Omplacering av en hund (tikar som slåss)

[prinsessfeminist]

Hur går det med tummen?

Tackar som frågar. Nytt besök på sjukhuset imorgon. De senaste dagarna har jag inte behövt ta mer än kanske två alvedon per dag. Innan dess var det var fjärde timme. Jag har haft duktigt ont.

Jag vet inte hur den ser ut under bandaget, men om allt går som det är tänkt så ska de ta bort de fyra stygnen imorgon, och sedan väntar troligen en nytt bandage. Fyra veckor sade det att det det behöver läka, alltså benbrottet i tummen. I så fall är det bara 20 dagar kvar. Så lagom till semestern är det dags för rehab-träning. Om den inte blir amputerad.

Hundarna är förstås sams nu, vilket är skönt men ändå. Det här med att sälja djur är inte något man kan göra lättvindigt. Jag skulle gärna hitta ett hem för en av dem via bekanta och där man har referenser.

 

[Mia_R]

Tackar som frågar. Nytt besök på sjukhuset imorgon. De senaste dagarna har jag inte behövt ta mer än kanske två alvedon per dag. Innan dess var det var fjärde timme. Jag har haft duktigt ont.

Jag vet inte hur den ser ut under bandaget, men om allt går som det är tänkt så ska de ta bort de fyra stygnen imorgon, och sedan väntar troligen en nytt bandage. Fyra veckor sade det att det det behöver läka, alltså benbrottet i tummen. I så fall är det bara 20 dagar kvar. Så lagom till semestern är det dags för rehab-träning. Om den inte blir amputerad.

Hundarna är förstås sams nu, vilket är skönt men ändå. Det här med att sälja djur är inte något man kan göra lättvindigt. Jag skulle gärna hitta ett hem för en av dem via bekanta och där man har referenser.

Jag håller tummarna(!) för att det ska gå bra både med läkningen men även med hundarna, att ni hittar en lösning för alla utan avlivning. Om du fått behålla tummen hittills så tolkar jag det som att cirkulationen fungerar och att chanserna är goda även om du kanske aldrig blir helt återställd till hur det var före olyckan.

Jag blev biten av misstag för många år sedan och är tacksam att jag hade arbetshandskar på mig när varulven förivrade sig och skulle ta en råtta i skymningen. Han högg och höll fast handen och min yttersta led på lillfingret tog värsta smällen. Utan handskarna tror jag att jag hade förlorat det och jag vågade nästan inte ta av mig handsken. Jag kom undan med ett mindre sår på leden och det är fortfarande inte helt hundra så jag gissar på en broskskada.

 

[prinsessfeminist]

Jag håller tummarna(!) för att det ska gå bra både med läkningen men även med hundarna, att ni hittar en lösning för alla utan avlivning. Om du fått behålla tummen hittills så tolkar jag det som att cirkulationen fungerar och att chanserna är goda även om du kanske aldrig blir helt återställd till hur det var före olyckan.

Jag blev biten av misstag för många år sedan och är tacksam att jag hade arbetshandskar på mig när varulven förivrade sig och skulle ta en råtta i skymningen. Han högg och höll fast handen och min yttersta led på lillfingret tog värsta smällen. Utan handskarna tror jag att jag hade förlorat det och jag vågade nästan inte ta av mig handsken. Jag kom undan med ett mindre sår på leden och det är fortfarande inte helt hundra så jag gissar på en broskskada.

Tack!

Ja, de sade direkt, att om tummen överlever så kommer den att ha viss invaliditet. Det går helt enkelt inte att läka så "rätt" som ursprunget.

Men jag är gladare för den om den finns kvar, tror jag, än att den är borta.

Usch. Jag vill inte tänka på det.

 

[prinsessfeminist]

Jaha, nu var det dags att avsluta antibiotikan. Såret är fortfarande läskigt brett och djupt.
Läkaren är väääääldigt försiktig med utåtanden åt vare sig det ena eller andra hållet.

Jag har anlitat chat gtp med mina frågor och anledningen till att läkaren är försiktig är troligtvis pga skadan är så djup. Det finns risk för att det inte läker i djupa underhuden och om den kollapsar så kan det helt enkelt inte läka.

Först om några veckor kan man veta vart hän det går.

Fy, jag är inte så lite deppig och orolig, alltså.

