Kropp & själ Någon mer med asperger/autism?

Qelina

Trådstartare
Jag tror jag är utbränd av min autism. Jag tror inte någon förstår hur man kan bli utbränd när man är sjukskriven och inte jobbat eller pluggat på evigheter och det varit så i 12-13 år med samma situation även innan men jag är det nu med. Fy fasen alltså.

Jag fattar inte hur trött man kan bli, men samtidigt är det väl inte så konstigt när allt är en kamp, när alla intryck är så starka att det är svårt att hantera och att försöka hålla ihop allt, det är liksom en jäkla mix av allt. Anorexi, bipolär, GAD (ångestsyndrom) och autism. Jag känner att livet liksom inte är till för mig, att jag är ett misstag, att jag inte borde finnas, att något blev fel när jag föddes och att jag inte är gjord för det här samhället. Kan se i dagböcker från att jag var i barn, innan tonårsperioden till och med att jag skrivit exakt dom orden, jag vet att jag känt så sen jag var barn. Jag har aldrig passat in i samhället, alltid fått kämpa för allt.

Vet inte hur det här ska gå, det känns ofta som att det aldrig kommer att gå att ta sig igenom livet.

Det många kanske inte förstår är att det är ett heltidsjobb att klara vardagen och att det här med att gå i behandlingar är ett jobb det också.
 

Qelina

Trådstartare
Huvudet snurrar runt, runt tills jag blir tokig. Just nu har jag mega ångest över att jag behöver gå till ICA om 15 minuter, att det blivit just 13 jag ska gå dit har tagit flera timmar att avgöra och inte kunnat fokusera på något annat, jag har räknat fram och tillbaka, jämfört alla alternativ, planerat, försökt få in det i dagens planer, började planera redan tidigare i veckan för att hitta den perfekta tiden och sen har det bara växt och växt och paniken inombords är enorm nu inför det stora uppdraget att handla två olika saker på ICA och det tar typ 30 minuter att gå fram och tillbaka inräknat tiden att betala och att gå runt i själva affären känns övermäktigt. Det ställer till det rejält. Alltså hur kan det bli så här? Jag har liksom inget mer att göra idag, inget alls förutom att ta hand om hunden. Jag är sååå trött på det här :cry::cry::cry:
 
Alltså det här sociala... Jag stör mig så förbannat på att jag aldrig kan vara lagom. Antingen hör jag av mig för sällan och tappar kontakten med folk eller så är jag för på, och iom att jag är medveten om problemet försöker jag backa medvetet vilket lätt blir pannkaka det också när det dels gör mig osäker och dels gör att "mottagaren" lätt tar det som ointresse när jag går från hundra till noll.
Hade väl kanske funkat om jag haft stor bekantskapskrets att fördela all sällskapssjuka på men jag har inte det utan allt hamnar på samma person, hen blir bortskrämd, jag blir ensam, hittar ny potentiell vän/partner/whatever efter månader/år ensam, den skräms bort... Och så fortsätter det sådär.

Sitter och vill skriva till en rätt ny bekantskap nu men känner att jag varit för på. Försöker backa. Tolkar tystnaden från hens håll som ointresse, vilket ytterligare bygger på min osäkerhet. Är medveten om att jag brukar överanalysera - vilket också bygger på min osäkerhet. Jag kan ju inte ens lita på min egen uppfattning av situationen?! :arghh:

Det är så jävla frustrerande, just att ha ett stort socialt behov och ändå alltid vara ensam för att jag inte får till det. Hade så jävla gärna varit som nidbilden av en aspergare som väljer ensamhet och som man inte får peta på, men jag står fan inte ut med det. Jag behöver umgänge och jag behöver närhet, frånvaron av bägge tär bara på mig.

Hur gör ni andra för att hantera den här biten?
 
