Ni som har barn

[Spirelli]

Hur gör ni när barnen blir rädda? Om de har åkt av eller det bara inte funkat? Ibland får man höra att jag ska aldrig mer rida och ibland är det en viss häst som det är agg emot. Försiktighet i överkant och när modet sviker till saker de gjort förut m m. Är det rätt att tvinga eller är mjäkighet bättre? Vad tycker ni?

 

[Mitra]

Lite tvång skadar aldrig men det är lönlöst att försöka sätta en vilt skrikande unge på en häst. Men oftas behöver man en knuff i rätt riktinging för att förstå att det inte var så farligt. går det för lång tid så bygger man bara på rädslan och det blir svårare och svårare att övervinna den.

 

[fluff]

Varje gång mina barn ramlar av, så får de sitta upp igen.Ibland är de jättesura på mig, men efter en stund är det OK igen.
Fluff

 

[krocket]

Om det är en trevlig häst (vilket jag förutsätter att det är eftersom barnet tillåtits sitta på den) ser jag till att de kommer upp så fort som möjligt igen. Har de slagit sig får de naturligtvis hämta andan lite först. Sedan gör vi bara enkla saker, och avslutar med något de är riktigt duktiga på.

Krocket

 

[Xeline]

Det beror på hur gamla barnen har varit.

Min son blev rädd efter att ha ramlat av när han var fem år. Sen red han inte lektioner på tre år. Däremot pysslade och grejade han mycket och han red våra hästar till och från hagen och så. Men jag kände att det var ingen ide att pusha honom. Han är den typen som låser sig om man pushar.

Mina flickor har ramlat av massor med gånger och de skuttar alltid upp igen De blir inte rädda. Har faktiskt aldrig blivit det. Intresset för hästarna och ridningen har varit starkare. Tom den gången ena dottern bröt armen hoppade hon upp igen, men hon insåg att det inte gick att rida med bruten arm.

Generellt tror jag att man måste känna av ungen. Men ungarna är så skyddade att de ofta blir skärrade av att ramla av - eller till och med att nån annan ramlar av. Det tror jag man måste hjälpa dem med.

 

[Snuffsan]

Jag har sett mammor rusa fram skrikandes "hur gick det, slog du dig!!" och DÅ blir barnen rädda. En mamma i vår klubb har alltid hållt på så. Nu är flickan 14 år, gråter så fort hon glider av. Och då menar jag glider av utan att slå sig nämnvärt. Lämnar ponnyn och sätter sig hos sin mamma och stortjuter. De andra tycker det är rejält pinsamt. Jag tror det kommer av att mamman alltid har förstorat och förstärkt det obehag som uppstår vid en avramling. Ändå är detta en mamma som själv håller på med hästar.

Min dotter har alltid hoppat upp direkt och, ibland med tårarna sprutande, fortsatt rida. Hon har aldrig blivit rädd även då hon slagit sig. Men det är ju så olika från barn till barn.

Märkligt egentligen, för annars kan min dotter va en pipsill och fegis ibland, men aldrig med hästarna.

 

[Rea]

Jag har en dotter som har varit med om en ganska otäck ridolycka för en tid sedan och det enda som hjälpte var " avhållsamhet", dvs ingen ridning förren man märkte av små signaler att hon ville igen. Personligen tycker jag det är totalt lönlöst att putta upp en unge som är styv som en pinne av rädsla på en häst, ger absolut ingenting annat än total ångest. Har man ett barn utrustat med en massa djävlar anamma fungerar det kanske att " Upp igen", men med vissa barn går det inte. Mitt är ett sådant och eftersom JAG känner henne bättre än alla andra mammor och pappor på läktaren så skiter jag högaktningsfullt i om dom har synpunkter på hur vi hanterar en avtrillning.Vill man sen kalla det mjäkighet, varsågod, men jag kallar det för logik. Om vi inte får tvinga våra hästar till det ena eller andra så kan jag inte heller se mågon glädje i att tvinga upp ett ledset barn på hästryggen. MIN uppfattning och den fungerar hos oss bevisligen, dottern är numera lycklig ponnyägare och för ca 2 år sen skulle hon aldrig rida.Trillar hon idag så får hon lipa en stund, samla tankarna och andas ut tills hjärtat slår normalt igen men upp kommer hon inte förren hon är "normal" igen.

