Omplacering av en hund (tikar som slåss)

[prinsessfeminist]

Nu skulle jag behöva input från er som har erfarenhet av att omplacera en hund för att de är två som inte trivs ihop.

Vi har två dansk-svenska gårdshundar, tikar, som ofta kan leka, kan sova i samma korg, men som då och då ryker ihop så att jag tror att nu är det kört. De slåss ordentligt, och ofta beror det på att den äldre av dem, gått och blockat den andre, mobbat, lagt hakan över nacken osv. Vi kan stoppa utvecklingrn om vi ser det i tid, men inte alltid är vi uppmärksamma på vad som händer, och är spänningen för hög så kan tillsägelser trigga hundarna också.

Den yngre morrar av osäkerhet och hon säger liksom "lägg av", men den lite äldre ger sig inte, och vips så smäller det.

Vi har dragit isär dem flera gånger och ett och annat bett har vi fått, framför allt från den äldre, som också är lite större i storlek.

I torsdags hände det som inte fick hända och en rad dåliga handhavandefel gjordes av oss människor, så man kan kanske inte klandra hunden.

Iaf, jag fick åka till akuten då osämja uppstod när hundarna var isär, men bara en var i min famn och den andra lös, hoppandes efter den i famnen.

Jag har blivit allvarligt skadad efter ett bett där tummen närapå blev avbiten.

Den här händelsen är droppen, och flera har fått bett av den äldre tiken som mobbar den yngre, när det blivit slagsmål.

Men hur gör vi nu? Hur hittar man ett bra nog hem, till den hund som utmanar mest?

Att omplacera den mildaste är också ett alternativ, men den högenergiska har en viss explosivitet som faktiskt inte är så trevlig.

Inte för oss och kanske inte för någon annan heller, och det känns som en stor risk att hitta ett hem som inte kommer på att de vill ha en hund till, eller behandlar henne fel.

Samtidigt, med min tumme, som vi är inte vet om den klarar sig, så är detta en allvarlig skada.

Är det till och med så att man skulle fundera på avlivning?

Och bara den tanken får mig att bryta ihop totalt, för det är inte hundens fel, även om det så att säga krävs speciallösningar för mycket i hennes liv.

Hon är tex inte helt lätt att lämna ensam, då hon ylar. Hon vill vara med sin familj jämt.

Kom med reflektioner så jag kan komma vidare. Betänk också våra, iofs rätt stora tonåringar hemma. De har olika favoriter.

Den mest explosiva hunden har en stor betydelse för ett barn och den andra för ett annat barn.

Alla är förkrossade över denna ohållbara situation.

 

[tanten]

Nu skulle jag behöva input från er som har erfarenhet av att omplacera en hund för att de är två som inte trivs ihop.

Vi har två dansk-svenska gårdshundar, tikar, som ofta kan leka, kan sova i samma korg, men som då och då ryker ihop så att jag tror att nu är det kört. De slåss ordentligt, och ofta beror det på att den äldre av dem, gått och blockat den andre, mobbat, lagt hakan över nacken osv. Vi kan stoppa utvecklingrn om vi ser det i tid, men inte alltid är vi uppmärksamma på vad som händer, och är spänningen för hög så kan tillsägelser trigga hundarna också.

Den yngre morrar av osäkerhet och hon säger liksom "lägg av", men den lite äldre ger sig inte, och vips så smäller det.

Vi har dragit isär dem flera gånger och ett och annat bett har vi fått, framför allt från den äldre, som också är lite större i storlek.

I torsdags hände det som inte fick hända och en rad dåliga handhavandefel gjordes av oss människor, så man kan kanske inte klandra hunden.

Iaf, jag fick åka till akuten då osämja uppstod när hundarna var isär, men bara en var i min famn och den andra lös, hoppandes efter den i famnen.

Jag har blivit allvarligt skadad efter ett bett där tummen närapå blev avbiten.

Den här händelsen är droppen, och flera har fått bett av den äldre tiken som mobbar den yngre, när det blivit slagsmål.