 

[EmmaW]

Jaha, nu var det dags att avsluta antibiotikan. Såret är fortfarande läskigt brett och djupt.
Läkaren är väääääldigt försiktig med utåtanden åt vare sig det ena eller andra hållet.

Jag har anlitat chat gtp med mina frågor och anledningen till att läkaren är försiktig är troligtvis pga skadan är så djup. Det finns risk för att det inte läker i djupa underhuden och om den kollapsar så kan det helt enkelt inte läka.

Först om några veckor kan man veta vart hän det går.

Fy, jag är inte så lite deppig och orolig, alltså.

Kroppen är oftast helt fantastisk på att läka saker man inte tror så tro inte det värsta. Jag har behandlat många sår på infektion där jag jobbade tidigare som stod mellan amputation och ev läkning. Jag förstår att du är orolig och jag förstår att det är oerhört jobbigt men försök att vara lite positiv, den är kvar, den läker just nu för annars hade dom redan tagit bort den. Läkaren vill inte ge dig falska förhoppningar och med rätta, men den läker just nu. Så ge den tid att läka. Se till att du äter ordentligt och nyttigt, sover ordentligt och var noga med ditt proteinintag. Under bandaget så läker den just nu. Det är vad du ska försöka fokusera på. Hur humbung det än låter så läker glada och positiva människor lättare. Det finns ingen evidens för det men det är tydligt för oss som arbetar inom vård och framförallt sårvård.

 

[prinsessfeminist]

Kroppen är oftast helt fantastisk på att läka saker man inte tror så tro inte det värsta. Jag har behandlat många sår på infektion där jag jobbade tidigare som stod mellan amputation och ev läkning. Jag förstår att du är orolig och jag förstår att det är oerhört jobbigt men försök att vara lite positiv, den är kvar, den läker just nu för annars hade dom redan tagit bort den. Läkaren vill inte ge dig falska förhoppningar och med rätta, men den läker just nu. Så ge den tid att läka. Se till att du äter ordentligt och nyttigt, sover ordentligt och var noga med ditt proteinintag. Under bandaget så läker den just nu. Det är vad du ska försöka fokusera på. Hur humbung det än låter så läker glada och positiva människor lättare. Det finns ingen evidens för det men det är tydligt för oss som arbetar inom vård och framförallt sårvård.

Idag har jag lagt om den igen och det är onekligen mycket bättre! Den är fortfarande "rå" i sitt utseende, men ändå. Den blödde inte direkt, den var bara lite blöt.

Idag är det 14 dagar sedan.

Men åter till hundfrågan.

Nu är hundarna bästa kompisar igen. Löpen är över för båda och stämningen är trevlig dem emellan.

Jag har reflekterat över när det blivit gruff, och det är innan eller under löp.

Så nu är frågan om man skulle kastrera den som är mest spänd och därmed få bort hormonpåslaget?

Den mindre tiken har inte alls samma hormonella förändring, utan är sig själv, oavsett och nu när den stora är snällare så får hon ligga i korgen med henne och de är så sams.

Tror ni att en kastration skulle kunna göra att vi kan ha henne kvar? För vi vill ju inte omplacera om det inte är ett måste.

 

[EmmaW]

Idag har jag lagt om den igen och det är onekligen mycket bättre! Den är fortfarande "rå" i sitt utseende, men ändå. Den blödde inte direkt, den var bara lite blöt.

Idag är det 14 dagar sedan.

Men åter till hundfrågan.

Nu är hundarna bästa kompisar igen. Löpen är över för båda och stämningen är trevlig dem emellan.

Jag har reflekterat över när det blivit gruff, och det är innan eller under löp.

Så nu är frågan om man skulle kastrera den som är mest spänd och därmed få bort hormonpåslaget?

Den mindre tiken har inte alls samma hormonella förändring, utan är sig själv, oavsett och nu när den stora är snällare så får hon ligga i korgen med henne och de är så sams.

Tror ni att en kastration skulle kunna göra att vi kan ha henne kvar? För vi vill ju inte omplacera om det inte är ett måste.

Jag skulle då kastrera båda för även om man tar bort löpet för den spända så kan löpet hos den andra fortfarande trigga beteendet och det blir slagsmål igen.
Men vill ni ha kvar dom båda så testa. Det är absolut värt det om du ser kopplingen med löpen.

 

[SiZo]

Idag har jag lagt om den igen och det är onekligen mycket bättre! Den är fortfarande "rå" i sitt utseende, men ändå. Den blödde inte direkt, den var bara lite blöt.

Idag är det 14 dagar sedan.

Men åter till hundfrågan.

Nu är hundarna bästa kompisar igen. Löpen är över för båda och stämningen är trevlig dem emellan.

Jag har reflekterat över när det blivit gruff, och det är innan eller under löp.

Så nu är frågan om man skulle kastrera den som är mest spänd och därmed få bort hormonpåslaget?

Den mindre tiken har inte alls samma hormonella förändring, utan är sig själv, oavsett och nu när den stora är snällare så får hon ligga i korgen med henne och de är så sams.

Tror ni att en kastration skulle kunna göra att vi kan ha henne kvar? För vi vill ju inte omplacera om det inte är ett måste.

Kastrering kan lika gärna trigga mer slagsmål eftersom det kan ge mer osäkerhet, rädsla och aggressivitet. Jag vet flera som har gjort liknande resa som dig, och kastrering har inte fungerat. En del blir det tillomed värre med efter kastrering.

Sen kan man såklart alltid prova. Men ha i bakhuvudet att det lika gärna kan bli värre. Men står funderingen ändå mellan kastrering och potentiell avlivning så kan det vara värt att försöka kanske.

 

[Malibu_Stacy]

Idag har jag lagt om den igen och det är onekligen mycket bättre! Den är fortfarande "rå" i sitt utseende, men ändå. Den blödde inte direkt, den var bara lite blöt.

Idag är det 14 dagar sedan.

Men åter till hundfrågan.

Nu är hundarna bästa kompisar igen. Löpen är över för båda och stämningen är trevlig dem emellan.

Jag har reflekterat över när det blivit gruff, och det är innan eller under löp.

Så nu är frågan om man skulle kastrera den som är mest spänd och därmed få bort hormonpåslaget?

Den mindre tiken har inte alls samma hormonella förändring, utan är sig själv, oavsett och nu när den stora är snällare så får hon ligga i korgen med henne och de är så sams.

Tror ni att en kastration skulle kunna göra att vi kan ha henne kvar? För vi vill ju inte omplacera om det inte är ett måste.

Kastrera båda, värt att testa. Sällan tikar blir rädda och osäkra efter kastrering så som hanar kan bli då hanarna blir av med sitt testosteron men inte tikarna. Jag upplever att tikar som bråkar under löp ofta blir bättre efter en kastrering.
Kan vara lättare att omplacera en kastrerad tik också om det ändå skulle behövas.

 

[SiZo]

Kastrera båda, värt att testa. Sällan tikar blir rädda och osäkra efter kastrering så som hanar kan bli då hanarna blir av med sitt testosteron men inte tikarna. Jag upplever att tikar som bråkar under löp ofta blir bättre efter en kastrering.
Kan vara lättare att omplacera en kastrerad tik också om det ändå skulle behövas.

Mina tikar har blivit rädda och osäkra. De har också testosteron som kan minska vid kastrering (olika studier visar lite olika här, så gissningsvis är det en individuell skillnad?).

De har dock inte blivit aggressiva, men de var också världens snällaste hundar innan kastrering med enormt tålamod i sociala interaktioner.

 

[prinsessfeminist]

Tack för alla snabba svar! Jag har haft en schnauzer som vi kastrerade när hon var fem år. Hon ändrade sig inte alls, kanske lite större aptit, men det var allt.

Vi hade också en omplacering ett tag som blivit kastrerad som valp i Spanien. Hon var inkontinent, tyvärr. Men i övrigt hade hon inga rädslor eller liknande.

Jag inser att det inte är självklart att detta skulle fungera, men tänk om....?

Att kastrera den mindre tiken känns som ett sämre alternativ dock. Hon är redan matglad som hon är.

 

[EmmaW]

Mina tikar har blivit rädda och osäkra. De har också testosteron som kan minska vid kastrering (olika studier visar lite olika här, så gissningsvis är det en individuell skillnad?).

De har dock inte blivit aggressiva, men de var också världens snällaste hundar innan kastrering med enormt tålamod i sociala interaktioner.

Det kastreras tikar världen över varje dag och merparten mår jättebra efteråt. Självklart kan det bli fel ibland men det är fortfarande en operation som i dom flesta fall ger både ägare och hund många fördelar.

 

[EmmaW]

Tack för alla snabba svar! Jag har haft en schnauzer som vi kastrerade när hon var fem år. Hon ändrade sig inte alls, kanske lite större aptit, men det var allt.

Vi hade också en omplacering ett tag som blivit kastrerad som valp i Spanien. Hon var inkontinent, tyvärr. Men i övrigt hade hon inga rädslor eller liknande.

Jag inser att det inte är självklart att detta skulle fungera, men tänk om....?

Att kastrera den mindre tiken känns som ett sämre alternativ dock. Hon är redan matglad som hon är.

Min har inte blivit mer matglad efter kastrering så det behöver ju inte bli så heller. Är hon redan matglad så tänker jag att det inte kommer bli en större skillnad. Det är ju en ras som är ganska lätta att hålla i hull ändå menar jag med rätt intag.

 

[SiZo]

Det kastreras tikar världen över varje dag och merparten mår jättebra efteråt. Självklart kan det bli fel ibland men det är fortfarande en operation som i dom flesta fall ger både ägare och hund många fördelar.

Absolut. Men, fakta är fortfarande att en del blir väldigt påverkade. Och man vet inte innan hur ens hund kommer bli påverkad. Och när ingreppet är genomfört så kan man inte göra det ogjort, då står man där.

Det är viktigt att tänka till innan man kastrerar av just dessa orsaker. Det finns också en hel del hälsorisker med kastrering som man inte heller ska blunda för.
Även kortisolet sjunker på tikar efter en kastrering.

Att tro att inget ändrar sig när man ändrar hela deras hormonsystem är lite märkligt tycker jag. Det är snarare frågan om vi märker nånting som vi upplever är negativt.

Jag säger inte att det är fel att kastrera, men det ska göras med eftertanke.

 

[Malibu_Stacy]

Mina tikar har blivit rädda och osäkra. De har också testosteron som kan minska vid kastrering (olika studier visar lite olika här, så gissningsvis är det en individuell skillnad?).

De har dock inte blivit aggressiva, men de var också världens snällaste hundar innan kastrering med enormt tålamod i sociala interaktioner.

Det är ovanligt att de blir det dock om de inte varit osäkra hundar redan innan. Det är värre för redan rädda och osäkra hanar som sagt.
De allra flesta tikar påverkas inte negativt mentalt av en kastrering, men självklart är det tråkigt om det händer.

 

[prinsessfeminist]

Absolut. Men, fakta är fortfarande att en del blir väldigt påverkade. Och man vet inte innan hur ens hund kommer bli påverkad. Och när ingreppet är genomfört så kan man inte göra det ogjort, då står man där.

Det är viktigt att tänka till innan man kastrerar av just dessa orsaker. Det finns också en hel del hälsorisker med kastrering som man inte heller ska blunda för.
Även kortisolet sjunker på tikar efter en kastrering.

Att tro att inget ändrar sig när man ändrar hela deras hormonsystem är lite märkligt tycker jag. Det är snarare frågan om vi märker nånting som vi upplever är negativt.

Jag säger inte att det är fel att kastrera, men det ska göras med eftertanke.

Jag håller med dig om det!

Självklart är det allra bäst om hundarna är intakta, det tycker jag med.

Den äldre tiken har dock fler besvär av hormonell karaktär. Till exempel skenvalpar hon och det är jobbigt för henne även den perioden.

Så just i hennes fall, oavsett det som hänt, så kanske hon slipper en del bekymmer.

Men man vet inte innan, och alla hundar är olika. Man vet ju inte heller om hunden blivit lugnare pga kastreringen, eller om den kanske blivit det ändå, pga att den är äldre?

Det finns ju aldrig något att jämföra med.

 

[SiZo]

Det är ovanligt att de blir det dock om de inte varit osäkra hundar redan innan. Det är värre för redan rädda och osäkra hanar som sagt.
De allra flesta tikar påverkas inte negativt mentalt av en kastrering, men självklart är det tråkigt om det händer.

Jo jag förstår att det är ovanligt, men det hjälper inte om det händer en själv. Min tik som blev så illa att vi avlivade henne var det modigaste hund jag har haft. Hon var inte rädd för nånting. Det blev katastrofdåligt verkligen.

Hennes dotter har något ökad rädsla efter sin kastrering, men det är hanterbart. Hon har blivit bakskygg på promenader, men går det någon bakom så stannar vi o tittar tills de har gått förbi bara. Ja och så kissar hon på sig i sömnen - den var mindre kul med nyinköpt bäddmadrass, men helt klart värdsliga problem jämfört med hennes mamma.


