Ni som är lyckligt barnfria...

[Hippocampus]

Säger som @Breaktown, det låter allt som ett väldigt svagt underlag för påståenden om "många"

Ta du ditt hånskratt och gå ut istället. Du ska nog inte vara på något forum om du behöver hånskratta.

 

[Lalinea]

Men så otroligt oproffsigt och olämpligt!

Ja vissa är ju så

 

[Tantan]

Jag har en i min närhet som har ett multihandikappat barn och det livet dom lever får mig ännu mer att avstå tanken på barn.
Självklart älskar dom sitt barn men så som dom lever är ett rent helvete och deras egna liv tog slut helt och hållet för 20 år sen när barnet föddes.
Barnet är än idag 20 år gammal totalt beroende av sina föräldrar på en 1 årings nivå.
Dom får sova hela nätter en gång i månaden när barnet är på kortis annars vaknar barnet 5-6 gånger per natt och behöver hjälp.

Kan även tillägga att dom andra 3 barnen har fått klara sig själva på ett sätt som teoretiskt känns omöjligt för så små barn men det har fungerat bra antagligen för barnen inte vetat något annat.

Jag beklagar deras situation, men vill också lyfta att många i den situationen kämpar så himla länge istället för att faktiskt låta det vuxna barnet flytta till ett gruppboende. Det är ett glapp mellan typ 18 och 30, och det beror på föräldrar som helt ger upp sina egna liv för att bli vårdare. Man kan fortfarande ses varje dag, man kan komma hem när man vill, men den anhörige kan också få sova en natt, gå på bio eller träffa vänner. Ha ett jobb utanför hemmet.
Det finns många bra gruppboenden, man hör ofta bara om det dåliga tyvärr.

Jag fattade faktiskt inte allt som kan ske när jag fick barn och hade jag fattat hade jag kanske inte vågat.

 

[hundtant]

Fast att det är för "att inte vilja vara ensam när man blir äldre" finns ju tom som anledning i "vi som vill ha barn" trådar här på bukefalos, så hur kan man missat att det finns människor som VERKLIGEN tycker så ?

Underlaget för ”många” var att hon brukade ställa frågan till sin tydligen jättestora omgivning (vem gör ens det?) och där brukade 9/10 svara sådär. Det tycker jag nog inte är så hållbart.

Ta du ditt hånskratt och gå ut istället. Du ska nog inte vara på något forum om du behöver hånskratta.

Om du inte kan skilja på skratt och hånskratt så är det kanske inte jag som inte ska vara på något forum.

 

[corzette]

Underlaget för ”många” var att hon brukade ställa frågan till sin tydligen jättestora omgivning (vem gör ens det?) och där brukade 9/10 svara sådär. Det tycker jag nog inte är så hållbart.


Om du inte kan skilja på skratt och hånskratt så är det kanske inte jag som inte ska vara på något forum.

Och jag svarade att jag tom sett den kommentaren här i trådar på buke så oavsett vad du inte tycker är hållbart så FINNS DET de som tycker så. Hur många är kanske svårt att svara på men att de är få är lika fel att säga som att det är många i såna fall.

Så ditt svar är lika mkt "goddag yxskaft" i detta fall. Hur kan du förringa hens uppfattning bara för du själv inte stött på det ? Vem gör ens det ?

 

[Bonita4]

Underlaget för ”många” var att hon brukade ställa frågan till sin tydligen jättestora omgivning (vem gör ens det?) och där brukade 9/10 svara sådär. Det tycker jag nog inte är så hållbart.


Om du inte kan skilja på skratt och hånskratt så är det kanske inte jag som inte ska vara på något forum.

Min uppfattning är också att många skaffar barn för att de inte ska bli ensamma när de är äldre. Min mamma sa det senast när vi pratade om ämnet, vilket gjorde mig irriterad. Vad skulle ske om jag flyttar till Australien? Eller bara inte har lust att träffas så ofta som hon uppenbarligen förväntar sig att umgås när hon blir pensionär?

 

[Askur2017]

Min uppfattning är också att många skaffar barn för att de inte ska bli ensamma när de är äldre. Min mamma sa det senast när vi pratade om ämnet, vilket gjorde mig irriterad. Vad skulle ske om jag flyttar till Australien? Eller bara inte har lust att träffas så ofta som hon uppenbarligen förväntar sig att umgås när hon blir pensionär?