Men hur gör vi nu? Hur hittar man ett bra nog hem, till den hund som utmanar mest?

Att omplacera den mildaste är också ett alternativ, men den högenergiska har en viss explosivitet som faktiskt inte är så trevlig.

Inte för oss och kanske inte för någon annan heller, och det känns som en stor risk att hitta ett hem som inte kommer på att de vill ha en hund till, eller behandlar henne fel.

Samtidigt, med min tumme, som vi är inte vet om den klarar sig, så är detta en allvarlig skada.

Är det till och med så att man skulle fundera på avlivning?

Och bara den tanken får mig att bryta ihop totalt, för det är inte hundens fel, även om det så att säga krävs speciallösningar för mycket i hennes liv.

Hon är tex inte helt lätt att lämna ensam, då hon ylar. Hon vill vara med sin familj jämt.

Kom med reflektioner så jag kan komma vidare. Betänk också våra, iofs rätt stora tonåringar hemma. De har olika favoriter.

Den mest explosiva hunden har en stor betydelse för ett barn och den andra för ett annat barn.

Alla är förkrossade över denna ohållbara situation.

Jag hade nog allvarligt funderat på avlivning.
Det finns för många frågetecken och tveksamheter.

Nu var de du som blev biten. Om det var en annan person skulle tanken på avlivning ligga närmare. Din skada visar att hunden kan vara farlig. Det var handhavandefel skriver du. Ska hundens farlighet kontroleras genom rätt handhavande??

Låt den somna. Både för er och den andra hundens skull.

 

[Mia_R]

Nu skulle jag behöva input från er som har erfarenhet av att omplacera en hund för att de är två som inte trivs ihop.

Vi har två dansk-svenska gårdshundar, tikar, som ofta kan leka, kan sova i samma korg, men som då och då ryker ihop så att jag tror att nu är det kört. De slåss ordentligt, och ofta beror det på att den äldre av dem, gått och blockat den andre, mobbat, lagt hakan över nacken osv. Vi kan stoppa utvecklingrn om vi ser det i tid, men inte alltid är vi uppmärksamma på vad som händer, och är spänningen för hög så kan tillsägelser trigga hundarna också.

Den yngre morrar av osäkerhet och hon säger liksom "lägg av", men den lite äldre ger sig inte, och vips så smäller det.

Vi har dragit isär dem flera gånger och ett och annat bett har vi fått, framför allt från den äldre, som också är lite större i storlek.

I torsdags hände det som inte fick hända och en rad dåliga handhavandefel gjordes av oss människor, så man kan kanske inte klandra hunden.

Iaf, jag fick åka till akuten då osämja uppstod när hundarna var isär, men bara en var i min famn och den andra lös, hoppandes efter den i famnen.

Jag har blivit allvarligt skadad efter ett bett där tummen närapå blev avbiten.

Den här händelsen är droppen, och flera har fått bett av den äldre tiken som mobbar den yngre, när det blivit slagsmål.

Men hur gör vi nu? Hur hittar man ett bra nog hem, till den hund som utmanar mest?

Att omplacera den mildaste är också ett alternativ, men den högenergiska har en viss explosivitet som faktiskt inte är så trevlig.

Inte för oss och kanske inte för någon annan heller, och det känns som en stor risk att hitta ett hem som inte kommer på att de vill ha en hund till, eller behandlar henne fel.

Samtidigt, med min tumme, som vi är inte vet om den klarar sig, så är detta en allvarlig skada.

Är det till och med så att man skulle fundera på avlivning?

Och bara den tanken får mig att bryta ihop totalt, för det är inte hundens fel, även om det så att säga krävs speciallösningar för mycket i hennes liv.

Hon är tex inte helt lätt att lämna ensam, då hon ylar. Hon vill vara med sin familj jämt.

Kom med reflektioner så jag kan komma vidare. Betänk också våra, iofs rätt stora tonåringar hemma. De har olika favoriter.

