När söka läkarkontakt vs fatta egna beslut?

Du kan be om att byta läkare? Se om du kan få annan behandling? Läkare brukar vilja att man är med på behandlingståget. Försök för din skull att orka.

En arbetsterapeut kan hjälpa dig med beteenden kopplat till din ångest. Jag skulle hålla mig till att alla mediciner ska hanteras av läkare. Eftersom psykiatrin anser att det finns åtgärder kvar att göra inom primärvården se till att du får de åtgärderna då. Antingen fungerar dom eller så kan du sedan gå vidare inom psykiatrin annars fastnar du liksom i limbo. Om din läkare inte erbjuder dig de åtgärderna så byt läkare!

Lindrig psykisk ohälsa ska behandlas på vårdcentral. Det spelar liksom ingen roll om allmänläkaren tycker det är roligt eller ej (detta tror jag dock är dina egna fantasier som lägger krokben för dig) eftersom vårdcentralerna arbetar med all problematik sålänge den är i ett tidigt stadie eller lindrig/medel.
Om psykiatrin har nekat så hjälper det troligen inte att skriva egenremiss.

Stå på dig lite istället för att lägga dig platt på marken. Det är inte din sak att oroa dig för om läkaren gillar sina arbetsuppgifter eller ej. De som arbetar i vården är ju anställda för att ge vård.

Jag tycker det är dumt att mixtra själv med mediciner. Bättre att boka möte med läkaren och diskutera ev förändring av dos eller preparat.
Och arbetsterapeut låter väl jättebra? Hen kan hjälpa dig med sömnproblemen (kanske förskriva tyngdtäcke ex) eller rutiner i vardagen som är hjälpsamma när man inte mår bra.

Svarar er alla; jag kommer naturligtvis att samarbeta om det är så att jag ska träffa en arbetsterapeut. Men jag har inga 'förväntningar' inför det alls eller vet vad det kommer innebära -- vilket i o f s gör mig lite nervös...Men som jag har tolkat det handlar det mer om en del av 'utredningen' snarare än ren en del av behandlingen som i ren 'hjälpinsats' -- om ni förstår vad jag menar (kartläggning -- ska jag vidare till psyk eller utredas vidare för t ex någon bokstavsdiagnos/annat). Det är därför jag känner mig lite rädd för att det här ska bli en långdragen process.. o om det nu Är så att det är biverkningar av medicinen som spökar -- hur vet jag hur länge jag ska stå ut? Innan jag avbryter behandlingen själv? Ses jag som osamarbetsvillig då? Men kan jag kontakta läkaren igen? Har hen inte gjort sin del nu?

Jag känner ingenting annat än förtroende för den läkare jag har fått träffa. Tvärtom är det en av få läkare i sammanhanget -- jag har varit med förr -- vilket kanske också spelar in i att läkaren anser att jag Inte är ett problem för primärvården?! -- som jag känt faktiskt har visat någon form av engagemang. Bara det att vi har träffats så många ggr för att följa upp medicineringen.. Jag har träffat läkare förr som skrivit ut medicin o sen aldrig träffat mig mer...

Men jag tänker att hen bara helt krasst har rätt. Hen är allmänläkare på en vc, har skrivit ut medicin, försökt underlätta med ytterligare medicin, följt upp att jag 'lever', skrivit remiss för vidare behandling/utredning -- om än den tycks ha blivit hängande nånstans i luften... Inte så konstigt att jag upplevde hen som rätt uppgiven vid senaste besöket.

Speciellt om hen då tänker att sån här medicin behöver x antal månader på sig för att komma 'till sin rätt'. O vi har redan testat att justera dosen.

som vanligt kan det se olika ut i olika delar av landet... så mitt svar kan vara rätt eller fel beroende på bostadsort.

men många gånger tackar psykiatrin nej om inte vårdcentralen provat på ett metodiskt sätt med två eller tre olika preparat, och då ingår det att man ska försöka komma upp i ordentlig dos.
Så det låter som om man "borde" prova att byta preparat i ditt fall, och utvärdera några gånger inklusive doshöjningar, innan psykiatrin torde vara intresserade av att ta över.

Har du bara provat en medicin? Isåfall skulle jag be om att få prova något annat, om du kommit upp i full dos och stått på det ett tag men känner att det inte hjälper/ger för jobbiga biverkningar.
Så vitt jag vet brukar man inte få komma till psykiatrin om man inte provat en hel del hos vc. Själv provade jag nog 2-3 olika mot ångest och 4 eller 5 antidepressiva innan läkaren skickade remiss till psyk (och de tog emot mig).
Så börja där, är mitt tips. Börja inte mixtra med mediciner själv, utan gör det i samråd med läkare. Skriv ner dina problem och jobbiga biverkningar med nuvarande medicin och ta med, till nuvarande läkare eller be om att få byta om hen inte verkar kunna/vilja försöka något annat. Försök stå ut en tid med ny medicin och se om det hjälper bättre, och kom ihåg att det tar ett tag innan man märker om medicinen har effekt. Många biverkningar kan också bli bättre med tiden (men inte alla).

