Överkörd

[Lillefrun]

Jag har funderat på en sak väldigt länge och jobbat aktivt med på ast-teamet är att säga nej, sätta gränser och stå på sig. Jag har små lappar med punkter för när jag ska säga ja, nej eller kanske.Göra det som är bäst för mig. Men det är svårt. Jag har kommit långt men ibland går det inte, när man blir helt överkörd.

Det är svårt för att det som är positivt för många är inte det för mig. Jag fyller år nästa vecka, visste inte ens om när det var exakt förrän igår. Men mina anhöriga propsar på att fira mig. Jag har tagit motstånd mot allt som handlar om att fira men nu trycker dom på. Jag säger att jag inte vill, att jag inte orkar, att det är jobbigt att fixa med allt. Dom hittar lösningen i allt praktiskt som att dom bakar osv. Men dom glömmer det psykiska att jag INTE VILL fira, inte orkar fixa med kaffe, diska, städa. Inte vill umgås, inte orkar prata, bara vill vara ifred. Ändå sitter jag här med gäster som kommer på lördag, för att ingen låter mig vara. Inte för min skull utan för dom andras

Nu blir vi bara dom närmsta så vi är 6 personer men det är det att det är jobbigt ändå. Och jag börjar bli så trött på att ingen lyssnar på mig, dom förstår inte hur trött jag är. Det finns liksom bara små smulor kvar av mig.

Suck, vad ska man göra egentligen? Vill ju vara snäll mot andra men är trött på det här. Varje gång vi ska göra något. Nu är det för sent för den här gången men jag måste kräva mer respekt för mina gränser.

 

[DarkInNight]

Det självklara borde ju vara att inte fira alls.
Men så svart /vitt brukar det ju inte livet och relationer inte vara.

Vi har börjat med att gå ut och äta på restaurang när någon fyller år. Alla betalar för sig själva.
Så otroligt skönt att slippa krav på städning, disk och allt fixande inför.
Och så är det lättare att runda av och tacka för sig.

Kan det vara en medelväg?

 

[Lillefrun]

Det självklara borde ju vara att inte fira alls.
Men så svart /vitt brukar det ju inte livet och relationer inte vara.

Vi har börjat med att gå ut och äta på restaurang när någon fyller år. Alla betalar för sig själva.
Så otroligt skönt att slippa krav på städning, disk och allt fixande inför.
Och så är det lättare att runda av och tacka för sig.

Kan det vara en medelväg?

Jag äter aldrig utanför hemmet eller i värsta fall något litet hos mina föräldrar. Och jag orkar inte klara av hela proceduren med att byta om, fixa mig, gå till stället,stressa över att hundarna är ensamma och försöka hitta en restaurang jag kanske kan äta på.

Sen kom min bror och säger att den enda tiden han och sambon kan är lördag förmiddag vid 11. Skum tid för att fika. Så rent praktiskt går inte det.

Det som är bra är att dom flesta vet att jag äter vid 13 så dom kommer ge dig iväg innan dess, en timme vore rimligt.

Sen är det några som ofta gör mig nervös fast jag älskar dom och jag kan inte prata normalt då. Hakar upp mig, kroppen låser sig, sluddrar, pratar snabbt och tyst så planen är att om det är en jobbig dag så ska jag bara sitta och lyssna.

 

[monster1]

Jag har funderat på en sak väldigt länge och jobbat aktivt med på ast-teamet är att säga nej, sätta gränser och stå på sig. Jag har små lappar med punkter för när jag ska säga ja, nej eller kanske.Göra det som är bäst för mig. Men det är svårt. Jag har kommit långt men ibland går det inte, när man blir helt överkörd.

Det är svårt för att det som är positivt för många är inte det för mig. Jag fyller år nästa vecka, visste inte ens om när det var exakt förrän igår. Men mina anhöriga propsar på att fira mig. Jag har tagit motstånd mot allt som handlar om att fira men nu trycker dom på. Jag säger att jag inte vill, att jag inte orkar, att det är jobbigt att fixa med allt. Dom hittar lösningen i allt praktiskt som att dom bakar osv. Men dom glömmer det psykiska att jag INTE VILL fira, inte orkar fixa med kaffe, diska, städa. Inte vill umgås, inte orkar prata, bara vill vara ifred. Ändå sitter jag här med gäster som kommer på lördag, för att ingen låter mig vara. Inte för min skull utan för dom andras

Nu blir vi bara dom närmsta så vi är 6 personer men det är det att det är jobbigt ändå. Och jag börjar bli så trött på att ingen lyssnar på mig, dom förstår inte hur trött jag är. Det finns liksom bara små smulor kvar av mig.