Hur gör ni andra för att hantera den här biten?
Jag tror att jag har gett upp att försöka hantera den, om jag ska vara helt ärlig. Jag går på som den ångvält jag är och mer eller mindre förutsätter att andra ska bli bortskrämda. :angel: Bra metod? Nej, inte ett dugg, men man får åtminstone bli positivt överraskad när någon faktiskt vill fortsätta att hänga med en. :cool:

Skämt åsido, jag har också stora problem med osäkerhet, mycket pga att jag blivit illa behandlad av tidigare så kallade kompisar. Jag har liksom blivit van vid att bara duga när alla andra är upptagna, och knappt ens då... :crazy:
Jag tar lång tid på mig att verkligen släppa människor inpå mig. Det kan säkert uppfattas som snorkighet eller ointresse av andra, men om jag får den tid jag behöver så kan jag bli nästan översocial om jag gillar att umgås med en person. Just den delen har jag gett upp om... personer som vill bygga relation enligt normativ neurotypisk ram göre sig icke besvär, typ.

En viktig del för mig att inte totalt tappa det när det blir tyst ett tag är att påminna mig själv om att de flesta har mycket mer som händer i livet än vad jag har. De har jobb, partners, barn, osv som tar upp tid och energi, och får nog inte så mycket över till vänskapsrelationer alla gånger, vare sig med mig eller med "normala" människor. Det är inte alltid jag som är den felande länken, även om jag känner mig så i precis alla sociala situationer.

Närhet som i partnerrelation, det är bara att fetglömma, men det beror mer på att jag är asexuell och typ 99% aromantisk. Det känns inte ens värt att försöka, för i den köttmarknad som onlinedejting är har jag cirka noll att erbjuda.

Nu har jag svamlat klart för den här gången...
Hoppas att det går att hitta något vettigt i allt det här. :cautious:
 
Jag tror att jag har gett upp att försöka hantera den, om jag ska vara helt ärlig. Jag går på som den ångvält jag är och mer eller mindre förutsätter att andra ska bli bortskrämda. :angel: Bra metod? Nej, inte ett dugg, men man får åtminstone bli positivt överraskad när någon faktiskt vill fortsätta att hänga med en. :cool:

Skämt åsido, jag har också stora problem med osäkerhet, mycket pga att jag blivit illa behandlad av tidigare så kallade kompisar. Jag har liksom blivit van vid att bara duga när alla andra är upptagna, och knappt ens då... :crazy:
Jag tar lång tid på mig att verkligen släppa människor inpå mig. Det kan säkert uppfattas som snorkighet eller ointresse av andra, men om jag får den tid jag behöver så kan jag bli nästan översocial om jag gillar att umgås med en person. Just den delen har jag gett upp om... personer som vill bygga relation enligt normativ neurotypisk ram göre sig icke besvär, typ.

En viktig del för mig att inte totalt tappa det när det blir tyst ett tag är att påminna mig själv om att de flesta har mycket mer som händer i livet än vad jag har. De har jobb, partners, barn, osv som tar upp tid och energi, och får nog inte så mycket över till vänskapsrelationer alla gånger, vare sig med mig eller med "normala" människor. Det är inte alltid jag som är den felande länken, även om jag känner mig så i precis alla sociala situationer.

Närhet som i partnerrelation, det är bara att fetglömma, men det beror mer på att jag är asexuell och typ 99% aromantisk. Det känns inte ens värt att försöka, för i den köttmarknad som onlinedejting är har jag cirka noll att erbjuda.

Nu har jag svamlat klart för den här gången...
Hoppas att det går att hitta något vettigt i allt det här. :cautious:
Story of my life... De gånger jag haft kompisar har jag mest varit reserven eller den man gått till för tjänster. Spenderade bland annat en sommar som djurvakt för att kompisen ifråga skulle vara ute och festa mycket :meh: Tar däremot inte lång tid alls för att släppa in folk utan är fruktansvärt naiv - en egenskap jag delvis värdesätter då jag vill ha en så pass positiv syn på folk som jag ändå har, men som även leder till att jag lätt blir sårad då jag dels släpper in folk som behandlar mig dåligt och jag vägrar se det ("hen menade säkert inte så" osv, jag sitter för fan och gaslightar mig själv typ :cautious:), och dels släpper in folk som blir just bortskrämda. Hittar ingen direkt balans där heller.

