjort. Det enda var det här om dagis och ändå dömdes barnen till mamman.
Hur är detta möjligt?
Det finns så otroligt mycket mer att skriva om det här men det skulle bli en hel bok, så jag hoppas att ni frågar om det är något ni undrar över.
Senast ändrad:
