När kan man lämna barnet ensamt???

[TinyWiny]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Chefsbefattningar av olika slag brukar kräva minst 100%.

Delvis knapplån

Och det är viktigare än ens egna barn för att?

Det handlar om några år av ens liv, inte resten av ens liv. Jag kan verkligen inte förstå varför man väljer bort sina egna barn?
Måste allt ske nu och vara nu? Kan man inte bara njuta av att man fått ett alldeles underbart knyte i sin famn utan att andra saker är viktigare? Blir barn verkligen lyckliga av att föräldrarna väljer karriär framför dem?
Jag tror inte det, varenda "unge" jag har träffat ville hellre ha minnen från närvarande föräldrar än minne av ensamhet. Barnen kan vi bara få vara nära här och nu för de är bara barn här och nu, allt det där andra är inte lika viktigt att det ska ske omedelbart.

Unge i det här fallet innefattar alla de som har växt upp med frånvarande föräldrar, alltså inte bara de som är barn just nu.

Det är inte konstigt att folket mår sämre och sämre när folk prioriterar bort sina egna barn. Vem ska berätta för barnet med ord och handlingar att det är underbarast i världen när föräldrarna väljer att vara någon annanstans den mesta tiden av dess vakna tid?
Alla behöver vara någons prins eller prinsessa, alla utan undantag. Det är då vi blir hela lyckliga människor som kan göra världen bättre.
Barn behöver föräldrarna fram till de gått ur gymnasiet, sedan behöver de sina föräldrar på ett mindre närvarande sätt så då kan man jobba precis hur mycket man vill för den lilla tid som blir över kan räcka om grunden är bra.

Jag skulle känna mej fullkomligt misslyckad som människa om jag p.g.a att jag var så ego att jag inte var närvarande med mina barn bidrar till eller gör så att de mår dåligt som vuxna. Vad hade jag för rätt att skaffa barn då? Vad ger mej rätten att strunta i dem?
Bara tanken på att förvalta en sådan stor gåva det är att få förmånen att följa ett barn så illa ger mej obehagskänslor och illamående av sorg

Varför skaffar man barn om man ändå inte vill ge dem allt de behöver

 

[Petruska]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Vilka arbeten fungerar det inte att jobba 75%? Jag undrar verkligen för jag kan inte komma på något mer än möjligtvis astronaut.

Mitt yrke (mabuse har ett mycket likartat) funkar inte att jobbar 75%. (Och vi är inte astroanauter.) Om jag jobbade 75% skulle mycket snart andra runt om i landet och världen som är på samma nivå som jag är nu, meritera sig så mycket att jag blev helt utkonkurrerad och troligen inte skulle kunna jobba alls, utan få se fram mot en mycket lång arbetslöshet. Och då skulle jag dessutom vara gravt överkvalificerad för flertalet av de där skitjobben, och jag skulle inte få dem. När de arbetsgivarna såg mitt cv, skulle de nog bara skaka på huvudena, är jag rädd.

Dessutom vill jag inte ha ett jobb av den typ som många inte ens kan ha fram till normal pensionsålder pga förslitningar och andra skador, och jag vill inte ha ett jobb eller arbetstider som statistiskt förkortar mitt liv.

Nu pluggade jag när jag hade småbarn, så jag slapp problemet. Studier är ju oerhört lättvindigt och flexibelt jämfört med ett kvalificerat heltidsjobb, men om jag hade haft småbarn nu så skulle jag ha jobbat heltid, och lite till. Inget tvivel. (Däremot skulle jag ha tagit med dem på mina resor, självklart, resor är väldigt bra för relationen förälder-barn, enligt min erfarenhet.)

Dagisdagar 6.30-17.30 skulle detta ändå inte medföra (jag är inte ens vaken kl 6.30), men det skulle medföra att jag för att möjliggöra rimligt långa dagisdagar skulle ha jobbat hemma en hel del på kvällarna när barnen sov, och även på helgerna en del.

