Ny partner med starka åsikter

Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!

Man vet vad man har men inte vad man får, det är trygghet och mänskligt att resonera så. Han har också manipulerat dig. Känn ingen skuld nu utan ta dig framåt.

Hoppas att polisen hjälpte dig, antingen genom att de hjälper dig att få skydd eller tog hand om honom. Nu ska du tänka att du aldrig någonsin vill ha något med honom att göra. Sök professionell hjälp, han har tryckt ner dig och raserat din självbild, du kan behöva hjälp att bygga upp det igen.

Tidigare skrev du någonstans att du var rädd för att inte hitta kärlek igen. Tänk inte på honom som kärlek för det är han inte. Han är makt och kontroll över dig, inget annat.
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
Kram :heart
Hoppas du fått hjälp nu!
 
Det är väldigt lätt att va efterklok, men å andra sidan kan vi ej ändra på det förflutna. Vi kan endast försöka lära oss på det och gå vidare.

Hoppas du kan gå vidare, önskar dig stort lycka till samt va rädd om dig och var stark. ❤️❤️❤️
Du är värd så mycket mer och förtjänar bättre. Hoppas det löser sig för dig.
 
Det är inte du som ska skämmas. Det är han. Men det har han inte vett till.

Du har gjort som de flesta tyvärr gör i din situation. Det är mänskligt och du är människa.

Du har ringt polisen och du berättar för oss, rätt ut för hela buke. Det är fantastiskt modigt och du ska vara STOLT!

Han är en skit. Du är modig.
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!
Det är inte ovanligt och du ska inte slå på dig själv för att du är mänsklig. Hoppas att du finner styrka att hjärta och hjärna och hela du är synkade och klarar att lämna.
 
Hur gick det sedan? Törs knappt skriva det!

Känslorna dog inte riktigt ”smekaslå” principen kom o gick för kontakten var inte bruten. Förnuftet gick inte med hjärtat och (!) jag gick tillbaka!

Senaste veckorna har varit ett h-vete. Och idag ringde jag polisen.

Hoten om hur dum jag var, knäpp, att jag hade diagnoser, borde söka hjälp osv haglade över mig.

Känslorna är döda o jag är tom!

Hur kunde jag gå tillbaka?!

Tyvärr fungerar vi ofta så och känslor är inte alltid så värst förnuftiga... BRA att du ringt polisen :up: Som tidigare, se till att ta emot den hjälp som erbjuds för det går att komma bort och vidare :heart
 
När allt är skrämmande är det lätt att fly till det man känner till. Det är inget att skämmas för. Blir man hela tiden hånad och förminskad så tror man inte mycket gott om sig själv till slut.

Men det är den som hotar och förminskar som ska skämmas, tyvärr har de sällan vett att göra det.
Tveka inte att be om hjälp. :heart
 
Tack för alla peppande ord. Jag är som i en torktumlare, svårt att tänka, svårt att äta, svårt att sova.
 
Ja verkligen och även frågan vad var det som gjorde att du ändå tillslut kunde lämna honom?

Oj, det här har jag missat!

Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.

Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”

Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.

Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.

Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.

Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.

Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.

Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!

Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.

Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.

Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.

Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
 
Oj, det här har jag missat!

Han började ge sig på min hund, min enda styrka och allt jag hade då. När hunden var så rädd så han kröp under sängen och kissade på sig och killen skulle efter för att ta tag i hunden så fattade jag hur jävla sjuk i huvudet killen var och det svartnade för mig.

Minns sen bara korta minnesbilder, men jag vet att jag tar tag i luvan på hans tröja, drar fram honom (han var halvvägs under sängen) och plötsligt står han mitt emot mig, jag stirrar in i hans då helt svarta ögon och säger ”du rör inte min hund!”

Självklart så accepterade inte han den behandlingen från mig (detta var en av gångerna han höll på att ha ihjäl mig) och det small, sen trycktes jag ner på rygg över sänggaveln så jag tänkte att snart knäcks ryggraden, samtidigt som han håller strypgrepp om halsen så jag känner hur allt börjar försvinna, synen, hörseln och blodsmaken jag hade i munnen, blev bara en dimma av allting.

Plötsligt så ligger jag på golvet, jag vet inte om jag svimmat eller om han sopat ner mig där, men jag ser fötterna på honom, och sen grips jag av panik över vart hunden är. Börjar söka med blicken och möts av hans ögon som stirrar på mig underifrån sängen. Han är LIVRÄDD, ligger och skakar i sitt egna kiss, börjar åla sig fram emot mig, och då inser jag att det är nu eller aldrig, så jag reser mig upp och skriker ”hit!”, rusar mot dörren, greppar kopplet och jacka på vägen ut och kastar mig i gummistövlarna, slänger upp dörren, ut med mig och hunden, och igen med dörren igen, möts av granntanten som har öppnat sin dörr och antagligen står och lyssnar vad som händer inne hos oss. Hon stirrar på mig, jag är blodig i ansiktet, men hon säger inget. Det känns som om vi står en evighet och stirrar på varandra men det är bara några hundradels sekunder, sen plötsligt så smäller det till och jag gissar att killen kastar den gigantiska blomkrukan han hann få upp i händerna medans jag hoppade i stövlarna.

Ljudet ”väcker” mig och jag bara springer, sliter upp dörren i trappuppgången och springer. Efter att ha försökt tvättat rent ansiktet så gott jag kunnat med snön som var ute och torkat av mig med tröjan, har ingen aning om hur jag ser ut, men jag tror att det bara var näsblod den här gången, och snövattnet blir inte rött längre så gissade att det mesta är borta. Är mitt i natten/tidig morgon så jag skulle nog inte möta någon endå.

Går och går och kommer efter ett par timmar hem till mamma, hon sover än men jag går in med reservnyckeln hon hade ute och skrev en lapp att jag var hemma där. Kollade mig i spegeln och allt såg då helt ut, tvättade av mig igen sen gick jag och la mig, med hunden tätt intill.

Det var sista gången för mig. Jag gick aldrig mer tillbaka och jag bad hans föräldrar åka dit och packa mina kläder/grejer och köra dom till mig. Jag tror dom visste, då han även slagit sin pappa många gånger, och slagit hål i dörrar och väggar när han bodde hemma. Dom ifrågasatte inget, utan nån dag senare stod mina grejer på trappen hos mamma.

Till mamma sa jag inget mer än att det hade tagit slut, och jag klarade inte av att bo där mer. Jag fick självklart komma hem tills jag hittade något eget!

Den enda som visste då var min bästa vän, han fanns där jämt, och jag vet inte hur många gånger jag satt hemma hos honom den våren och bara bröt ihop.

Jag flyttade nån kommun bort sen och har inte sett han mer än den gången på mataffären.

Hörde rykten om att han åkte in på behandlingshem några månader efter pga alkoholen och att han blev nykterist efter det och bytte namn. Han skickade en vänförfrågan på Facebook efter några år som jag tog bort direkt och blockerade han även där.

Nu skulle jag aldrig chansa, skulle jag se minsta varningstecken så skulle jag gå direkt. Det är sjukt hur människor kan göra så som han gjort.
Stark berättelse och starkt av dig att lyckas gå!
:heart
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp