Ni som valt bort barn/inte vill skaffa

[Bison]

Helt ur det blå tänker jag störa mig på fenomenet: "Men du som har sådan bra hand med barn!?" bara för att jag fick kommentaren senast idag av en ny kollega, efter att vi föst iväg några ungar som sprang runt och levde rövare i korridoren.
"Have you got children?"
"Nope."
"Why not, you are so good with them!?"
Har hört det såååå till leda! "Men du har ju sån hand med barn!"

Förmodligen har jag hand med barn just för att jag INTE har några egna, utan kan ta på mig servicerollen under de få och ofta korta tillfällen det krävs. Som om ett par falska leenden och kommentarer om Harry Potter på något vis gör en till lämpligt föräldramaterial.

Men exakt!
Barn brukar gilla mig direkt, de tycker oftast att jag är helfestlig, glad, rolig och trevlig.
Sen får jag höra samma sak som du, men du är ju bra med barn!
Jo, att vara bra med människor är liksom mitt yrke. Jag är fortfarande lika död på insidan...

 

[mandalaki]

Det finns lägen då det där med man och barn framstår som världens bästa idé.

 

[mollyphlox]

Det har ju dykt upp en hel del trådar om det här med att inte skaffa eller skaffa barn. Så jag tyckte att det vore intressant att få höra lite mer från andra som inte vill ha eller har valt bort att skaffa barn. Hur resonerar ni?

Personligen så är nog det som skrämmer mig allra mest (bortsett från ett faktiskt barn och att lägga mitt eget liv åt sidan) att ha något som växer inne i min kropp. Är något så sjukt obehagligt över hela situationen att jag får rysningar i ryggraden. Som sagt så skulle jag aldrig kunna tänka mig att viga mitt liv åt någon annan heller. Jag vill vara huvudkaraktären i min bok.

Intressant fråga.

Jag är 28, så väldigt många av mina kompisar och tidigare klasskamrater har fått barn nyligen eller ska få. Tidigare har jag inte tänkt så mycket på det.

Egentligen är jag inte så förtjust i barn. Jag vet som inte riktigt hur jag ska handskas med dem. Har två syskonbarn (5 och 2 år) och de är superhärliga, men ändå är det rätt skönt att inte ha nån annan att behöva ta ansvar för utom mig själv, mina katter och min häst.

Sen är det ju den lilla detaljen med att man borde hitta en vettig karl om det ska bli några barn. Där har jag gett lite upp, har inte nångång haft nåt seriöst förhållande heller. Alla killar jag gillat har inte varit intresserade av något mer än att vara kompis. Jag ser inte bra ut, är tjock och hårig så vem skulle vara intresserad av mig?

Har liksom ställt in mig på att jag antagligen kommer att förbli singel utan barn. Gillar mina djur. Är dessutom rätt nöjd med hur jag har det. Vill ha tid för vänner, familj och häst utöver jobbet. Vet inte var jag skulle peta in man och ev barn i den ekvationen?

En del dagar gör tanken mej rätt ledsen helt ärligt, men andra dagar är det mest skönt.

 

[nightcrawler]

Barn brukar gilla mig direkt, de tycker oftast att jag är helfestlig, glad, rolig och trevlig.
Sen får jag höra samma sak som du, men du är ju bra med barn!

Barn och katter. Gillar inte någon av dom men ändå tycks dom gilla mej. På nått sätt så måste jag väl bete mej på ett sätt som faller dom i smaken.

 

[Mia_R]

Barn och katter. Gillar inte någon av dom men ändå tycks dom gilla mej. På nått sätt så måste jag väl bete mej på ett sätt som faller dom i smaken.

Jag tror det är så enkelt som att man inte är på dem utan man är lite ointresserad så de själva tar kontakt, jag vet iaf att katter fungerar så.

 

[nightcrawler]

Jag tror det är så enkelt som att man inte är på dem utan man är lite ointresserad så de själva tar kontakt, jag vet iaf att katter fungerar så.