Ja det är ju ingen som vill bli lite av en gisslan till sina föräldrar, menar generellt nu och inte att det är så det känns för dig.

 

[Breaktown]

Jag kan kontra med det när jag får frågan varför jag inte vill ha barn.
Har fått den fler gånger än jag kan räkna

Vad menar du för kontring?

Eller jaha! Fattade när jag läste igen

 

[Sel]

Jag tycker också att "Så att man inte blir ensam..." är en grej som dyker upp gång på gång.

Inte fullt så mycket på vårt hyfsat välblanserade Buke (även om jag sett det här också. Oro för vem som ska föra ens röst på ålderns höst), men i undersökningar, på andra forum och trådar. Ibland även bland de som känner sig lite tveksamma till barnfrihet blir det "...men tänk om man sitter där sen, alldeles ensam?"
Det är givetvis okej att både tänka och känna så, men en anledning till att skaffa barn bör det inte vara. Kanske stammar det från förr i tiden då det faktiskt var familjens last och ansvar att ta hand om sina gamla, men riktigt så fungerar det ju inte nu.

 

[Askur2017]

Jag tycker också att "Så att man inte blir ensam..." är en grej som dyker upp gång på gång.

Inte fullt så mycket på vårt hyfsat välblanserade Buke (även om jag sett det här också. Oro för vem som ska föra ens röst på ålderns höst), men i undersökningar, på andra forum och trådar. Ibland även bland de som känner sig lite tveksamma till barnfrihet blir det "...men tänk om man sitter där sen, alldeles ensam?"
Det är givetvis okej att både tänka och känna så, men en anledning till att skaffa barn bör det inte vara. Kanske stammar det från förr i tiden då det faktiskt var familjens last och ansvar att ta hand om sina gamla, men riktigt så fungerar det ju inte nu.

Jag förstår att det argumentet ses som ett problem om man uppfattar det som att någons syfte med barn är att besöka en på hemmet.

Själv ser jag hur berikande det varit för vår familj när jag och min bror träffade våra respektive, när barnen kom, när det börjar komma respektive till barnen och tänk vad kul om det kanske blir barnbarn i framtiden!

För mig är det inget fult att älska hur vår grundfamilj på 4, nu blivit 10 och förhoppningsvis blir vi ännu fler allteftersom. Den glädjen handlar inte i huvudsak om att någon ska hälsa på när jag är gammal. Men jag tror alla gånger att jag som gammal kommer älska att ha en stor familj.

 

[Sel]

Jag förstår att det argumentet ses som ett problem om man uppfattar det som att någons syfte med barn är att besöka en på hemmet.

Själv ser jag hur berikande det varit för vår familj när jag och min bror träffade våra respektive, när barnen kom, när det börjar komma respektive till barnen och tänk vad kul om det kanske blir barnbarn i framtiden!

För mig är det inget fult att älska hur vår grundfamilj på 4, nu blivit 10 och förhoppningsvis blir vi ännu fler allteftersom. Den glädjen handlar inte i huvudsak om att någon ska hälsa på när jag är gammal. Men jag tror alla gånger att jag som gammal kommer älska att ha en stor familj.

Det förstår jag helt och hållet, det är ju någonting helt annat än det jag och flera andra pratar om. Det är ingen som har sagt att det är någonting fel med att önska eller glädjas åt en stor familj - däremot ska barn inte ses som någon slags sköld eller garanti mot eventuell ensamhet.
Om mina föräldrar inte haft bror min hade de varken fått barnbarn eller särskilt mycket umgänge, inte heller kommer jag att flytta hem när de blir gamla. Så kan det också gå!

 

[Wingates]

Jag beklagar deras situation, men vill också lyfta att många i den situationen kämpar så himla länge istället för att faktiskt låta det vuxna barnet flytta till ett gruppboende. Det är ett glapp mellan typ 18 och 30, och det beror på föräldrar som helt ger upp sina egna liv för att bli vårdare. Man kan fortfarande ses varje dag, man kan komma hem när man vill, men den anhörige kan också få sova en natt, gå på bio eller träffa vänner. Ha ett jobb utanför hemmet.
Det finns många bra gruppboenden, man hör ofta bara om det dåliga tyvärr.