Guld för min del vore att hitta någon som är lika ensam och sällskapssjuk som jag. Men det blir en rätt orimlig grej att söka efter, och med mitt oflyt blir jag väl kvävd då istället :meh:
 
Alltså det här sociala... Jag stör mig så förbannat på att jag aldrig kan vara lagom. Antingen hör jag av mig för sällan och tappar kontakten med folk eller så är jag för på, och iom att jag är medveten om problemet försöker jag backa medvetet vilket lätt blir pannkaka det också när det dels gör mig osäker och dels gör att "mottagaren" lätt tar det som ointresse när jag går från hundra till noll.
Hade väl kanske funkat om jag haft stor bekantskapskrets att fördela all sällskapssjuka på men jag har inte det utan allt hamnar på samma person, hen blir bortskrämd, jag blir ensam, hittar ny potentiell vän/partner/whatever efter månader/år ensam, den skräms bort... Och så fortsätter det sådär.

Sitter och vill skriva till en rätt ny bekantskap nu men känner att jag varit för på. Försöker backa. Tolkar tystnaden från hens håll som ointresse, vilket ytterligare bygger på min osäkerhet. Är medveten om att jag brukar överanalysera - vilket också bygger på min osäkerhet. Jag kan ju inte ens lita på min egen uppfattning av situationen?! :arghh:

Det är så jävla frustrerande, just att ha ett stort socialt behov och ändå alltid vara ensam för att jag inte får till det. Hade så jävla gärna varit som nidbilden av en aspergare som väljer ensamhet och som man inte får peta på, men jag står fan inte ut med det. Jag behöver umgänge och jag behöver närhet, frånvaron av bägge tär bara på mig.

Hur gör ni andra för att hantera den här biten?
Är ofrivilligt ensam och lider av det?
 
Vad svårt med den sociala biten... Jag är också väldigt mycket på och av, och känner igen mig i det där att bli intensiv, osäker och överanalyserande. Dock har jag verkligen inte samma behov av socialt umgänge som dig så jag tror jag klarat mig rätt bra tack vare det. Det finns ingen hobby eller aktivitet du kan börja med, där socialt umgänge ingår och där man kan utföra aktiviteten flera gånger i veckan? Tänker att där kan man portionera ut sitt behov av umgänge till flera... I och för sig krävs det att man hittar en aktivitet man gillar och att man gillar flera av dom som är där... Svårt. O_o

Ett par bloggar jag följer brukar några gånger om året posta ett "hitta nya vänner"-inlägg, om du följer en blogg/podd/whatever kanske det finns liknande eller att man kan be någon göra liknande? Tycker många verkar hitta nya vänner på det sättet plus enklare att hitta någon likasinnad. Finns det inte också nuförtiden en app för att hitta nya vänner? Tror till och med den bara är för tjejer och ickebinära. Allt det här kanske kräver att man bor på ett hyfsat stort ställe i och för sig, men jag tänker att letar man där andra också vill hitta nya vänner kanske båda är lika "intensiva" och vill umgås mycket?

Nä, har inga toppenråd att komma med. Hoppas du kan hitta någon bra lösning!
 
Inom kort ska jag (äntligen) på utredning för autism. Ni som gjort det i vuxen ålder, var det jobbigt? Hur gick det till?
Kan jag förbereda mig på nåt sätt?
 

Qelina

Trådstartare
Inom kort ska jag (äntligen) på utredning för autism. Ni som gjort det i vuxen ålder, var det jobbigt? Hur gick det till?
Kan jag förbereda mig på nåt sätt?
Jag gick in med öppna sinnen, var bara mig själv utan att tänka på om jag hade autism eller inte, ville liksom gå in utan att agera på ett eller annat sätt och på ett sätt var det bra att jag inte kunde så mycket för då kunde jag bara vara jag utan att oroa mig för hur jag uppfattades, försökte förklara hur allt är, fick fylla i massor av papper och utvärderingar och trots att jag är vuxen fick mina föräldrar formulär dom skulle skriva i om min uppväxt.

När jag nu för typ 5 år senare läste min utredning fick jag lite av en chock, jag trodde allt handlade om mina svar och alla papper men psykologen hade även bedömt hur jag var, hur jag pratade, hur jag samspelade, kroppsspråk, förmåga att delta i ett socialt umgänge osv osv. Skämdes som bara den över att läsa om mina svårigheter och det kändes jobbigt att inse att jag nog framstår så för andra också :crazy: Så himla konstigt att läsa något om hur man beter sig och pratar och sitter och gör med kroppen och tonläge när det inte var något jag alls trodde ingick.

