Sv: När kan man lämna barnet ensamt???
Delvis knapplån
Och det är viktigare än ens egna barn för att?
Det handlar om några år av ens liv, inte resten av ens liv. Jag kan verkligen inte förstå varför man väljer bort sina egna barn?
Måste allt ske nu och vara nu? Kan man inte bara njuta av att man fått ett alldeles underbart knyte i sin famn utan att andra saker är viktigare? Blir barn verkligen lyckliga av att föräldrarna väljer karriär framför dem?
Jag tror inte det, varenda "unge" jag har träffat ville hellre ha minnen från närvarande föräldrar än minne av ensamhet. Barnen kan vi bara få vara nära här och nu för de är bara barn här och nu, allt det där andra är inte lika viktigt att det ska ske omedelbart.
Unge i det här fallet innefattar alla de som har växt upp med frånvarande föräldrar, alltså inte bara de som är barn just nu.
Det är inte konstigt att folket mår sämre och sämre när folk prioriterar bort sina egna barn. Vem ska berätta för barnet med ord och handlingar att det är underbarast i världen när föräldrarna väljer att vara någon annanstans den mesta tiden av dess vakna tid?
Alla behöver vara någons prins eller prinsessa, alla utan undantag. Det är då vi blir hela lyckliga människor som kan göra världen bättre.
Barn behöver föräldrarna fram till de gått ur gymnasiet, sedan behöver de sina föräldrar på ett mindre närvarande sätt så då kan man jobba precis hur mycket man vill för den lilla tid som blir över kan räcka om grunden är bra.
Jag skulle känna mej fullkomligt misslyckad som människa om jag p.g.a att jag var så ego att jag inte var närvarande med mina barn bidrar till eller gör så att de mår dåligt som vuxna. Vad hade jag för rätt att skaffa barn då? Vad ger mej rätten att strunta i dem?
Bara tanken på att förvalta en sådan stor gåva det är att få förmånen att följa ett barn så illa ger mej obehagskänslor och illamående av sorg
Varför skaffar man barn om man ändå inte vill ge dem allt de behöver
Chefsbefattningar av olika slag brukar kräva minst 100%.
Delvis knapplån
Och det är viktigare än ens egna barn för att?
Det handlar om några år av ens liv, inte resten av ens liv. Jag kan verkligen inte förstå varför man väljer bort sina egna barn?
Måste allt ske nu och vara nu? Kan man inte bara njuta av att man fått ett alldeles underbart knyte i sin famn utan att andra saker är viktigare? Blir barn verkligen lyckliga av att föräldrarna väljer karriär framför dem?
Jag tror inte det, varenda "unge" jag har träffat ville hellre ha minnen från närvarande föräldrar än minne av ensamhet. Barnen kan vi bara få vara nära här och nu för de är bara barn här och nu, allt det där andra är inte lika viktigt att det ska ske omedelbart.
Unge i det här fallet innefattar alla de som har växt upp med frånvarande föräldrar, alltså inte bara de som är barn just nu.
Det är inte konstigt att folket mår sämre och sämre när folk prioriterar bort sina egna barn. Vem ska berätta för barnet med ord och handlingar att det är underbarast i världen när föräldrarna väljer att vara någon annanstans den mesta tiden av dess vakna tid?
Alla behöver vara någons prins eller prinsessa, alla utan undantag. Det är då vi blir hela lyckliga människor som kan göra världen bättre.
Barn behöver föräldrarna fram till de gått ur gymnasiet, sedan behöver de sina föräldrar på ett mindre närvarande sätt så då kan man jobba precis hur mycket man vill för den lilla tid som blir över kan räcka om grunden är bra.
Jag skulle känna mej fullkomligt misslyckad som människa om jag p.g.a att jag var så ego att jag inte var närvarande med mina barn bidrar till eller gör så att de mår dåligt som vuxna. Vad hade jag för rätt att skaffa barn då? Vad ger mej rätten att strunta i dem?
Bara tanken på att förvalta en sådan stor gåva det är att få förmånen att följa ett barn så illa ger mej obehagskänslor och illamående av sorg
Varför skaffar man barn om man ändå inte vill ge dem allt de behöver