Jag fattade faktiskt inte allt som kan ske när jag fick barn och hade jag fattat hade jag kanske inte vågat.

Håller med!
Samt att jag ser hur många som flyttar till boende när föräldrarna är gamla och då är "barnet" väldigt hämmat av det. Även personer med IF och fysiska funktionsnedsättningar mår bra av frigörelse från sina föräldrar.

 

[grodan21]

Jag tycker också att "Så att man inte blir ensam..." är en grej som dyker upp gång på gång.

Inte fullt så mycket på vårt hyfsat välblanserade Buke (även om jag sett det här också. Oro för vem som ska föra ens röst på ålderns höst), men i undersökningar, på andra forum och trådar. Ibland även bland de som känner sig lite tveksamma till barnfrihet blir det "...men tänk om man sitter där sen, alldeles ensam?"
Det är givetvis okej att både tänka och känna så, men en anledning till att skaffa barn bör det inte vara. Kanske stammar det från förr i tiden då det faktiskt var familjens last och ansvar att ta hand om sina gamla, men riktigt så fungerar det ju inte nu.

Jag har själv på nära håll hur barn behövs för att föräldrarna ska få den vård och omsorg som behövs. det gör mig rädd för framtiden, som lyckligt barn fri. Vem ska föra min talan när jag själv inte kan? Sen är absolut inte egna barn en garanti för att det heller.

 

[Tantan]

Håller med!
Samt att jag ser hur många som flyttar till boende när föräldrarna är gamla och då är "barnet" väldigt hämmat av det. Även personer med IF och fysiska funktionsnedsättningar mår bra av frigörelse från sina föräldrar.

Håller med! Det är mycket svårare för alla om det sker när man är 30 än 18-22. Sen upplever jag att många föräldrar av välvilja bromsar sina barn, som personal är målet alltid ”så självständigt som möjligt”.

 

[FarNahar]

Studien du länkar till visar på att av de 52 stycken mord på autistiska barn som skedde i USA under en tjugoårsperiod (2000-2019) så var en förälder förövare i 63,5 % av fallen.

Om vi helt struntar i externa faktorer som skiljer mellan länderna, tex socialt skyddsnät och vapenlagar, då skulle siffrorna applicerade på svensk demografi innebära att det under samma 20-årsperiod i Sverige skedde 1,6 mord på autistiska barn, varav förälder var förövare i 1 av fallen.

Är det här verkligen något som är rimligt att diskutera som en faktor i folks beslut att skaffa barn eller ej?

Min vikt ligger mer vid faktumet att orsaken till morden är övervägande vikten av föräldraskapet. Ånger behöver inte leda till mord, men mord, att kasta ut barnen (tex hbtq) etc visar på att inte alla som skaffar barn får det som de tänkt sig. Jag håller fast vid att det är sunt och riktigt att betänka allt detta under beslutstagandeprocessen.

Jag kan garantera dig att det inte finns någon som planerar barn som inte förstår risken med att få ett funktionshindrat barn. Det låter nedlåtande att de skulle rycka på axlarna och bara drömma om allt roligt. Det är nedlåtande att föreslå "tankeövningar" som om riskerna skulle vara nåt nytt.

Så de jag pratat med som säger att de inte förstod hittar på? Själv tror jag att ingen som inte själv har barn med den nivån av funktionshinder förstår vad det faktiskt innebär.

Fast just den studien känns inte som ett riktigt relevant stöd för det du hävdade. Författarna lyfter dessutom uttryckligen att det saknas belägg för att barn med autism löper högre risk att mördas än barn överlag.

Jag har en hel del egen erfarenhet av familjer med funktionshindrade barn, både NPF och fysiska funktionshinder, från mitt och min partners yrkesliv. En stor andel av föräldrarna har definitivt en krävande tillvaro, många på en nivå som är svårt för en utomstående att ens föreställa sig eller relatera till. Livet har inte blivit vad de väntade sig eller hoppades på. Likväl har jag inte hört någon enda yttra att de ångrar att de skaffade [sitt funktionshindrade] barn. Barnen är minst lika älskade som några andra barn. Som förälder anpassar man sig, tänjer på sin förmåga och kapacitet, gillar läget, gör det som krävs. Men jag har alltså inte uppfattat någon stor andel som ångrar sig.