Min utredning gjordes av en psykolog som gjorde själva intervjuerna och sen hade hon en handledare som hon tillsammans med gick igenom allt och sen var läkaren med som hade känt mig i 5-6 år så det känns som att dom gjorde en ordentlig utredning.

Så otroligt bra att du äntligen får en utredning, det har hjälpt mig enormt mycket. Jag bemöts bättre i vården, av mina närmsta och framförallt förstår jag mig själv mer och mer och känner att jag kan vara snällare mot mig själv när jag har problem och att det inte är mig det är fel på och att jag inte är värdelös, det är inte mitt fel och jag är inte ensam.

Om det är svårt? Ja till viss del är det ju att vända ut och in på sig själv och gå igenom hela livet fram till nutid och jag tycker formulär och frågor är sjukt svårt. Men det är så värt det.
 
Vad svårt med den sociala biten... Jag är också väldigt mycket på och av, och känner igen mig i det där att bli intensiv, osäker och överanalyserande. Dock har jag verkligen inte samma behov av socialt umgänge som dig så jag tror jag klarat mig rätt bra tack vare det. Det finns ingen hobby eller aktivitet du kan börja med, där socialt umgänge ingår och där man kan utföra aktiviteten flera gånger i veckan? Tänker att där kan man portionera ut sitt behov av umgänge till flera... I och för sig krävs det att man hittar en aktivitet man gillar och att man gillar flera av dom som är där... Svårt. O_o

Ett par bloggar jag följer brukar några gånger om året posta ett "hitta nya vänner"-inlägg, om du följer en blogg/podd/whatever kanske det finns liknande eller att man kan be någon göra liknande? Tycker många verkar hitta nya vänner på det sättet plus enklare att hitta någon likasinnad. Finns det inte också nuförtiden en app för att hitta nya vänner? Tror till och med den bara är för tjejer och ickebinära. Allt det här kanske kräver att man bor på ett hyfsat stort ställe i och för sig, men jag tänker att letar man där andra också vill hitta nya vänner kanske båda är lika "intensiva" och vill umgås mycket?

Nä, har inga toppenråd att komma med. Hoppas du kan hitta någon bra lösning!
Nej inte direkt. Tränar några gånger i veckan i grupp och det händer att det småpratas lite före och efter passen, men inte mer än så. Ett bidragande problem är att jag är fruktansvärt blyg också, och att jag kan verka jävligt osocial. Mina egenskaper passar så jäkla bra ihop, inte :meh: Fler aktiviteter har jag inte råd med.

Jag följer ingenting på det viset, och det jag sett har varit kring storstäderna. Ytterligare en faktor som inte är till min fördel tyvärr.
Menar du GoFrendly så har jag den installerad. Har inte fixat en profil än dock... Borde ta tag i det, men energin och humöret har inte varit på topp så det har halkat efter.

Inom kort ska jag (äntligen) på utredning för autism. Ni som gjort det i vuxen ålder, var det jobbigt? Hur gick det till?
Kan jag förbereda mig på nåt sätt?
Piece of cake tyckte jag att det var. Blev intervjuad, fick göra lite tester ("rabbla de här siffrorna baklänges", "lägg de här klossarna i det här mönstret", "rita bilden jag visade för 10 minuter sen", osv) och både jag och mina föräldrar fick fylla i lite formulär, sen var det klart.
 
När jag nu för typ 5 år senare läste min utredning fick jag lite av en chock, jag trodde allt handlade om mina svar och alla papper men psykologen hade även bedömt hur jag var, hur jag pratade, hur jag samspelade, kroppsspråk, förmåga att delta i ett socialt umgänge osv osv. Skämdes som bara den över att läsa om mina svårigheter och det kändes jobbigt att inse att jag nog framstår så för andra också :crazy: Så himla konstigt att läsa något om hur man beter sig och pratar och sitter och gör med kroppen och tonläge när det inte var något jag alls trodde ingick.
Tänk på att det är skillnad på när en psykolog sitter och studerar ditt beteende jämfört med vanliga människor i mer normala situationer. Sociala förmågorna är ju en del av funktionshindret, så klart det bedömer hur man fungerar ur den aspekten då.

