Någon djävla diagnos eller?

[Myrten]

Nu blir jag snart galen!

I hela mitt liv har jag varit väldigt klumpig och fummelhänt, men på senare tid tycker jag det blivit värre. Eller så märker jag det mer. Saker runt mig faller omkull. Grejor glider ur mina händer bara sådär. Trots att jag försöker vara försiktig går det sönder grejor hela djävla tiden. En 20-talsservis i min ägo har klarat sig sedan 20-talet till jag började använda den för ett år sedan. Nu har flera delar gått sönder. Glas faller ur min hand, ner i golvet. Jag skär bearnaisesåsen för att jag inte klarar att hälla i smöret i en tunn stråle, jag skvimpar i det. Ska jag ta något från hyllan i mitt badrum innebär det i mer än 50% av fallen att antingen grejen jag ska ta eller något som står bredvid (eller för den delen längre bort, kroppskontrollen är noll) faller i golvet. Listan kan göras oändlig.

Delvis kan nog detta förklaras av att min överaktiva hjärna ägnar sig åt en hel del galna projekt medan jag utför vardagssysslor, men jag förmår inte riktigt hantera den. Den gör som den vill. Jag tror inte att det är hela sanningen, min finmotorik är kass. Jag är urtrött på att allt faller och saker går sönder runt mig.

Hur är det där ute, fler som känner igen sig? Finns det i så fall några tips för hur man ska bli "bättre"? Att bara skärpa sig har jag försökt hela mitt liv och det funkar inte.

 

[Mim]

Har precis samma problem, har upptäckt att det är stressen som förvärrar det!
Det är som att jag i tanken är steget före min egen kropp och då missar jag eller greppar fel saker, släpper för tidigt och välter saker.

På jobbet har det lugnat ner sej sen jag fick en assistent på halvtid så stressen där är nästan noll, hemma försöker jag tänka på att inte "tänka för snabbt"
Märker direkt när jag är "omedvetet" stressad, då är det riktigt fumligt!

 

[MiniLi]

En del människor har helt enkelt svårt med motorik eller öga-hand-koordination. Det hjälper väl kanske inte dig men jag vet inte om det går att träna upp i vuxen ålder.

Hoppas du kan ge dig själv lite förståelse!

 

[Skogstokig]

Känner igen mig till viss del. Jag upplever mig som ganska klumpig och fumlig. Finmotoriken är det inget större fel på - så länge jag koncentrerar mig! Tänker jag på annat flyger däremot grejer åt alla håll För att inte tala om när jag är trött eller stressad!

Jag skulle få en ny smartphone i födelsedagspresent av min sambo förra året, men jag fick den bara på ett villkor: att jag skaffade ett stöttåligt silikonskal samt repskydd till skärmen, och att jag var tvungen att ha köpt dem innan jag ens fick ta ut mobilen ut kartongen. Så jag tror iaf inte att jag bara inbillar mig att jag är klumpig...

Hur som helst, det är sjukt tröttsamt att saker faller golvet hela tiden!

 

[Myrten]

Faktiskt skönt att höra att man inte är ensam!
@Skogstokig - om smartphones så är jag, alla trender till trots, fortfarande en ivrig anhängare av Nokia. De telefonerna tål fortfarande att bli tappade i asfalten. Upprepade gånger.

 

[Sedna]

Jag känner igen mig. Jag är vädigt klumpig.

Jag är främst expert på att gå in i saker; köksbordet, sängen, dörrposter. Har alltid blåmärken på benen.

Använder bara små köksknivar, för att jag så ofta skär mig.

Har skalat mig själv med potatisskalaren många gånger.

Kan inte bära en full mugg utan att det skvimpar över.

River alltid ut saker från badrumshyllan eller kryddhyllan, men har konstigt nog väldigt bra reaktionsförmåga och lyckas fånga det mesta. I och för sig har jag väl tränat upp just reaktionsförmågan.

Jag brukar försöka skratta åt det. För någon vecka sedan slog jag diskmaskinsluckan i mitt eget huvud. Det är ju nästan en bragd att lyckas med om man är över 3 år gammal.

Ibland när det har varit riktig illa har jag undrat om det är något fel på mig, men har alltid varit klumpg så det är nog såhär jag är. Mamma sa alltid att klumpigheten skulle gå över när jag slutade växa, men oj så fel hon hade. Det blir i alla fall väldigt mycket värre när jag är stressad och tankspridd. När jag verkligen koncentrerar mig är det inga som helst fel på min motorik.