Suck, vad ska man göra egentligen? Vill ju vara snäll mot andra men är trött på det här. Varje gång vi ska göra något. Nu är det för sent för den här gången men jag måste kräva mer respekt för mina gränser.

Min sambo vill heller inte firas men tvingas varje år att bli firad i varje fall. Kanske får du vara extra tydlig på gränsen till otrevlig med att du verkligen inte vill att de kommer att den bästa födelsedagspresenten skulle vara om du slapp alltihop?

 

[Lillefrun]

Min sambo vill heller inte firas men tvingas varje år att bli firad i varje fall. Kanske får du vara extra tydlig på gränsen till otrevlig med att du verkligen inte vill att de kommer att den bästa födelsedagspresenten skulle vara om du slapp alltihop?

Det positiva med att fylla år är att mina föräldrar köpt en garderob till hallen i present som dom ska bygga ihop också, jätte snällt men jag orkade inte aktivera mig och bry mig fast det på den jag har så har ena dörren lossnat helt på.Så där har dom tagit över. I det fallet på ett bra sätt. Men det var aldrig jag som bad om en present. Sa att jag inte ville ha något.

Jag har svårt att vara otrevlig, igår när vi bestämde så började jag nästan gråta istället i telefon med en anhörig.

Ett problem som kan verka litet men stort för mig. Och mest själva grejen att alltid bli pushad och tvingad och inte lyssnad på och att inte får göra vad jag vill. Jag är ju vuxen. Men jag hatar att svika andra, dom tror att jag väljer bort dom men det är inte det. Det är formatet och ursäkten och att man förväntas fira. Jag känner mig dessutom inte värd att firas och då är det ju helskumt att be folk göra det.

 

[Lingon]

Det positiva med att fylla år är att mina föräldrar köpt en garderob till hallen i present som dom ska bygga ihop också, jätte snällt men jag orkade inte aktivera mig och bry mig fast det på den jag har så har ena dörren lossnat helt på.Så där har dom tagit över. I det fallet på ett bra sätt. Men det var aldrig jag som bad om en present. Sa att jag inte ville ha något.

Jag har svårt att vara otrevlig, igår när vi bestämde så började jag nästan gråta istället i telefon med en anhörig.

Ett problem som kan verka litet men stort för mig. Och mest själva grejen att alltid bli pushad och tvingad och inte lyssnad på och att inte får göra vad jag vill. Jag är ju vuxen. Men jag hatar att svika andra, dom tror att jag väljer bort dom men det är inte det. Det är formatet och ursäkten och att man förväntas fira. Jag känner mig dessutom inte värd att firas och då är det ju helskumt att be folk göra det.

Finns det nån form av socialt umgänge vid din födelsedag som du skulle uppskatta? Kan du i så fall säga att du hellre vill ha det så. Att det är det firandet du hade uppskattat. T.ex. om du känner att en hundpromenad hade varit ett trevligt sätt att umgås på din födelsedag. Eller nåt annat. Kanske bara föräldrarna eller eller en eller två personer åt gången eller vad du nu skulle tycka kändes bra.

 

[Scata]

Det är svårt för att det som är positivt för många är inte det för mig. Jag fyller år nästa vecka, visste inte ens om när det var exakt förrän igår. Men mina anhöriga propsar på att fira mig. Jag har tagit motstånd mot allt som handlar om att fira men nu trycker dom på. Jag säger att jag inte vill, att jag inte orkar, att det är jobbigt att fixa med allt. Dom hittar lösningen i allt praktiskt som att dom bakar osv. Men dom glömmer det psykiska att jag INTE VILL fira, inte orkar fixa med kaffe, diska, städa. Inte vill umgås, inte orkar prata, bara vill vara ifred. Ändå sitter jag här med gäster som kommer på lördag, för att ingen låter mig vara. Inte för min skull utan för dom andras

Ett problem som kan verka litet men stort för mig. Och mest själva grejen att alltid bli pushad och tvingad och inte lyssnad på och att inte får göra vad jag vill. Jag är ju vuxen. Men jag hatar att svika andra, dom tror att jag väljer bort dom men det är inte det. Det är formatet och ursäkten och att man förväntas fira.

åååå vad bra du är på att sätta ord på exakt samma problem som jag har!

Jag har inga direkta problem att umgås med min familj, även om jag alltid tycker att det är jobbigt. Men just min födelsedag har jag försökt avstyra i X antal år och det är som att hälla vatten på en gås när jag försöker berätta varför jag inte vill. Jag har avstyrt det några gånger men då är det så indirekt sura miner när vi träffas vid andra tillfällen att jag mår dåligt över det istället. Kraven är helt enkelt för stora.

Ibland skyller jag på att jag är så dj*la väluppfostrad och det finns oskrivna regler i min familj om hur man beteer sig. Men jag vet faktiskt inte varför jag har sådan aversion mot att fira.

Jag önskar också att jag kunde bli respekterad för den jag är, men det är inte så enkelt tydligen. Coronan har varit ett välkommet avbrott mot alla krav, men nu har det gått över

 

[Lillefrun]

Finns det nån form av socialt umgänge vid din födelsedag som du skulle uppskatta? Kan du i så fall säga att du hellre vill ha det så. Att det är det firandet du hade uppskattat. T.ex. om du känner att en hundpromenad hade varit ett trevligt sätt att umgås på din födelsedag. Eller nåt annat. Kanske bara föräldrarna eller eller en eller två personer åt gången eller vad du nu skulle tycka kändes bra.

Jag hade velat åka till något ställe jag tycker om och gå en promenad, kanske ha med en termos med kaffe och en liten med soyamjölk och lite fika och frukt om det var möjligt att ta med det.

Då kan jag välja hur mycket jag vill prata för att det är mer ok om man är ute och går på något sätt. Och minimalt med ansträngning.

 

[Lillefrun]

åååå vad bra du är på att sätta ord på exakt samma problem som jag har!

Jag har inga direkta problem att umgås med min familj, även om jag alltid tycker att det är jobbigt. Men just min födelsedag har jag försökt avstyra i X antal år och det är som att hälla vatten på en gås när jag försöker berätta varför jag inte vill. Jag har avstyrt det några gånger men då är det så indirekt sura miner när vi träffas vid andra tillfällen att jag mår dåligt över det istället. Kraven är helt enkelt för stora.

Ibland skyller jag på att jag är så dj*la väluppfostrad och det finns oskrivna regler i min familj om hur man beteer sig. Men jag vet faktiskt inte varför jag har sådan aversion mot att fira.

Jag önskar också att jag kunde bli respekterad för den jag är, men det är inte så enkelt tydligen. Coronan har varit ett välkommet avbrott mot alla krav, men nu har det gått över

Jag tror att många av dom som uppskattar saker som firanden och högtider eller bara en fika eller besök projicerar sina tankar och känslor på oss som inte har dom tankarna och känslorna och tror att vi tror samma som dom. Och vägrar ta in att andra känner annorlunda.

Det är som att mina föräldrar blir ledsna och tycker synd om mig om jag är ensam. Men jag har många år valt att fira nyår ensam. Jag går först hem på julafton och påsk och midsommar, jag sa ifrån om att fira jul med en del av släkten på annandagen när alla andra träffades och gick en hundpromenad med extra mormor/bästa vän istället.
Det är inte synd om mig. Jag har få vänner men kvalitet på dom jag har.

Jag tror att födelsedagen är svår för att det känns som en prestation, jag ska visa att dom är välkomna, förbereda och städa och bjuda, jag får presenter och det känns som att man byter en present mot att bara ge dom kaffe och fika tillbaka, sen känns det inte som något värt att göra en grej av.

 

[QueenLilith]

Sen kom min bror och säger att den enda tiden han och sambon kan är lördag förmiddag vid 11. Skum tid för att fika. Så rent praktiskt går inte det.

