Ni som bor i hus eller på bottenvåning

[Voeux]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

 

[MiniLi]

Jag är uppväxt i ett enplanshus i stan så har nog aldrig ens reflekterat över att det skulle vara otryggt. Har bott i lägenhet på bottenplan i många år och känner mig helt trygg.

Vi har inte larm.

 

[TeamLundVer]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

Jag har nästan alltid bott i hus men då ute på landet så att flytta till ett villaområde var lite jobbigt i början ffa med insynen. Jag har dock vant mig

Vi hade inte larm de första åren men har haft i drygt 5år nu och det känns jättebra ffa när mannen är på tjänsteresa för då börjar mina tankar snurra.

 

[bettysmatte]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

Vi bor mitt ute i skogen vid en grusväg. Inga gatlysen och 200 meter till närmsta granne. Inget larm.

 

[escodobe]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

Jag växte upp i lägenhet på bottenplan, det enda jag inte gillade när jag blev lite äldre var att det var direktinsyn så att folk som passerade nästna kunde se vad man hade på smörgåsen,
När jag bodde på landet låste vi nästan aldrig dörren..

 

[Voeux]

Jag har nästan alltid bott i hus men då ute på landet så att flytta till ett villaområde var lite jobbigt i början ffa med insynen. Jag har dock vant mig

Vi hade inte larm de första åren men har haft i drygt 5år nu och det känns jättebra ffa när mannen är på tjänsteresa för då börjar mina tankar snurra.

En vän till mig bor i hus där ingen gatubelysning finns. Hon separerade under något vinterhalvår från sin sambo och bodde då själv i huset och uppskattade verkligen larmet då. Dels att kunna larma in sig på nätterna, men också att det var larmat när hon var på jobbet så när hon kom hem så visste hon att ingen kunde befinna dig där om inte larmet gått.

Vi kommer ju bo mycket mer tätbebyggt och det känns ju på ett sätt tryggare. Vi har grannarna nära och gatubelysning. På ett annat sätt så rör sig ju folk där på ett annat sätt. Vi har ingen insyn dock, vilket är skönt. Ja, om ingen skulle stå i trädgården då Men då syns man å andra sidan så det går inte att göra hur som helst.

 

[Philosophia]

Vi har larm, men det är bara på när vi inte är hemma. Egentligen tycker jag att larmet är onödigt, men sambon tycker att det är bra eftersom vi är borta så många veckor varje sommar.

Vi låser ytterdörren när vi går och lägger oss och på sommaren när vi är ute i trädgården på baksidan av huset.

 

[Motacilla]

Är uppväxt i enplanshus och tänkte aldrig då på att det på något vis kunde vara otryggt.

Har bott i lägenheter på olika våningar.

Bor numera i hus i förort. Har inte larm, men hund.
Grannen har larm.

Känner mig aldrig otrygg, känner inte att det är värt månadskostnaden för larm heller (alltså min åsikt, men andra kan ha annan åsikt).

Det mest störande med bo så här är diverse försäljare och andra som kommer och ringer på dörren. (Bor dessutom ganska nära ett seniorboende och en del pensionärer brukar pga minnesproblem komma och ringa på då och då).

Tillägg: ytterdörren är alltid låst hos oss.

 

[lingonben]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

Jag förstår precis din känsla! Har "alltid" bott högt upp med tryggheten av låst port och att ingen bara kan knacka in en fönsterruta och kliva in. Senaste femton åren har jag bott i hus/på bottenvåning och jag har verkligen inte vant mig. Då bor jag ändå i förorten med näst lägst brottslighet i hela stan, så det finns ju ingen rationell grund till mitt obehag. Men som du säger, det är bara en fönsterruta mellan mig och hela världen (och deras katter som vandrar in hos oss). Har inget larm, känns inte som kostnad/riskration lirar där. När mina kids är stabilt utflyttade är det jag som köper en lägenhet inne i stan istället. Ingen bottenvåning, med låst port och en nice balkong som ingen kan kliva in på!

