Men nu tycker jag att du ändrar förutsättningar! När man ifrågasätter hur det inte går vara hemifrån två kvällar i veckan när man har småbarn förutsätter de flesta som läser de inläggen att det handlar om två kvällar i veckan utan att barnen är med. Givetvis är det ingen som tycker att det är konstigt att vara hemifrån med barnen! Att ta med sig barnet till stallet ser varken jag eller någon annan här inne problem med. Vad är det du vill komma fram till egentligen?
Nej, jag har inte ändrat förutsättningarna. Jag har
hela tiden skrivit "två kvällar i veckan hemifrån". Det är andra som har
läst in att en kväll i stallet innebär att varken barn eller make är med. Eftersom jag inte bor i stallet så innebär en kväll i stallet en kväll hemifrån.
Vad jag vill komma fram till är att jag tycker att det i denna tråd råder smått hysteri kring att du ska inte tro att du kan fortsätta med nåt som vanligt när du får barn inte, då ställs allt på huvudet. Framförallt är toleransen mycket låg för att andra prioriterar annorlunda än en själv - ha en egen häst är helt ok, men jobba heltid är fel. Sköta häst fem dagar i veckan (minst) är ok, men två kvällar i veckan hemifrån är fel och orealistiskt.
Det var ju för att du liksom antydde att du inte hade barnet med dig, utan trodde att det skulle funka att vara ifrån barnet och mannen flera dagar i veckan och samtidigt upprätthålla en bra relation till båda.
Nej, det gjorde jag inte. Och ja, jag är övertygad om att man för den delen kan vara ifrån både man och barn två kvällar i veckan och ändå ha en bra relation till både man och barn. Herregud, hur tror ni alla de mammor som jobbar kvällar och helger bär sig åt?
När man läser den här tråden så börjar åtminstone jag undra hur folk lever egentligen. Jag träffar i nuläget min man max fyra kvällar i veckan, oftast mindre. Vi har en utmärkt relation. Varför skulle vår relation försämras av att vi träffades mer?
Det är ingen här inne som säger någonting om att man ska ge upp sina intressen eller sig själva för att man skaffar barn. Vad folk skriver är att det inte alltid blir som man planerat. De av mina kompisar som skaffat barn har fortsatt med sina intressen så långt det gått i kanske 3-4 månader, sedan har de hamnat i det där zombieliknande stadiet där de bara vill sova ifall de har en ledig stund. De är inte intresserade av att åka till stallet, eller träffa vänner eller ens borsta håret de flesta dagarna. De är trötta och luktar spy och vill helst bara krypa ner i sängen och sova mer än 2 timmar på raken! Sen efter 2 år ungefär så kommer de igång igen. Då är det ridning igen, vänner, nya kläder, shoppingturer etc. Ofta är barnen med!
Och där ser man hur olika det kan vara!
Jag har många vänner med småbarn, och de luktar varken illa, har tovigt hår eller beter sig som zombies. Med mitt jobb skulle det inte funka heller, eller vill du att dina lärare på universitetet ska se ut och bete sig så? Jag lovar att det finns en och annan bland dem som har småbarn, lärare är helt vanliga människor som också har barn och familj. Jättetråkigt att dina kompisar har det så, jag tycker uppriktigt synd om dem, och hoppas att deras liv snart blir bättre igen!
