Ny partner med starka åsikter

[norrsol]

Tänk vad fint att dina barn slipper växa upp i en miljö där de får höra av en man - som ska vara en förebild i deras liv - att deras mamma är värdelös, dum i huvudet och inte duger!
Genom att bryta med honom har du inte bara gett dig själv förutsättningar till ett så mycket bättre liv, utan även gett dina barn samma förutsättningar.

Han är inte pappan till mina barn.

 

[_Taggis_]

Han är inte pappan till mina barn.

Men barnen träffar väl honom/er ibland?

 

[Hyacinth]

Han är inte pappan till mina barn.

Det är ju tur, men lik förbaskat ska du inte vara i en destruktiv relation.

 

[Petruska]

Han är inte pappan till mina barn.

Er relation blir ju ändå en relation som dina barn lär sig att känna igen som en normal relation, om du umgås med honom.

Har du något stöd? En terapeut tex?

 

[ako]

Efter en lång relation på 18 år så tog jag krafttag o bröt upp. En långdragen skillsmässa på 1 år som strax är över.

Jag märker att man delvis skaffat sig vanor & ovanor under årens lopp.

Hur ser ni dock på saken att:

Ens nya partner har åsikter hur ni klär er? Mjukisbyxor o t-shirt är typ ingenting man bör klä sig i?! Utan egentligen alltid klä sig med stil. (Jag som gillar Adidasbyxor o t-shirt hemma på kvällen).

Hur ni för er/rör er/går. Jag har en förmåga att titta ner i backen en del när jag går på stan.

Att alltid vara tillgänglig, le och vara framåt o glad.

Hur mkt åsikter & tyckande om eran personlighet, hur ni klär er. Viker ni er för att partnern gillar annan inredning än ni?

Har ni varit med om att få "påbackning" hur ni är? Hur tog ni det, jag försöker lyssna, ta till mig o vara objektiv.

Men ändå vill man ju känna att man duger. Förstår ni vad jag menar?

Dumpa! Är mitt korta och koncisa råd! Lycka till!

 

[athena_arabians]

Det gick bra att landa i den nya lgh.

MEN sedan håller vi kontakt. På eftermiddagarna är han ”snäll” god o kärleksfull. Men på morgonen stöter ifrån, berättar alla mina fel osv.

Så ser det ut. Jag har inte klarat av att klippa alla band.

Svajar därför otroligt mkt o gråten finns därför hela tiden.

Jag är jätterädd att få leva ensam resten av livet. Tänk om jag inte hittar kärleken igen.

Han älskar dig inte. Han vill ha någon att kontrollera, inget annat. Att vara ensam är hundra gånger bättre än att vara fast med en sådan man. Och ja, jag hade resignerat över att vara ensam resten av livet och var på det hela ok med det. För många män hade gjort mig för illa för att jag ens skulle orka med att ens fundera på att ha ett förhållande.

Sedan kom det en irriterande karl som behandlade mig med respekt, även när jag tillrättavisade honom (jag var typ hans chef), som på ett väldigt rörande sätt presenterade hela sitt liv med gamla foton och urklipp vår första dejt och som trots att vi båda är rätt eldfängda och har bråkat mycket älskar mig fortfarande. Han vill inte begränsa mig, han vill att jag utmanar mig och gör saker jag inte gjort tidigare. Vi har bråkat i snart nio år och planerar att fortsätta med det

Hoppet om kärlek finns alltid men om kärleken inte är baserad på respekt är det inte kärlek. Den man älskar utnyttjar man inte eller behandlar illa. Den man älskar och är ihop med ska tillföra något till ens tillvaro och göra den bättre. Inte ge en ont i magen.

Var rädd om dig

 

[hetluft]

Jag skrev tidigare i tråden och berättade att jag nyss lämnat ett liknande förhållande. Jag har faktiskt lyckats hålla mig ifrån honom men det har verkligen inte varit lätt. Han har inte heller gjort det lätt för mig med sina desperata försök att få mig tillbaka. Jag har mycket hjälp av vänner, familj och psykolog. Utan detta hade jag inte klarat det. För den här typ av förhållande skapar ett beroende. Jag mådde fruktansvärt dåligt efter att jag lämnat honom. Jag saknade honom hela tiden, skyllde hans beteende på mig själv och undrade varför jag ens lämnat honom. Jag mådde ju bättre med honom (trots psykisk misshandel) än utan honom. Men jag härdade ut, jag härdar fortfarande ut. Det är inte lätt, det är förj*vla svårt! Men det går och det har börjat bli så mycket bättre för mig. I mitt fall har nu månader passerat sedan jag lämnade honom för gott (hade gjort flera försök till separation tidigare). Nu känner jag mig faktiskt som mig själv igen, i alla fall nästan. Han hade förvrängt hela min verklighet, hela min världsbild. Nu, med lite distans, förstår jag att det var han - det var inte jag. Nu vill jag inte tillbaka till det kaos jag kallade kärlek. Så försök hålla ut! Härda ut den första tiden, bara kämpa. Du behöver inte må bra, du får må skitdåligt, det kommer bli bättre! Förutom samtalsterapi och stöttning av nära och kära så har jag sökt så mycket kunskap jag bara orkat ta in. Det har faktiskt hjälpt mig mycket. Sök på google och youtube på tex psykisk misshandel och narciccism.

Du kommer klara det . Han är INTE värd dig.

 

[AraSlei]

Han är inte pappan till mina barn.

Nej, jag förstod det
Jag tänker att det inte spelar någon roll om han är far till barnen eller inte, barnen bodde väl hos er emellanåt?

 

[tott]

@norrsol
Läs det här, är du snäll.
http://separation.se/sa-lamnar-du-ett-destruktivt-forhallande-2/
http://separation.se/nar-det-onormala-blir-normalt-2/
http://separation.se/varfor-dras-jag-till-man-som-inte-ar-bra-for-mig/

Finns många blogginlägg till i ämnet.

 

[Lena Furberg]

Jag tänker att du skulle få bra hjälp av en terapeut som är väl insatt i såna här situationer. För jag hoppas ju att du själv verkligen VILL avsluta relationen helt? Nu har du fått ett visst avstånd, låt inte det invagga dig i en falsk trygghet. Han bor ju fortfarande i allra högsta grad kvar inuti dig.

 

[norrsol]

Jag tänker att du skulle få bra hjälp av en terapeut som är väl insatt i såna här situationer. För jag hoppas ju att du själv verkligen VILL avsluta relationen helt? Nu har du fått ett visst avstånd, låt inte det invagga dig i en falsk trygghet. Han bor ju fortfarande i allra högsta grad kvar inuti dig.

De här är en knepig fråga. Jag ser att jag varit i ett farligt förhållande o det är av någon konstig anledning som om han har ett osynligt band till mig.

 

[mandalaki]

De här är en knepig fråga. Jag ser att jag varit i ett farligt förhållande o det är av någon konstig anledning som om han har ett osynligt band till mig.

Det är just det som är det farliga. Gå till en terapeut!

 

[Lena Furberg]

De här är en knepig fråga. Jag ser att jag varit i ett farligt förhållande o det är av någon konstig anledning som om han har ett osynligt band till mig.

Det låter lite som att du faktiskt vill ha honom kvar, bara på en armlängds avstånd?

 

[Wysiwyg]

Det låter lite som att du faktiskt vill ha honom kvar, bara på en armlängds avstånd?

Att säga till de som blivit (eller är) utsatta för psykisk och fysisk misshandel att de vill ha relationen tycker jag är farligt nära ett skuldbeläggande. Det är dessutom inte så insiktsfullt i vad det gäller att vara i och lämna en destruktiv och farlig relation. Det är så mycket mer komplext än vilja och "bara att".

 

[Wysiwyg]

De här är en knepig fråga. Jag ser att jag varit i ett farligt förhållande o det är av någon konstig anledning som om han har ett osynligt band till mig.

Håller helt med @mandalaki, det är därför det är så farligt. Enda vägen bort är att kapa kontakten. Ta kontakt med en terapeut som är insatt och kunnig vad gäller misshandelsrelationer. Du kan även ta kontakt med kvinnojouren för att se om de kan hjälpa och stötta dig - de är vana vid situationer som din.

 

[Petruska]

Det låter lite som att du faktiskt vill ha honom kvar, bara på en armlängds avstånd?

Jag tycker att den här frågan är mycket olämplig och mycket obehaglig.

 

[Modest]

Det låter lite som att du faktiskt vill ha honom kvar, bara på en armlängds avstånd?

Ett ord (återigen): normaliseringsprocessen.

 

[Koltrast]

Håller helt med @mandalaki, det är därför det är så farligt. Enda vägen bort är att kapa kontakten. Ta kontakt med en terapeut som är insatt och kunnig vad gäller misshandelsrelationer. Du kan även ta kontakt med kvinnojouren för att se om de kan hjälpa och stötta dig - de är vana vid situationer som din.

Jag har själv väldigt god erfarenhet av att ringa kvinnofridslinjen och vill lägga dem till ovanstående kloka råd, @norrsol . Kvinnofridslinjen kan du ringa dygnet runt och de kan hjälpa dig att se klart när du själv vacklar.

 

[Lena Furberg]

Att säga till de som blivit (eller är) utsatta för psykisk och fysisk misshandel att de vill ha relationen tycker jag är farligt nära ett skuldbeläggande. Det är dessutom inte så insiktsfullt i vad det gäller att vara i och lämna en destruktiv och farlig relation. Det är så mycket mer komplext än vilja och "bara att".

Jag ser det nu och ber om ursäkt.

Min tanke var att man ibland kan vilja behålla delar som var bra och positiva, och genom att fysiskt avståndstagande kan man på sätt och vis behålla dessa bitar utan att behöva de dåliga (inte i samma mängd i alla fall) som var beroende av en fysisk närvaro. Jag vet att det är komplext och svårt. Det är därför jag tror att en bra och insatt terapeut kan vara ett stöd och en hjälp.

 

[Sleepy]

De här är en knepig fråga. Jag ser att jag varit i ett farligt förhållande o det är av någon konstig anledning som om han har ett osynligt band till mig.

Det är inte knepigt. Det är så sådana här relationer fungerar. Livsfarligt.

Du måste klippa totalt. Sen blir det ett stort tomrum, ett vakuum. Ensamhet, tårar, osäkerhet - men det är inte farligt. Då gäller det att vända blicken åt nya håll, ringa nån annan, fylla det tomrummet med något nytt, vackrare. Var stark nu. Du klarar det.