Men herregud vad gränslöst Om du inte vill firas och du håller det senare på dagen (vilket du inte ens vill) så får dom komma till den tiden på eftermiddagen eller inte alls. Vad fan liksom.

Men jag vet precis hur det är med gränslös släkt. Därav jag har mycket mil mellan mig och mina föräldrar. Som har så himla mycket förväntningar och gillar gärna komma på besök, bo hos oss och då umgås i en vecka med mig och min sambo intensivt. Det tar totalt slut på mig och jag hatar det. Det är så mycket för mycket, men när man sagt ifrån så har jag fått höra att jag är egoistisk, bara tänker på mig själv och alla saker som är fel på mig. Man vill typ spy av det. Sedan alla mina föräldras bekanta som kan klappa som på ryggen och säga "hur dålig man är som inte orkas umgås med sin familj". Det med att man skall ses på som "dålig" för man inte orkar.

Det är så mycket svårare när det gäller familj, fast jag säger ifrån och så, så blir det ändå jag går med på saker jag inte vill- för deras skull. Om jag fick välja själv hade jag nog inte haft kontakt med dom, dom ger mig typ ingenting positivt.

 

[nightcrawler]

Jag tror att många av dom som uppskattar saker som firanden och högtider eller bara en fika eller besök projicerar sina tankar och känslor på oss som inte har dom tankarna och känslorna och tror att vi tror samma som dom. Och vägrar ta in att andra känner annorlunda.

Det är som att mina föräldrar blir ledsna och tycker synd om mig om jag är ensam. Men jag har många år valt att fira nyår ensam. Jag går först hem på julafton och påsk och midsommar, jag sa ifrån om att fira jul med en del av släkten på annandagen när alla andra träffades och gick en hundpromenad med extra mormor/bästa vän istället.
Det är inte synd om mig. Jag har få vänner men kvalitet på dom jag har.

Det tror jag med. Det här med att det automatiskt är synd om en för att man sitter själv är så himla jobbigt. Jag väljer att vara själv för att det är skönt, inte för att jag är tvingad till det. Mamma tyckte alltid det var synd om mej för att jag var/är singel. Ja i början var det inte självvalt, men senare så kom jag underfund med att jag vill vara själv. Men det förstod hon inte. Samma att jag har få vänner som jag umgås med. Hon ansåg att jag blev utstött. Ja, till en viss del under skoltiden men sen har jag inte varit det. Men dom få vänner jag har är vänner som är kvalitet på. Jag umgås med andra när JAG känner för det och orkar.
Pappa däremot har inte valt att vara själv. Han blev själv när mamma gick bort. Tyvärr så var kontakten med deras gamla vänner ganska dålig, pga hur mamma betett sig dom sista åren och nu har han bara två kvar men det är knappt det heller pga att mannen har blivit dement. Så det blir inte samma som förut hur man än gör. Så pappa kan jag känna att det är synd om, för han vill inte vara själv men har heller ingen förmåga att söka kontakt.

 

[monster1]

Jag hade velat åka till något ställe jag tycker om och gå en promenad, kanske ha med en termos med kaffe och en liten med soyamjölk och lite fika och frukt om det var möjligt att ta med det.

Då kan jag välja hur mycket jag vill prata för att det är mer ok om man är ute och går på något sätt. Och minimalt med ansträngning.

Finns det någon anledning till att ni inte kan göra så istället?

 

[Lingon]

Jag hade velat åka till något ställe jag tycker om och gå en promenad, kanske ha med en termos med kaffe och en liten med soyamjölk och lite fika och frukt om det var möjligt att ta med det.

Då kan jag välja hur mycket jag vill prata för att det är mer ok om man är ute och går på något sätt. Och minimalt med ansträngning.

Säg att det är det du vill göra. Att det är det firandet du vill ha. Det är absolut inget fel i det!

 

[DarkInNight]

Säg att det är det du vill göra. Att det är det firandet du vill ha. Det är absolut inget fel i det!

Håller med, tycker det låter supermysigt och som ett perfekt firande

Hade själv gärna gått på ett sånt firande

 

[_Taggis_]

Som jag känner igen mig Jag har inte velat bli firad sedan jag var tonåring. Såklart har ingen lyssnat. Det skulle fixas tårta, middag och bjudas in mor- och farföräldrar ändå. Jag hade ju inget emot att träffa dem men just detta att i samband med födelsedag så ska det firas och varas på bästa humöret etc etc. Det stod mig upp i halsen, jag var dessutom sällan på bra humör vid de påtvingade kalasen och fick såklart pikar för det. Tom då jag flyttade hemifrån skulle det prompt firas trots att jag försökte avstyra.
Födelsedag har alltid inneburit ångest för mig. Det är för mig bara ett konstaterande av att jag levt ett år till, till ingen större nytta. Det finns absolut inget alls att fira med det.

För mig löste det sig när jag flyttade 100 mil. Jag slipper nu bli firad, och kan hålla masken bättre vid telefonsamtal. Jag lider med dig, har ingen lösning, men jag vet precis hur du har det.

 

[Lovisaleonora]

Jag hade velat åka till något ställe jag tycker om och gå en promenad, kanske ha med en termos med kaffe och en liten med soyamjölk och lite fika och frukt om det var möjligt att ta med det.

Då hade jag tagit kommando över situationen och bjudit in till det.

"I år firar jag min födelsedag med en promenad och fika. Vi träffas kl. xx.00 vid statyn och tar en promenad och avslutar med medhavd fika. Hör gärna av dig om du kommer med."

Gilla läget eller skit i det, liksom. Den som vill får haka på.

 

[MiniLi]

Jag hade velat åka till något ställe jag tycker om och gå en promenad, kanske ha med en termos med kaffe och en liten med soyamjölk och lite fika och frukt om det var möjligt att ta med det.

Då kan jag välja hur mycket jag vill prata för att det är mer ok om man är ute och går på något sätt. Och minimalt med ansträngning.

Håller med de andra om att du kan meddela att firandet blir i form av promenad istället för hemma hos dig. Meddela dem bara vart du vill att ni träffas och vilken tid, sen får de anpassa sig

 

[Lingon]

Då hade jag tagit kommando över situationen och bjudit in till det.

"I år firar jag min födelsedag med en promenad och fika. Vi träffas kl. xx.00 vid statyn och tar en promenad och avslutar med medhavd fika. Hör gärna av dig om du kommer med."

Gilla läget eller skit i det, liksom. Den som vill får haka på.

@Lillefrun jag håller helt med @Lovisaleonora här. Det är din födelsedag, du som bjuder in och bestämmer om, när, vad och hur. Så får de som vill komma vara med.

 

[Lillefrun]

Jag vet, det är ju super mysigt mot att bara sitta i en soffa och vad jag vill rent drömmässigt men det finns två problem rent praktiskt, den största är att farfar ska vara med och han skulle bli jätte ledsen om alla firade utan honom och jag vill träffa honom så då skulle jag behöva ha en till fika så han kan vara med. Han är 97 år så en promenad skulle han aldrig klara. Kanske runt huset men det är ju inte samma sak.

Och min bror, han ringde mig och berättade hur mycket planer med kompisar dom har i helgen så att den enda tiden dom kan klämma in mig på är en liten stund på lördag förmiddag. Kändes skit dumt att mina föräldrar pressade mig så jag fick ringa min bror och försöka sälja in mig för att dom ska komma. Skulle alltså bli knapert med tid.

 

[_Taggis_]

Jag vet, det är ju super mysigt mot att bara sitta i en soffa och vad jag vill rent drömmässigt men det finns två problem rent praktiskt, den största är att farfar ska vara med och han skulle bli jätte ledsen om alla firade utan honom och jag vill träffa honom så då skulle jag behöva ha en till fika så han kan vara med. Han är 97 år så en promenad skulle han aldrig klara. Kanske runt huset men det är ju inte samma sak.

Och min bror, han ringde mig och berättade hur mycket planer med kompisar dom har i helgen så att den enda tiden dom kan klämma in mig på är en liten stund på lördag förmiddag. Kändes skit dumt att mina föräldrar pressade mig så jag fick ringa min bror och försöka sälja in mig för att dom ska komma. Skulle alltså bli knapert med tid.

Farfar förstår jag att du tar hänsyn till men brorsan?! Han verkar ju ha prioriterat annat och jag hade struntat fullständigt i deras tidsschema, de får väl dyka upp eller låta bli.