I alla fall, det jag skulle komma till. Jag har inte träffat speciellt många av dem jag pratat med, mest för att jag bor lite avigt och inte vill ha något på distans, men i förra veckan träffade jag faktiskt en kille som inte bor så jättelångt ifrån mig. Vi har barn i nästan samma ålder och jag känner hans litegrann via mitt jobb så det känns ju lovande. Då sågs vi hemma hos mig för en kvällsfika och i går var jag över till honom på kaffe och korsord. Inget jätteklick, men vi hade roligt och skrattade en massa och hittade en hel del vi har gemensamt.
Jag känner att jag vill dra ut lite på det här, ta det lugnt utan krav på himlastormande känslor direkt för det verkar vara en jättetrevlig kille som jag tror kommer visa ännu fler positiva sidor framöver när hans första blyghet lagt sig lite mer.
Att han har en klädstil jag inte gillar kan man nog överse med, va? Sånt kan ju förändra sig med tid och själv är han jättefin att se på

. Vi får se vad det blir av det, skönt när man får ta det lite långsamt.