Vad har du för olika mediciner nu?

Tack för att ni delar era erfarenheter. Jag är inte så insatt i hur gången ser ut men det känns konstigt att klänga fast så länge vid en vc-läkare -- testa massa olika mediciner o s v - o det verkar hen ju också tycka? Eftersom hen själv säger att hen inte kan göra mer för mig utan jag bara ska invänta kallelse till arbetsterapeuten. Tidigare har hen sagt att jag antingen själv ska boka tid för åb eller att hen ser till att jag blir kallad, men nu vid senaste besöket var det bara adjö.

Kan jag bara gå dit igen då o vilja 'börja om' med ev en annan medicin? Borde inte läkaren har nämnt den möjligheten redan då? Eller så är det mitt fel att jag inte kunnat vara tydlig nog,men jag har inte förrän nu -- eller då när jag tog kontakt för det senaste besöket -- insett hur fruktansvärt dåligt jag sover o satt det i samband med att jag påbörjade medicineringen... Men på läkaren lät det ju inte som om det var troligt att det hade med medicinen att göra. Då hade vi väl testat att byta medicin istället för insomningstabletter när hen ändå var noga med att påpeka tillvänjningsrisken?

Det gäller fluoxetin, oxascand o -- nu senast -- zopiklon förövrigt...

Förlåt mitt svammel. Ni ser -- jag har svårt att sätta ord på mina tankar även här. Men allra mest handlar det nog om att jag inte vill vara till besvär genom att envetet ligga på mer än vad som ligger inom ramarna för vad man kan förvänta sig av vc. Sitt still i båten liksom. Eller -- inse att medicinen kanske inte hjälper -- sluta -- gå till arbetsterapeuten när den kallelsen kommer o ta det därifrån. Jag kanske aldrig kommer träffa den här läkaren mer ändå o då spelar det ingen roll? Stenen för vidare utredning är iaf satt i rullning?
 
Tack för tips -- men det skulle jag aldrig klara :(. Vad skulle jag ens säga? 'Psykiatrin vill inte ta emot mig o min läkare gav upp -- vad kan du göra?'

Jag vill inte blanda in fler mitt i detta. Symtomen jag sökte vård för i det första skedet finns föralldel kvar, men det som bekymrar mig mest nu är just den medicinska behandlingen. Medicinen kanske hjälper -- en del Har blivit bättre, kanske måste jag bara ge det ännu mer tid som läkaren är inne på -- men kanske har den också ett finger med i spelet när det gäller annat, som det här med sömnen. Kanske bara grubblar jag för mkt. Kanske måste jag stå ut tills jag -- tillslut? -- kommer till rätt instans. För att nu är det bestämt såhär.

Men jag blir knäpp av att inte få sova o jag kan inte låta bli att känna viss oro när jag nu nästan varje dag stoppar i mig flera tabletter med den här tillvänjningsrisken. I desperation för att få komma ifrån eller sova ibland även över läkarens ordinering... Jag fattar att det är djävligt dumt men jag får bara inte livet att gå ihop utan sömn...

O så känner jag mig ju bara så djävla ensam i mitt mående :(.

Jag har varit stämplad som ett ”hopplöst fall”, men med rätt vård (medicinering, terapi) mår jag nu bra. Jag fick dock söka mig vidare från landstingsvården, och när jag började gå privat och då betalade för det kändes det som att jag fick mer ”makt” över hur min vård sköttes. Jag hade tidigare väldigt svårt att känna mig lyssnad på av läkare och kände mig alltid i ett starkt underläge. Att ingen läkare inom landstinget ens verkade tro att jag kunde bli bättre hjälpte ju inte direkt. Så jag vill verkligen framhålla: är du inte nöjd med din vård, sök dig vidare! Om det så är att byta läkare på vc, skriva egenremiss till psyk eller söka vård privat.

Jag har haft extrema sömnsvårigheter så jag vet hur sårbar det gör en. Det finns absolut en tillvänjningsrisk med insomningstabletter och man ska såklart inte ta dem om de inte behövs, men det finns också sånna som jag som alltid behöver insomningstablett men bara i låg dos. Så du behöver inte vara rädd för tabletterna, öka dock aldrig dosen utan läkares inrådan.

Du är verkligen inte ensam! Och det kommer bli bättre för dig, du behöver bara hitta rätt stöd från vården. Det finns allt hopp!
 
Svarar er alla; jag kommer naturligtvis att samarbeta om det är så att jag ska träffa en arbetsterapeut. Men jag har inga 'förväntningar' inför det alls eller vet vad det kommer innebära -- vilket i o f s gör mig lite nervös...Men som jag har tolkat det handlar det mer om en del av 'utredningen' snarare än ren en del av behandlingen som i ren 'hjälpinsats' -- om ni förstår vad jag menar (kartläggning -- ska jag vidare till psyk eller utredas vidare för t ex någon bokstavsdiagnos/annat). Det är därför jag känner mig lite rädd för att det här ska bli en långdragen process.. o om det nu Är så att det är biverkningar av medicinen som spökar -- hur vet jag hur länge jag ska stå ut? Innan jag avbryter behandlingen själv? Ses jag som osamarbetsvillig då? Men kan jag kontakta läkaren igen? Har hen inte gjort sin del nu?