Men har ingen berättat för dig vad de kom fram till under utredningen? Du borde fått veta vilka iagttagelser och slutsatser som de gjort. Just att få veta de där sakerna om hur man beter sig och hur de kan uppfattas av andra är ju jätteviktigt för att få förståelsen av hur man själv fungerar.
 
Inom kort ska jag (äntligen) på utredning för autism. Ni som gjort det i vuxen ålder, var det jobbigt? Hur gick det till?
Kan jag förbereda mig på nåt sätt?
Jag tyckte inte det var så jobbigt, mer än att jag kände mig väldigt trött i huvudet efter intervjuerna/testerna, men beror nog mer på hur man är som person. :)

Nej inte direkt. Tränar några gånger i veckan i grupp och det händer att det småpratas lite före och efter passen, men inte mer än så. Ett bidragande problem är att jag är fruktansvärt blyg också, och att jag kan verka jävligt osocial. Mina egenskaper passar så jäkla bra ihop, inte :meh: Fler aktiviteter har jag inte råd med.

Jag följer ingenting på det viset, och det jag sett har varit kring storstäderna. Ytterligare en faktor som inte är till min fördel tyvärr.
Menar du GoFrendly så har jag den installerad. Har inte fixat en profil än dock... Borde ta tag i det, men energin och humöret har inte varit på topp så det har halkat efter.
Åh, jag förstår, blygheten gör ju allt mycket svårare. :(
Du är inte medlem i någon facebookgrupp? Jag är med i några (kopplade till bl a. öl och växter, mina intressen) och där dyker det upp kompisdejt-inlägg ganska ofta. Om du nu inte är med i någon kanske du kan hitta någon som du är intresserad av? Typ alla intressen/hobbys/nörderier brukar ha en grupp som är öppen bara för tjejer och ickebinära.

Ja, det är nog GoFriendly jag menar! Förstår att du skjutit fram det om humöret inte varit på topp, kul att skriva en peppig annons om sig själv då liksom. :meh:
 
Jag tyckte inte det var så jobbigt, mer än att jag kände mig väldigt trött i huvudet efter intervjuerna/testerna, men beror nog mer på hur man är som person. :)



Åh, jag förstår, blygheten gör ju allt mycket svårare. :(
Du är inte medlem i någon facebookgrupp? Jag är med i några (kopplade till bl a. öl och växter, mina intressen) och där dyker det upp kompisdejt-inlägg ganska ofta. Om du nu inte är med i någon kanske du kan hitta någon som du är intresserad av? Typ alla intressen/hobbys/nörderier brukar ha en grupp som är öppen bara för tjejer och ickebinära.

Ja, det är nog GoFriendly jag menar! Förstår att du skjutit fram det om humöret inte varit på topp, kul att skriva en peppig annons om sig själv då liksom. :meh:
Ja gud ja, för många för att hålla reda på. Få lokala dock så de gånger någon är intressant finns hen alldeles för långt bort. Nätvänner i all ära men det fyller inte behovet tyvärr.
Finns en liten studiecirkel för andra som gjort viktoperation, tänkte försöka pallra mig dit när det kör igång igen. Har inga höga förhoppningar då jag tom blir utanför i asperger-grupper, men vem vet, lite social samvaro kan ändå göra gott. Har kikat lite på att gå på fikaträffar/pubträffar med folk från ett community jag hänger på också men det känns alldeles för läskigt än så länge :cautious: Grupper överlag gör det svårare egentligen, när jag väl kommer in i en grupp så har gruppen i övrigt redan bildat band kors och tvärs som jag liksom inte kommer in i. Så i början är jag för tyst, sen är jag bara i vägen typ. Funkar bättre en och en, men känner samtidigt att jag inte kan vara hur kräsen som helst om jag ska kunna bryta den här skiten utan får försöka med grupperingar också.

Men eller hur! "Bitterfitta söker kompis", njae. Men jag ska testa när jag inte är en pms-kossa. Allt krut går till att försöka nätdejta annars, men helt vanliga kompisar vore ändå guld värt.
 
Jag gick in med öppna sinnen, var bara mig själv utan att tänka på om jag hade autism eller inte, ville liksom gå in utan att agera på ett eller annat sätt och på ett sätt var det bra att jag inte kunde så mycket för då kunde jag bara vara jag utan att oroa mig för hur jag uppfattades, försökte förklara hur allt är, fick fylla i massor av papper och utvärderingar och trots att jag är vuxen fick mina föräldrar formulär dom skulle skriva i om min uppväxt.

När jag nu för typ 5 år senare läste min utredning fick jag lite av en chock, jag trodde allt handlade om mina svar och alla papper men psykologen hade även bedömt hur jag var, hur jag pratade, hur jag samspelade, kroppsspråk, förmåga att delta i ett socialt umgänge osv osv. Skämdes som bara den över att läsa om mina svårigheter och det kändes jobbigt att inse att jag nog framstår så för andra också :crazy: Så himla konstigt att läsa något om hur man beter sig och pratar och sitter och gör med kroppen och tonläge när det inte var något jag alls trodde ingick.

Min utredning gjordes av en psykolog som gjorde själva intervjuerna och sen hade hon en handledare som hon tillsammans med gick igenom allt och sen var läkaren med som hade känt mig i 5-6 år så det känns som att dom gjorde en ordentlig utredning.

Så otroligt bra att du äntligen får en utredning, det har hjälpt mig enormt mycket. Jag bemöts bättre i vården, av mina närmsta och framförallt förstår jag mig själv mer och mer och känner att jag kan vara snällare mot mig själv när jag har problem och att det inte är mig det är fel på och att jag inte är värdelös, det är inte mitt fel och jag är inte ensam.

Om det är svårt? Ja till viss del är det ju att vända ut och in på sig själv och gå igenom hela livet fram till nutid och jag tycker formulär och frågor är sjukt svårt. Men det är så värt det.
Nu fick jag prestationsångest :o
Förstår att jag säkert inte "förväntas" vara på nåt visst sätt, men får ändå en "tänk-om-jag-gör-fel-känsla". Och tänk om jag inte kommer ihåg allt jag har tänkt på som problem i olika sammanhang? Jag kommer ju säkert INTE komma ihåg ALLT, tänk om jag glömmer nåt viktigt? Jag är ibland väldigt duktig på att glömma saker när det blir för mycket i huvudet :crazy:
 

Qelina

Trådstartare
Nu fick jag prestationsångest :o
Förstår att jag säkert inte "förväntas" vara på nåt visst sätt, men får ändå en "tänk-om-jag-gör-fel-känsla". Och tänk om jag inte kommer ihåg allt jag har tänkt på som problem i olika sammanhang? Jag kommer ju säkert INTE komma ihåg ALLT, tänk om jag glömmer nåt viktigt? Jag är ibland väldigt duktig på att glömma saker när det blir för mycket i huvudet :crazy:
Bli inte nervös, det går inte heller att komma ihåg allt, det kunde inte jag heller och massor av dom sakerna jag nu vet beror på autismen hade jag ingen aning om då utan jag har lärt mig efterhand och trots min bristande kunskap innan så fick vi med tillräckligt. Jag behövde inte göra några tester som vissa får utan det var bara samtal och träffar och papper efter papper att fylla i. Och sen är utredningen inte ditt ansvar, det är den som gör utredningen som styr och vet vad hen ska säga och leda samtalet och formulären.
 
Nu fick jag prestationsångest :o
Förstår att jag säkert inte "förväntas" vara på nåt visst sätt, men får ändå en "tänk-om-jag-gör-fel-känsla". Och tänk om jag inte kommer ihåg allt jag har tänkt på som problem i olika sammanhang? Jag kommer ju säkert INTE komma ihåg ALLT, tänk om jag glömmer nåt viktigt? Jag är ibland väldigt duktig på att glömma saker när det blir för mycket i huvudet :crazy:
Men poängen är att du ska vara precis så som du är för det är hur du är som ska kartläggas. ;)

Utredaren ska ha ett systematiskt sätt att täcka in de områden som är relevanta att samla information om. Du ska inte känna att du behöver hålla i ansvaret för att underlaget ska bli komplett. Det är inte bara "problem" de tittar på utan bredare på helheten hur du fungerar. Och ALLT behöver man inte få med, det räcker med tillräckligt många iaktagelser, exempel, berättade upplevelser/händelser för att se mönstret.