Tror du att alla dessa föräldrar delar sina djupaste och mest skamfyllda tankar med dig? Visst finns det många som ångrar. Det betyder inte att de inte älskar barnen och gör vad som krävs (fast vissa gör inte det heller—jag har träffat dem med) men det är många som inte förstod att det kunde bli såhär, och som hade valt annorlunda.

Det är dessutom rätt nedlåtande mot oss fd funkisbarn och numera funkisvuxna att använda oss som skräckexempel. Jag får ont i magen av såna tankeexperiment.

Fast nu missuppfattar du nog? Det handlar ju om att personer som inte kan fullt ut älska och ta hand om funkisbarn inte ska ha barn, för barnens skull, inte att barnen skulle vara något avskräckande för alla som vill ha barn.

Vänder man på det går det ju att måla upp skräckexempel kring ett liv utan barn också… oerhört respektlöst överlag med den retoriken tycker jag

Livet tenderar att bli som det blir, och många av oss lär oss uppskatta det bästa med våra liv, tampas med utmaningarna vi får. Ångra något val man gjort, vara glad att man gjorde andra. Det är det fina med att leva tycker jag

Som jag skrev ovan handlar det inte om något skräckexempel, utan om en verklighet som kan ske om en skaffar barn, och som bör vara en del av ett medvetet beslut.

Ditt andra stycke; menar du alltså att risken att ångra sitt föräldraskap är något en ska bara ta?

Håller med!
Samt att jag ser hur många som flyttar till boende när föräldrarna är gamla och då är "barnet" väldigt hämmat av det. Även personer med IF och fysiska funktionsnedsättningar mår bra av frigörelse från sina föräldrar.

Tror du att oron och sorgen och allt det andra försvinner bara för att barnet är på gruppboende...?

 

[Wingates]

Tror du att oron och sorgen och allt det andra försvinner bara för att barnet är på gruppboende...?

Nu både arbetar jag på gruppboende samt har en lillebror med IF som bor på boende, så jag anser mig ha rätt bra koll på detta:
Till viss del ja, eftersom man inte längre behöver ha det konstanta ansvaret för sitt barn och man kan ha en mer "normal" relation. Givetvis har man kvar föräldraoro i varierande grad, men det tycks ju vissa ha även med friska barn.

 

[hundtant]

Så de jag pratat med som säger att de inte förstod hittar på? Själv tror jag att ingen som inte själv har barn med den nivån av funktionshinder förstår vad det faktiskt innebär.

Ja, jag formulerade mig slarvigt. Med Jag kan garantera dig att det inte finns någon som planerar barn som inte förstår risken med att få ett funktionshindrat barn menade jag att alla förstår att det finns en risk att få ett funktionshindrat barn. Inte att de fullt ut förstår hur det kommer påverka deras liv. Självklart kan ingen sätta sig in i det förrän de är där men medvetna om risken att det händer, det är de.

Man kan inte alltid utgå från värstascenariot när man gör sina val. Köper du hus vet du att risken är att du senare kan upptäcka defekter som gör att din ekonomi knäcks. Köper du häst vet du att den kan behöva avlivas efter något år i sjukhage så att du aldrig kom igång med träningen. Köper du bil vet du att den kan komma att kosta dig 50 000 i reparationer under första året. Beslutar du dig för att försöka få ett barn vet du att risken är att du kan få ett funktionshindrat barn. Men i alla de här fallen går du sannolikt vidare ändå, om du verkligen vill. Du tar risken men i de allra flesta fall händer det inte.

Ska man ordna sitt liv efter värstascenarion så blir ens tillvaro alldeles för begränsad.

 

[Otherside]

Jag kan personligen inte tänka mig att bestämma sig för att "skaffa barn" av nån annan anledning än att man innerligt längtar efter ett barn, vill ha ett barn, leva med ett barn. Det är väl nåt som barn själva brukar fråga om? Att då säga nåt annat än att barnet var djupt önskat och efterlängtat och älskat, vore ju ett mindre trevligt besked. Ett sånt svar som nog rentav skulle kunna få negativa konsekvenser för barnet.... OCH få negativ effekt för förhållandet inför framtiden - dvs inte alls vad man önskat (om man vill ha barnet för att slippa klara sig ensam vid ålderdomen etc. )

Barn vill vara efterlängtade och önskade och älskade för sin egen skull, inget annat.