Jag känner ingenting annat än förtroende för den läkare jag har fått träffa. Tvärtom är det en av få läkare i sammanhanget -- jag har varit med förr -- vilket kanske också spelar in i att läkaren anser att jag Inte är ett problem för primärvården?! -- som jag känt faktiskt har visat någon form av engagemang. Bara det att vi har träffats så många ggr för att följa upp medicineringen.. Jag har träffat läkare förr som skrivit ut medicin o sen aldrig träffat mig mer...

Men jag tänker att hen bara helt krasst har rätt. Hen är allmänläkare på en vc, har skrivit ut medicin, försökt underlätta med ytterligare medicin, följt upp att jag 'lever', skrivit remiss för vidare behandling/utredning -- om än den tycks ha blivit hängande nånstans i luften... Inte så konstigt att jag upplevde hen som rätt uppgiven vid senaste besöket.

Speciellt om hen då tänker att sån här medicin behöver x antal månader på sig för att komma 'till sin rätt'. O vi har redan testat att justera dosen.





Tack för att ni delar era erfarenheter. Jag är inte så insatt i hur gången ser ut men det känns konstigt att klänga fast så länge vid en vc-läkare -- testa massa olika mediciner o s v - o det verkar hen ju också tycka? Eftersom hen själv säger att hen inte kan göra mer för mig utan jag bara ska invänta kallelse till arbetsterapeuten. Tidigare har hen sagt att jag antingen själv ska boka tid för åb eller att hen ser till att jag blir kallad, men nu vid senaste besöket var det bara adjö.

Kan jag bara gå dit igen då o vilja 'börja om' med ev en annan medicin? Borde inte läkaren har nämnt den möjligheten redan då? Eller så är det mitt fel att jag inte kunnat vara tydlig nog,men jag har inte förrän nu -- eller då när jag tog kontakt för det senaste besöket -- insett hur fruktansvärt dåligt jag sover o satt det i samband med att jag påbörjade medicineringen... Men på läkaren lät det ju inte som om det var troligt att det hade med medicinen att göra. Då hade vi väl testat att byta medicin istället för insomningstabletter när hen ändå var noga med att påpeka tillvänjningsrisken?

Det gäller fluoxetin, oxascand o -- nu senast -- zopiklon förövrigt...

Förlåt mitt svammel. Ni ser -- jag har svårt att sätta ord på mina tankar även här. Men allra mest handlar det nog om att jag inte vill vara till besvär genom att envetet ligga på mer än vad som ligger inom ramarna för vad man kan förvänta sig av vc. Sitt still i båten liksom. Eller -- inse att medicinen kanske inte hjälper -- sluta -- gå till arbetsterapeuten när den kallelsen kommer o ta det därifrån. Jag kanske aldrig kommer träffa den här läkaren mer ändå o då spelar det ingen roll? Stenen för vidare utredning är iaf satt i rullning?

Om det är fluoxetin som ger biverkningarna som du inte riktigt står ut med, så finns det ganska många olika antidepressiva att testa. Det behöver inte vara så komplicerat, och det borde väl läkaren på VC vara öppen för? Väntetiderna inom psykiatrin är ofta långa, så det kanske vore en idé så länge?
 
Jag har varit stämplad som ett ”hopplöst fall”, men med rätt vård (medicinering, terapi) mår jag nu bra. Jag fick dock söka mig vidare från landstingsvården, och när jag började gå privat och då betalade för det kändes det som att jag fick mer ”makt” över hur min vård sköttes. Jag hade tidigare väldigt svårt att känna mig lyssnad på av läkare och kände mig alltid i ett starkt underläge. Att ingen läkare inom landstinget ens verkade tro att jag kunde bli bättre hjälpte ju inte direkt. Så jag vill verkligen framhålla: är du inte nöjd med din vård, sök dig vidare! Om det så är att byta läkare på vc, skriva egenremiss till psyk eller söka vård privat.

Jag har haft extrema sömnsvårigheter så jag vet hur sårbar det gör en. Det finns absolut en tillvänjningsrisk med insomningstabletter och man ska såklart inte ta dem om de inte behövs, men det finns också sånna som jag som alltid behöver insomningstablett men bara i låg dos. Så du behöver inte vara rädd för tabletterna, öka dock aldrig dosen utan läkares inrådan.

Du är verkligen inte ensam! Och det kommer bli bättre för dig, du behöver bara hitta rätt stöd från vården. Det finns allt hopp!

Fint att höra att du fått hjälp o mår bra nu! Men för egen del känner jag väl mig inte direkt 'missnöjd' eller inte lyssnad på.. som sagt fick jag bra förtroende för den här läkaren direkt. Utan mitt problem är väl att läkaren säger att hen har gjort sitt 'vänta så kommer det tillslut en kallelse till en arbetsterapeut som ska kolla nåt -- oklart vad', men att jag ändå inte mår bra.