Jag är helt övertygad om att du kan berätta tillräckligt bra, utifrån vad jag sett dig skriva om saker här. Och vimsar du till det lite för att det är mycket i huvudet så är det också vilktig information och bra att de ser dig när det händer. Ta det bara lugnt så kommer det gå jättebra. De är proffs på hur de ska göra för att få fram rätt sorts information från alla möjliga olika sorters människor.
 
Ja gud ja, för många för att hålla reda på. Få lokala dock så de gånger någon är intressant finns hen alldeles för långt bort. Nätvänner i all ära men det fyller inte behovet tyvärr.
Finns en liten studiecirkel för andra som gjort viktoperation, tänkte försöka pallra mig dit när det kör igång igen. Har inga höga förhoppningar då jag tom blir utanför i asperger-grupper, men vem vet, lite social samvaro kan ändå göra gott. Har kikat lite på att gå på fikaträffar/pubträffar med folk från ett community jag hänger på också men det känns alldeles för läskigt än så länge :cautious: Grupper överlag gör det svårare egentligen, när jag väl kommer in i en grupp så har gruppen i övrigt redan bildat band kors och tvärs som jag liksom inte kommer in i. Så i början är jag för tyst, sen är jag bara i vägen typ. Funkar bättre en och en, men känner samtidigt att jag inte kan vara hur kräsen som helst om jag ska kunna bryta den här skiten utan får försöka med grupperingar också.

Men eller hur! "Bitterfitta söker kompis", njae. Men jag ska testa när jag inte är en pms-kossa. Allt krut går till att försöka nätdejta annars, men helt vanliga kompisar vore ändå guld värt.
Ah, typiskt! Ja, nätvänner är alltid bra att ha, men som du säger, det fyller inte det behovet.
Usch, förstår att du tycker det känns jobbigt med grupper, jag har också jättesvårt för det och mår bara dåligt, till och med om det är med folk jag känner. Känner som dig, jag är tyst och sen bara i vägen.

Du har inte möjlighet att prata om detta med dom på communityt? Typ att du vill men tycker det känns läskigt. Jag tycker sådant kan underlätta, jag känner mindre oro inför att verka konstig för jag har redan berättat hur det skulle kunna bli. Det förutsätter i och för sig att du är bekväm att berätta också, men jag upplever att folk är väldigt förstående. Man behöver inte ens säga så mycket mer än att man är väldigt blyg, tycker jag.
 

Qelina

Trådstartare
Tänk på att det är skillnad på när en psykolog sitter och studerar ditt beteende jämfört med vanliga människor i mer normala situationer. Sociala förmågorna är ju en del av funktionshindret, så klart det bedömer hur man fungerar ur den aspekten då.

Men har ingen berättat för dig vad de kom fram till under utredningen? Du borde fått veta vilka iagttagelser och slutsatser som de gjort. Just att få veta de där sakerna om hur man beter sig och hur de kan uppfattas av andra är ju jätteviktigt för att få förståelsen av hur man själv fungerar.
Jag fick ett papper men kommer inte ihåg exakt och det vet jag tyvärr inte var det är, någonstans finns det väl men i och med flytten är det lite extra rörigt nu både bland alla dokument och i min hjärna. Har skrivit en egen lista som jag tror grundar sig på det dokumentet om jag inte minns fel så en lista finns det, men uppföljningen var usel, kom till en sjuksköterska som skulle vara duktig på autism enligt Psyk, det visade sig att hon inte hade någon utbildning alls förutom en son med mild autism. Som om det skulle hjälpa mig liksom. Det krävs kunskap och utbildning för att hjälpa någon med autism.

Utredningen började planeras 2012 hos världens bästa terapeut och den terapeuten var helt säker på autism men hon kunde inte sätta diagnos eftersom hon varken var psykolog eller läkare men sen gjordes den 2014 så allt kring det där kommer jag inte ihåg, vi gick igenom punkterna i efterhand och jag fick lite papper men det var ganska så torftigt och upplever inte att det var så konkret med vilka förmågor jag har och vad som är svårt, en del av det hittade jag dock i journalen jag begärde ut. Kändes som jag velat få veta mer.