Jo det är väl så. Lömska små as dom där katterna

 

[Mia_R]

Jo det är väl så. Lömska små as dom där katterna

Katter är FINA!

 

[Bison]

Jo det är väl så. Lömska små as dom där katterna

Katter är djävulens påfund!
Jag gillar katter

 

[Gimlan]

Katter är FINA!

Ja

 

[Seabaz]

Jo det är väl så. Lömska små as dom där katterna

........Dom där barnen


Och ja, katter ÄR fina. På bild

 

[Seabaz]

Jag och sambo har valt bort barn. Vi vill unna oss själva saker och resor och helt enkelt friheten att göra vad vi vill, när vi vill

 

[Exile]

Jag tänker att kommentaren om bajsblöjorna mer är tänkt som en motpol än ett påhopp på föräldrar?

Som barnfri får man liksom höra att ens liv saknar mening eller är tråkigt och torftigt för att man inte har barn. Man kommer dö ensam och olycklig osv. Dessutom får man aldrig uppleva riktig kärlek och just den punkten tycker jag är så himla märklig faktiskt.

Jag har flera gånger i liknande diskussioner sett argument i stil med "jag trodde att min fru/make var mitt livs kärlek men jag visste inte vad kärlek var förrän jag fick mitt barn" finns det inte en stor sorg i det påståendet tänker jag? Att man älskar någon innerligt (sin partner) och när barnet kommer så inser man att man utan tvekan skulle offra sin partner för barnet, är det inte något man förlorat då? JAG känner ju så, men så har ju inte jag barn heller så jag kan ju inte utvärdera så att säga.

Poängen är att när man liksom får höra att man på något vis har ett sämre liv för att man saknar barn, och vad man själv anser om det spelar liksom ingen roll utan utomstående bestämmer liksom åt dig att jo! ditt liv kunde varit bättre! så blir man irriterad och då är det lätt att dra till med klassikern "aa men durå???" och påpeka att är det så jävla roligt att ha en skrikig, bajsig snorunge då? inte för att man menar det specifikt egentligen utan för att man tappar tålamodet.

 

[stjarnhimmel]

Den här tråden har fått mig att inse vissa saker bland annat att det ibland är skönt att som barnlös umgås med andra utan barn. Jag tänkte på det häromdagen när jag träffade några fd arbetskompisar som alla har barn. De började prata om en annan fd kollega och säger saker som
"Ja det är ju bra att hon har sina djur. Eftersom hon är singel och inte har lyckats få några barn. Då blir ju djuren som ens barn. "
Och så fortsatte de prata sådär ett par minuter. Hela tiden med en underton som jag inte gillar. Ska tilläggas att den de pratar om är en person som är ärlig med att hon aldrig har velat ha barn.
Och trots att jag själv gärna skulle ha barn så kan det störa mig enormt att en hel del som har barn/ lever i relation tar för givet att andra vill ha det. Som att den som är singel och utan barn är olycklig och är avundsjuk.
Jag minns att när jag var lite yngre, runt 30, tyckte jag ofta det var skönt att umgås med kvinnor utan barn eller kvinnor som var i 50- årsåldern. För många runt 30 var så inne i sin bubbla och det pratades mest om graviditeter, vabb, att de är så stressade pga dagishämtningar, bröllop etc. Jag har inget problem att lyssna en stund och stötta en stund men jag gillar ju att kunna prata om annat också; saker som händer i världen, politik, samhällsfrågor, kultur, fritidsintressen.

 

[Guldaskig]

Jag tänker att kommentaren om bajsblöjorna mer är tänkt som en motpol än ett påhopp på föräldrar?

Som barnfri får man liksom höra att ens liv saknar mening eller är tråkigt och torftigt för att man inte har barn. Man kommer dö ensam och olycklig osv. Dessutom får man aldrig uppleva riktig kärlek och just den punkten tycker jag är så himla märklig faktiskt.

Jag har flera gånger i liknande diskussioner sett argument i stil med "jag trodde att min fru/make var mitt livs kärlek men jag visste inte vad kärlek var förrän jag fick mitt barn" finns det inte en stor sorg i det påståendet tänker jag? Att man älskar någon innerligt (sin partner) och när barnet kommer så inser man att man utan tvekan skulle offra sin partner för barnet, är det inte något man förlorat då? JAG känner ju så, men så har ju inte jag barn heller så jag kan ju inte utvärdera så att säga.

Poängen är att när man liksom får höra att man på något vis har ett sämre liv för att man saknar barn, och vad man själv anser om det spelar liksom ingen roll utan utomstående bestämmer liksom åt dig att jo! ditt liv kunde varit bättre! så blir man irriterad och då är det lätt att dra till med klassikern "aa men durå???" och påpeka att är det så jävla roligt att ha en skrikig, bajsig snorunge då? inte för att man menar det specifikt egentligen utan för att man tappar tålamodet.

Det är olika typer av kärlek skulle jag säga. Självklart älskar jag min sambo men det är något helt annat med dottern, där är det något inbyggt. Svårt att förklara utan att det ska låta klyschigt och jag tror definitivt att en älskar sin partner lika mycket som barnet/barnen men att det som sagt är olika typer av kärlek.

 

[BornAgain]

Jag tänker att kommentaren om bajsblöjorna mer är tänkt som en motpol än ett påhopp på föräldrar?

Som barnfri får man liksom höra att ens liv saknar mening eller är tråkigt och torftigt för att man inte har barn. Man kommer dö ensam och olycklig osv. Dessutom får man aldrig uppleva riktig kärlek och just den punkten tycker jag är så himla märklig faktiskt.

Jag har flera gånger i liknande diskussioner sett argument i stil med "jag trodde att min fru/make var mitt livs kärlek men jag visste inte vad kärlek var förrän jag fick mitt barn" finns det inte en stor sorg i det påståendet tänker jag? Att man älskar någon innerligt (sin partner) och när barnet kommer så inser man att man utan tvekan skulle offra sin partner för barnet, är det inte något man förlorat då? JAG känner ju så, men så har ju inte jag barn heller så jag kan ju inte utvärdera så att säga.

Poängen är att när man liksom får höra att man på något vis har ett sämre liv för att man saknar barn, och vad man själv anser om det spelar liksom ingen roll utan utomstående bestämmer liksom åt dig att jo! ditt liv kunde varit bättre! så blir man irriterad och då är det lätt att dra till med klassikern "aa men durå???" och påpeka att är det så jävla roligt att ha en skrikig, bajsig snorunge då? inte för att man menar det specifikt egentligen utan för att man tappar tålamodet.

Jag tycker att det sättet att resonera är mycket märkligt - hur mycket man än älskar sitt barn har man det bara till låns, barnet är ett vilt djur och tillhör egentligen stora världen. Det läskigaste i att ha kontakter med barn är enligt mig att man måste förberedda dem för ett eget liv - de måste få ta risker, möta motgångar och hitta vägar som man själv inte ens kan tänka sig. (Skitsvårt med andras ungar - säkert helt omöjligt med egna barn. Jag och en vän hade en pakt: om vi skaffade barn skulle vi vara dåligt inflytande på varandras ungar. Jag skulle förklara/promota konstiga resor, märkliga äventyr och kondomer för hens, hen för mina)

Det låter lite som Strindbergs pelikan när folk börjar leva enbart för sina barn. Att leva för någon ligger i min föreställningsvärld snubblande nära att leva av någon.

 

[Bison]

Den här tråden har fått mig att inse vissa saker bland annat att det ibland är skönt att som barnlös umgås med andra utan barn. Jag tänkte på det häromdagen när jag träffade några fd arbetskompisar som alla har barn. De började prata om en annan fd kollega och säger saker som
"Ja det är ju bra att hon har sina djur. Eftersom hon är singel och inte har lyckats få några barn. Då blir ju djuren som ens barn. "
Och så fortsatte de prata sådär ett par minuter. Hela tiden med en underton som jag inte gillar. Ska tilläggas att den de pratar om är en person som är ärlig med att hon aldrig har velat ha barn.
Och trots att jag själv gärna skulle ha barn så kan det störa mig enormt att en hel del som har barn/ lever i relation tar för givet att andra vill ha det. Som att den som är singel och utan barn är olycklig och är avundsjuk.
Jag minns att när jag var lite yngre, runt 30, tyckte jag ofta det var skönt att umgås med kvinnor utan barn eller kvinnor som var i 50- årsåldern. För många runt 30 var så inne i sin bubbla och det pratades mest om graviditeter, vabb, att de är så stressade pga dagishämtningar, bröllop etc. Jag har inget problem att lyssna en stund och stötta en stund men jag gillar ju att kunna prata om annat också; saker som händer i världen, politik, samhällsfrågor, kultur, fritidsintressen.

Sånt är så respektlöst. Att bara ta för givet att alla vill leva det livet som man själv lever.
Jag verkligen hatar den där beklagande blicken som vissa ger när jag svarar nej på frågan om jag har barn.
Än är det inte för sent, du har tid på dig, träffa den rätta osv osv.

 

[Lena Furberg]

Sånt är så respektlöst. Att bara ta för givet att alla vill leva det livet som man själv lever.
Jag verkligen hatar den där beklagande blicken som vissa ger när jag svarar nej på frågan om jag har barn.
Än är det inte för sent, du har tid på dig, träffa den rätta osv osv.

DESSUTOM kan det lika gärna röra sig om ett par/en person som inte kan få barn, fastän de verkligen vill och försöker/har försökt. Då är det också extremt respektlöst och sårande att ifrågasätta varför de inte "skaffat barn". De kanske (förmodligen) heller inte vill upprepa ideligen till kreti och pleti hur det ligger till och sen dra hela historien och ta emot "sympatier" och "goda råd" i det oändliga.

 

[stjarnhimmel]

Det låter lite som Strindbergs pelikan när folk börjar leva enbart för sina barn. Att leva för någon ligger i min föreställningsvärld snubblande nära att leva av någon.

Håller med. Men jag har ofta hört folk säga att det är bra att ha många barn för att slippa bli ensam som gammal. Jag tänker alltid att det är märkligt för du har ju ingen aning om vad barnen vill göra när de är vuxna- de kanske vill flytta till Australien? Men det är som att det ligger någon inbyggd förväntan där på barnet- att den ska finnas för mig när jag är gammal.

Ibland tycker jag också kommentarer som "barn är meningen med livet" blir så märkliga för det ligger någon inbyggd förväntan i det´också. Dvs det här barnet ska göra mig lycklig. Är inte det märkligt att lägga den förväntan på ett barn?

 

[mollyphlox]

Sånt är så respektlöst. Att bara ta för givet att alla vill leva det livet som man själv lever.
Jag verkligen hatar den där beklagande blicken som vissa ger när jag svarar nej på frågan om jag har barn.
Än är det inte för sent, du har tid på dig, träffa den rätta osv osv.

Jamen precis!

Jag som är singel får höra rätt ofta ”har du träffat nån kille än?” ”vill du inte ha en egen familj”, ”du hinner än, jag fick barn först efter 30”, ”sen när du får egna barn”.. osv.

Jag har en familj redan. Föräldrar, syskon med respektive och syskonbarn. De är viktiga för mig.

Jag tycker det är bedrövligt att ens värde på något vis ska räknas utefter om man ”lyckats” träffa en man och skaffat hus, barn och hela köret. Det har fanimej inget med mitt personliga värde att göra och man väljer själv.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker det är bedrövligt att ens värde på något vis ska räknas utefter om man ”lyckats” träffa en man och skaffat hus, barn och hela köret. Det har fanimej inget med mitt personliga värde att göra och man väljer själv.

För att vädra egna unkna fördomar: det är väl typisk white trash-inställning? Att mäta lycka i poäng på den sociala skala man själv anser sig förkasta?