 

[cirkus]

Jag har blivit klumpig och jag vet ju att det beror på min stroke. Innan den så hade jag ganska bra balans och kroppskontroll i allmänhet - så är det inte längre. Just att jag verkar ha förlorat rumsuppfattningen och hur mycket jag sticker ut åt sidorna verkar vara den mest kvardröjande effekten av syrebristen i hjärnan

 

[Myrten]

Åter - trist för alla som är lika klantiga som jag, men hemskt skönt att inte vara ensam!

 

[hastflicka]

Har ar en till Min coordination och balans ar helt vardelosa, det gor att jag inte kan ga i en rak linje om det sa gallde livet. Fraga mina stackars hundar hur ofta jag trampar pa dem nar vi jobbar med att ga fot. Gar de perfect kan jag bara bumpa in i dem och deras tassar ar i alla fall utom farozonen. Jag snubblar och ramlar pa slat betong, vilket inte ens jag sjalv riktigt forstar hur det kan ga till.

Jag vaxte upp med att hora hur "klumpig" jag var anda tills jag horde en annan mamma saga att hennes barn var sa impulsiv. Tank sa mycket finare det later, dessutom ar det en stor bit av problemet, atminstone jag ar helt enkelt aldeles for impulsiv. Som du sager gar hjarnan i 100 knyck medan kroppen inte riktigt hinner med utan gor saker lite random. I mitt fall handlar det om att springa igenom livet (flyga sager maken) och gora sa mycket som mojligt pa kortast mojliga tid.

 

[Killaloe]

Jag har blivit klumpigare sedan jag blev utmattad, det är som att jag inte kan tänka på annat och göra saker samtidigt. Och eftersom jag alltid har varit väldigt bra på att tänka två-tre steg före mig själv rent tankemässigt har det varit katastrof drabbade åren.

Jag är också sådan att jag går in i saker, öppnar dörrar rakt på mig skälv, snubblar på mina egna fötter, tappar saker osv. Det enda jag kan göra, just nu, är att försöka vara med även i tankarna när jag gör saker. Alltså verkligen fokusera på det jag håller på med och inte glida iväg till andra tankar. Förutom det försöker jag att inte bli irriterad på mig själv och inte stressa mer än nödvändigt, eftersom jag ju VET att situationen inte blir bättre när jag klandrar mig själv eller pressar mitt huvud.

 

[Gabbi]

Jag klumpar mig när jag är stressad, som nu tex då jag jobbar stenhårt och letar hus. Sakerna bara glider ur händerna på mig, allt jag tar i tar alltid vägen via golvet först.

 

[Myrten]

@hastflicka - hundproblemet har jag löst genom att ha Spaniels. De går ju i zig-zag själva, så då är det mindre risk att trampa på dem. Och större risk att snubbla, eftersom de vill vara nära. Men jag snubblar ju ändå på allt så...

@Killaloe - om man ska fokusera på det man gör, upplever inte du att man förlorar en massa tid då? Och att det går sakta. Fort ska det gå, det är mitt motto. Väldigt fort, annars blir jag mer rastlös än vanligt.

Här skulle det vara en smiley, men min surfplatta vill lägga den först. Mysko!

 

[Killaloe]

@Myrten
Jo, visst förlorar jag tid på det. Jag är van vid att göra allt i 180, men det har tagit mig nästan 2 års sjukskrivning för att komma fram till att det är inte värt det. Den tiden jag "vinner" genom att tänka 100 tankar medans jag gör saker, förlorar jag ändå på i längden. Oavsett om det handlar om att torka upp vatten från halva golvet för att jag spillt ut vattenskålen, plåstra om mina fingrar efter att ha skakat den med potatisskalare eller göra om allt eftersom jag glömt vad jag gjort - så hade de flesta situationer kunnat undvikas om jag hade varit närvarande i första skedet. Så det känns jättemärkligt att vara långsam, men återigen så vet jag ju att jag egentligen inte blir snabbare och jag har helt enkelt fått lära om mig.

Jag säger inte att det är rätt väg för alla, men ibland tror jag att lite mer närvaro kan göra det lite enklare

 

[Myrten]

@Killaloe
Ligger i sängen och fnissar (även om det egentligen inte är roligt), för jag har ju också gjort allt det där. Eller - jag struntar nog i att torka upp vatten, för det är ju bara vatten. Med resultat att jag halkar och slår mig halvt fördärvad.

 

[_FiA_]

Nu blir jag snart galen!

I hela mitt liv har jag varit väldigt klumpig och fummelhänt, men på senare tid tycker jag det blivit värre. Eller så märker jag det mer. Saker runt mig faller omkull. Grejor glider ur mina händer bara sådär. Trots att jag försöker vara försiktig går det sönder grejor hela djävla tiden. En 20-talsservis i min ägo har klarat sig sedan 20-talet till jag började använda den för ett år sedan. Nu har flera delar gått sönder. Glas faller ur min hand, ner i golvet. Jag skär bearnaisesåsen för att jag inte klarar att hälla i smöret i en tunn stråle, jag skvimpar i det. Ska jag ta något från hyllan i mitt badrum innebär det i mer än 50% av fallen att antingen grejen jag ska ta eller något som står bredvid (eller för den delen längre bort, kroppskontrollen är noll) faller i golvet. Listan kan göras oändlig.

Delvis kan nog detta förklaras av att min överaktiva hjärna ägnar sig åt en hel del galna projekt medan jag utför vardagssysslor, men jag förmår inte riktigt hantera den. Den gör som den vill. Jag tror inte att det är hela sanningen, min finmotorik är kass. Jag är urtrött på att allt faller och saker går sönder runt mig.

Hur är det där ute, fler som känner igen sig? Finns det i så fall några tips för hur man ska bli "bättre"? Att bara skärpa sig har jag försökt hela mitt liv och det funkar inte.

Jag är precis likadan, alltid varit oerhört "klantig" jag tappar saker hela tiden.När jag går i en affär med någon av mina vänner, så är dom så vana att jag har omkull saker så dom går och passar på mig och fångar det jag har ner ungefär...
Roligt är det inte.. och jag förstår inte riktigt vad det beror på, men jag tror att det har med stress och dålig balans att göra. Jag har nämligen riktigt dålig balans, har svårt att stå på ett ben tex. Jag har väldigt rörliga leder vilket gör hela min kropp väldigt ostabil då jag kan överböja alla leder vilket skapar obalans.

 

[Killaloe]

@Myrten
Ibland är det svårt att veta om en ska skratta eller gråta åt sin egen klumpighet

Men alltså, prova att göra saker och fokusera på det du gör en stund (det är verkligen inte lätt) och fundera sen på om något hade gått fel om du ilat iväg i huvudet och om du verkligen hade sparat tid. Ibland tycker jag att det är lättare att förstå varför det inte nödvändigtvis är effektivt att göra allt samtidigt om en verkligen ser skillnaden och hittar bra exempel Och framförallt tycker jag att det blir enklare att vara lite snäll mot sig själv när en faktiskt är långsam om jag vet vad resultatet hade blivit om jag hade stressat/effektiviserat

 

[hastflicka]

<snip>
Fort ska det gå, det är mitt motto. Väldigt fort, annars blir jag mer rastlös än vanligt.

<snip>

Exact sa ar det. Jag ar fodd med en kansla av att ha brottom. Alltid.

<snip>

Den tiden jag "vinner" genom att tänka 100 tankar medans jag gör saker, förlorar jag ändå på i längden.
<snip>
Jag säger inte att det är rätt väg för alla, men ibland tror jag att lite mer närvaro kan göra det lite enklare :)

Visst har du ratt, men vad trakigt det blir nar man maste passa pa hur man ror sig och agerar hela tiden. Jag GILLAR att vara spontan och "dansa" fram i livet.:p

 

[Angua]

Här är en till! Fokusera på det du håller på med har min mamma sagt ett antal gånger medan jag växte upp.. När jag brände ut mig (igen) i höstas blev det inte nättre direkt. Har dessutom nedsatt handstyrka och rörlighet numera som inte gör det lättare direkt.
Men jag tränar på att vara här och nu och fokusera på det jag gör här och nu. Sen har jag stunder när jag sitter och vilar, då får hjärnan skena iväg med massa idéer och tankespår en stund. Yoga har hjälpt mig mycket också att fokusera på här och nu, likaså ridningen särskilt som min gamle häst hivade av mig om jag inte var fokuserad