Jag tycker att det är tråkigt när kvinnor gång på gång betonar för varandra att man inte ska jobba mycket när man har barn, inte satsa på någon karriär, inte göra det som det arbete man faktiskt har råkar kräva - för barnens skull.

Det är ett sätt att begränsa kvinnor och sätta normer för kvinnligt föräldraskap som jag tycker är destruktivt och kvinnofientligt.

 

[TinyWiny]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Mitt yrke (mabuse har ett mycket likartat) funkar inte att jobbar 75%. (Och vi är inte astroanauter.) Om jag jobbade 75% skulle mycket snart andra runt om i landet och världen som är på samma nivå som jag är nu, meritera sig så mycket att jag blev helt utkonkurrerad och troligen inte skulle kunna jobba alls, utan få se fram mot en mycket lång arbetslöshet. Och då skulle jag dessutom vara gravt överkvalificerad för flertalet av de där skitjobben, och jag skulle inte få dem. När de arbetsgivarna såg mitt cv, skulle de nog bara skaka på huvudena, är jag rädd.

Dessutom vill jag inte ha ett jobb av den typ som många inte ens kan ha fram till normal pensionsålder pga förslitningar och andra skador, och jag vill inte ha ett jobb eller arbetstider som statistiskt förkortar mitt liv.

Nu pluggade jag när jag hade småbarn, så jag slapp problemet. Studier är ju oerhört lättvindigt och flexibelt jämfört med ett kvalificerat heltidsjobb, men om jag hade haft småbarn nu så skulle jag ha jobbat heltid, och lite till. Inget tvivel. (Däremot skulle jag ha tagit med dem på mina resor, självklart, resor är väldigt bra för relationen förälder-barn, enligt min erfarenhet.)

Dagisdagar 6.30-17.30 skulle detta ändå inte medföra (jag är inte ens vaken kl 6.30), men det skulle medföra att jag för att möjliggöra rimligt långa dagisdagar skulle ha jobbat hemma en hel del på kvällarna när barnen sov, och även på helgerna en del.

Jag tycker att det är tråkigt när kvinnor gång på gång betonar för varandra att man inte ska jobba mycket när man har barn, inte satsa på någon karriär, inte göra det som det arbete man faktiskt har råkar kräva - för barnens skull.

Det är ett sätt att begränsa kvinnor och sätta normer för kvinnligt föräldraskap som jag tycker är destruktivt och kvinnofientligt.

Jag tycker inte att man ska ställa barn mot arbete alls och jag tycker verkligen inte att det bara är kvinnor som ska vara tillgängliga för sina barn för pappor är precis lika viktiga.

Jag har också gjort som du och valt att förlägga arbetstid när barnen ändå inte är i behov av mej. Jag valde att jobba alla helger som de var hos sin pappa eftersom de då hade sin pappa och inte borde behöva ha mej som någon ständig jour. Då jobbade jag också heltid utan problem eftersom den mesta arbetstiden blev när de ändå inte var hemma.
Vad jag menar och verkligen står för är att jag inte kan förstå hur man kan välja bort sina egna barn

Har man ett arbete som kräver att man är ständigt närvarande så kanske man inte ska ha barn heller om man tycker att arbetet alltid ska gå före allt annat.
Det är ingen rättighet eller något krav att alla ska ha barn.

Jag ansågs som fullkomlig idiot som delade föräldraledigheten med barnens pappa i början av 90 talet, för mej var det fullkomligt självklart att deras pappa är lika mycket förälder som jag är, jag har inget monopol på mina barn.

Det är inte så att jag vill binda fast kvinnan vid spisen för att föda barn och det har jag heller aldrig skrivit, det jag har skrivit är att barnen måste komma i första hand för de är bara barn och så små en enda gång.

Tyvärr ville mina barns pappa inte dela livet med våra barn utan han fortsatte på samma bana som innan ganska snart. Han ansåg att han hade gjort sin del och insåg inte att hans barn behövde honom lika mycket fortfarande.
Därför hade jag heller inte valet att jobba alltid för jag hade valt att sätta mina barn till världen och jag vill ge dem alla förutsättningar för att bli lyckliga.
När jag inte längre kunde lägga arbetstiden när de ändå inte var hemma så gick jag ner i tid.

Det var inget svårt val att sätta dem i främsta rummet, det var självklart.

 

[Petruska]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag skulle känna mej fullkomligt misslyckad som människa om jag p.g.a att jag var så ego att jag inte var närvarande med mina barn bidrar till eller gör så att de mår dåligt som vuxna.

Jag vet inte om det existerar någon mer systematisk undersökning av detta, men jag vet att av de jag känner så finns det inget som tyder på att de som har föräldrar som jobbar mycket och gillar sitt jobb skulle må sämre än de som vuxit upp med hemmamammor alterntivt mammor som jobbat deltid i något yrke de inte riktigt fick ut något av mer än lönen. Snarare tvärtom, det där skitjobbet verkar sätta skitspår i hela livet.

När jag tänker på min egen uppväxt (två föräldrar som jobbade heltid+), så tycker både jag och mina kompisar sedan den tiden att mina föräldrar var bland de mest bekräftande och kärleksfulla av alla i omgivningen. Jobbandet hindrade dem alltså heller inte från att vara engagerat närvarande och bekräftande i en omfattning som tyvärr faktiskt inte är helt vanlig. Oavsett arbetstider. Hemmafruarna och de som jobbade deltid med något de inte gillade för att de absolut måste av ekonomiska skäl, var betydligt kärvare mot sina barn, överlag. Jag var ofta orolig hemma hos de kompisarna, för jag upplevde att deras föräldrar inte tyckte om dem. (Helt vanliga familjer, för övrigt, ingen social misär eller så.)

Själv är jag ofta glad att mina föräldrar inte skolat in mig i att det viktigaste är att badrummet är ständigt nyputsat och att mamman/kvinnan alltid finns på plats redo att ta hand om andras behov. Jag känner småbarnsföräldar (mödrar) som brottas med sådana känslor, och det verkar faktiskt inte vara särskilt bra vare sig för dem eller deras barn. De håller med om det, men det är ju tyvärr ofta svårt att bara ändra sig över natten.

 

[TinyWiny]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag vet inte om det existerar någon mer systematisk undersökning av detta, men jag vet att av de jag känner så finns det inget som tyder på att de som har föräldrar som jobbar mycket och gillar sitt jobb skulle må sämre än de som vuxit upp med hemmamammor alterntivt mammor som jobbat deltid i något yrke de inte riktigt fick ut något av mer än lönen. Snarare tvärtom, det där skitjobbet verkar sätta skitspår i hela livet.

När jag tänker på min egen uppväxt (två föräldrar som jobbade heltid+), så tycker både jag och mina kompisar sedan den tiden att mina föräldrar var bland de mest bekräftande och kärleksfulla av alla i omgivningen. Jobbandet hindrade dem alltså heller inte från att vara engagerat närvarande och bekräftande i en omfattning som tyvärr faktiskt inte är helt vanlig. Oavsett arbetstider. Hemmafruarna och de som jobbade deltid med något de inte gillade för att de absolut måste av ekonomiska skäl, var betydligt kärvare mot sina barn, överlag. Jag var ofta orolig hemma hos de kompisarna, för jag upplevde att deras föräldrar inte tyckte om dem. (Helt vanliga familjer, för övrigt, ingen social misär eller så.)

Själv är jag ofta glad att mina föräldrar inte skolat in mig i att det viktigaste är att badrummet är ständigt nyputsat och att mamman/kvinnan alltid finns på plats redo att ta hand om andras behov. Jag känner småbarnsföräldar (mödrar) som brottas med sådana känslor, och det verkar faktiskt inte vara särskilt bra vare sig för dem eller deras barn. De håller med om det, men det är ju tyvärr ofta svårt att bara ändra sig över natten.

Varför läser du in en massa saker som jag inte skriver
Jag har aldrig skrivit att man ska ta ett jobb som man vantrivs med eller ha dåligt samvete över ett skitigt badrum. Inte heller att det ska var akvinnan som ska vara hemma. Fortfarande behövs två för att tillverka ett barn och fortfarande behöver ett barn båda sina föräldrar.

Jag växte upp med föräldrar som älskade sina jobb, som väldigt väl uttryckte att hade de inte haft sina jobb så skulle de aldrig orkat ha det som de hade det hemma.
Det var skitkul att höra som barn
Jag förstod ju inte då att de hade makten att ändra sina liv så att de passade dem, det vet jag nu. Jag vet att det är varje vuxen människas förbannade ansvar och skyldighet att ta hand om sig själv på ett bra sätt och göra det bästa av sitt liv.

Varför ens ställa någon som avskyr sitt jobb mot någon som älskar sitt? Det finns massor av människor som älskar sina jobb trots att andra ser dem som skitjobb och en hel massa som avskyr vad andra skulle tycka var drömjobbet.

När jag hade valet så valde jag att tillbringa tiden med mina barn, jag skaffade inte barn för att ha dem på dagis all deras vakna tid och sedan låtsas vara lyckliga familjen på helgerna och åka på fina semestrar.
Jag valde att ha det så att det gick runt för jag ansåg att tiden med mina barn var mycket viktigare än att åka på semestrar. Det har inget med skitiga eller rena badrum att göra. Det var mina barn jag ville tillbringa tiden med, jag jobbade inte mindre för att kunna ha ett glänsande badrum.

 

[mino]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag tycker att det är tråkigt när kvinnor gång på gång betonar för varandra att man inte ska jobba mycket när man har barn, inte satsa på någon karriär, inte göra det som det arbete man faktiskt har råkar kräva - för barnens skull.

Men varför ska någon, man eller kvinna, satsa på en tidslukande karriär som kräver att man är borta mycket när man har småbarn? Vad är vitsen? Och forskning går utmärkt att kombinera med småbarn, det är programansvar, handledning, undervisning och utvecklingsarbete som tar (för mycket) tid. Visst hade det varit mindre krävande att vara student/doktorand än lektor när man har småbarn men jag tycker inte att det är särskilt svårt att anpassa mitt liv så att barnen jag kan hämta dem vid 15-16 två dagar i veckan. Okej att jag blir docent ett par år senare än de som inte har småbarn men det spelar ingen större roll för min karriär. Jag kommer att vara docent innan 40 och professorskompetent innan 50, det känns verkligen inte som om barnen sinkar mig i någon större utsträckning, trots att jag inte jobbar ihjäl mig.

 

[Petruska]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men varför ska någon, man eller kvinna, satsa på en tidslukande karriär som kräver att man är borta mycket när man har småbarn?

Jag hade inte kunnat göra det där på 75%, det hade varit omöjligt, just pga undervisningen, som tenderar att vara det man lever på. Kanske är det olika i olika ämnen, mitt är extremt mansdominerat. Fortfarande, även på doktorandnivå. Heltid tenderar att bli mer än heltid, men fortfarande pratar vi om flexibla arbetstider. Jag vet inte hur vanligt det är - alltså flexibilitet utan stämpelklocka.

Men det här jobbet liknar ju studierna i det att man kan jobba när barnen sover osv, jag skrev ju att jag inte hade behövt ha dagisdagar 6.30 till 17.30, och att jag inte ens är vaken kl 6.30.

Jag har aldrig träffat på någon med så långa dagisdagar vad jag vet (och jag har jobbat på dagis ett par år), och jag fattar inte riktigt hur man bär sig åt för att få till dem. Om jag ser hur jag lever nu, hade jag behövt dagis kanske 8.30 till 16 eller 17 beroende på dagsläget (och då tänker jag att ingen pappa någonsin hämtar/lämnar).

Och så hade jag jobbat när barnen sov. Det upplägget funkar dock betydligt sämre när de blir sådär 8-9 år och uppåt, för då sover de mycket mindre. Då blev det jobbigt. Och när jag minns min egen barndom är det ju snarare den åldern jag minns än 3-4 väldigt otypiska år i början.

 

[Minna86]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Många av er skriver hela tiden att "när barnen är små bla bla" eller "de är små så kort tid" eller "de är bara små en gång" osv. Hur länge är barn små? Varför är småbarnstiden så viktig? Personligen har jag ju ytterst få minnen av mina år innan jag började skolan... I andra trådar har det ju talats för att tonårstiden är mycket jobbigare än småbarnstiden så varför är det okej att jobba heltid då? Det är ju faktiskt så att man är bara en viss ålder en gång så jag undrar från vems synvikel det är viktigare att träffa sitt barn fler timmar när det är 3 år än 10 år?

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Funkar och funkar. Man har rättighet till det och ens arbetsgivare får kanske finna sig i det i 1-2 år. Det handlar väl lite om vad man vill själv. För en del känns det värre att lämna bort barnen så långa dagar än att sitta på jobbet. Ja jag tycker det är jobbigt vems barn det än är när de tillbringar 6.30 till 17.30 på förskolan, hem sova och så tillbaka 6.30 igen. Turligt nog är det ju inte så för alla. Är man två som delar på det kan man oftast lämna en timma senare och hämta en timma tidigare och så blir det stor skillnad!

Fast nu förutsätter du att alla som jobbar har tjänst, så är det ju inte nuförtiden.

I min bransch funkar det såhär för dem som är mellan 30 och 40 ungefär (dvs i den åldern då man vanligen har småbarn): ingen fast tjänst, ingen lön, utan man går på stipendium. Det innebär ingen föräldrapenning och ingen a-kassa, bl a. Stipendierna söks på två-tre år, och man lovar då att utföra en viss mängd arbete. Utförda arbetsuppgifter blir meriterande för att kunna söka en tjänst, och du behöver nå en viss mängd meriter inom inte alltför lång tid, annars ser det ut som att du är långsam, och ingen vill anställa dig, och ingen vill ge dig mer stipendier --> du blir arbetslös helt utan inkomst (eftersom stipendier inte ger rätt till a-kassa).

Många av mina kollegor har barn. Ingen jobbar mindre än heltid.

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Men varför ska någon, man eller kvinna, satsa på en tidslukande karriär som kräver att man är borta mycket när man har småbarn? Vad är vitsen? Och forskning går utmärkt att kombinera med småbarn, det är programansvar, handledning, undervisning och utvecklingsarbete som tar (för mycket) tid. Visst hade det varit mindre krävande att vara student/doktorand än lektor när man har småbarn men jag tycker inte att det är särskilt svårt att anpassa mitt liv så att barnen jag kan hämta dem vid 15-16 två dagar i veckan. Okej att jag blir docent ett par år senare än de som inte har småbarn men det spelar ingen större roll för min karriär. Jag kommer att vara docent innan 40 och professorskompetent innan 50, det känns verkligen inte som om barnen sinkar mig i någon större utsträckning, trots att jag inte jobbar ihjäl mig.

Jag tror det beror på i vilket område man befinner sig. I mitt fält så är docentkompetens en förutsättning för att komma ifråga för en tjänst (nödvändigt men inte tillräckligt). Dessutom behöver man ha undervisat, haft egna forskningsprojekt, osv.

Alltså är det väldigt viktigt att bli docent så snart som möjligt, om man inte vill hanka sig fram på stipendier i evighet. Vilket är omöjligt av LAS-skäl, om inte annat.

Det är liksom up-or-out som gäller, bli docent så snart som möjligt, eller försök hitta ett jobb utanför akademin. (och lycka till med det, arbetsmarknaden är nattsvart)

 

[Mabuse]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Dessutom tror jag det beror på hur viktigt man tycker att jobbet är. Hade jag tvingats välja mellan att aldrig få ett jobb och att aldrig kunna få barn, så hade jag valt barnlöshet. Lätt. Ett liv utan barn är tråkigt och lite sorgligt, men ett liv som långtidsarbetslös hade varit fullkomlig katastrof. Jag har varit både ofrivilligt arbetslös och ofrivilligt barnlös, och det första var utan jämförelse betydligt jobbigare och mer deprimerande.

 

[No1]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Delvis knapplån

Och det är viktigare än ens egna barn för att?

Antar att det kan handla om en pest eller kolera-prioritering?
Jobbet är för många en så pass viktig bit att deras mående till stor del kopplas samman med deras arbete.
För mig är jobbet jätteviktigt och fungerar inte den biten så fungerar inte resten av mig.
Jag tvekar att skaffa barn pga medicinska orsaker men jag borde kanske avstå enbart för att jag inte ser det som en möjlighet att lägga mina yrkesambitioner på hyllan?

 

[Stinaelin]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag vill inte låta bitter men det är synd att man inte är man...

Min man har inte sin gamla kropp kvar, saker ändras trots att man inte går igenom en graviditet (han är världens snyggaste ändå!).

Barn och ansvar har han dock...

 

[athena]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Jag har aldrig träffat på någon med så långa dagisdagar vad jag vet (och jag har jobbat på dagis ett par år), och jag fattar inte riktigt hur man bär sig åt för att få till dem. Om jag ser hur jag lever nu, hade jag behövt dagis kanske 8.30 till 16 eller 17 beroende på dagsläget (och då tänker jag att ingen pappa någonsin hämtar/lämnar).

Tja, om du jobbar heltid på exv fabrik - säg 7 till 16 - och har en timmes pendling fram och åter så är det inte så svårt att åstadkomma.

 

[Hyacinth]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

*kl*

Jag ska alltså vara tacksam för att min arbetsgivare avskyr gravida kvinnor och sade upp mig på grund av "arbetsbrist" när jag berättade om min graviditet, så jag nu kan söka mig ett halvtidsjobb inom ett område som inte kräver övertid. McDonalds kanske? Eller så kör jag på hemmafruvarianten, jag har hört att det är så berikande att sköta hem, barn och man. Svårt val som tål att tänka på.

 

[kamomillo]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

*knapp lån*
Nu får jag väl något hårt i huvudet
Men.. Konstigt är att flera i denna tråd, och i liknade trådar inte har tid att vara hemma med sina barn dagtid, men sitta på buke det har dom tid med....

FÖRLÅT!
Men jag kunde inte låta bli att reflektera....

* Jenny * Dagisfröken

 

[FannyN]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

*knapp lån*
Nu får jag väl något hårt i huvudet
Men.. Konstigt är att flera i denna tråd, och i liknade trådar inte har tid att vara hemma med sina barn dagtid, men sitta på buke det har dom tid med....

FÖRLÅT!
Men jag kunde inte låta bli att reflektera....

* Jenny * Dagisfröken

Är det så konstigt? Jag har buke uppe på min jobbdator hela tiden och varvar jobbet med att läsa där. Men att jobba hemma hela tiden det går inte eftersom jag har patienterna på jobbet liksom..och mina kollegor och arkivet.

Jag har har föräldrar som jobbat ca 60 timmar i veckan under hela min uppväxt och jag anser att min barndom är toppen. Jag hade glada föräldrar och vi gjorde bra saker hela tiden. Att någon av dem skulle ha tagit ett mindre avancerat arbete och varit med mig hade gjort dem sjuka. Jag tycker man ska sluta att lägga värderingar i de olika val som man som förälder gör. Man älr sig massor av sina föräldrar även om man inte har en bullmamma. jag fick mina bullar och det vardagliga av någon som var betydligt lämpad för uppgiften än vad mamma var. EN gång krävde jag att mamma skulle baka och vara normal liksom..hon hängde på och nej det var inte så gott.
Men att ge mig det som de kunde var rätt unikt och inget man kan lägga ut på andra vilket man faktiskt kan med det mesta! Jag är otroligt stolt över mina päron och de är mina bästa vänner. Jag har haft ett rätt rörigt liv och de har kunnat stötta mig enormt. När jag var 38 då behövde jag stöttning dygnet runt i sådär ett år samt en helvetes massa pengar. Det fick jag och det gjorde att jag nu är frisk har jobb och fått en nystart. med vanliga päron hade jag säkert varit utförsäkrad och ett par miljoner hos fogden..för mig är valet plättlätt.

 

[Brandgul]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Chefsbefattningar av olika slag brukar kräva minst 100%.

Har man tur har ens partner inte en chefsroll också. Det spelar ju ingen roll vilken person som kan kränga sina tider lite fram och tillbaka. Har man riktigt bra tider kan båda jobba heltid. En tidig, en sen. Det går ju inte att bara räkna timmar.

Har båda föräldrarna så krävande jobb direkt barnet är 1-2 år borde man kanske ändå fundera på om någon skulle offra ett eller två år på sitt barn (som man väl ändå skaffat för att man vill umgås med???)

 

[Brandgul]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Det är inte säkert att en kropp på 1 år klarar dessa långa dagar dag efter dag. Det blir infektion efter infektion och till slut tillbringar man mer tid hemma med ett sjukt barn än man är på jobbet. Därför kan det vara smart att kunna förlägga sin och sin partners arbetstider så att man kan sova ut och vila hemma ordentligt mellan passen. Vad händer om barnet får vattkoppor och blir borta två-tre veckor om ingen av föräldrarna kan vara hemma? Det förutsätter ju att man har släkt eller vänner som ställer upp.

 

[ako]

Sv: När kan man lämna barnet ensamt???

Många av er skriver hela tiden att "när barnen är små bla bla" eller "de är små så kort tid" eller "de är bara små en gång" osv. Hur länge är barn små? Varför är småbarnstiden så viktig? Personligen har jag ju ytterst få minnen av mina år innan jag började skolan... I andra trådar har det ju talats för att tonårstiden är mycket jobbigare än småbarnstiden så varför är det okej att jobba heltid då? Det är ju faktiskt så att man är bara en viss ålder en gång så jag undrar från vems synvikel det är viktigare att träffa sitt barn fler timmar när det är 3 år än 10 år?

Små barn har ett större behov av MYCKET tid med sina föräldrar. de blir dessutom sjuka och måste vara hemma från dagis med mamma eller pappa. En 13- åring som är förkyld klarar sig fint hemma ensam. Större barn har oxå stort behov av tid med sina föräldrar, men här kanske det viktigaste är ett man får ett par timmar kvalitetstid tillsammans varje dag - skola, kompisar och aktiviteter tar ju upp större barns tid oxå.

Jag tycker att man kan jobba heltid och ha barn, även om jag är glad att vi inte behöver göra så i vår familj. DOCK, om man måste jobba heltid båda två, så tror jag att man får prioritera bort annat för att tiden som blir över MÅSTE faktiskt få gå till barnen.

Som jag skrev i en annan tråd; om man inte känner att man vill/ kan ändra på något i sitt liv för sina barns skull, då tror jag inte man är mogen att ha barn. Sådant kan ändra sig med tiden, och gör det inte det, då kanske man har ett bättre liv utan barn?

Även om du inte minns särskilt mycket från dina småbarnsår, så har forskningen bevisat att massor av vad människan blir sedan grundläggs då, och därför är trygghet, närhet och kärlek enormt viktigt.