Samtidigt som fördelarna är rätt så få.

Jag håller med dig om det!

Självklart är det allra bäst om hundarna är intakta, det tycker jag med.

Den äldre tiken har dock fler besvär av hormonell karaktär. Till exempel skenvalpar hon och det är jobbigt för henne även den perioden.

Så just i hennes fall, oavsett det som hänt, så kanske hon slipper en del bekymmer.

Men man vet inte innan, och alla hundar är olika. Man vet ju inte heller om hunden blivit lugnare pga kastreringen, eller om den kanske blivit det ändå, pga att den är äldre?

Det finns ju aldrig något att jämföra med.

Ja såntdär är ju jättesvårt verkligen. Jag är inte emot kastrering när man har en orsak, jag kastrerade själv min ena hund för ett år sedan ungefär då hon hade fullt med cystor och vätska i livmodern. Det var ett lätt val - trots hennes mors extrema reaktion.

Och som i ditt fall, OM det hjälper med aggressionen så är det värt det. Du behöver absolut inte försvara ditt val, jag hade också greppat efter varenda halmstrå i din situation. Finns det en chans så tar man den. Men det är bra att ha en plan för vad man hittar på om det inte fungerar.

 

[EmmaW]

Absolut. Men, fakta är fortfarande att en del blir väldigt påverkade. Och man vet inte innan hur ens hund kommer bli påverkad. Och när ingreppet är genomfört så kan man inte göra det ogjort, då står man där.

Det är viktigt att tänka till innan man kastrerar av just dessa orsaker. Det finns också en hel del hälsorisker med kastrering som man inte heller ska blunda för.
Även kortisolet sjunker på tikar efter en kastrering.

Att tro att inget ändrar sig när man ändrar hela deras hormonsystem är lite märkligt tycker jag. Det är snarare frågan om vi märker nånting som vi upplever är negativt.

Jag säger inte att det är fel att kastrera, men det ska göras med eftertanke.

Jag har aldrig påstått att inget ändras. Inte i denna tråd men jag har tidigare beskrivit alla förändringar som skedde med min tik när hon kastrerades och det var inte lite, men alla blev till dom bättre med just henne. Sen är detsom alltid individuellt. Jag har inte påstått annat.

 

[prinsessfeminist]

Ja såntdär är ju jättesvårt verkligen. Jag är inte emot kastrering när man har en orsak, jag kastrerade själv min ena hund för ett år sedan ungefär då hon hade fullt med cystor och vätska i livmodern. Det var ett lätt val - trots hennes mors extrema reaktion.

Och som i ditt fall, OM det hjälper med aggressionen så är det värt det. Du behöver absolut inte försvara ditt val, jag hade också greppat efter varenda halmstrå i din situation. Finns det en chans så tar man den. Men det är bra att ha en plan för vad man hittar på om det inte fungerar.

Det jobbiga är ju att man inte vet, och så står man där.
Det är svårt med alla beslut, tycker jag, för man påminns om hur lite hunden kan styra och hur allsmäktig man är. Vi bara bestämmer över deras hela liv.

Men jag ska inte bli för deppig och filosofisk. Vi kommer att ta några resonemang i familjen och det blir ju ett beslut.

Bara för att jag sade att allt gått bra idag, så gruffade de igen nu ikväll. Det låter värre än vad det är, men det är synd om dem båda.

Vem vill ha det så här hemma i sin familj?

 

[SiZo]

Det jobbiga är ju att man inte vet, och så står man där.
Det är svårt med alla beslut, tycker jag, för man påminns om hur lite hunden kan styra och hur allsmäktig man är. Vi bara bestämmer över deras hela liv.

Men jag ska inte bli för deppig och filosofisk. Vi kommer att ta några resonemang i familjen och det blir ju ett beslut.

Bara för att jag sade att allt gått bra idag, så gruffade de igen nu ikväll. Det låter värre än vad det är, men det är synd om dem båda.

Vem vill ha det så här hemma i sin familj?

Jag lider med dig. Av egen erfarenhet så känns det som att mönstret brukar se ut sådär. Det blir något riktigt rejält slagsmål, och sedan är det liksom "bra" ett tag. Men sen går det inte.

Jag hade särat på dem och antingen tagit bort den ena, omplacerat eller provat kastrering om ni ser det som en möjlighet. Att låta dem umgås hade jag inte gjort, det är för riskabelt för både er och dem.