 

[break_a_leg]

Tvång tror jag inte på. Däremot så kan man ju alltid försöka prata med sitt barn så att h*n kliver upp igen om h*n åkt av (såvida det inte är en allvarlig skada). Att dom gråter tycker jag inte är så farligt...
Har man barn som rider på ridskola så tycker jag att dom ska prova alla sorters hästar, även de som är mindre populära.

När det gäller ridningen så gäller det att peppa så mycket som möjligt som förälder. Rider barnen egen ponny är det ju bra att ta hjälp av instruktör, det anses inte lika tjatigt som om föräldern står brevid och säger precis samma sak

 

[suisyola]

min mamma "tvingade" iaf mig att prova en gång till och då gick de ju oftast bättre redan den gången

 

[lizan]

jag var ute o red med en bekants barn.
jag red på foderhästen och hon på en annan häst i stallet, vars ägare och tjejens pappa var bra vänner.

hästen brukade ju vara snäll men kunde ibland få för sig att bocka, och då blev det REJÄLT!

det gjorde han den här dagen och tjejen åkte tyvärr av..

jag hoppade av o tog fatt hästen och kollade ju sedan till henne, och efter det fysiska var det ju den eventuella rädslan jag var mest orolig för, då jag själv vet hur illa det är att bli rädd.

men jag peppade på henne genom att säga att tänk va häftigt att kunna säga till alla vänner på ridskolan att du åkt av en PRIVATHÄST!!!!! det är det inte alla som har.. osv.. att jag nästan blev avundsjuk för jag fick då aldrig trilla av någon privathäst inte! det gjorde susen för henne iaf!

sen gick jag brevid och ledde bägge hästar. vi travade även en liten bit och efter det så vågade hon gå utan att jag höll i också.


nästa gång hon dök upp i stallet var hon SÅ stolt över att hon trillat av!

 

[Kiddo]

nästa gång hon dök upp i stallet var hon SÅ stolt över att hon trillat av!

Har bara ramlat av en gång, men jag var mäkta stolt efteråt!

 

[Arbogamarre]

det varierar så från gång till gång, man måste känna av situationen. Om barnet verkligen bivit jätte rädd, om det skadat sig rejält eller varit med om något skrämmande tycker jag inte man ska tvinga barnet upp på ryggen, men kanske att iallafall bli vän med hästen igen innan man avslutar för dagen.
Ofta går det ju bättre än vad det kanske ser ut och då är det nog bra att få sitta upp igen men att få rida lite lugnare till en början, och ofta tycker ju ungarna att det var ganska häftigt att ha trillat av med lite distans till det!

Min son har ramlat av ett par ggr och tycker det är kul, och har blivit lite tuffare vad gäller pigga hästar och så, men han var väldigt försiktig till en början och har gjort allt i sin takt och det har betalat sig i en unge som älskar hästar och är lugn och fin med dem!
Hade jag hetsat honom och tvingat honom en massa när han var yngre hade han nog blivit rädd och osäker istället och hur bra beter sig rädda och osäkra barn mot våra vänner hästarna i vissa fall?
Nä jag tror att man ska lyssna till vad barnet verkligen vill och klarar av just i den situationen så man får en possitiv upplevelse både som häst och barn!

 

[Rea]

 

[josse_horses16]

jag har själv inga barn... =) men det jag lärde mig först av allt tror jag var att om man ramlade av så skulle man upp igen. Både för att man själv inte kulle bli rädd och för att hästen inte ska tro att den slipper arbeta om den slänger av, detta kan bli en ovana...

Att försöka den som åkt av att förstå varför kan vara bra. Inte säga typ att di gjorde så och det var fel, utan kanske du skulle ha gjort lite mera såhär... Lite försiktigt alltså.

lite tankar jaga hde bara... Vad som har hjälpt mig upp varje gång... Kramiz/jossan

 

[Pontevecchio]

När jag trillade som liten, oavsett om det var på vägen eller från hästen sa pappa saker som "akta vägen, den får ju ont". Samtidigt hjälpte han mig upp igen.

Att diskutera hur ont det gjorde där och hur det kändes där gjorde vi aldrig. Därför kände jag inte efter heller utan vart bara lite sur på pappa. Självklart tröstade de mig om jag gjorde illa mig eller så men bara tills det slutade göra ont.

Att komma igen lärde jag mig och det gav mig jävlar anamma.

När barn blir rädda är det oftast pga en förälder som blir livrädd. Klarar ni inte att hålla er lugna, låt någon annan ta hand om barnet.

Min pappa var alltid lugn vilket gjorde han till en enorm trygghet.