Men hur 'rätt' har jag att ligga på? Alla känner till termen vårdköer.. Har jag för höga förväntningar för vad vården kan erbjuda? Lägger jag krokben för mig själv som en 'strulig' patient -- om jag söker tid på nytt eller om jag slutar med medicinen på eget bevåg? Vad är 'värst' ur en vårdgivares perspektiv?

Tack för peppen :heart .

Om det är fluoxetin som ger biverkningarna som du inte riktigt står ut med, så finns det ganska många olika antidepressiva att testa. Det behöver inte vara så komplicerat, och det borde väl läkaren på VC vara öppen för? Väntetiderna inom psykiatrin är ofta långa, så det kanske vore en idé så länge?

Ja det kanske hade varit värt att testa en annan medicin men -- kärnfrågan -- ska jag avvakta till vidare kontakt? Jag vet inte om jag kan se den här vc-läkaren i ögonen om jag kommer dit igen.

Hur funkar det allmänt?? Är det praxis att den läkare som sätter in en medicin sen har ansvar för hela behandlingsperioden eller följer det ansvaret med remissen till annan instans?
 
Våga skriv en egenremiss.
Ge inte upp för att de inte tog den första remissen.
För mig krävdes remiss två gånger för att få den hjälp som fungerade.

Det var hos psyk som man hittade vad som krävdes. Resten lappade i bästa fall ihop mig från akut kris till halvfungerande någon vecka eller några veckor.
Våga skriva egenremiss.

Angående problem som du tror är medicinerelaterat så tycker jag du ska säga till läkaren att du vill slutat/inte tycker det fungerar och fråga om alternativ. Däremot kan det ju vara så att det kan ta en tid för medicinen att ge effekt så om läkaren säger att du ska avvakta lite till för att se effekt så fundera i alla fall på det.
Men fråga då också hur lång tid du behöver vänta innan ni kan utvärdera det helt.
 
@vtok Innan jag fick komma vidare till psykiatrin, så hann jag testa två olika antidepressiva via en läkare på VC. Jag vet inte om det är praxis att samma läkare uppföljer, men skulle du hellre vilja träffa en annan behöver det nog inte innebära problem. Jag själv skulle inte fasa ur medicinen utan kontakt med läkare, men jag tror faktiskt inte att du kommer ses som besvärlig om du vill prova om en annan sort ger mindre biverkningar.

Har du någon koll på hur illa det kan vara med köer till olika utredningar i ditt landsting? Förhoppningsvis ska du ju helst få komma till psykiatrin inom ramen för vårdgarantin, men sedan kommer det i värsta fall tillkomma flera köer till att få träffa ex. en psykolog (jag kan tex. få vänta upp till ett år nu) eller för att utredas.
 
Men hur 'rätt' har jag att ligga på? Alla känner till termen vårdköer.. Har jag för höga förväntningar för vad vården kan erbjuda? Lägger jag krokben för mig själv som en 'strulig' patient -- om jag söker tid på nytt eller om jag slutar med medicinen på eget bevåg? Vad är 'värst' ur en vårdgivares perspektiv?
Man bör ligga på så mycket som man orkar. Ligger man inte på så är alltid risken att man glöms bort litegran tyvärr. Däremot om du slutar med medicinen och inte följer råden dom ger då finns risken att dom inte prioriterar dig heller. Gör ingenting utan kontakt med läkare för att vara på den säkra sidan och för att dom ska se att du tar det på allvar.

Skriv en egenremiss och tjata på psykiatrin, acceptera inte ett nej. Det är inte lätt att vara en jobbig patient men ibland behövs det för att dom ska ta en på allvar.
 
Våga skriv en egenremiss.
Ge inte upp för att de inte tog den första remissen.
För mig krävdes remiss två gånger för att få den hjälp som fungerade.

Det var hos psyk som man hittade vad som krävdes. Resten lappade i bästa fall ihop mig från akut kris till halvfungerande någon vecka eller några veckor.
Våga skriva egenremiss.

Angående problem som du tror är medicinerelaterat så tycker jag du ska säga till läkaren att du vill slutat/inte tycker det fungerar och fråga om alternativ. Däremot kan det ju vara så att det kan ta en tid för medicinen att ge effekt så om läkaren säger att du ska avvakta lite till för att se effekt så fundera i alla fall på det.
Men fråga då också hur lång tid du behöver vänta innan ni kan utvärdera det helt.

Kopierar detta då det är värt att upprepas. Egenremisser kan i vissa fall ge bättre bild av patienten än vad en allmänläkare kan. Det är ibland lätt att tänka på läkare som experter på allt.
I själva verket är de ofta är väldigt smala i sin kunskap: de kan medicin och läkemedel, terapi och rehabiliterande insatser är å andra sidan inte deras områden.
 
Men jag tänker att hen bara helt krasst har rätt. Hen är allmänläkare på en vc, har skrivit ut medicin, försökt underlätta med ytterligare medicin, följt upp att jag 'lever', skrivit remiss för vidare behandling/utredning -- om än den tycks ha blivit hängande nånstans i luften... Inte så konstigt att jag upplevde hen som rätt uppgiven vid senaste besöket.

Tack för att ni delar era erfarenheter. Jag är inte så insatt i hur gången ser ut men det känns konstigt att klänga fast så länge vid en vc-läkare -- testa massa olika mediciner o s v - o det verkar hen ju också tycka? Eftersom hen själv säger att hen inte kan göra mer för mig utan jag bara ska invänta kallelse till arbetsterapeuten. Tidigare har hen sagt att jag antingen själv ska boka tid för åb eller att hen ser till att jag blir kallad, men nu vid senaste besöket var det bara adjö.

"klänga fast" är ett intressant uttryckssätt.

Det handlar som regel om att man behöver prova olika läkemedel. Specialister i allmänmedicin kan - precis lika gärna som psykiater - hjälpa en patient att prova tre olika preparat inom "normal" läkemedelsgrupp.
Nog för att det är resursbrist på vårdcentralerna, men på många håll är bristen på psykiater ännu större. Då är det ju synd att lägga psykiatriska problem av "normal" grad på dem: bättre att göra ett antal rimliga försök via specialisten i allmänmedicin och sedan remittera/s när "normala försök" inte givit effekt.

Men som sagt: det kan se olika ut i olika delar av landet, mycket beroende på tillgång till läkare inom de olika specialiteterna.
 
+ @Araminta
Våga skriv en egenremiss.
Ge inte upp för att de inte tog den första remissen.
För mig krävdes remiss två gånger för att få den hjälp som fungerade.

Det var hos psyk som man hittade vad som krävdes. Resten lappade i bästa fall ihop mig från akut kris till halvfungerande någon vecka eller några veckor.
Våga skriva egenremiss.

Tack för tipset om egenremiss, men det kommer jag inte göra -- inte i det här skedet åtminstone. Jag är ju somsagt i rullarna, jag kan inte se vad en egenremiss kan förändra samt jag inte ens vet hur man gör eller om jag orkar själv..

@vtok Innan jag fick komma vidare till psykiatrin, så hann jag testa två olika antidepressiva via en läkare på VC. Jag vet inte om det är praxis att samma läkare uppföljer, men skulle du hellre vilja träffa en annan behöver det nog inte innebära problem. Jag själv skulle inte fasa ur medicinen utan kontakt med läkare, men jag tror faktiskt inte att du kommer ses som besvärlig om du vill prova om en annan sort ger mindre biverkningar.

Har du någon koll på hur illa det kan vara med köer till olika utredningar i ditt landsting? Förhoppningsvis ska du ju helst få komma till psykiatrin inom ramen för vårdgarantin, men sedan kommer det i värsta fall tillkomma flera köer till att få träffa ex. en psykolog (jag kan tex. få vänta upp till ett år nu) eller för att utredas.

Man bör ligga på så mycket som man orkar. Ligger man inte på så är alltid risken att man glöms bort litegran tyvärr. Däremot om du slutar med medicinen och inte följer råden dom ger då finns risken att dom inte prioriterar dig heller. Gör ingenting utan kontakt med läkare för att vara på den säkra sidan och för att dom ska se att du tar det på allvar.

"klänga fast" är ett intressant uttryckssätt.

Det handlar som regel om att man behöver prova olika läkemedel. Specialister i allmänmedicin kan - precis lika gärna som psykiater - hjälpa en patient att prova tre olika preparat inom "normal" läkemedelsgrupp.
Nog för att det är resursbrist på vårdcentralerna, men på många håll är bristen på psykiater ännu större. Då är det ju synd att lägga psykiatriska problem av "normal" grad på dem: bättre att göra ett antal rimliga försök via specialisten i allmänmedicin och sedan remittera/s när "normala försök" inte givit effekt.

Men som sagt: det kan se olika ut i olika delar av landet, mycket beroende på tillgång till läkare inom de olika specialiteterna.

Svarar alla; för egen del känner jag inte behov av att byta läkare. Tvärtom är jag väldigt tacksam för att jag fått träffa samma så många ggr nu o inte en massa nya ansikten. Eller att jag -- ang 'klänga fast vid' -- för egen del känner ett behov av att tvunget få komma nån annanstans _nu_. Jag vill bara må bra. Kunna sova. O visst, kanske gärna ha _nån_ kontakt eftersom jag Mår rätt dåligt o känner mig även ensam i detta..

Det är mer att jag tänker på hur gången brukar se ut, hur den här läkaren 'känner' (ja jag vet det är dennes jobb o en läkare inte kan välja patienter efter eget 'tycke'..) eftersom hen kändes så uppgiven sist. Inte på ett elakt sätt på något vis, men ganska avvisande. 'Jag kan inte göra så mkt här, experter är mer insatta än vad jag är, tyvärr vill dom se fler insatser från primärvården men du kommer få en kallelse adjö'.