Har även gjort extra utredning på habiliteringen där mycket kom upp, boendestödet var här och bedömde mina svårigheter för ett par år sedan och jag blev beviljad boendestöd 2-3 ggr/ vecka och ska nästa vecka träffa AST-teamet (Autismspektrumtillstånds teamet) tillsammans med Psyk och gå igenom allt igen. Kan dom inte bara läsa vad alla andra säger utan måste jag gå igenom den här processen gång på gång? I det här fallet känner jag mig väldigt rädd för att missa saker och inte bli tagen på allvar.

Jag vill få hjälp från AST-teamet då äs-enheten och psykiatrin inte kan hjälpa mig, dom känner sig maktlösa. AST-teamet kan bidra med hjälp utifrån ett annat perspektiv även om psykiatrin har försökt. Jag skulle fått gå en asperger/autism grupp med olika teman, träffa andra med samma diagnos, diskutera och träna på det sociala och ev. också till en arbetsterapeut men jag har inte fått något av det för att jag är för sjuk O_o Behöver all kontakt på äs-enheten så AST skulle bara bli ett komplement är tanken.

AST vill inte ta emot mig för att dom aldrig haft en så allvarligt sjuk person i anorexi som gått där och dom är rädda för att ha någons sorts ansvar för mig så dom sa nej. Samtidigt anser psykiatrin att min autism innebär stora försvårande omständigheter i anorexibehandlingen. Planen nu är väl att försöka få till något samarbete mellan AST och äs-enheten. Får se vad dom säger nästa vecka... Hamnar verkligen mellan stolarna hela tiden. Alltid för sjuk pga anorexin men den hjälpen jag behöver för att må bättre och kunna hantera den och autismen, livet och vardagen och samhället och nekas jag alltid till pga det:cry:
 

Qelina

Trådstartare
En av dom som stöttat mig mest, haft mest förståelse och kunskap är nog min mamma i nuläget. Hon är specialpedagog och har läst in en extra kurs om npf diagnoser och jobbar nu med att utbilda andra lärare och pedagoger om detta. Hon tagit till sig det här med autism hos kvinnor och flickor. Hon säger att jag hjälpt henne att förstå och bemöta dom tjejerna i skolan och bekräftat för mig att det är inte mig det är fel på utan att jag har svårt för vissa saker som hon mer och mer förstår.

Hon känner även igen sig väldigt mycket i hur dom flickorna i skolan är med autism, ser likheterna mellan mig och dom och det kan vara stort som smått. Önskar av hela mitt hjärta att jag fått diagnosen tidigare. Finns/fanns journaler på VC i den lilla byn där jag bodde som byggde på att dom körde runt mig till varenda specialist för undersökning efter undersökning då jag alltid hade ont i huvudet och magen och gick hem från skolan, klarade inte dagis, skola eller fritis för att det blev för rörigt för mig.

Jag drog mig ofta undan, trots att dom försökte ställa diagnos för att jag hade problem och jag var hos varenda barnspecialist i 7-års åldern så skickades ingen remiss till BUP men jag tror deras diagnos hade blivit autism och att jag kunde fått bättre hjälp då.

Det dom där specialisterna kom fram till var att mina svårigheter berodde på min psykiska ohälsa, att mina kroppsliga symtom var psykosomatiska och att jag led av kraftig ångest och inte klarade av att vara i skolan/fritis/dagis för att det tog för mycket på mina sociala krafter och gjorde mig osäker och fick mig att må hemskt dåligt. Det sjuka i det hela är att läkarna inte sa NÅGOT till mina föräldrar. Jag fick veta att dom satt ångestdiagnoser på mig som 7-åring när jag hade fyllt 19 och skulle flyttas över från VC till psykiatrin. Hur fasiken kan det vara etiskt rätt? Jag har lidit hela livet, aldrig klarat av samhället och mått så dåligt som det bara gått.

Det kan väl inte vara lagligt/ok att inte berätta för föräldrarna vad dom kommer fram till?
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Ledsen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp