Problemet är att Google butik inte vill vara med längre.... Den är rensad, men gammal och tydligen av en modell som ofta krånglar, men som är hållbar nog för att vara med mig i stallet
Just nu känns det som att jag inte manövrerar alls, snarare sitter i en båt utan åror och bara kastas runt, vilket var vad jag drömde inattOch så läser man vidare i tråden där man slutade sist... När medkänsla, respekt och förståelse är som störst, när så många vill hjälpa till, det fyller iaf mitt hjärta med stark värme.
@Texaz jag hoppas att allt löser sig smidigast möjligt och att du går stark och hel ur det här. Är det någon jag beundrar så är det du och ditt sätt att på något sätt lyckas manövrera dig igenom helvetet du gått (och går) igenom
. Med mecinering, utan skiftjobb och/eller traumatiska upplevelser ska jag hålla mig "frisk" enligt min läkare (och jag tror på honom!) Inte ens när Leo dog halkade jag in i något allvarligt skov, blev bara liite manisk, vilket var till hjölp med att reda ut alla praktiska saker. Dessutom börjar snart fölsäsongen på förra jobbet och just föl har en enormt positiv effekt, hade iaf efter Leos död. Att mysa med en liten fölunge samt se deras livsglädje gör det svårt att vara alltför låg, om än bara för en stund Men just nu letar jag efter de små stunderna, för de tankar ju någonstans på migJust nu känns det som att jag inte manövrerar alls, snarare sitter i en båt utan åror och bara kastas runt, vilket var vad jag drömde inatt
Men omtanken härifrån gör mig alldeles varm och är till stor hjälp, läser tråden när det känns som värst
Inser nu att det är en blandepisod jag har just nu, för trots att jag är så låg så är jag enormt handlingskraftig, smått manisk... Kan inte sitta still långa stunder utan är och river överallt, sorterar papper, ringer samtal städar och städar igen. Det har såklart sina fördelar men det gäller att inte falla in i ett alltför maniskt beteende, eller ta förhastade beslut. Det var ju just impulsiviteten som försatte mig i skuldsituationen förra skovet (som dock var för mer än fem år sen).
Positivt är attt jag i min rastlöshet började gå igenom necässärer och se där hittade jag fyra tabletter, så nu kunde jag trots allt påbörja medicineringen
Försöker nu noga analysera huruvida beslutet med hästarna är ogenomtänkt eller inte, men det känns som rätt beslut i dagsläget, dessutom vet jag ju ännu inte OM jag blir av med dem... Men helt hästfri behöver jag inte bli, finns två fina hästar på jobbet och ägaren vill mer än gärna rida ut med mig
Just nu känns det som att jag inte manövrerar alls, snarare sitter i en båt utan åror och bara kastas runt, vilket var vad jag drömde inatt
Men omtanken härifrån gör mig alldeles varm och är till stor hjälp, läser tråden när det känns som värst
Inser nu att det är en blandepisod jag har just nu, för trots att jag är så låg så är jag enormt handlingskraftig, smått manisk... Kan inte sitta still långa stunder utan är och river överallt, sorterar papper, ringer samtal städar och städar igen. Det har såklart sina fördelar men det gäller att inte falla in i ett alltför maniskt beteende, eller ta förhastade beslut. Det var ju just impulsiviteten som försatte mig i skuldsituationen förra skovet (som dock var för mer än fem år sen).
Positivt är attt jag i min rastlöshet började gå igenom necässärer och se där hittade jag fyra tabletter, så nu kunde jag trots allt påbörja medicineringen
Försöker nu noga analysera huruvida beslutet med hästarna är ogenomtänkt eller inte, men det känns som rätt beslut i dagsläget, dessutom vet jag ju ännu inte OM jag blir av med dem... Men helt hästfri behöver jag inte bli, finns två fina hästar på jobbet och ägaren vill mer än gärna rida ut med mig
Tack, snällt av dig men @Amanda_F var snabb och hjälper tillJag har redan samordnat, men jag kan skicka en gång till, jag har ju kontonumret. PM:a mig så skickar jag mitt mobilnummer.
och prata om allt mellan himmel och jord med en härlig människa Ingen som vet hur jag mår, eftersom jag vill ha det som "vanligt" där ett tag till (vi har inte träffats så mycket än).. Hönorna finns ju i stort sett dagligen i mitt liv, kramarna får jag ha som energipiller någon gång ibland. Ska se vad jag kan hitta mer som kan få mig att slappna av lite
Ja närhet är verkligen bra medicin, och något jag också saknat många år av mitt liv. Visst har jag haft några kortare förhållanden, men där har aldrig denna närhet funnits....
Jag har inget att tillföra alla föregående kloka inlägg.Har ett antal tuffa år bakom mig med bl a skilsmässa, livslång sjukdom och dödsfall i familjen
Nu orkar jag inte mer, nu har energin bara tvärt tagit slut
Helt plötsligt har all ork och lust att göra saker försvunnit. Kroppen värker i stort sett konstant, värst är armarna, och det är svårt att sova pga värken. Ekonomin är i botten och jag gör vad jag kan för att ta itu med det.
Har idag tagit det tunga beslutet att göra mig av med mina hästar, alla, inte bara de två som jag länge tänkt. Det känns både tungt och skönt, sen återstår att se om jag kan hitta hem åt dem då, men det blir en senare fråga.
Jag har helt enkelt gett upp! Känns inte som att jag har något kvar att kämpa för längre, utan jag vill bara lägga mig platt ner
HUR hittar man glöden igen, viljan och lusten? Och nej, jag är inte självmordsbenägen (alltid något!).