Det är därför det tar emot så mkt att ta kontakt Igen! Jag var ju där senast för att jag inte kunde sova -- jag fick tabletter.... så? Men om det är normalt att träffa en vc-läkare regelbundet under en period (o inte bara för att få remiss vidare som jag kanske föreställt mig), att den läkare som påbörjar en medicinsk behandling även följer upp -- ev även avslutar -- den o att prova olika mediciner inom primärvården så kanske det är vad jag borde göra då? Istället för att sluta själv utan någons vetskap?

Jag kanske bara är löjligt rädd för att ses som alldeles besvärlig.. (ff a i läkarens ögon -- hen kan ju inte bli så mkt tydligare hur läget ligger?)
 
+ @Araminta

Tack för tipset om egenremiss, men det kommer jag inte göra -- inte i det här skedet åtminstone. Jag är ju somsagt i rullarna, jag kan inte se vad en egenremiss kan förändra samt jag inte ens vet hur man gör eller om jag orkar själv..







Svarar alla; för egen del känner jag inte behov av att byta läkare. Tvärtom är jag väldigt tacksam för att jag fått träffa samma så många ggr nu o inte en massa nya ansikten. Eller att jag -- ang 'klänga fast vid' -- för egen del känner ett behov av att tvunget få komma nån annanstans _nu_. Jag vill bara må bra. Kunna sova. O visst, kanske gärna ha _nån_ kontakt eftersom jag Mår rätt dåligt o känner mig även ensam i detta..

Det är mer att jag tänker på hur gången brukar se ut, hur den här läkaren 'känner' (ja jag vet det är dennes jobb o en läkare inte kan välja patienter efter eget 'tycke'..) eftersom hen kändes så uppgiven sist. Inte på ett elakt sätt på något vis, men ganska avvisande. 'Jag kan inte göra så mkt här, experter är mer insatta än vad jag är, tyvärr vill dom se fler insatser från primärvården men du kommer få en kallelse adjö'.

Det är därför det tar emot så mkt att ta kontakt Igen! Jag var ju där senast för att jag inte kunde sova -- jag fick tabletter.... så? Men om det är normalt att träffa en vc-läkare regelbundet under en period (o inte bara för att få remiss vidare som jag kanske föreställt mig), att den läkare som påbörjar en medicinsk behandling även följer upp -- ev även avslutar -- den o att prova olika mediciner inom primärvården så kanske det är vad jag borde göra då? Istället för att sluta själv utan någons vetskap?

Jag kanske bara är löjligt rädd för att ses som alldeles besvärlig.. (ff a i läkarens ögon -- hen kan ju inte bli så mkt tydligare hur läget ligger?)

Ja, om du har förtroende för läkaren du går till nu bör du höra av dig igen, och inte fasa ut medicinen själv. Återigen, har du koll på väntetider i ditt landsting? Jag förstår behovet av att komma någon annanstans _nu_, men det är otäcka väntetider inom psykiatrin. Ett första besök hos en läkare där kan gå hyfsat fort, men för nästa steg, som en utredning kommer nog minst ta 90 dagar. Jag har ett ex som fick vänta i ett år på en ADHD-utredning, och det finns skräckhistorier då det tagit ännu längre tid än så. Därför är det jättebra om du ändå har möjlighet att träffa samma läkare på VC för uppföljning och medicinbyte.
 
Kopierar detta då det är värt att upprepas. Egenremisser kan i vissa fall ge bättre bild av patienten än vad en allmänläkare kan. Det är ibland lätt att tänka på läkare som experter på allt.
I själva verket är de ofta är väldigt smala i sin kunskap: de kan medicin och läkemedel, terapi och rehabiliterande insatser är å andra sidan inte deras områden.
Som exempel blev en vän till mig nekad röntgen när läkaren skickade remiss. När hen sen själv skickade en egenremiss så gick den igenom. Det är inte svårt att skriva, finns bra info på 1177.
 
Ja, om du har förtroende för läkaren du går till nu bör du höra av dig igen, och inte fasa ut medicinen själv. Återigen, har du koll på väntetider i ditt landsting? Jag förstår behovet av att komma någon annanstans _nu_, men det är otäcka väntetider inom psykiatrin. Ett första besök hos en läkare där kan gå hyfsat fort, men för nästa steg, som en utredning kommer nog minst ta 90 dagar. Jag har ett ex som fick vänta i ett år på en ADHD-utredning, och det finns skräckhistorier då det tagit ännu längre tid än så. Därför är det jättebra om du ändå har möjlighet att träffa samma läkare på VC för uppföljning och medicinbyte.

Nej jag har dålig koll på väntetiderna här, men kan tänka mig att dom är långa även här. Speciellt som jag inte hört nåt än ens ang arbetsterapeuten, som läkaren fick remissvar om i början på dec (hen -- läkaren -- verkade dock lite osäker på vart hen skulle skicka mig, det finns ingen at på min vc tydligen, så vet inte om det tar längre tid pga. det).