Den mest explosiva hunden har en stor betydelse för ett barn och den andra för ett annat barn.

Alla är förkrossade över denna ohållbara situation.

Norpan kom till mig i höstas som omplacering pga att den äldre tiken hela tiden startade slagsmål. De gick så långt att fd ägare inte kunde ha dem i samma rum eller i bilen samtidigt utan att det blev bråk.

Hon är underbar och fungerar så bra med min Timmytott som är hane, likaså fungerar den äldre tiken med hanvalpen som fd ägaren senare köpte och med andra hannar. Vet du om problemen helt enkelt kanske är könsbundet? Våra tidigare tikar har aldrig heller varit några problem, men en del tikar kan ju få idéer som inte är så roliga.

Jag hoppas verkligen att tummen läker och att du hittar en lösning som fungerar för er.

 

[Irrbloss]

Jag hade inte vågat omplacera en hund som kräver så mycket särskilt handhavande av alla i sin omgivning för att inte riskera att det går illa. Nu var det tur i oturen att det var du som kom i kläm och inte nån utomstående, men du blev ändå riktigt illa biten. Utifrån det du skriver verkar det inte finnas mycket till felmarginal - hon kanske kan funka i ett nytt hem, men bara om hon hanteras exakt rätt i alla lägen?

Hade det varit min hund hade den fått en sista resa till veterinären. Det är klart att det är ett tungt beslut, men jag skulle tycka att det kändes ännu värre att omplacera och leva med oron över om det skulle gå åt helvete även i det nya hemmet.

 

[Sel]

Usch så tråkigt och jobbigt!

Det råkar inte vara så att något av barnen är på väg att flytta hemifrån och kan ta med sig "sin" hund?

 

[prinsessfeminist]

Usch så tråkigt och jobbigt!

Det råkar inte vara så att något av barnen är på väg att flytta hemifrån och kan ta med sig "sin" hund?

Jo en är på väg att flytta, men hon är rädd för hunden efter det som hände. Hon har lite svårigheter att hantera stress själv, och hon och hunden är inte alls bra för varandra.

Den som vill ha henne om hon flyttar hemifrån är yngst och det är minst tre, kanske fyra år bort.

Tar vi bort den äldsta hunden så kommer hon bli förkrossad.

Det är egentligen inget större fel på henne, många hundar blir exalterade och stressade om en är buren och den andra på marken. Det var också så att de nu, båda två, löpte och pappas hanhund var ute. (Därav att den ena bars bort)

Det var en mycket kaotisk situation, men det är klart, det har ju hänt olyckor förut när de slagits. Den äldre har fått fula bett av den yngre, främst.

 

[prinsessfeminist]

Norpan kom till mig i höstas som omplacering pga att den äldre tiken hela tiden startade slagsmål. De gick så långt att fd ägare inte kunde ha dem i samma rum eller i bilen samtidigt utan att det blev bråk.

Hon är underbar och fungerar så bra med min Timmytott som är hane, likaså fungerar den äldre tiken med hanvalpen som fd ägaren senare köpte och med andra hannar. Vet du om problemen helt enkelt kanske är könsbundet? Våra tidigare tikar har aldrig heller varit några problem, men en del tikar kan ju få idéer som inte är så roliga.

Jag hoppas verkligen att tummen läker och att du hittar en lösning som fungerar för er.

Jag tror det är könsbundet, vi har en äldre hane som är kastrerad och han funkar jättebra med båda.

Tikarna har respekt för honom och hans mat, vattenskål och om han ligger i den stora korgen, så lägger de sig där med honom också.

De slåss aldrig om honom.

De går också, var och en, bra ihop med min pappas intakta dansk-svenska gårdshund. Alla tre leker ofta ihop, utan problem också.

Det är när det blir det här dominansbeteendet som det blir tråkig utveckling.

 

[Mia_R]

Jag tror det är könsbundet, vi har en äldre hane som är kastrerad och han funkar jättebra med båda.

Tikarna har respekt för honom och hans mat, vattenskål och om han ligger i den stora korgen, så lägger de sig där med honom också.

De slåss aldrig om honom.

De går också, var och en, bra ihop med min pappas intakta dansk-svenska gårdshund. Alla tre leker ofta ihop, utan problem också.

Det är när det blir det här dominansbeteendet som det blir tråkig utveckling.

Omplacera den yngre? Den äldre låter som det kan bli mer problematiskt att hitta ett bra hem till så antingen att ni omplacerar den andra eller att hon får somna in om du är det minsta tveksam över att hitta ett bra hem till henne även om det är ett tufft beslut.

 

[Sel]

Jo en är på väg att flytta, men hon är rädd för hunden efter det som hände. Hon har lite svårigheter att hantera stress själv, och hon och hunden är inte alls bra för varandra.

Den som vill ha henne om hon flyttar hemifrån är yngst och det är minst tre, kanske fyra år bort.

Tar vi bort den äldsta hunden så kommer hon bli förkrossad.

Det är egentligen inget större fel på henne, många hundar blir exalterade och stressade om en är buren och den andra på marken. Det var också så att de nu, båda två, löpte och pappas hanhund var ute. (Därav att den ena bars bort)

Det var en mycket kaotisk situation, men det är klart, det har ju hänt olyckor förut när de slagits. Den äldre har fått fula bett av den yngre, främst.

Jag tänkte mer att det barn som är på gång att flytta kan ta med sig den hund han eller hon föredrar, så om hon föredrar den yngre tiken kan hon kanske ta med sig henne istället?
Eller är det helt enkelt så att resten av familjen helt har tappat förtroendet för den äldre tiken och inte vill ha henne kvar? Fullt förståeligt i så fall även om det inte varit avsiktligt när hon bitit er. Jag blev biten en gång vardera av mina två hundar när jag särade på dem - inte lika illa som dig tack och lov men tillräckligt för att uppsöka vård andra gången.

Jag vet inte riktigt vad jag ska råda er till utöver att instämma i att sådär kan ni inte ha det. Din pappa eller annan släkting är inte intresserad av att ta över henne?

 

[prinsessfeminist]

Jag hade inte vågat omplacera en hund som kräver så mycket särskilt handhavande av alla i sin omgivning för att inte riskera att det går illa. Nu var det tur i oturen att det var du som kom i kläm och inte nån utomstående, men du blev ändå riktigt illa biten. Utifrån det du skriver verkar det inte finnas mycket till felmarginal - hon kanske kan funka i ett nytt hem, men bara om hon hanteras exakt rätt i alla lägen?

Hade det varit min hund hade den fått en sista resa till veterinären. Det är klart att det är ett tungt beslut, men jag skulle tycka att det kändes ännu värre att omplacera och leva med oron över om det skulle gå åt helvete även i det nya hemmet.

Hon är inte så svår, hon har "bara" behov av en trygg ledare. Hon är in i döden lojal, och vi har skojat om att först kommer vi människor, sedan hon, och efter henne alla hundar och annat löst "folk".

Hon har mer av en terriers mentalitet, och älskar att kampa och dra, utan att för den skull jaga. Hon vill sitta i knäet och spana och säger omedelbart till om något ser konstigt ut utanför, eller om det står en bil där det tidigare var tomt. Alla avvikekser registreras.

Den lilla, lite yngre, hon är "bara hund" och gör som hundar gör, är glad när det kommer folk, gillar att mysa i soffan och ute letar hon ständigt efter råttor, sorkar etc.

Det är två väldigt olika personligheter och det är inte så konstigt att de inte är helt kompatibla heller.

Men det du säger, att ta ansvar för att det kanske blir en felmatch med en annan ägare känns eländigt. Samtidigt borde hon bara värd en andra chans?

Det finns folk som gillar denna typ av personlighet och har stor erfarenhet av deras beteende.

Men just nu är det bara ångest.

Vi älskar båda hundarna!

 

[prinsessfeminist]

Jag tänkte mer att det barn som är på gång att flytta kan ta med sig den hund han eller hon föredrar, så om hon föredrar den yngre tiken kan hon kanske ta med sig henne istället?
Eller är det helt enkelt så att resten av familjen helt har tappat förtroendet för den äldre tiken och inte vill ha henne kvar? Fullt förståeligt i så fall även om det inte varit avsiktligt när hon bitit er. Jag blev biten en gång vardera av mina två hundar när jag särade på dem - inte lika illa som dig tack och lov men tillräckligt för att uppsöka vård andra gången.

Jag vet inte riktigt vad jag ska råda er till utöver att instämma i att sådär kan ni inte ha det. Din pappa eller annan släkting är inte intresserad av att ta över henne?

Jo, absolut! Det vore det bästa. Tyvärr jobbar hon långa dagar.

 

[prinsessfeminist]

Jag hade nog allvarligt funderat på avlivning.
Det finns för många frågetecken och tveksamheter.

Nu var de du som blev biten. Om det var en annan person skulle tanken på avlivning ligga närmare. Din skada visar att hunden kan vara farlig. Det var handhavandefel skriver du. Ska hundens farlighet kontroleras genom rätt handhavande??

Låt den somna. Både för er och den andra hundens skull.

Hm.

Det är svårt att ta in.

Hundarna är bara två, respetive tre år. Båda är unga och formbara.

Men du har rätt, hade någon utomstående nästan förlorat tummen (och kanske gör jag det, jag får veta på tisdag om de tror på läkning eller ej!), ja, då hade kravet varit avlivning. Helt klart.

Även om hunden bara var ett år.

Varför, varför, varför är det så enkelt att veta för andra? Jag hade nog sagt som du, men nu gäller det min hund... Då är man såklart blödig.

 

[prinsessfeminist]

Jag tänkte mer att det barn som är på gång att flytta kan ta med sig den hund han eller hon föredrar, så om hon föredrar den yngre tiken kan hon kanske ta med sig henne istället?
Eller är det helt enkelt så att resten av familjen helt har tappat förtroendet för den äldre tiken och inte vill ha henne kvar? Fullt förståeligt i så fall även om det inte varit avsiktligt när hon bitit er. Jag blev biten en gång vardera av mina två hundar när jag särade på dem - inte lika illa som dig tack och lov men tillräckligt för att uppsöka vård andra gången.

Jag vet inte riktigt vad jag ska råda er till utöver att instämma i att sådär kan ni inte ha det. Din pappa eller annan släkting är inte intresserad av att ta över henne?

Pappa älskar fö den äldsta. Hennes personlighet och kärlek till honom är förstås smickrande. Han tycker hon är toppen och hon älskar hans trygga sätt.

Men han är nöjd med en hund och mamma är inte heller beredd att ha två hundar. Deras hane är lugn och sansad och det passar deras tempo i livet.

Annars hade det varit det självklara valet.

 

[Sryoqwe]

Jag hade inte velat ha det sådär, varken för människorna eller hundarnas skull. Så något bör ni göra, och det verkar ju du också tycka.

Däremot kan jag nog inte se det som så allvarligt att en hund biter en människa i ett hundslagsmål. Absolut ska ni se till att det inte händer igen, men det är en liten hund som vad jag sett inte är direkt aggresiv mot människor? Jag tror inte att det är varken omöjligt eller orimligt att omplacera, kanske till någon lite äldre människa som bor själv. Framförallt inte när hon är så ung.

Tycker inte att det hade varit fel att avliva heller, ser det bara inte som den enda rimliga lösningen.

Hade hunden varit större så ja, då hade det varit mer allvarligt. En stor hund kan göra stor skada. En skadad tumme är visserligen störande och problematisk, men jag hade inte klassat det som en allvarlig skada. Det är också lite att förvänta sig att man blir biten om man stoppar ner handen bland hundar som slåss. Förstår reaktionen, men det är inte särskilt svårt att undvika just sådana skador. Därav att jag inte ser att hunden är farlig, mer än någon annan hund. Med det sagt är det fortfarande en otrevlig situation för alla inblandade, med djur som inte går ihop.

 

[prinsessfeminist]

Jag hade inte velat ha det sådär, varken för människorna eller hundarnas skull. Så något bör ni göra, och det verkar ju du också tycka.

Däremot kan jag nog inte se det som så allvarligt att en hund biter en människa i ett hundslagsmål. Absolut ska ni se till att det inte händer igen, men det är en liten hund som vad jag sett inte är direkt aggresiv mot människor? Jag tror inte att det är varken omöjligt eller orimligt att omplacera, kanske till någon lite äldre människa som bor själv. Framförallt inte när hon är så ung.

Tycker inte att det hade varit fel att avliva heller, ser det bara inte som den enda rimliga lösningen.

Hade hunden varit större så ja, då hade det varit mer allvarligt. En stor hund kan göra stor skada. En skadad tumme är visserligen störande och problematisk, men jag hade inte klassat det som en allvarlig skada. Det är också lite att förvänta sig att man blir biten om man stoppar ner handen bland hundar som slåss. Förstår reaktionen, men det är inte särskilt svårt att undvika just sådana skador. Därav att jag inte ser att hunden är farlig, mer än någon annan hund. Med det sagt är det fortfarande en otrevlig situation för alla inblandade, med djur som inte går ihop.

Vet inte om det går att dölja bilden eftersom den är ganska blodig.

Nu var det inte så att jag stack ned handen, utan hunden hoppade upp för att bita den andra och min tumme kom emellan.

Det kan bli tal om att amputera den, då mjukdelarna är av runt nästan hela, bara några mm håller ihop och tummen har vridit sig lite kring sin axel.

Men, men.

Jag förstår vad du menar och framför allt vill vi inte att hundarna ska ha det jobbigt hemma. Det här är inte bra för någon av dem.

Det som gör det hela svårt är ju att det faktiskt går bra mestadels av tiden. Men det hjälper så lite när det väl blir bråk.

 

[tanten]

Det var en mycket kaotisk situation, men det är klart, det har ju hänt olyckor förut när de slagits. Den äldre har fått fula bett av den yngre, främst.

Låter inte som något idealiskt för varken folk eller fä?
Min inställning står tyvärr kvar. Ju mer du skriver.

 

[Sryoqwe]

Vet inte om det går att dölja bilden eftersom den är ganska blodig.

Nu var det inte så att jag stack ned handen, utan hunden hoppade upp för att bita den den andra och min time kom emellan.

Det kan bli tal om att amputera den, då mjukdelarna är av runt nästan hela, bara några mm håller ihop och tummen har vridit sig lite kring sin axel.

Men, men.

Jag förstår vad du menar och framför allt vill vi inte att hundarna ska ha det jobbigt hemma. Det här är inte bra för någon av dem.

Det som gör det hela svårt är ju att det faktiskt går bra mestadels av tiden. Men det hjälper då lite när det väl blir bråk.

Visa bifogad fil 186327

Det är en otrevlig skada, hoppas den läker

Fortfarande, sådant kan hända. Nu blev det oturligt placerat. Hundar kan bitas.

Även om det går bra större delen av tiden är det en konstant stress, iallafall enligt min erfarenhet. Både för hundar och människor. Jag tycker att ni kan försöka omplacera hunden, var öppna med vad som hänt och fundera på att låna ut hunden på prov innan ägarbyte. Finns ändå en hel del vettiga människor som inte skulle se hundens beteende och mentalitet som ett problem i kombination med deras liv. För andra, däribland er, är det ett problem.

 

[Johanna1988]

Nu skulle jag behöva input från er som har erfarenhet av att omplacera en hund för att de är två som inte trivs ihop.

Vi har två dansk-svenska gårdshundar, tikar, som ofta kan leka, kan sova i samma korg, men som då och då ryker ihop så att jag tror att nu är det kört. De slåss ordentligt, och ofta beror det på att den äldre av dem, gått och blockat den andre, mobbat, lagt hakan över nacken osv. Vi kan stoppa utvecklingrn om vi ser det i tid, men inte alltid är vi uppmärksamma på vad som händer, och är spänningen för hög så kan tillsägelser trigga hundarna också.

Den yngre morrar av osäkerhet och hon säger liksom "lägg av", men den lite äldre ger sig inte, och vips så smäller det.

Vi har dragit isär dem flera gånger och ett och annat bett har vi fått, framför allt från den äldre, som också är lite större i storlek.

I torsdags hände det som inte fick hända och en rad dåliga handhavandefel gjordes av oss människor, så man kan kanske inte klandra hunden.

Iaf, jag fick åka till akuten då osämja uppstod när hundarna var isär, men bara en var i min famn och den andra lös, hoppandes efter den i famnen.

Jag har blivit allvarligt skadad efter ett bett där tummen närapå blev avbiten.

Den här händelsen är droppen, och flera har fått bett av den äldre tiken som mobbar den yngre, när det blivit slagsmål.

Men hur gör vi nu? Hur hittar man ett bra nog hem, till den hund som utmanar mest?

Att omplacera den mildaste är också ett alternativ, men den högenergiska har en viss explosivitet som faktiskt inte är så trevlig.

Inte för oss och kanske inte för någon annan heller, och det känns som en stor risk att hitta ett hem som inte kommer på att de vill ha en hund till, eller behandlar henne fel.

Samtidigt, med min tumme, som vi är inte vet om den klarar sig, så är detta en allvarlig skada.

Är det till och med så att man skulle fundera på avlivning?

Och bara den tanken får mig att bryta ihop totalt, för det är inte hundens fel, även om det så att säga krävs speciallösningar för mycket i hennes liv.

Hon är tex inte helt lätt att lämna ensam, då hon ylar. Hon vill vara med sin familj jämt.

Kom med reflektioner så jag kan komma vidare. Betänk också våra, iofs rätt stora tonåringar hemma. De har olika favoriter.

Den mest explosiva hunden har en stor betydelse för ett barn och den andra för ett annat barn.

Alla är förkrossade över denna ohållbara situation.

Jag hade avlvivat, jag TROR inte ens jag hade funderat på omplacering - faktiskt.

 

[__sofia__]

Jag har skrivit någon tidigare tråd om att jag har två tikar som inte riktigt är helt bekväma med varandra, och att det kan bli slagsmål om det blir problem mellan dem. Förra året kollade jag runt efter omplacering till den yngre, och hon var iväg på prov några veckor hos en familj (det blev dock lite mycket för henne att flytta från landet till den typen av stadsmiljö). Sedan hon kom hem igen har det ändå gått bättre, även om jag nog tror att det egentligen hade varit bättre för oss alla om hon hade hittat ett nytt hem.

Men - ingen av mina hundar eller jag har blivit ordentligt skadad i något slagsmål (och mina hundar är större, ca 20 kg). De har rykt ihop flera gånger (och vid enstaka tillfällen även kort flugit på gammelhunden), men det har mest varit päls som har lossnat (eller inget alls som märkts). Vid ett tillfälle hade den äldre hunden ett hål av en huggtand (som läkte utan problem av sig själv) och vid ett tillfälle fick jag några väldigt små sår på ena handen när jag separerade dem (millimeterstora).

Jag hade nog definitivt funderat på avlivning om jag var i din situation.

 

[Sel]

Jag tycker inte att det faktum att en hund bitit en människa av misstag är grund för avlivning, men allt är naturligtvis upp till er som känner hunden och vet hur hon fungerar. Otrolig otur att skadan blev så illa! Hon låter ju problemfri i vardagen och bland folk i övrigt? Utöver separationsångesten då.

Skulle uppfödaren kunna hjälpa?