 

[Hajfisk]

Jag kan personligen inte tänka mig att bestämma sig för att "skaffa barn" av nån annan anledning än att man innerligt längtar efter ett barn, vill ha ett barn, leva med ett barn. Det är väl nåt som barn själva brukar fråga om? Att då säga nåt annat än att barnet var djupt önskat och efterlängtat och älskat, vore ju ett mindre trevligt besked. Ett sånt svar som nog rentav skulle kunna få negativa konsekvenser för barnet.... OCH få negativ effekt för förhållandet inför framtiden - dvs inte alls vad man önskat (om man vill ha barnet för att slippa klara sig ensam vid ålderdomen etc. )

Barn vill vara efterlängtade och önskade och älskade för sin egen skull, inget annat.

Klokt inlägg! Svarar både på det och på trådstarten.

Jag växte upp med en mamma som brukade berätta att hon aldrig ville ha barn. Jag tror att det hon egentligen menade med det var typ "man kan ändra sig och vilken tur att jag gjorde det", men som barn var det jag tog till mig att hon inte ville ha oss. Det i sin tur färgade min egen inställning där jag alltid var säker på att jag inte skulle skaffa barn, för varför skulle man vilja det ungefär.

Sen någon gång efter 30 kickade den biologiska klockan till och plötsligt ville jag inget hellre än att få barn. Det kändes smått absurt att från att tidigare ha avslutat förhållanden för att personen ville skaffa barn så lyckades jag under den här tiden bara träffa män som absolut inte ville det. Jag funderade på att göra det på egen hand men kom kanske snabbt fram till att det kändes för tufft och ensamt, särskilt då jag relativt nyligen flyttat och inte hade familj eller socialt nätverk på plats.

Rent teoretiskt behöver det väl inte vara för sent nu vid strax över 40 och i nuläget finns t.om. en lämplig partner, men längtan har lagt sig med tiden och jag bestämde redan för några år sedan att det faktiskt inte kommer bli några barn. Det känns inte särskilt dramatiskt men ändå sorgset.

Det jobbigaste för mig är nog dock att jag känner mig konstig, annorlunda, utanför. Jag har svårt att finna gemenskap på jobbet där jag har fantastiska kollegor i ungefär min ålder, men alla pratar om sina barn och förskola/skola, aktiviteter och firanden. Det pratas inte bara om det positiva utan om förlossningsskador, sjukdomar, mobbing osv men det är samma känsla, här har jag inget att komma med.

När det gäller vänner upplever jag det lite på samma sätt som singlar som inte blir bjudna på parmiddag, att människor med barn bara vill umgås med andra med barn, alternativt tror att jag vill väl inte hänga med dem och deras ungar. Så ja, jag upplever att livet är tommare på flera olika sätt än just att inte ha själva barnet. Samtidigt som jag lite motsägelsefullt är nöjd med mitt beslut och tror att det är för det bättre i längden.

 

[Lalinea]

Ja, jag formulerade mig slarvigt. Med Jag kan garantera dig att det inte finns någon som planerar barn som inte förstår risken med att få ett funktionshindrat barn menade jag att alla förstår att det finns en risk att få ett funktionshindrat barn. Inte att de fullt ut förstår hur det kommer påverka deras liv. Självklart kan ingen sätta sig in i det förrän de är där men medvetna om risken att det händer, det är de.

Man kan inte alltid utgå från värstascenariot när man gör sina val. Köper du hus vet du att risken är att du senare kan upptäcka defekter som gör att din ekonomi knäcks. Köper du häst vet du att den kan behöva avlivas efter något år i sjukhage så att du aldrig kom igång med träningen. Köper du bil vet du att den kan komma att kosta dig 50 000 i reparationer under första året. Beslutar du dig för att försöka få ett barn vet du att risken är att du kan få ett funktionshindrat barn. Men i alla de här fallen går du sannolikt vidare ändå, om du verkligen vill. Du tar risken men i de allra flesta fall händer det inte.

Ska man ordna sitt liv efter värstascenarion så blir ens tillvaro alldeles för begränsad.

Skillnaden är att hus enbart är en ekonomisk förlust.
Jag tycker inte det går att jämföra.