Men känner somsagt inget behov av att bli ivägskickad pronto. Jag inser väl att ska jag gå till botten med mina problem så behöver jag nog hjälp av specialister på området -- men kan jag må bättre via hjälp från vc så är fortsatt kontakt där tills vidare inget jag 'motsätter' mig.

Om det är så det brukar gå till då -- vilket det enligt av svaren här att döma ofta gör. Det var just den biten jag mest kände mig osäker över -- när man anses som 'strulig' av kalibern 'patient som åker till akuten för en sticka i fingret' som vill 'klänga fast' vid en läkare som inget kan göra o vill ha nya tider/mediciner/osv. hela tiden -- o vad som helt normalt faller på en vc/vc-läkares ansvar.

Men anses det helt normalt o ok med att följa upp medicinering o ev medicinbyten, dosjustering osv hos en vc-läkare även under en längre tid (vi sågs somsagt första gången i okt o har setts fyra ggr sen dess -- betydligt mer än vad jag trodde var 'normalt' att träffa en läkare på vc innan man antingen ska avvakta eller direkt bli skickad vidare), så känns det mer rimligt att våga ta kontakt igen mtp att jag fortfarande mår som jag gör..

Jag är så sjukt osäker på 'var' i kedjan jag befinner mig liksom o vill inte gå till vc om jag bara blir avvisad för jag 'ska ju invänta kallelse till arbetsterapeut'.. då mår jag hellre skit.

Som exempel blev en vän till mig nekad röntgen när läkaren skickade remiss. När hen sen själv skickade en egenremiss så gick den igenom. Det är inte svårt att skriva, finns bra info på 1177.

Tack för info.
 
:( Åh jag tänker så mkt ikväll. Jag kan inte alls avgöra om jag är 'värd' mer nu. Eller bara är världens jävla gnällspik som borde hålla käften o vänta. För vem är livet en dans på rosor?

Rent egoistiskt skulle jag verkligen vilja ha kontakt men hur vet jag? Hur finner jag modet att ta kontakt med vc igen? Långa väntetider -- visst, men borde jag inte åtminstone fått en tid -- om än långt fram -- till dendär arbetsterapeuten efter dessa två månader om jag ansågs vara ett 'prioriterat' fall? Dvs -- vårdens objektiva bedömning är att -- andra behöver det så mkt mer. Jag har fått det som anses behövas för nu.

Jag är så djävla rädd för att bli 'avvisad' -- sedd som jobbig eller bara djävligt omständlig o otydlig som inte kan tala klarspråk i hur jag tänker kring medicinen, biverkningar osv (jag Har ju fått gå på åb, då har jag väl haft mina chanser) o som en patient som inte ens har den simplaste förmåga att ta in ord o kunna ha förståelse för hur vårdkedjan funkar.

Såpass att jag inte ens vet om jag skulle klara att ta mig iväg till ett besök, ens om jag fick tid hos läkaren igen. Är så nervös så jag bokstavligen bara skakar när jag sitter i väntrummet (jag är inte särskilt skakig eller nervös av mig normalt annars -- men den situationen..).

O vad jag _skäms_ för att jag ens känner såhär när jag egentligen vet att jag har så mkt att vara tacksam för. När det finns så mycket annan -- riktig!! -- skit i världen som människor drabbas av. Åh fyfan vad jag hatar mig själv just nu (vad är felet -- vad har jag för djävla diagnos???!?).

(förlåt för bara massa gnäll. förväntar mig inga svar -- förstår att svaren måste jag hitta själv -- men har just nu ingen alls att prata med men alldeles för mkt tankar som snurrar. men kanske behöver jag bara en rejäl spark i röven. en uppsträckning -- ja du är en kverulerande djävla egoist. tyst med dig. det kanske rentav skulle hjälpa mest)
 
Jag jobbar som läkare på vårdcentral, och det är inte något konstigt alls att följas upp av läkare där en längre tid för psykiska besvär.
Riktlinjerna i landstinget jag jobbar i är liknande de som du fått höra tidigare i tråden, här ska man ha provat minst två läkemedel mot ångest/depression (och då räknas inte vid behovs-medicinen) och eventuellt en kombination av två läkemedel, innan remiss till psykiatrin kan skrivas.

Jag tycker att du ska ta kontakt med din läkare igen och fråga om en annan sort, om den du har inte fungerar eller ger biverkningar som är för jobbiga.
 
Jag tycker din läkare har uttalat sig olämpligt, och det har ju bara gett sig mer oro. Sök igen! Bara ringa in på telefontid och be om nytt besök!

Ang arbetsterapeut och att du inte fått ngn tid än. Vården jobbar generellt inte med att prioritera patienter, inte annat än i akutfall. Man jobbar med väntelistor och du kommer få en tid när det blir din tur sas. Det har inget att göra med hur ”prioriterad” din problematik skulle vara.

Vårdcentralerna har generellt bättre resurser än psykiatrin. Man har satsat mycket pengar på att rusta upp primärvården så att de ska kunna hantera psykisk ohälsa. Psykiatrin däremot går på knäna och det är ofta enorma väntetider.
Har din vårdcentral psykolog? Många vårdcentraler idag har anställda psykologer med precis lika bra kompetens som de psykologer som jobbar i psykiatrin.
 
@Humla o @MiniLi -- jättetack för era svar! Är så otroligt tacksam att ni tar er tid att svara :heart.

Jag har varit i kontakt med vc igen o fått telefontid (fick tom. förfrågan om akuttid men avböjde det -- å andra sidan har väl dom som tar emot samtalen ingen 'koll' -- utan kan bara boka in liksom). Första tiden för besök var annars flera veckor fram. Har kanske lite svårt för telefonkontakt men ändå nåt..

Får se vad läkaren säger (jag är på riktigt nervös..). Men jag har haft en hemsk natt med nästan ingen sömn o grym huvudvärk så just nu känns det iaf helt rimligt att jag tog kontakt igen..
 
@Humla o @MiniLi -- jättetack för era svar! Är så otroligt tacksam att ni tar er tid att svara :heart.

Jag har varit i kontakt med vc igen o fått telefontid (fick tom. förfrågan om akuttid men avböjde det -- å andra sidan har väl dom som tar emot samtalen ingen 'koll' -- utan kan bara boka in liksom). Första tiden för besök var annars flera veckor fram. Har kanske lite svårt för telefonkontakt men ändå nåt..

Får se vad läkaren säger (jag är på riktigt nervös..). Men jag har haft en hemsk natt med nästan ingen sömn o grym huvudvärk så just nu känns det iaf helt rimligt att jag tog kontakt igen..
Sluta upp med de där fantasierna kring vem som har koll och inte och varför eller varför inte du erbjöds akuttid. Självklart ha de som tar emot samtalen på VC koll. De tittar i din journal och det är deras arbete att göra en bedömning av ärenden. Erbjöd de dig akuttid så ansåg de att akuttid var rimligt att erbjuda.

Telefontid kan vara jättebra just för att prata om medicineringen. :)
 
Sluta upp med de där fantasierna kring vem som har koll och inte och varför eller varför inte du erbjöds akuttid. Självklart ha de som tar emot samtalen på VC koll. De tittar i din journal och det är deras arbete att göra en bedömning av ärenden. Erbjöd de dig akuttid så ansåg de att akuttid var rimligt att erbjuda.

Telefontid kan vara jättebra just för att prata om medicineringen. :)

Ja jag antar att du har rätt :o. Tack. (Fast av ngn anledning verkade mitt senaste besök inte vara journalfört så hen som tog emot samtalet verkade lite 'confused'.. gissa om _det_ satte igång tankar hos en annan :crazy:)

Men ska försöka att inte tänka så mkt mer nu. Nu har jag iaf en tid bokad. Får se vad som händer sen :). Tack för peppen här i tråden! Jag behövde nog den.. både för att inse hur dumt det är att älta fram o tillbaka o för att få mod att ta kontakt igen.
 
Ja jag antar att du har rätt :o. Tack. (Fast av ngn anledning verkade mitt senaste besök inte vara journalfört så hen som tog emot samtalet verkade lite 'confused'.. gissa om _det_ satte igång tankar hos en annan :crazy:)

Men ska försöka att inte tänka så mkt mer nu. Nu har jag iaf en tid bokad. Får se vad som händer sen :). Tack för peppen här i tråden! Jag behövde nog den.. både för att inse hur dumt det är att älta fram o tillbaka o för att få mod att ta kontakt igen.
Det funkar såhär med journaler:
- Läkaren dikterar sin journalanteckning, dvs pratar in i en mikrofon vad som ska journalföras.
- Vårdcentralen har sekreterare som lyssnar på det inspelade och skriver det i journalen.
- Ibland hinner inte sekreterarna med utan de kan ha många besök som ligger i "kö" för att journalskrivas. Då kan det ta ett tag innan anteckningen blir gjord.

Eller så skriver läkaren sina egna journaler men även där kan det ta tid. Journaler ska skrivas inom en viss tid (tror det är typ en månad). En del skriver sina journaler direkt, andra samlar dem på hög och skriver massor med journaler mer sällan.

Det betyder således ingenting att ditt besök inte är journalfört än.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 928
Senast: Hazel
·
  • Artikel
Dagbok Har pratat med en läkare nu på företagshälsovården. Det var intressant. Första gången jag var på FHV kände jag inte att jag och läkaren...
Svar
2
· Visningar
796
Senast: Sasse
·
Småbarn Jag är desperat efter sätt att få i vår treåring penicillin. Lång historia kort; vår dotter har haft sår i näsan senaste 8 veckorna. Vi...
Svar
19
· Visningar
1 463
Kropp & Själ Jag har alltid sovit dåligt men med åren har det eskalerat och tyvärr har jag fått noll respons från vården när jag tagit upp det...
3 4 5
Svar
85
· Visningar
7 422
Senast: Hazel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp