Jag kan inte relatera till den känslan alls faktiskt. Var singel i 10 år före maken och älskade det! Nu vill jag inte vara utan maken, men det är ju för att han är han, inte för att "vi är familj".
En fundering till er som svarat - har ni aldrig haft nån form av längtan efter en egen familj? Eller känns det som att ni helt funnit det sammanhanget med partner/hund eller liknande.? Alt att känslan inte är relaterbar alls förstås.
Själv så har jag dock ändå känt en stark längtan efter en egen familj att få bygga upp livet tillsammans med. Men jag tror ju inte att den familjen behöver bestå av barn utöver två vuxna, utan att det handlar om att jag söker ett gemensamt ansvar/sammanhang med djur tillsammans snarare...
Jag älskar mina syskonbarn och har bitvis haft starka känslor kring önskan att ha en familj såsom brorsan har. Men nästa dag känner jag att jag älskar att ha mycket frihet i livet och att jag inte heller vill ta på mig för stora ansvar, som omöjligt kan reverseras.
En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.
Oavsett, - ska man skaffa barn ska man nog inte vela såsom jag gör. Det är bättre att satsa på ett spännande och fritt liv utan i så fall...
Hugger en knapp på detta stycke. Jag har ändå ammat två barn men känner lite äckel av att en man säger såhär. Till dig eller till vem som helst. Blä vad sunkigt faktiskt. Förstår att du reagerade.En gammal manlig vän sa något som fick mig att känna "eeuw nej", när jag vid ett tillfälle beklagade mig lite över att jag inte var säker på om jag vill ha barn samt att min partner inte vill ha några, varav han kommenterade nått i stil med - "men tänk när du går där med mjölksprängda bröst och en liten bebis att ta hand.." Det var något med mjölksprängda bröst som fick mig att känna mig som någon form av avelsmaterial och mjölkko... Kände mig för stunden bombsäker på att jag inte skulle skaffa barn då.
Ja men verkligen, tänkte precis skriva något om det. Två mjölkstinna bröst, det låter ju inte som ett kvinnoperspektiv direkt, eftersom det knappas är något åtråvärt för en kvinna att ha den känslan. Jäkla märklig syn på hur det är att vara mamma tänker jag från den mannen, obehaglig typ.
Jag längtade ett tag efter sammanhang sen blev jag tillsammans med mitt ex och då följde det med bonusbarn och svärföräldrar och en hel ganska nära släkt. Även om jag på ett sätt trivdes med dom, så kändes det också fullständigt överväldigande med detta ständiga umgänge och allt som det drar med sig. Jag trivs ändå med att bo själv med min katt (hade nog haft fler om hon tyckt det var ok, men det gör hon inte) jag kan liksom slappna av hemma på ett sätt som inte gick när jag bodde i familjen. Det är trots allt ett dygnet runt arbete att vara förälder, man ska vara diplomat, projektledare, lärare, omvårdare, inköpare, städpersonal, kock osv. Inget är enkelt, bara något som att ta sig en kopp te innebär att alla ska tillfrågas om de vill ha te osv allting måste schemaläggas, osv, jag kan inte bara göra det när jag behöver/vill. Jag kan inte bara äta när jag är hungrig utan det är ett arrangemang osv. Samtidigt så finns det ju alltid någon att umgås med om man vill det. För mig hade nog det bästa varit om någon bott i närheten så jag kunde droppa in eller de kunde droppa in på en fika med några minuter förvarning. Som när man bodde på studentområde och bara skickade ett sms om att det fanns kaka för den som ville ha.
Efter att ha jobbat med barn med omfattande funktionsnedsättningar som personlig assistent känner jag väl till hur föräldrarna har det. Visst älskar de (inte alla dock) sina barn, men det krävs så mycket av en som förälder.
Jag vet inte om det är ett rättvist mått som alla föräldrar måste leva upp till. Det är ju som att man inte borde skaffa en partner om man inte är beredd på att bli dess vårdare vid allvarlig sjukdom. Föräldrar till svårt handikappade och sjuka barn gör en övermänsklig insats med betoning på övermänsklig. All styrka och heder till dom, man jag ser det inte som en måttstock för föräldrarskap det vore orimligt.
Men det är ju en inte helt osannolik framtid om man väljer att skaffa barn? Hur kan det vara orimligt?
Samma här. Enbart arbete på distans och ingen som stod nära eller som kunde umgås.
Åh jag hade älskat det!
För att det är att utgå från ett worstcasescenario, jag vet inte hur jag ska förklara det. Om det värsta händer och man får ett svårt multihandikappat barn så får man ju hantera det, vilket de flesta gör efter bästa förmåga. Men att liksom utgå från det som en nivå för att överhuvudtaget skaffa barn känns knepigt. Som att man inte ska ingå en relation med någon utan att sätta sig in i hur det skulle vara att bli bedragen av denna person eller förlora den i ett svårt olycksfall. Jag menar sånt händer absolut, men det är kanske inte i det man ska basera sitt beslut på om man vill ha en relation eller ej.
Det är ganska långt emellan den vård och omsorg som krävs av ett barn som har svåra multifunktionella handikapp mot ett barn som är hemma sitter eller har ångest.
Jag håller inte med