 

[Voeux]

Jag växte upp i lägenhet på bottenplan, det enda jag inte gillade när jag blev lite äldre var att det var direktinsyn så att folk som passerade nästna kunde se vad man hade på smörgåsen,
När jag bodde på landet låste vi nästan aldrig dörren..

Det där gör pappa fortfarande, sover med olåst dörr alltså, på landet. Nu har det ju inte hänt något sedan huset byggdes 1970 och lär aldrig göra i framtiden heller men för mig är det nog en vanesak. Det finns tillräckligt många märkliga människor i närområdet för att jag helt enkelt ska låsa

 

[tuaphua]

Jag har bott högt upp hela mitt vuxna liv. Portkod, högt upp, säkerhetsdörr. Jag har därmed alltid känt mig väldigt trygg hemma. I stugan däremot har jag alltid känt mig lite mer sårbar. Känslan av att någon enkelt skulle kunna röra sig på tomten eller bara knacka in en ruta och kliva in om en önskar. Nu är ju det ovanligt, och i stugan har jag alltid lugnat mig med att jag är långt ute i skogen. Här rör sig ju inga. Så den oron har inte varit så påtaglig, men nu har det varit många inbrott senaste åren i stugområdet. Allt från vanliga inbrott till ett gäng ovanligare där inget stjäls. Det verkar som om någon bara går in, ser sig omkring och lämnar. Trots att det funnits många saker av värde. Det har pågått flera år nu, i just vårt område. Jag kan inte låta bli att tänka att det bor någon udda kuf där, och ibland när det är riktigt mörkt och jag tittar ut genom fönstret på kvällen så undrar jag vart den personen är just nu.

Vi bodde i villa när jag var riktigt liten, och sedan i en lägenhet på bottenplan. I villan hade vi tydligen inbrott när mamma var ensam hemma med mig och min bror. Svårt att ens tänka på nu när jag själv har ett litet barn. I lägenheten hade vi också inbrott, som tur var när vi inte var hemma den gången. Nu har vi ju köpt hus i ett tätbebyggt område och ja, jag är ovan! Jag är inte van vid att sova på nätterna och det bara är en liten fönsterruta som skiljer oss från världen utanför. Med bebis blir man ju inte helt logisk heller utan allt kan plötsligt kännas märkligt hotfullt och läskigt.

Hur känner ni som bor i hus eller på bottenvåning? Har ni vant er? Har ni larm eller inte?

Jag är uppvuxen i hus i förort till Stockholm. Jag har aldrig känt mig otrygg där. Men jag är väl inte riktigt lagt åt att känna mig otrygg av sådant. Jag kan nog svänga för mycket åt andra hållet istället och vara dumt trygg i bland.
Nu bor vi i hus ute på landet utan grannar. Vi har larm. Men det är bara på när vi inte är hemma.
Min sambo jobbar i DK någon v i månaden typ och jag är då själv här de flesta av de dagarna/nätterna. För något år eller två sedan så drogs fiber in här. Kl 22 typ en fredag- eller lördag-kväll när sambo var borta kom en stor man och knackade på dörren och ville kolla ngt med fiberkontakten där den kommer in i huset. Jag sa bara "Absolut, kom in!" typ. Pratade med en kompis i tel just efter och hon var jätteupprörd och tyckte INTE jag skulle släppa in någon stor man som riskerar vara mördare typ. Så här i efterhand hade jag kanske kunnat vara mer försiktig.

 

[Roheryn]

Jag har bott i radhus/villa betydligt större del av mitt liv än jag bott i lägenhet. Uppvuxen först i radhus (snacka om insyn! alla visste vad man åt till middag!), sedan i suterränghus av 70-talsmodell med skogen som närmaste granne. Efter det lägenhet i några år som student och ung vuxen, därefter villa på landet (1-plans) i 14 år. Efter separation och ett gäng år i lägenhet (högt upp!) så bor jag nu i enplanshus på en gård långt ute på landet igen. Kanske 300 meter till närmaste fastboende granne (finns en stuga för uthyrning närmare, men där är ju inte alltid någon). Jag har inget larm, men jag har hund som är riktigt bra på att larma när något händer utanför. Ingen gatubelysning men upplyst gårdsplan och stängda grindar. Känner mig helt trygg här.

 

[Enya]

Det där gör pappa fortfarande, sover med olåst dörr alltså, på landet. Nu har det ju inte hänt något sedan huset byggdes 1970 och lär aldrig göra i framtiden heller men för mig är det nog en vanesak. Det finns tillräckligt många märkliga människor i närområdet för att jag helt enkelt ska låsa

När jag bodde på landet låste jag inte heller dörren, bara när jag gick hemifrån så att hundarna inte tog sig ut. Mamma klagade ständigt på mig för att jag inte låste, och för att nycklarna glömdes i dörren jätteofta. En gång kom två poliser och frågade vägen till någon granne, drog ut mina nycklar från utsidan av dörren och sa att de inte borde vara där och jag bara "ah, de glömde jag visst i all hast i går när jag kom hem..." De såg förfärade ut innan jag fick en snabb föreläsning om inbrott osv

Numera bor jag i lägenhet. Jag låser när jag går hemifrån. Om hunden är hemma alltså. I övrigt inte. Mamma klagar ibland, men har liksom givit upp hoppet om mig.

 

[AraSlei]

Jag är uppvuxen i villa på landet och bor så fortfarande. Skulle aldrig få för mig att sova på nedervåningen känner mig dock trygg på andra våningen. Avskyr att sova med rullgardiner och har svårt för tanken att någon kan stå på gräsmattan utanför och kolla på mig när jag sover.
Min pv har sovrummet nere och det funkar ok, men jag skulle inte vilja sova här ensam.

 

[lykke]

Jag tycker att det är lite obehagligt att sova i hus utan larm. Det tyckte jag hela min uppväxt också, men mina föräldrar skaffade larm först när jag flyttat hemifrån. Jag bodde ett år på bottenvåningen i ett höghus som 20-åring och det kändes inte alls obehagligt, men det kanske berodde på att jag inte hade något annat än min dator som var värt några pengar alls och jag inte hade några djur som jag var rädd skulle bli rädda, skadade, springa bort eller snos under ett inbrott.

Om man ska tro experterna ger väl larm en lite falsk trygghet, men den där falska tryggheten gör i alla fall att jag kan sova lugnt utan att vakna för småsljud.

 

[Tranan]

Larm skulle jag inte säga har den avskräckande effekt som många tror att det är. men låsa är ett måste för mig när jag bor i hus.

 

[LadyCovergirl]

Jag har aldrig bott i något annat än friliggande hus eller radhus. Således inget jag reflekterar över
Stora delar av året har jag balkongdörren öppen nattetid. Låser ytterdörren på natten men inte annars.

 

[Wingates]

Uppvuxen i villa. Har aldrig känt mig otrygg och förstår inte varför man skulle vara det heller.
Larm för mig är något man har när man inte är hemma, skulle aldrig orka larma in mig eller så.
Bryr mig inte så mycket dörren är låst eller inte heller faktiskt

 

[Bison]

Jag är uppväxt i villa på landet med olåst ytterdörr
Har bott i både radhus och eget hus i tätort som vuxen, aldrig känt mig otrygg. Har inte ens tänkt tanken. Aldrig haft larm.

 

[Nytant]

Alla perioder i mitt liv när jag bott i villa eller på bottenplan har jag haft större hundar som antingen varit eller (som nu) åtminstone låtit riktigt farliga. Jag tycker det är lite av en vanesak och stor skillnad på att vara hemma jämfört med att vara t.ex. i en semesterbostad där man inte känner till omgivningen.